Jaha, då har man blivit kallad för ”bortskämd” också, i kommentarerna till förra inlägget. 😉
Jag vill bara förtydliga att det inte var tänkt som kommentarstiggande, utan bara beskrev min känsla just då. Vet inte om det beror på dåligt självförtroende eller vad det är, men när jag under en period får förhållandevis många kommentarer och sen går det helt plötsligt ner till praktiskt taget noll under en period så har åtminstone jag svårt att tro att det inte är mitt ”fel” -Jaha, nähä… det här var tydligen ointressant och oengagerande. Och är det så finns det ju ingen anledning att ha en öppen blogg. Om jag lider av akut skrivklåda kan jag ju skriva ”dagbok” för mig själv på min egen dator liksom…
Det faktum att jag har ”tjuvläsare” (som Kattis kallar det i en kommantar) har jag förlikat mig med. Det är när de som jag vet läser, och dessutom brukar kommentera, uteblir jag börjar fundera.
Mot detta talar ju det faktum att antalet besökare är ganska många. Nåja, allt är relativt. Det är långt ifrån Blondin-Bella-många (8521 prenumeranter enligt Bloggkoll.se!!!) men ändå… 🙂
Nåja, jag hänger väl i en stund till då. 😉
***
Igår kväll hade jag ett tjänsteärende (det lät väl imponerande? 🙂 ) som skulle uträttas ungefär 500 meter från Elfsborgs BK, och tur var väl det. Träningslusten var minimal, och vädret ganska dåligt, så utan det ”måstet” hade vi nog inte kommit iväg.
Iza fick följa med och bli ”vallad” och lekt med en stund på plan. Har hon varit splittrad och vimsig förut i sådana miljöer med en massa hundar så är det inget mot vad hon är nu. Förut utsattes hon ju för det med viss regelbundenhet, men nu är hon verkligen som en femåring på cirkus för första gången. Lyckades dock avbryta och stoppa in henne i bilen innan jag tappade humöret.
Med Karlsson inledde jag vårt nya projekt; ryggsäcksträning!
Packade leksaker, godsaker och träningssaker i ryggsäcken som jag tog med ut på plan. När han var duktig fick han ett ”varsågod” och så fick han springa till ryggsäcken och vänta på mig som såg till att Sesam öppnade sig. 🙂 Tror inte att han till fullo greppade exakt vad det var som utlöste ”varsågoden”, och han hade lite svårt att hålla kontakt med mig istället för ryggsäcken, men det kändes ändå bra. Han ska nog fatta grejen så småningom. 🙂
Tanken är ju att jag med tiden ska kunna ha ryggsäcken som externbelöning även vid tävling. Dvs ryggsäcken står någonstans utanför plan, eller t o m vid bilen, och när allt är klart springer vi dit och jackpot utdelas. Uthålligheten ska alltså öka så att han klarar ett helt tävlingslydnadsprogram utan belöning när han vet att jackpoten kommer sen. Vet ganska många som kör detta upplägg med stor framgång, så det vore väl f*n om inte vi också skulle få till det?
Den gemensamma platsliggningen skippade jag igår eftersom jag inte kände mig bekväm med (dvs litade på) de andra hundarna. Lite senare fick han dock prova på sittande i grupp för första gången, och det löste han faktiskt ganska fint. Gruppen bestod förvisso bara av tre (inkl. K) hundar som han tränat med förut, men det där med att bara sitta still en längre stund var onekligen nytt. Har inte ens tränat det på egen hand. Jag var inte många meter bort, men han satt. Han gnällde en hel del, men en bidragande orsak till det kan ha varit att han vid det laget var rätt blöt och frusen, och dessutom var han säkert lite osäker på situationen.
Var (och om) det blir någon träning ikväll får vi se. Vädret är ju inte störtkul direkt, och i kombination med mörkret så…
***
Avslutningsvis ett par bilder från uppletandet i bokskogen i lördags. Kameran hade nog ingen lätt uppgift att ”fånga” K bland alla boklöv. 🙂
Foto: Martin Andersson
Det här föremålet var för mycket ”leksak” för att han skulle lämna över det till matte direkt. Det blev några extra varv i ”rutan” och krävdes muta i form av latexpip för att han skulle börja fundera på ett avlämnande. 🙂
vallterrier.com 
”The flying terrier” (första bilden) är helt underbar!!! 😀
Känner igen det där med att undra ”Vad har jag gjort för fel nu då?” när bloggkommentarerna plötsligt reduceras kraftigt. Särskilt om jag själv tycker att jag hade nåt att komma med just den gången. 😮 Men, man får kanske trösta sig med att man då skrivit ett så begåvat inlägg att kommentarer är överflödiga. 😉 Försöka kan man ju alltid, i alla fall…
Det där med ryggsäck som externbelöning använder jag alltid i söket och det funkar jättebra. Att ta till den på lydnaden finns inte en chans; Bucks med sitt enorma resursförsvar ser ryggsäcken som HELIG och det räcker med att någon annan hund ens tänker tanken att TITTA på ”hans” ryggsäck så förvandlas mitt ”gosedjur” till ett vilt och galet grottlejon! 😀 Däremot ser jag alltid till att platsliggningen har en megabelöning (=kattmat) utanför planen, t ex hos någon person, gömd i en blomkruka eller under en bänk eller liknande. Det funkar bättre för oss. 🙂
Fick förresten ”din” katalog i brevlådan i går och numera ser jag knappt sakerna i den, utan engagerar mig i texterna och funderar över hur många ”exklusiv”, ”lyxig”, ”fantastisk” och ”oumbärlig” du skriver per år. 😀
Ha det!
Agnetha; det var ju ett bra knep (om det funkar). Att intala sig själv att kommentarerna var överflödiga alltså… 🙂
Det där med att någon annan hund skulle kunna ta ryggsäcken har nog inte föresvävat varken Karlsson eller mig. Vi får väl se hur det utvecklas.
Och som svar på ditt sista stycke; alldeles, alldeles på tok för många… Men om inte jag väljer att ta med dem från början (försöker faktiskt slippa ibland) så blir de ändå dit-tvingade till sist. *suck*
Äh, jag fattar precis vad du menar egentligen. Det där med kommentarerna alltså. Och det händer väldigt ofta att ett inlägg man väntar sig mycket kommentarer på får en eller två. Eller noll. Och tvärtom.
Mitt eget kommenterande är väldigt ryckigt. Långa perioder skriver jag inte en enda, någonstans. Just nu kommenterar jag väldigt flitigt på några få ställen, medan andra inte får något. Andra perioder försöker jag fördela mina gracer och ”vara rättvis”. Men allra oftast är jag faktiskt en tjuvläsare.
Agnethas ”knep” har nog en hel del sanning bakom sig tror jag. Visst läser man ofta ett inlägg som både berör och engagerar, men man har liksom inget att tillägga. Visst skulle man kunna skriva något som *instämmer* eller så, men jag gör det nog nästan aldrig…
jag har ett litet tips angående externbelöningsträningen.
Träna på att kunna göra moment trots att det ligger belöningar framme, godisar eller pipar som man går förbi i fot osv, då blir det enklare för hunden att få förståelse för att man måste träna trots att det finns en väntande belöning. Försvåra gradvis.
Jag är här o läser som sagt, kommentarerna uteblir när jag inte vet vad jag ska skriva egentligen. Läser ju allt, alltid men ibland får man torka i kommentarstanken. 😛
Bacillen; lite sån’t har vi kört, nu är det just ryggsäcken som ska tränas in. Det är ju inte lika uppenbart att den döljer belöningar, samtidigt som han inte kommer åt dom själv utan vi måste hjälpas åt. 🙂