Bra terrier reder sig själv!

Min pappa ringde på förmiddagen och berättade följande anekdot från morgonpromenaden med Gino.

I anslutning till villaområdet där de bor finns ett ganska stort skogsområde som utnyttjas flitigt av traktens hundägare. Pappa har under sommaren och hösten hört talas om en älgko med kalv som huserat i området. Enligt ”sägnen” har älgkon varit konstant felväckt och ganska grinig, precis som älgkor med kalvar brukar vara. Hon har inte låtit sig skrämmas på flykten trots att några tydligen försökt.

I morse, på morgonpromenaden var det alltså dags. Helt plötsligt står p-a och Gino ca 10 meter från älgkon. Gino var kopplad som tur var, för någon självkritik eller sjukdomsinsikt led han inte direkt av just då. Han börjar stormskälla på älgkon som naturligtvis blir irriterad och går emot dom. Gino bestämde sig tydligen för att hantera situationen efter devisen; – Ett steg till och du är död!

Till slut konstaterade älgkon att den lilla vispen förmodligen inte var riktigt klok, och tänk om det smittade? Hon (och kalven) gav upp och gick därifrån. 🙂

Det kunde man inte tro; att den här sötnosen var en älghund? 🙂

Bortskämd ryggsäckstränare?

Jaha, då har man blivit kallad för ”bortskämd” också, i kommentarerna till förra inlägget. 😉

Jag vill bara förtydliga att det inte var tänkt som kommentarstiggande, utan bara beskrev min känsla just då. Vet inte om det beror på dåligt självförtroende eller vad det är, men när jag under en period får förhållandevis många kommentarer och sen går det helt plötsligt ner till praktiskt taget noll under en period så har åtminstone jag svårt att tro att det inte är mitt ”fel” -Jaha, nähä… det här var tydligen ointressant och oengagerande. Och är det så finns det ju ingen anledning att ha en öppen blogg. Om jag lider av akut skrivklåda kan jag ju skriva ”dagbok” för mig själv på min egen dator liksom…

Det faktum att jag har ”tjuvläsare” (som Kattis kallar det i en kommantar) har jag förlikat mig med. Det är när de som jag vet läser,  och dessutom brukar kommentera, uteblir jag börjar fundera.

Mot detta talar ju det faktum att antalet besökare är ganska många. Nåja, allt är relativt. Det är långt ifrån Blondin-Bella-många (8521 prenumeranter enligt Bloggkoll.se!!!) men ändå… 🙂

Nåja, jag hänger väl i en stund till då. 😉

***

Igår kväll hade jag ett tjänsteärende (det lät väl imponerande? 🙂 ) som skulle uträttas ungefär 500 meter från Elfsborgs BK, och tur var väl det. Träningslusten var minimal, och vädret ganska dåligt, så utan det ”måstet” hade vi nog inte kommit iväg.

Iza fick följa med och bli ”vallad” och lekt med en stund på plan. Har hon varit splittrad och vimsig förut i sådana miljöer med en massa hundar så är det inget mot vad hon är nu. Förut utsattes hon ju för det med viss regelbundenhet, men nu är hon verkligen som en femåring på cirkus för första gången. Lyckades dock avbryta och stoppa in henne i bilen innan jag tappade humöret.

Med Karlsson inledde jag vårt nya projekt; ryggsäcksträning!

Packade leksaker, godsaker och träningssaker i ryggsäcken som jag tog med ut på plan. När han var duktig fick han ett ”varsågod” och så fick han springa till ryggsäcken och vänta på mig som såg till att Sesam öppnade sig. 🙂 Tror inte att han till fullo greppade exakt vad det var som utlöste ”varsågoden”, och han hade lite svårt att hålla kontakt med mig istället för ryggsäcken, men det kändes ändå bra. Han ska nog fatta grejen så småningom. 🙂

Tanken är ju att jag med tiden ska kunna ha ryggsäcken som externbelöning även vid tävling. Dvs ryggsäcken står någonstans utanför plan, eller t o m vid bilen, och när allt är klart springer vi dit och jackpot utdelas. Uthålligheten ska alltså öka så att han klarar ett helt tävlingslydnadsprogram utan belöning när han vet att jackpoten kommer sen. Vet ganska många som kör detta upplägg med stor framgång, så det vore väl f*n om inte vi också skulle få till det?

Den gemensamma platsliggningen skippade jag igår eftersom jag inte kände mig bekväm med (dvs litade på) de andra hundarna. Lite senare fick han dock prova på sittande i grupp för första gången, och det löste han faktiskt ganska fint. Gruppen bestod förvisso bara av tre (inkl. K) hundar  som han tränat med förut, men det där med att bara sitta still en längre stund var onekligen nytt. Har inte ens tränat det på egen hand. Jag var inte många meter bort, men han satt. Han gnällde en hel del, men en bidragande orsak till det kan ha varit att han vid det laget var rätt blöt och frusen, och dessutom var han säkert lite osäker på situationen.

Var (och om) det blir någon träning ikväll  får vi se. Vädret är ju inte störtkul direkt, och i kombination med mörkret så…

***

Avslutningsvis ett par bilder från uppletandet i bokskogen i lördags. Kameran hade nog ingen lätt uppgift att ”fånga” K bland alla boklöv. 🙂

Foto: Martin Andersson

Det här föremålet var för mycket ”leksak” för att han skulle lämna över det till matte direkt. Det blev några extra varv i ”rutan” och krävdes muta i form av latexpip för att han skulle börja fundera på ett avlämnande. 🙂