Städskällare?

Trädskällare är en speciell sorts jakthundar som, om jag fattat det hela rätt, skäller på träd där det döljer sig fågel. Personligen verkar jag ha drabbats av en städskällare!

Här om dagen skrev jag ett inlägg om hur Karlsson, vid sänggåendet, skäller på kattvinden i anslutning till sovrummet.  Det gör han inte längre. Detta var en av de ”garderober” som städades i söndags. I söndags kväll sa han ingenting, och igår kväll riktade han sitt morr och ”boff” mot arbetsrummet och den därtill hörande kattvinden. Och han har alldeles rätt, där behöver också röjas och det står högt upp på listan. Han kanske, i smyg, har läst någon bok om Feng Shui och tycker att matte ska rensa i röran? Och det ska hon, jag lovar. Men vintern är lång…

Gårdagskvällen ägnades bl a åt hjärntvätt av träsktroll. Hjärntvätt beträffande rutan. Började om och körde på kort avstånd och klicker och jag tror … jag tror faktiskt att det börjar ramla ner en liten polett, för på slutet sökte han sig självmant in bland konerna för att få klick och godis. Huruvida jag har rätt beträffande poletten får framtiden utvisa. Putsade på lite annat också, inför lördagens KM i lydnad. Vi kör naturligtvis lydnadsklass 1 eftersom han inte är klar för 2:an. Men om, jag säger om, vi skulle gå till final (vilket man gör om man jobbar ihop till ett 1:a pris) är det lite speciella moment men inget som han inte är förberedd för även de kanske inte är 10-mässiga. Om han sen tänker göra dom just då är en helt annan fråga. 🙂 För övrigt fortsätter jag att fascineras av hur koncentrerad han kan vara när det är stökigt på plan, som det var igår, och hur ofokuserad han blir när vi hamnar i tävlingssituationen? Då är det ju lugnt runt omkring och borde, enligt all känd forskning, vara enklare att koncentrera sig på det man ska, dvs matte. Här har jag en del att fundera på…

Iza fick ett kort skojpass på appellplan. Hennes mage var nämligen på upprorshumör. Hade hon varit en häst hade jag varit helt lugn, för där ska det nämligen låta i magen och blir det tyst ska man börja oroa sig. Igår lät Izas mage som en extremt frisk hästmage. Det knorrade, surrade, mullrade, pep och visslade. Hon hade spytt en skvätt galla när jag kom hem, och ville gärna äta gräs när hon kom ut. I övrigt var hon lika pigg som vanligt så hon fick följa med till klubben. Gårdagens prestation var väl när hon försökte slå hastighetsrekord på krypet. Men hon hade rätt roligt, och jag också. 🙂 Det har faktiskt sin charm att kunna träna utan prestationsångest, och hon är ju glad bara hon får göra något. En timmes linförighet skulle hon utan tvekan greja, bara det finns lämpligt godis inom räckhåll. Sen bryter hon ju ibland för att nosa, men det inträffar lika gärna efter 2 minuter som efter 45 och är ett annat problem. Hon tröttnar åtminstone inte på det man gör utan är lika full av entusiasm hela tiden (utom när hon nosar, eller tittar på annat). Jag kan inte undvika att fundera på var vi varit om hon bara begåvats med hälften av Karlssons koncentrationsförmåga? Jag blir så ledsen när jag tänker på det, för hon har utan tvekan en fantastisk arbetskapacitet, och det är hennes oförmåga till koncentration (eller min oförmåga att få henne koncentrerad?) som förorsakat 95% av våra problem och konflikter.