Bokrecensioner brukar jag sällan (eller aldrig?) ägna mig åt här i bloggen, även om jag läser en hel del. Nu ska jag dock göra ett undantag. Problemet är bara att jag inte vet vad jag tycker…
Midvinterblod av Mons Kallentoft har fått en del lysande recensioner. På omslaget kan man bl a läsa ”Skippa Stieg Larsson. Kallentoft är bättre.” Och fem utdelade hjärtan av ICA-kuriren. Jag blev nyfiken eftersom jag tycker om svenska deckare. Nu har jag läst den, och jag håller INTE med ICA-kurien. (För övrigt har jag läst positiva recensioner som inte står på bokomslaget också.)
Böcker utan miljö- och personbeskrivningar blir tråkiga, men det får finnas gränser. Kallentoft tar det här med miljöbeskrivningar bortom alla gränser, och jag får verkligen en känsla av att han verkligen bara försöker fylla sidorna. Vad sägs om denna:
De närmar sig sakta, bilen verkar långsamt dra i sig meter efter meter av kyla, av snötäckta fält, av platsens uppenbara lämplighet för ensamhet. Meter för meter, kristall för kristall, närmar de sig sitt mål, en rundning, buktning i atmosfären, en händelse som kommer av en händelse som kommer av en händelse som påkallar nuets uppmärksamhet. Vinden driver mot vindrutan.
Eller den här:
Grenar som ormar, löv och ruttnande svampar som spindlar, och så maskarna under dina fötter, vassa taggar som skär sönder dina fotsulor. Vem hänger där i träden? Fladdermöss, ugglor, ny ondska?Är ondskans geografi små bergsknölar och grunda sänkor. Halvvuxen skog, en kvinna som med svarta klädrester hängandes på kroppen släpar sig fram längs en öde skogsväg i gryningen.
Men hallå – det är en deckare, driv historien framåt istället!
Boken utspelar sig i Linköping och jag vet inte om det då är ett måste att ingående (och känslomässigt) beskriva varenda kiosk, fabrik, butik och villaområde poliserna passerar under sin tjänsteutövning? Det blir faktiskt oerhört tjatigt när varenda sida är fylld av liknande utläggningar.
Storyn är i grunden bra, och trots allt hade jag svårt att lägga ifrån mig den, men jag tror inte jag kommer läsa nästa bok i serien. Vill jag läsa svenska deckare så finns åtskilliga författare som tilltalar mig mer. Det här blev på tok för pretantiöst! Eller också är det jag som är så dum så jag inte fattar storheten…?
vallterrier.com 
Det låter som att författaren egentligen skulle vilja ägna sig åt någon annan form av litteratur, men bestämde sig för att deckare i alla fall brukar sälja?? Bara för att jämföra hur jag reagerar måste jag nog ta och läsa den jag med! Fast just nu håller jag på med Stieg Larssons sista, tågresorna till o från jobbet är som omväxling på tok för korta?!
Haha, ja den läste jag i början av semestern förra året och husse höll på att bli tokig på mig. Det var liksom; – Vaddå, har vi hundar, behöver dom gå ut? Näää…
Hade riktigt svårt att lägga ifrån mig boken.
Det verkar som om han gör en faktabok från USA…. Många ord ger mer pengar! Förundras över att alla böcker vi har läst på utbildningen var typ 80 % ordblaj för att få mera pröjs av förlaget!!
Har haft väldigt svårt att lägga ifrån mig de 2 tidigare delarna också… Lästa Camilla Läckbergs 2 senaste under semestern, tur att det var vackert väder så jag kunde sitta ute och hundarna kunde sysselsätta sig själva i trädgården…
Låter lite som Stieg Trenters gamla böcker….detaljstudier av Stockholm var det väl där!?
Håller precis med dig angående boken. Emellan åt var jag riktigt trött på den, men likväl så kunde jag inte släppa den heller. Den var lite annorlunda…
mmm… annorlunda va’ ordet, Linda. 🙂
Hm, nu blir jag nyfiken 😀
tyckte den var helt OK, men inte som Stieg Larssons, långt ifrån!
För övrigt tycker jag att Läckbergs böcker suger storligen…men jag läser dem visst ändå 😉
Trenter blev ”värre med åren” vad gäller skildringar av Stockholmsmiljöer och inte minst den mat som herrar Friberg och Johnson intog. Det var inte alls lika mycket ”frossande” i sådana detaljer i början av hans karriär.
Jag läser inte så mycket som jag vill men lyssnar desto mer på talbok. Midvinterblod tyckte jag var otroligt seg bitvis men kunde inte riktigt komma på varför. Själva historen var ju bra!. Men naturligtvis är det alla beskrivningarna som drar ner tempot.
Att jämföra med Millenium-triologin går inte, Stieg Larssons svit är bland det bästa jag läst/hört.
Martin; det var väl tur att du fick reda på varför den var seg då. 😉