Månad: november 2007

När jag tränade igår tyckte jag att K såg lite irriterad ut i sitt högra öga. Jag och Tytti försökte hjälpas åt att titta i strålkastarljuset men såg inget konstigt. En stund efter att vi landat hemma igen upptäckte jag att han knep ihop ögat ordentligt. När jag försökte titta på det igen knep han ännu mer…

Ringde djursjukhuset här i stan som har öppet till 22. Där svarade dom inte ens i telefon pga hög ”patient-tillströmning”. Ringde då Blå Stjärnan i Göteborg och de tyckte jag skulle komma ner. Sagt och gjort. Lastade in hela familjen i bilen och åkte. Jag lovar; det har ALDRIG varit så långt till Göteborg. Samtidigt var jag tacksam att det inte var en sjuk häst det var frågan om och att vi skulle åka småvägar till Skara med hästtransport efter… Det gäller att se ljuspunkterna?!

Nåväl, när vi kom fram var vi ju förberedda på att det skulle bli en del väntan. Parkering var dock helt ren från bilar och vi blev insläppta på en gång.

Med facit i hand var det tur att vi åkte ner. K har ett rejält sår på hornhinnan! (OK, ca 3×3 mm, men det var veterinären som använde ordet ”rejält”, eller ”stort”.) Det upptäcktes när de grönfärgade ögat, sådär fint som jag sett på ”Djursjukhuset” på TV. Prognosen är dock god, det ska tydligen läkas helt och hållet på någon vecka. Dock kan det behöva lite hjälp på traven så ett nytt veterinärbesök om en vecka får planeras in. Ögonsalva fick vi med oss men ögondropparna fanns inte på djursjukhuset. Ett kvällsöppet apotek fanns inte heller i Göteborg, och självklart inte i Borås. Nu väntar jag på att klockan ska närma sig 08.00, när lasaretts-apoteket öppnar, så att jag kan hämta ut dropparna.

Som grädde på moset fick jag även en kontroll av hans knäleder. Sedan hältan i september har det grott ett litet frö i min hjärna om patella-luxation. Inte för att jag har trott det egentligen, men det lilla fröt hade slagit rot. Frågade veterinären igår om hon var bra på knäleder. Hon sken upp som en sol och sa; JA. Hon hade förvisso inte fått sitt specialist-bevis ännu, men ändå. Hon kände igenom honom ordentligt och kunde inte hitta någonting. Skönt! Det är väl bara att acceptera att jag har en hund som väljer att gå och stå på tre ben ibland. 🙂

Ikväll åkte jag till klubben med enbart lille K i bagaget. Iza fick gå promenad med husse. På hemmaplan. I mörkret.

Bl a så genomförde vi en platsliggning i grupp. För första gången på länge var K okopplad. Han låg mellan favvo-Tarrak, som han betraktar som ett stort mjukis-djur, och en hoffe-tik som han är lite småkär i. Men han låg! Jag var inte långt bort, 4 meter kanske. Men han låg! Känns som ett litet steg i rätt riktning ändå. Det här med platsen börjar kännas riktigt akut nu. Vi är redan och nosar på elitklassmoment för att ha något att variera träningen med så en fungerande platsliggning tills vårsäsongen drar igång vore inte fel. Jag får väl hoppas att den kommande helgens tävlingskurs kan bli en hjälp på traven.

I övrigt körde vi hopp-apport, inkallning med ställande, inkallning med läggande, apportering och – framåtsändande, med koner som grupp. Några gånger gick det faktiskt riktigt hyfsat.

I övrigt har dagen bl a bestått av en möjlig hussvampsdiagnos och en trasig tvättmaskin. Problem nummer två känns oerhört banalt jämfört med problem nummer 1. Det är långtifrån säkert ännu men idag har det varit en fukttekniker här och kollat på möjligheten att sätta in en krypgrundsavfuktare. Han ville ta prover och skicka in för analys för att kunna utesluta den diagnosen. Skulle det vara så illa blir det INTE roligt. Bryta upp alla golv nere och allt som det för med sig. Det är ett stort och stökigt (och dyrt) projekt och vi lär inte kunna bo i huset under tiden. Så håll gärna en tumme för att han har fel!

Första delen består dessutom av att gräva ut såpass att fuktteknikern kan ta sig in och jobba. Nå’n som har en pygmé att hyra ut? Eller … jag kanske kan utbilda Karlsson till förste grävare?

Gå INTE ut på promenad utan handskar när det är +2° och blåser nordanvind!

Livet från den ljusa sidan, med Jack Nicholson och Helen Hunt.
Den gick iofs på SVT 1 i fredags så jag kanske är lite sent ute? Detta var andra gången jag såg den och jag blev lika fascinerad som förra gången över Jack Nicholsons rollprestation som osympatisk neurotiker med tvångstankar. Det han gör, det gör han BRA! Det mest fascinerande är nästan när han lyckas överföra sina tvångstankar på den lilla hunden (griffon?) som han pådyvlats och de gemensamt hoppar över skarvarna i beläggningen på trottoaren. 😀

Har ni inte sett den – SE DEN!

En annan klart sevärd film med Nicholson (om man nu gillar honom) är Galen i kärlek (Something’s Gotta Give) där han spelar mot Diane Keaton.

Idag tog t o m jyckarna sovmorgon. 08.15 gick vi upp, och det tackar man för.

Dagen har gått åt till att tvätta husets alla fönster. Även om huset inte är stort så tar det sin lilla stund. Och dom där utåtgående, dubbelkopplade (heter det väl?)  fönstren på andra våningen känns inte längre som en lika god idé som när vi satte in dom och man var strax över 30 år. Att hänga i ”krokig arm” för att tvätta utsidan på dom är inte så roligt. M a o blir det inte gjort sådär jätteofta, men idag har det skett!

Under slutfasen av min fönstertvätt irrade husse bort sig på åkern utanför huset. Och under tiden han irrade tappade han bort en del saker också. Detta fick jag och K reda ut sedan, medan husse och Iza var på promenad. Jag får säga att K fixade det med den äran. Det var länge sedan han gick ett ”icke matte-spår” och jag hade ingen aning om var husse varit så det var ”lita på din hund” som gällde. Det roligaste är att jag känner att jag nu läser honom bra. Han är väldigt tydlig när han har spår och inte och tappar han spåret så ringar han fint bakåt. Hur som helst fick vi med oss alla pinnar och pipar hem.

Sen blev det en skogspromenad även för hans del, med en hel del träning. Vi har nu flyttat ut avlämningsövningarna från BK Köket till skogen och det funkar riktigt bra. Igår fick han tag på en ihoprullad strumpa som inte var riktigt död och då blev det ett race, men förutom det så sköter han sig kanonfint. Körde även inkallning med läggande i skogen och det gick också riktig bra.

Eftermiddagen har tillbringats hos svågern på födelsedagskalas och nu står det väl inte på förrän det är ”natta” och dags att gå och lägga sig igen…

Hela hösten har gått i asocialitetens tecken. Har det inte varit tävlingar för egen del så har jag varit funktionär av något slag eller haft en klubbtidning att ”pilla” med, eller något annat ”måste”.

Så kom helt plötsligt den här helgen. Helt obokad?!  Naturligtvis massor av projekt man skulle kunna  ta tag i, men inga ”måsten”. Helt plötsligt kände jag att det var dags att ta ett litet tag i den sociala biten och igår ringde jag våra f d grannar M, T, T och T och kollade om dom hade lust att komma hit ikväll. Och det hade dom. Nu har vi alltså umgåtts, ätit god mat, druckit gott vin osv. Det blev dock ett ganska tidigt avslut eftersom barnen (och därmed även föräldrarna) skulle upp i ottan och iväg på diverse idrottsevenemang. Men trevligt var det! Kanske skulle göra nå’t sånt här oftare?

Jag dagdrömmer ofta om att bygga ut huset. Det är tre rum och kök idag och ett rum till eller två skulle inte göra ont. Dock är inte projektet ekonomiskt försvarbart i husses ögon och vem vet, han kanske har rätt?

I natt drömde jag dock att jag inte behövde bygga ut huset. För helt plötsligt hittade jag ett rum till på andra våning! ”Bakom” sovrummet låg det, med ingång via en av snedtaks-garderoberna (kattvind tror jag det kallas?) och – vilket rum! Fint trägolv, vitmålade fräscha väggar och lika stort som hela den nuvarande ovanvåning. Det var … helt OK! Dock var det belamrat med massor av glasföremål som föregående husägare lämnat efter sig. Just när jag engagerat en massa vänner för att hjälpa mig att röja ut, och vi som bäst höll på att packa allt i lådor för att skänka till närmaste loppmarknad … då vaknade jag. Och jag blev besviken på riktigt, för så verkligt var det i drömmen. Kanske behöver gå i terapi…?

Jag har utsett (ett av) vinterns stora projekt: Att få Karlsson att lämna av uppletandeföremål på ett snyggt sätt. Dvs helst sittande vid sidan. Utan tugg. Det är ju ett tag sedan vi körde uppletande nu, men om man ska dela upp momentet (och det ska man ju 😉 ) så tycker Karlsson att själva letandet är 8 på en tiogradig skala. Att springa med föremålet i munnen är 11 och att lämna av … typ 2.

Eftersom jag lyckats rätt bra med apporteringen finns det ju inget som säger att det inte skulle funka om jag lär in det på samma sätt. Dvs på BK Köket! Och medelst hjärntvätt.
Sagt och gjort! Hämtade lattjolajban-lådan i bilen. Den som innehåller allt mellan himmel och jord; från små bitar av vattenslang till glasögonfodral, plånböcker och gamla handskar. Och lite till. Tog ett föremål i taget och väntade bara ut honom tills han förstod att det var gripa och komma in och sitta som gav utdelning. Problem uppstod dock med de föremål som inte var riktigt döda… Det fanns bl a en handske i tyg som visade vissa livstecken och då bar det iväg ut i hallen för att döda den. Men till sist var den jättedöd och då kunde han stolt lämna över även den till matte. 🙂

Han hade också vissa problem med en plånbok som var lite svår att få grepp på. Men efter diverse tandagnissel lyckades han hitta en hörne att greppa och förflytta den till rätt plats. I skogen har han inga större problem med den, men när den låg platt på köksgolvet var det lite annorlunda. 🙂

Jag skulle dock uppskatta lite fastare grepp i prylarna. Nu var det försiktiga nyp i ytterkanterna. Men det brukar bli bättre i skogen när han har lite mer fart. Om inte annat märker han väl att det inte funkar med mes-bett för då tappar man prylarna!

Den besvärliga plånboken gick att få tag på till sist. Och eftersom matte har blixten uppfälld gäller det att blunda. 😀

Någon var ju besviken på den korta listan med hundarnas egenheter som jag fick ihop. Men, det skulle ju bara vara sex punkter. Nu har jag funderat en stund och kommit på några till, så jag kan ju lika gärna plita ner dom också. Med ålderns rätt börjar jag med Iza. Karlsson kommer en annan dag.

Iza
Kapitel 2

7. Rädd för flugor.
Denna hund som fick bra betyg på både hårdhet och dådkraft på korningen är alltså rädd för flugor!!! Åtminstone när de befinner sig i sovrummet. Eller … egentligen är hon nog inte rädd för flugorna utan för hur jag ska reagera/agera. En gång för några år sedan hade sovrummet fullständigt invaderats av flugor när jag skulle gå och lägga mig. Det blev seriös flugjakt med tidning en bra stund. Iza är, som sagt, väldigt känslig för min sinnesstämning och den gången var sinnesstämningen … inte bra. Så obehaget hon upplevde då gör att hon än idag, om hon hör en fluga i sovrummet, sneglar ängsligt på mig. Om jag så mycket som viftar på en tå, under täcket, i det läget så går hon och ställer sig vid dörren och vill ut. Första åren efter denna händelse ville hon inte ens vara i sovrummet om hon hörde en fluga men jag har tränat mig på självbehärskning…

8. Vattenspridare.
När hon dricker vatten avslutar hon med en munfull som hon sedan sprider ut på lämpliga ställen i köket.

9. Dreglar.
När hon väntar på sin mat, och när jag skalar apelsin, dreglar hon som den värsta basset hound…

10. Älskar mornar – högt och ljudligt.
När man börjar röra sig på morgonen, oavsett tid, så är hon så lycklig att hon sjunger serenader. Hon skäller inte, ylar inte, gnäller inte. Hon sjunger! Och börjar man inte sprattla ”i tid” så sjunger hon serenader bara därför. När man campar kan det bli lite smått pinsamt. Man får tvångssova till 8-tiden och sen får husse kasta sig upp och ut med henne medan jag fortsätter att låtsas sova. (Att gå upp och ut med husse är tydligen inte riktigt lika lyckoframkallande.) Allt för att inte väcka alla andra på campingen. Att flytta till lägenhet känns egentligen inte heller som ett alternativ med tanke på grannarnas mentala hälsa och skönhetssömn.

11. Dammsugarpolis. Varken Iza eller Karlsson gillar dammsugaren. Detta betraktar jag inte som en ”egenhet” eftersom det verkar gälla de flesta hundar. Däremot har Izas dammsugar-hat ändrat karaktär sedan hon blev med lillebror. Nu ger hon sig inte på dammsugaren längre, hon ger sig på Karlsson och talar om att ”så gör man minsann inte!”.

12. Somnar samtidigt som matte.
När vi går och lägger oss på kvällen så ser Iza ut som om hon somnar ganska omgående i sin Bia-bädd. Jag lägger mig och läser och precis när mina ögon ramlar ihop och jag (nästan) tappar boken DÅ börjar hon drömma. Hon gnäller, sparkar i tapeten och sprattlar. Det händer ytterst sällan tidigare, dvs medan jag är fullt vaken. Hon kopplar nog inte av fullt ut förrän hon hör att min andning går ner på lågvarv…? Lite rörande, men samtidigt ganska irriterande för då vaknar jag ju till igen.

13. Extremt misstänksam och lite lättlurad
Åtminstone om jag ropar på henne inomhus. Då tror hon, på goda grunder, att jag ska utsätta henne för någon form av plågsamt djurförsök. Som t ex att stänga henne ute från arbetsrummet . Säkraste sättet att få tag på henne då är att säga ”Karlsson – fot”. Då kommer hon som ett skott! Oavsett om Karlsson faktiskt är hemma eller inte…

14. Mycket signalsäker
Trots sin ålder (snart åtta år) har hon bara varit i hundslagsmål en gång! Och då blev hon påflugen bakifrån utan att hon hann uppfatta den andra hunden. Alla andra attacker har hon avvärjt innan den andra hunden kommit fram, och gud vet vad hon gör? Jag befinner mig ju i regel bakom – i kopplet…

Så; totalt 14 egenheter. Det borde väl räcka? 😉

Klockan 04.30 imorse gick larmet. Larmet bestod av ett stycke träsktroll som stod på min huvudkudde och skällde rakt in i mitt öra. Mysigt? Näää… Eftersom jag inte orkade kliva upp och Iza verkade ta det hela med ro bestämde jag mig för att han troligen inte hade något fog för sitt larmande, mer än möjligen en mardröm. När jag även hade lyckats övertala honom om det kurade han ihop sig i mina knäveck igen och somnade gott. Det gjorde inte jag…

Nedanstående inlägg skulle lagts ut igår kväll, men av någon anledning har jag klickat på ”spara” istället för ”publicera”…? Så kan det gå. Lite kuriosa är att det så småningom tittade ut ytterligare en hanvalp, så facit blev 3 hanar och fyra tikar. Och då måste jag också påpeka att jag gissade ”sju” och matte ”sex” när vi var och hälsade på för ett par veckor sedan. Jag vann! Fast vad jag vann är för tillfället något oklart. 😉

Planen är nu att jag ska få äran att välja valp, när det blir dags, eftersom pappa och co bor tämligen långt åt fel håll och nöjer sig med att ta 80-milaresan (enkel väg) när det är dags att hämta.

*******************************

Tisdag kväll:

Nu verkar valpningen vara över och det blev…

.

.

.

.

.

.

…två hanar och fyra tikar. Om inget oförutsett inträffar så hämtar alltså pappa och hans fru en liten skånsk ”råtta” i januari. Kul! 😀

Och här är bildbeviset, hämtat från ett MMS, så kvaliten är väl inte den bästa men … dom finns!

Idag har jag av någon outgrundlig anledning lyssnat på Rix FM hela dagen. Deras ”nyheter” som levereras av Aftonbladet har gång på gång dragit ett inslag om näthandel där man bl a hävdar följande:

Betala aldrig i förskott för en vara. Skicka aldrig en vara innan du fått betalt.

Förvisso kloka råd men … hm? Näthandeln kommer dö en snabb död om folk börjar följa det rådet. Lite ”moment 22” liksom…

Om man läser hela artikeln är det dock lite mer nyanserat men ändå en ganska omöjlig ekvation.

Tyvärr har jag ingen bild på spektaklet, men roligt hade han.

Innan jag går närmare in på dom detaljerna ska jag bara meddela att valpningen satt igång på allvar nu och en hane har levererats hittills. Så det är bara att fortsätta hållar tummarna. Fler hanar vill vi ha!

Eftersom husse nu är inne i en fas när han går upp mitt i natten för att köra saltbilen några timmar så blir han ledig några timmar på dagen. Detta innebar att vi idag kunde göra en gemensam promenad mitt på dagen. Djävulsrundan är nu (kors i taket) lagad och alltså framkomlig igen. Dock är det blankis under snön lite här och där vilket gör att jag går som en kråka med ischias, rädd för att halka som jag är. Jag har ju en gång halkat omkull under liknande omständigheter (is och stark schäfer) och slagit armbågen ur led (gips i två-tre veckor och jag har fortfarande men av det) så min rädsla är inte helt obefogad. Att en kompis bröt handleden i samband med hundverksamhet och halka förra veckan gör mig inte mindre nervös. Blir mer och mer övertygad om att jag ska investera i ett par Icebug-kängor. Kosta vad det kosta vill…

Nåväl, åter till vallterrier-temat från rubriken. Det är perfekt när vi går ut tillsammans. Då får Iza och husse ta täten och så släpper jag den lille terriern och håller mig en bit bakom. Då har han fullt sjå med att hålla ordning på oss allihop så han hinner inte hitta på något annat, som t ex yviga utflykter från stigen. Nu är det ju ett bra tag sen han drog iväg men jag känner mig ändå inte säker. Men som sagt, är vi två (eller snarare tre) så springer han som en skållad duracell-kanin mellan oss och har varken näsa eller ögon för något annat. 🙂

Igår kväll var det träning på klubben (och möte). Iza var virrig som vanligt och hennes huvudsakliga mål var att tömma planen på har-lortar! Oerhört frustrerande för mig och då blir det inte mycket vettigt gjort. Att det dessutom kastades bollar och andra saker hej vilt gjorde henne inte direkt mer koncentrerad.
Med risk för att bli tjatig så skötte sig K i stort sett exemplariskt. För första gången körde jag inkallning med läggande. Har ju lagt honom i alla möjliga och omöjliga situationer men inte i samband med en regelrätt inkallning så hur det skulle fungera hade jag ingen aning om. Förvisso var jag inte ute på fullt avstånd, men det var klockrent. Har svårt att se vad man skulle kunna dra poäng för? Sen när jag kommer ut på fullt avstånd och farten blir (ännu) högre så kanske det inte är helt klockrent längre? Vi får väl se. Något som däremot går lite segt är ställande under marsch, där tar han flera steg efter kommandot. Hoppas få hjälp med det på tävlingslydnadskursen om en dryg vecka. Handtecken fungerar bättre än kommando men jag är inte så pigg på att använda handtecken i det momentet. Däremot på inkallning med ställande kan jag tänka mig handtecken, men då dök en ny fundering upp. När det blir frågan om både ställande och läggande under inkallning i elitklass bruks och i lydnadsklass III (ni hör att jag siktar högt 😀 ), får jag då använda muntligt kommando på läggandet och handtecken på ställandet? Eller måste man bestämma sig? Står inget i reglerna om det. Eller, det som står kan man tolka som att det är valfritt att byta, men är det något jag lärt mig så är det att allt faktiskt inte står i reglerna… Om någon vet tar jag tacksamt emot information. Annars får jag väl fråga någon domare.

Nu ska jag försöka göra lite nytta under min hemmakväll, samtidigt som jag väntar på fler (positiva) valpbesked.

***************

Uppdatering
Stora existensiella frågor måste man ha svar på omgående så jag ringde en domare (hon med armen ovan) och svaret var: JA, man får byta från muntligt kommando till handtecken (eller tvärt om) under momentet bara man meddelar domarna innan. Så vet vi det!

Har nu fått rapport om att Karlssons (halv-)storasyster verkar vara på gång att börja valpa. Lite tidigare än vad jag räknat med men det ska tydligen vara helt OK enligt matte. Nu väntar jag alltså med spänning på vad som döljer sig i den tjocka magen. Bilden är tagen för en knapp vecka sedan av Karin, kennel Öresund.

Nu gäller det bara att hålla alla tummar för att det döljer sig en liten hane åt min pappa där inne. 🙂

Idag har vi haft MH (mentalbeskrivning) på klubben. Jag skulle vara testledare på eftermiddagen. Och vilken eftermiddag. Helt klart en av de mer udda i min ”karriär” som testledare.

Det började med en lancashire heeler som (troligen) var dräktig, tre veckor gången. Hunden i sig var väl ingen större sensation, varken åt ena eller andra hållet, men jag ifrågasätter ju att man faktiskt får göra MH med en dräktig tik? Enligt reglerna är det OK fram till 30 dagar före planerad nedkomst. Tycker inte att det känns helt bra, men det kanske är jag som är tossig?

Därefter fick jag en beundrare, och han var inte ens speciellt hemlig av sig. Och inte ett dugg diskret. En bouvierhane som blev ”tok-kär” i mig, och framför allt i mitt vänstra ben! Under testen av samarbetet, där man som testledare tar hunden i kopplet och går iväg, där hängde han med ett fast grepp runt mitt ben, med sina båda framben. Situationen är ju lite känslig också. I det privata hade jag självklart sagt ifrån på skarpen åt en hund som betedde sig så men som testledare får man ligga lite lågt och försöka freda sig bäst det går. Det var flera tillfällen under testet där han försökte kasta sig över mig istället för att göra det som var meningen. Inte så roligt.

Därefter kom det en alldeles normal och riktigt trevlig tollare. Inte mycket att säga om den.

Avslutningsvis var det dags för den mest udda hunden i min MH-historia. En s*arloos wolfhound! Alltså en form av varghybrid. Tydligen får dessa registreras i SKK sedan maj månad i år vilket jag inte hade en aning om. Nåja, vi påbörjade testet som vanligt. Hunden såg ut att vara tämligen illa berörd av situationen. Och då pratar vi alltså bara om att det var en ny miljö och några nya människor på ganska rejält avstånd. I övrigt hade inget hänt eller gjorts. Den tog en mycket avvaktande kontakt med mig när jag bjöd till ordentligt. Sen skulle jag gå iväg med den och den hängde INTE i mitt ben, för att uttrycka det milt. Den höll sig undan så gott det gick i kopplet och var ganska illa berörd. Hanteringen, där jag skulle känna igenom hunden gick, konstigt nog, hyfsat. Sen började cirkusen. När ägarna kopplade loss inför leken så – vips – borta. Hunden bara tassade iväg och tänkte inte komma tillbaks frivilligt. Det tog väl ca 10 minuter en kvart innan de fått tag på hunden igen. Samma sak hände på förföljandet/lilla jakten och sen valde beskrivaren att bryta. Ett klokt beslut. Vågar inte tänka på hur denna hund reagerat på dumpe, skramel och spöken? Jag vet inte riktigt vad man ska kalla den? Reserverad, skygg, rädd? Den visade inga som helst tecken på aggressivitet men den var helt klart väldigt obekväm i situationen. Det hör dessutom till saken att denna hund var ”bra” enligt ägarna. Deras andra hund var tydligen ännu mer otillgänglig…

Varför avlar man fram en sån ras? Och framför allt; varför skaffar man en sån ras? Det är ju att be om problem, och hundarna måste må ganska dåligt i vardagen så fort de sätts i en ny situation/miljö.

Och nu kommer vi till det mest skrämmande: denna hund har alltså ”känd mental status” och får därmed användas i avel och avkomman får registreras!!! Hur i hela friden tänkte experterna när de formulerade regeln? Det finns alltså typ 2-3 kryss i protokollet och inget mer. Hur kan detta räknas som ”känd mental status”? Man blir mörkrädd när man tänker på det…