Idag har vi haft MH (mentalbeskrivning) på klubben. Jag skulle vara testledare på eftermiddagen. Och vilken eftermiddag. Helt klart en av de mer udda i min ”karriär” som testledare.
Det började med en lancashire heeler som (troligen) var dräktig, tre veckor gången. Hunden i sig var väl ingen större sensation, varken åt ena eller andra hållet, men jag ifrågasätter ju att man faktiskt får göra MH med en dräktig tik? Enligt reglerna är det OK fram till 30 dagar före planerad nedkomst. Tycker inte att det känns helt bra, men det kanske är jag som är tossig?
Därefter fick jag en beundrare, och han var inte ens speciellt hemlig av sig. Och inte ett dugg diskret. En bouvierhane som blev ”tok-kär” i mig, och framför allt i mitt vänstra ben! Under testen av samarbetet, där man som testledare tar hunden i kopplet och går iväg, där hängde han med ett fast grepp runt mitt ben, med sina båda framben. Situationen är ju lite känslig också. I det privata hade jag självklart sagt ifrån på skarpen åt en hund som betedde sig så men som testledare får man ligga lite lågt och försöka freda sig bäst det går. Det var flera tillfällen under testet där han försökte kasta sig över mig istället för att göra det som var meningen. Inte så roligt.
Därefter kom det en alldeles normal och riktigt trevlig tollare. Inte mycket att säga om den.
Avslutningsvis var det dags för den mest udda hunden i min MH-historia. En s*arloos wolfhound! Alltså en form av varghybrid. Tydligen får dessa registreras i SKK sedan maj månad i år vilket jag inte hade en aning om. Nåja, vi påbörjade testet som vanligt. Hunden såg ut att vara tämligen illa berörd av situationen. Och då pratar vi alltså bara om att det var en ny miljö och några nya människor på ganska rejält avstånd. I övrigt hade inget hänt eller gjorts. Den tog en mycket avvaktande kontakt med mig när jag bjöd till ordentligt. Sen skulle jag gå iväg med den och den hängde INTE i mitt ben, för att uttrycka det milt. Den höll sig undan så gott det gick i kopplet och var ganska illa berörd. Hanteringen, där jag skulle känna igenom hunden gick, konstigt nog, hyfsat. Sen började cirkusen. När ägarna kopplade loss inför leken så – vips – borta. Hunden bara tassade iväg och tänkte inte komma tillbaks frivilligt. Det tog väl ca 10 minuter en kvart innan de fått tag på hunden igen. Samma sak hände på förföljandet/lilla jakten och sen valde beskrivaren att bryta. Ett klokt beslut. Vågar inte tänka på hur denna hund reagerat på dumpe, skramel och spöken? Jag vet inte riktigt vad man ska kalla den? Reserverad, skygg, rädd? Den visade inga som helst tecken på aggressivitet men den var helt klart väldigt obekväm i situationen. Det hör dessutom till saken att denna hund var ”bra” enligt ägarna. Deras andra hund var tydligen ännu mer otillgänglig…
Varför avlar man fram en sån ras? Och framför allt; varför skaffar man en sån ras? Det är ju att be om problem, och hundarna måste må ganska dåligt i vardagen så fort de sätts i en ny situation/miljö.
Och nu kommer vi till det mest skrämmande: denna hund har alltså ”känd mental status” och får därmed användas i avel och avkomman får registreras!!! Hur i hela friden tänkte experterna när de formulerade regeln? Det finns alltså typ 2-3 kryss i protokollet och inget mer. Hur kan detta räknas som ”känd mental status”? Man blir mörkrädd när man tänker på det…
vallterrier.com 