Dag: 19 juni, 2007

Hehe, och det är inte i husse… Som vanligt är det den lilla terriern som förtjänar min kärlek genom att göra det mesta sååå rätt!

Kvällen innehöll först ett spår. Själva spåret var väl inte klockrent. Bitvis  kanonbra, fokuserat och med bra fart men ibland tappade han liksom tråden. Dock markerade han ALLA apporter kanonfint och de flesta apporterade han t o m in till mig. *nöjd*

Sedan blev det ett lydnadspass på tomten som också gick kanonbra. Tränade mest positioner i halterna och sättandena har blivit klart rakare och därmed bättre. Sen kom vi till kvällens clou…

Jag hade satt lille K med ryggen mot vägen för att köra en inkallning med ställande. Precis när jag vänder mig om, ca 15 meter därifrån, så … dundrar det förbi två hästar i full galopp, ca 5 meter bakom honom. Var dom kom ifrån var en gåta för jag har alltid öronen vidöppna för att höra om det är något på gång. Jag hasplade snabbt ur mig, svårt panikslagen och fostrad av Iza, ”stanna – sitt kvar – hit” och han både stannade, satt kvar och kom hit!!! Han vände sig om och tittade efter hästarna men inte en tendens till att springa efter! Jag är så stolt! Och glad! Köttbullarna som fanns kvar i fickan efter spåret kom mycket väl till pass. 🙂 Och inte nog med det. Ungarna på hästarna tyckte tydligen att det var en utmärkt galoppsträcka just utanför vårt hus så de kom flera gånger till, ca var 30:e sekund… Men Karlsson stannade, utan att tveka, hos mig och köttbullepåsen. 😀

Efter detta drama, som inte blev så dramatiskt mer än i mattes fantasi, gick vi in och körde apportering. Det går åt rätt håll iaf, även om det är långt kvar till ett färdigt moment. Nu kör jag med boll som jag släpper på golvet när han kommer in och sätter sig med apporten i munnen. Tanken är att förväntan på bollen ska få honom att hålla ett fastare tag om apportbocken och det verkar fungera det också, även om det går långsamt framåt. Vissa gånger håller han faktiskt så bra att han glömmer spotta ut apporten innan han börjar springa efter bollen. Gissa om han ser go’ ut när han far iväg och försöker fånga bollen med tassarna eftersom munnen är upptagen?

Har observerat att när jag säger ”gå och lägg er” till hundarna händer inte mycket, åtminstone inte när de är som mest uppspelta. Om jag däremot ändrar till singularis, dvs, ”gå och lägg dig” så … går dom och lägger sig. Känns fullkomligt idiotiskt att säga ”gå och lägg dig” till två hundar, men det funkar…?

Ja, det är faktiskt sant. Oavsett väder så kommer jag nog att tillbringa en hel del tid med näsan i Stieg Larssons senaste (och sista) roman; Luftslottet som sprängdes. De två tidigare böckerna har varit oerhört fängslande och tillhör ni den minoritet som inte har läst dem – gör det!

• Män som hatar kvinnor
• Flickan som lekte med elden

Oerhört synd att det inte blir några fler böcker av denna utmärkta författare.

En annan bra bok som jag nyss plöjt igenom är; I cirkelns mitt av Dan Brown, ni vet han med Da Vinci-koden. Den här boken har legat i hyllan ett bra tag. Efter Da Vinci-koden och Änglar och demoner var jag lite ”mätt” på Dan Brown men se, det här var en helt annan typ av bok utan historiska gåtor (om man bortser från en och annan meteorit). Riktigt rafflande och oerhört svår att lägga ifrån sig. Även om det ibland var lite väl fantasifullt och orealistiskt så var det ändå oerhört spännande. Som ett avsnitt av 24 ungefär. Fast värre! Och likheten ligger väl främst i att hela boken utspelar sig under (ungefär) ett dygn. Hur som helst har jag legat vaken alldeles för länge på kvällarna och läst och det är ett gott betyg.

Så, då var sommarens boktips avklarat. 🙂

Gårdagens lydnad och uppletande gick ganska bra. Bytte ut kommandot ”stanna” mot ”stå” på inkallningen och det verkade vara ett bra drag. Testade i lördags också men nu fick jag bekräftat att det faktiskt funkar bättre?! OK, det är myyycket långt kvar till 10:an, men man kan väl få glädjas lite ändå?

Karlsson hann jag inte göra så mycket med. Lite linförighet och en platsliggning blev det. Nu kröp han en liten bit men reste sig inte en enda gång. Nu stod jag iofs på koppellängds avstånd, men ändå… det har ju inte hindrat honom tidigare.

Uppletandet med Iza kördes enligt senaste två veckornas upplägg. Dvs rejäl synretning. Vi var i samma ruta som sist, den med bäcken, och visst badade hon några gånger men i övrigt skötte hon sig riktigt bra. Glädjande är att när hon väl hittat ett föremål så är det ingen tvekan om vad hon ska göra. Full fart in till matte och inte speciellt mycket tugg heller. Lämnar av i handen framifrån gör hon också om bara jag är med på noterna. Någon av de andra hundarna var minst lika strulig som Iza på att gå ut och när föremålen hittades stod han i stort sett still och tuggade och bollade med prylarna. Det krävdes mycket övertalning för att få in honom. Det är bra att se sån’t ibland för att uppskatta sin egen hund lite mer.

Som sista hund körde jag Karlsson. Två föremål på fullt djup och utan synretning. Det fixade han utan problem i 180 knyck, både ut och in. Problemet är att bromsarna funkar dåligt när han närmar sig matte. Han lyckas inte bromsa förrän 10 meter bakom mig och tar sig sen en funderare på om han verkligen ska lämna ifrån sig den roliga prylen? Dock brukar köttbullarna i mattes ficka vinna kampen till sist. Nästa gång vi kör i den rutan funderar jag dock på att byta ut tjänstetecknet mot flytväst? När de stora hundarna tar sig ett dopp i bäcken så ser man fortfarande ryggen på dom, djupare än så är det inte. Men när Karlsson…?! Han bara försvinner! Och då har han ändå inte varit I bäcken utan bara klängt på kanten och druckit. Men risken finns ju att han ramlar i och då skulle nog flytvästen komma väl tillpass. 🙂

När vi kom hem fortsatte Karlsson i full fart. Han fick tag på en boll han inte sett på ett tag. Han tyckte det var en god idé att ha storasyster som mot-kampare men det tyckte inte hon. Jo en stund ställde hon upp men sen tröttnade hon. Vad tror ni han gör då? Jo, hoppar upp i soffan och trycker, vilt morrande, ner bollen mellan Izas öron!!! Ibland är hon bara ljuvlig min stumpa, och fantastiskt tolerant, för hon bara suckar, tittar uppgivet på mig och flyttar på sig en liten bit. Hon hade ju kunnat läsa lagen för lillebror på ett betydligt mer hårdhänt sätt och det hade varit helt OK, men … hellre fly än illa fäkta. En underbar egenskap som man uppskattar efter att tidigare ha haft en hund med valspråket ”anfall är bästa försvar”…