När jag kom hem från jobbet idag var Karlsson fortfarande utarrenderad till dagmatte i avvaktan på att husse skulle ta med honom hem. Eftersom jag inte var sugen på att åka till klubben och träna gick jag ut och körde uppletande med Iza – igen. Nerverna var på helspänn. Jag är INTE förtjust i att göra detta på egen hand. Vet inte varför jag känner mig tryggare när det är fler människor med? Kanske för att det är fler som kan hjälpa till att leta när hon rymt? Ja jag vet, jag ÄR jättefånig, men det är så det känns. Inte för att hon någonsin rymt under ett uppletande men å andra sidan har det inte sprungit några rådjur genom rutan heller… Hon är ju inte typen som rymmer bara för rymmandets skull men om det dyker upp något värt att jaga så är hon borta. Då finns det inget som kan hejda henne…
Nåväl, att valla 50×50 meter ruta på egen hand tar ju sin lilla stund. Den här gången band jag Iza mer strategiskt på baslinjen så att jag kunde få ögonkontakt med henne hela tiden. Jag demonstrerade noggrannt att jag la ut föremålen och sen började jag skicka. Och det gick bra! Faktiskt riktigt bra. 🙂 En klar förbättring mot igår och jag behövde inte tjata speciellt mycket för att få ut henne igen. Något enstaka ”ut, leta” men annars jobbade hon på. Och den här gången fick hon in alla sex föremålen helt på egen tass. 😀 Det kanske finns hopp? Nu ska jag köra en gång till så här, sedan ska husse (eller någon annan) få stå för synretningen ett par gånger och sen ska jag tillbaks och köra utan synretning. Hoppas nu denna taktik funkar annars vet jag inte vad jag ska hitta på?
När vi var klara bet jag ihop och fortsatte ha henne lös medan jag gick och plockade ner snitslarna. Sedan fortsatte vi på promenad, fortfarande med lös hund, åtminstone en bit. Det är så oerhört skönt att se att det faktiskt funkar. Hon hade fokus på mig och försökte inte ens sticka. Vid ett tillfälle stack hon näsan i backen och drog en liten bit (10 meter?) på något som troligen var ett viltspår. I dom lägena kan jag bryta henne men det är när hon får visuell kontakt med viltet som det är helkört. I det läget kopplade jag henne dock eftersom vi dessutom började närma oss vägen och mer kattrika områden. Men jag fick åtminstone en glimt av hur det borde vara att ha hund (läs schäfer).
Nu har även Karlsson landat i hemmets vrå så det blir lite apportering och andra lydnadsövningar för honom. Promenerat har han nog gjort så det räcker under dagen.
vallterrier.com 