Då är dagens hundträning avklarad och tja … jag är ganska … jättenöjd! Först blev det ett spår till Karlsson med några fastbundna pinnar och några vanliga. De fastbundna tog han utan problem och han tycker uppenbarligen att det är jättekul när han får kämpa lite. Två pinnar missade han helt och en markerade han men lyckades inte hitta den i blåbärsriset så han fortsatte spåra istället. Det var dock helt OK som markering betraktat så på en tävling hade jag troligen inte missat den pinnen. Vinklarna tog han som en liten dammsugare och tempot, jag säger bara – tempot! 😀 Nu galopperade han bitvis i spåret och draget i linan var riktigt, riktigt bra. Efter apporterna, när han kom till insikt om att det var slut på köttbulleutdelningen för den gången, så behövde jag inte truga utan han stack ner näsan i backen (OK, det är ju inte så långt, men ändå) på en gång och fortsatte! Det känns onekligen som om det har lossnat nu. 🙂
Sedan var det dags för uppletande med storasyster. Lyckades lura med husse ut och valla en ruta på ca 50×50 meter. Längst ut i rutan låg det sex föremål ”utspridda”. Jag hade försäkrat mig om motvind, så gott det gick, och se – det gick! Första föremålet var inga problem, det är det ju aldrig. Andra gick också bra men sen började hon ”klibba” och ville inte gå ut. Men utan allt för mycket tjat kom hon iväg ut och hittade ett till, och ytterligare ett. Efter det fjärde tyckte hon dock att det var nog så då fick jag gå med en bit ut i rutan och se på sjutton, då hittade hon det femte. Klang och jubel! 🙂 Då var jag sååå nöjd, med tanke på hur det har varit innan. Det sjätte hittade hon när vi gemensamt gick och letade. Roligt var också att avlämnande var ganska prydliga. Inget ”slänga på marken framför mattes fötter” utan i händerna på mig varje gång. Yes! Hoppas nu bara att vi hinner vara med på uppletandeträningen på klubben imorgon och att hon har minnesbilden kvar? Vi avslutade med några rejäla budföringar så att hon fick springa av sig. Härligt!
För övrigt har jag planterat pelargoner, lobelior mm i krukor som nu pryder altanen. Har även lagt upp ett mentalt schema för hur jag ska flytta runt dem för att alla ska få sol lite då och då. Det är nämligen rätt mörkt och solfattigt på den sidan. Kan jag dessutom komma ihåg att vattna dem och dosera ut lite näring då och då så kanske det blir bra? De frodiga ogräsen mellan plattorna är vederbörligen besprutat med gift och lite annat trädgårdspyssel är utfört. Jag har även beskurit (inte speciellt vetenskapligt, men ändå) klematisen som växer i rabatten. Detta är en extremt fascinerande växt som skulle platsa i någon skräckfilm. Extremt snabbväxande och ”yvig”. Har man inte öppnat dörren till uteplatsen på någon vecka så är det knappt man kommer ut… När jag höll på med den ansningen så upptäckte jag något konstigt som inte såg ut att höra dit. Det tog några sekunder innan hjärnan hade kopplat färdigt och meddelade mig att det var pionen som växt sig meterhög!!! Allt för att komma igenom ”helvetes-klematisen” och få lite ljus och luft. Trodde nästan att den stackars pionen kvävts under den envisa klematisen men nääädå, den kämpar på. Snacka om överlevnadsinstinkt!
vallterrier.com 