Vad en drömhund är varierar ju från person till person så det ska jag inte gå in på här. Något jag däremot började fundera på här om dagen var hunddrömmar. För några veckor sen la jag ut denna bild, på drömmande Maro med raggen på ända.

Han drömmer mycket och ofta, om det nu är det hundar gör när de gnäller, sprattlar och gruffar i sömnen. Jag har dock svårt att tro att det handlar om något annat än drömmar. Detta är enda gången jag sett ragg på en drömmande hund i det här huset så vitt jag minns. Oftast verkar det ju vara rätt trevliga drömmar, tack och lov.

Här om dagen började jag fundera på hur det här med aktivt drömmande, som alltså syns ”utanpå”, är kopplat till hundens personlighet.

De gånger jag sett/hört Karlsson drömma kan jag nog räkna på ena handens fingrar – efter snart 12 år. Karlsson är en cool och grundtrygg hund, både socialt och miljömässigt.  Han hanterar nya situationer, miljöer, två- och fyrbeningar alldeles utmärkt och har väldigt lätt att slappna av på ställen där han inte förväntar sig aktivitet. Samtidigt är han ju en väldigt aktiv hund när så förväntas och tränar man så bryr han sig inte om vad som händer runt omkring utan går in i en bubbla (där förhoppningsvis även jag är med) som endast störs av de intryck som når hans näsa. 😛 Men drömmarna verkar inte vara så vanliga eller så gör kanske hans coola personlighet att det inte märks på utsidan?

Maro är ju inte direkt någon cool hund och ger inte heller intryck av att vara det. Alla känslorna sitter utanpå och han reagerar blixtsnabbt, på olika mer eller mindre relevanta sätt, när han tycker att det behövs. Han är aktivitet ut i klospetsarna även om han också kan slappna av när inget händer och koncentrera sig på jobb när vi tränar.

Tredje exemplet är Iza, min schäfer som blev 13,5 år. Hon hamnar någonstans mitt emellan Maro och Karlsson. Socialt och miljömässigt mycket grundtrygg och cool men utåtriktad på så sätt att hon var väldigt observant och nyfiken på omgivningen vilket resulterade i ganska rejäla koncentrationssvårigheter. Hon var alltså inte orolig för vad som hände runtomkring, bara nyfiken.

Iza kunde också drömma väldigt syn- och hörbart, men … nästan bara när vi hade gjort något utöver promenader/träning på hemmaplan och dagens intryck varit många.

Varken Karlsson eller Iza genomgick heller någon ”spökålder”. Iza övervann allt med sin nyfikenhet och Karlsson har nog helt enkelt utgått från att världen är ofarlig. På MH:t blev han arg/rädd på dumpe och spöken men avreagerade snabbt. Det är nog enda gången jag sett honom arg faktiskt. 😀 Iza fann ingen anledning alls att bli arg på något i MH-banan. Enda gången jag sett henne arg var när en IPO-figurant lyckades agera ”farlig” istället för lekfull när uppfödaren på ett kennelläger ville att vi skulle testa…

Maro verkar å andra sidan vara i någon sorts konstant spökålder, åtminstone på hemmaplan där han reagerar stort och snabbt på allt som inte är som det brukar. Det kan räcka med att vi möter någon på promenaden (vilket iofs sker ganska sällan) för att han ska spela ut hela registret. På andra ställen hanterar han, tack och lov, omgivningen med förutsättningslöst och det är väl en himla tur. 😀 På MH:t blev han både rädd och arg men hade fina avreaktioner så det är nog inte så farligt som det ser ut och låter i vardagen heller. Bara känslorna utanpå som sagt…

Nåja, lite lösa spekulationer om hundars personligheter relaterat till deras drömliv.

Hur är din hunds personlighet och drömliv? 😉

I helgen var det dags för tre klubbmästerskap. Maro var anmäld till lydnad (klass 1) och bruks (lägre). Karlsson var anmäld till rally (mästarklass). Tänkte att vi kunde ta chansen att snubbla runt bland skyltarna en stund när det fanns möjlighet, utan att behöva skämma ut oss officiellt. 😉

Första grenen ut var lydnaden och eftersom jag liksom har släppt taget om klass 1 och träsnar för högre mål (!) blev det en del missar. Han har t ex köpt det där med ”flygande upphämt” efter stå/ligg/sitt under marsch och det bara lyste om honom när jag kom traskande bakifrån efter den lilla promenaden. ”Jag kan, jag vet” sa han och började gå när jag var intill. Det är ju bara den lilla detaljen att han i klass 1 ska stå kvar och inta utgångsposition när jag har gjort halt. En av de små detaljerna som kostade poäng för att matte förträngt momenten i klass 1 och bara tittat framåt i två månader. Man glömmer fort…

Vi nollade fjärren eftersom han blev distraherad och missade första skiftet men i övrigt kändes det helt ok och på helheten stod det bl a ”verkar kunna momenten” och det är ju en himla tur eftersom vi är uppflyttade. 🙂 Det mest glädjande var att nafsandet i mina kläder nästan var helt borta! Han stötte till med nosen ett par gånger men det är en himmelsvid skillnad mot hur det varit på höstens två officiella tävlingar. Nu återstår att fixa till positionen men fokus har ju varit att få bort nafsandet och om vi fortsätter det vi påbörjat där tror jag mycket av det andra kommer mer eller mindre automatiskt.

Vi slutade på plac 4 och det visade sig bli en trend för hela helgen.

Under lunchpausen utbröt det en våg av efteranmälningar till eftermiddagens KM i rallylydnad och vi föll för grupptrycket. Helt plötsligt var Maro anmäld till nybörjarklassen. WTF? Han hade aldrig satt en tass på en rallybana! Men … vi hade väl ca 15 minuter på oss att träna in ”sitt framför”, ”gå runt”, ingång bakom och ”tysksvängen”, dvs helt om hund bakom. Det gick väl sådär… Sitt framför köpte han direkt men det där med att gå bakom mig vägrade han konsekvent. 😀 Han såg bara allmänt förtvivlad ut stackar’n. Nåja, vi tråcklade oss igenom banan på något vis och slutade på 73 poäng (godkänt om det varit officiellt!). Två tokmissade moment/skyltar (det var gå runt-varianterna) men i övrigt bara sju poängs avdrag. Med tanke på våra förberedelser får det väl anses helt ok. 😀 Karlsson fick ju 88 poäng i debuten men då hade vi haft hela fyra dagar på oss att träna! (Jo, jag efteranmälde lite spontant då också.)

Karlsson och jag tråcklade oss igenom mästarklassbanan med något färre missar än första (och enda) gången vi försökte. Med omräkningsfaktorn som används på vårt KM så slutade han på placering 3, och Maro på – just det – placering 4.

Sen var det bara hem och ladda om för brukset som skulle avgöras på söndagen.

Den lilla chokladtomten levererade dagens bästa spår och var en av två hundar som hittade alla apporter i appellspåret. (Jo, alla klasser har appellspår på KM.) På lydnaden visade det sig att matte borde ha tänkt till, läst reglerna och kört några lägganden under marsch innan vi gick in på plan, eller rent av under veckan innan. Men nej, sättande under marsch är det vi tränat (inför lydnaden). De som såg momentet (jag hade ju ryggen mot Maro) påstod dock att det var ett djävulskt snyggt sättande. 😛 Inte riktigt det som efterfrågades kanske så dumstrut på mattehuvudet får det bli. Jo, jag sa ligg men kelpien kunde tydligen själv, trodde han.

Krypet blev inte heller bra så ytterligare en nolla blev det där, och med avstådd budföring räckte inte poängen till mer än – placering 4.

Vi har i alla fall fått bra påminnelser om vad vi ska göra under vintermånaderna och ingen behöver bekymra sig över att vi ska vara sysslolösa. Maro har fått tre blommiga, flytande (tror jag) pipleksaker och Karlsson har fått en (icke flytande) pipleksak.

Igår eftermiddag var Karlsson lite sur på det faktum att han fått färre starter och därmed färre chanser att förvärva pipleksaker. Dessutom tycker han att han är bäst, alltid och som vanligt, och förstår inte att lillebror som fick tre chanser inte kunde komma bättre än fyra när det räckte med en start för en tredjeplacering?! Därför bestämde han sig för att det var dags att sälja lillebror. Jag vet dock inte hur det gick med annonsen eftersom han inte har något kort att betala med (såvitt jag vet) och än så länge bor kelpien kvar. 😛

Ganska ofta diskuteras det i olika FB-grupper vilken apport vissa hundar/raser ”ska” ha. Det diskuteras gram hit och gram dit. En bc skulle t ex ha svårt för en apport med vikten 400 gram?! Det tror jag inte på en sekund. Inte om den är tränad för det.

När jag började träna för tävling med Karlsson och siktade på brukset i första hand insåg jag ju rätt snart (innan debuten) att tävlingsledare faktiskt också bara är människor och att det skulle kunna köra ihop sig med dålig tillgång på små apporter. För att slippa onödiga avbrott och att behöva lämna ”bubblan” bestämde jag mig för att träna på alla tillgängliga storlekar och det har vi haft nytta av.

Det är mer än en gång som tl, när det varit dags för apportering, sagt ”oj, jag har ingen liten apport – vill du att jag hämtar?”. Det har inte bara hänt i brukset utan även i lydnaden där små hundar ändå inte är helt ovanliga. Att då tryggt kunna säga, nej det är ok med en träapport (eller metallapport) i schäfersize och bara fortsätta programmet har gett en skön känsla. En gång har vi fått invänta en apport i korrekt storlek och då handlade det om tungapporten. 4 kg kändes lite tufft för 8,5 kilo hund. 😉 Hade det funnits en tvåkilos tillgänglig hade jag dock valt att köra vidare för det fixar han.

Sen förstår jag ju att det finns vissa mycket små raser som har svårt eller t o m omöjligt att greppa en fullstor apport, men det är en annan diskussion. Jag kan ju även erkänna att när alla storlekar varit tillgängliga har jag ofta valt en liten, främst för att den oftast varit mindre ”slabbig” och tuggad än den större.

Ganska nyligen aktualiserades dessa tankar när det på en tävling fanns en hund av icke traditionell bruksras (men betydligt större än Karlsson) som tydligen omöjligt kunde apportera en ”normal” träapport och det blev ett avbrott när ”rätt” apport skulle hämtas vilket uppenbarligen störde både hund och förare. Den tävlingsledaren var inte heller mer än människa…

Bilden ovan är tagen för snart 10 år sen. Det är en IPO-apport på ca 2 kilo och det var första gången Karlsson ens såg en sådan. Han hade vissa problem att balansera den men han fick ordning på det också. 😀 Den typen av apporter förekommer ju endast i IPO så för vår del har det bara varit ett party- och uppvisningstrick – men ett uppskattat sådant.
Numera kan han t o m galoppera in med den, och göra en fin ingång. Eftersom jag inte gillar att vara med på bild (eller film) har jag dock redigerat bort ingången.

Sensmoralen av detta är alltså; träna på olika apporter och hundar klarar mer än man tror. 😉

I söndags hade vi en träningsdate med Annette och syster Yra, och Yras ”syster” Stila. Yra hade bara varit hemma en vecka efter att ha haft en valpkull med åtta små yrväder. Återseendet mellan syskonen var kärt men Maro imponerade faktiskt genom att kunna sitta still en lång stund när vi skulle ta en gruppbild. För ett år sen kunde han inte hålla sig i mer än några sekunder innan han var tvungen att köra ett race med Yra, som inte var sen att hänga på, men han kanske har mognat lite sen dess? 🙂 Förvisso placerade vi Stila som ordningsman och buffert mitt emellan syskonen men något säger mig att det troligen hade fungerat ändå.

Maro fick även agera statist (med lite extra hjälp) i gruppmoment enligt klass 3 och det skötte han också fint. Det kanske finns hopp?

Vi fick med oss mycket nyttigt också i den övriga träningen och konstaterade att det där med andra ögon som ser vad man gör för dumheter är oerhört nyttigt. Det kom ju i och för sig inte som någon överraskning men är tyvärr något vi har tillgång till alltför sällan. Det visade sig att hans raka sättanden i halter och ingångar tydligen är ett minne blott?! Jag vet inte riktigt när de gick sönder men nu får vi se till att laga dem och det ska väl inte vara omöjligt…

Det var väl spenderade och trevliga timmar och nu har vi lite nya, och några nygamla, projekt att jobba på.

Finkameran var med för omväxlings skull men som vanligt lyckades jag inte helt med inställningarna och actionbilderna blev mest sudd, tyvärr. Men med lite tur så har jag lärt mig något av mitt misstag så nästa gång…

Först några bilder på Stila.

Och så lite Maro.

Och avslutningsvis syskonen. Ljuset varierade så Maro ser tyvärr helt galen ut i färgerna men han är en rätt stilig pojk ändå, bilderna ovan till trots. 😀

 

När jag och Maro senast stormade in till veterinären konstaterade en i personalen att ”han har verkligen alla känslorna utanpå” och det är faktiskt en perfekt beskrivning av kelpien. 😛

Han försöker inte ens behärska sig vare sig han är glad, rädd, förbannad eller… Det både syns och hörs. När jag eller husse kommer hem blir han så glad att jag tror han ska svimma – varje gång. När vi går till veterinären, som är lite läskigtochspännandeochrättläskigtändå är han högt och lågt och gör tappra försök att riva stället samtidigt som han försöker gå därifrån och krypa in under skinnet på veterinären.

Har jag varit borta en kväll så ska han helst ligga i min halsgrop när vi går och lägger oss. Då går det liksom inte att komma tillräckligt nära.

Något han använder sig av rätt flitigt är ryggpälsen, eller raggen. Är det något som är läskigt så ställer den sig på ända, som t ex här, för tre år sen när det flög en flock gäss över huvudet på oss. Då var han bara en valp på drygt fyra månader och idag tar han liknande scenarion med i alla fall en liten gnutta självbehärskning men det finns rätt gott om andra tillfällen när han tycker den där pälsen är användbar.

Idag, mitt på blanka dagen, måste han ha drömt något riktigt läskigt för när jag snurrade på arbetsstolen fick jag se detta!

Där låg han, djupt sovande och drömmande, med öppna ögon – och raggen på ända. Det var inte så mycket ljud och sprattel men raggen…! 😀

Jag insåg att det var bäst att väcka honom varsamt (när jag fotat och filmat färdigt) och när han vaknade föll ryggpälsen ihop som ett korthus och allt var som vanligt.
______________________________________________________________________________

Idag kom posten med en liten överraskningspresent till hundarna. Torkat nöthjärta – bättre blir det inte tyckte dom! Båda hundarna tar normalt godis ganska varsamt men här höll jag på att bli ett finger eller två kortare… 😀

Karlsson var väl inte lika imponerad över att matte igår la ut en halv förmögenhet på ett nytt regntäcke (när hon kunde ha köpt gooodis istället), men med hällregnet som var igår (och det lär väl ske fler gånger) kändes det faktiskt som en vettig investering. Tack och lov så går det att ta av huvan, nå’n måtta får det ju vara på förnedringen. 😛

Så här års blir jag alltid lite desperat. Om man inte gillar att träna när det är mörkt och man inser att man är inne i näst sista veckan för året där det finns möjlighet att träna i dagsljus efter jobbet så tar man chansen. Det blev alltså ett pass på Borås BK ikväll igen.

Det blev ett bra träningspass med en duktig liten chokladtomte. Det roliga är att jag tror vi börjar få till fjärren riktigt bra. Jag har ju experimenterat med kommandon både med och utan handtecken och tidigare kommit fram till att han koncentrerar sig mer och gör snyggare skiften utan handtecken och i klass 1, ligg-sitt, fungerade det bra med bara en liten vinkling med handflatorna framåt på ligg. Nu när vi håller på med ligg-stå-ligg resp. stå-sitt-stå (ja, vi har inte lagt ihop det än utan kör varje skifte för sig) har behovet av små handtecken för ligg och stå visat sig underlätta. Vi har dock haft ett litet problem att han vridit rumpan successivt lite åt sidan (sin vänstra) i varje ligg. Så började jag testa att bara göra tecken med ena handen, både vänster och höger, och det visade sig att vridningarna försvann när jag bara gör tecken med vänster hand? Rent logiskt tycker man ju att det borde vara tvärt om, att min högra hand borde kompensera upp för vridningen, men den lilla kelpiehjärnan är ju inte alltid logisk… 🙂 För ”stå” har jag börjat med ett litet tecken med min högra hand och det köper han fint. Sitt kör vi än så länge utan handtecken. Det ska bli spännande att se hur det utvecklas men än så länge gör vi framsteg och det börjar se riktigt snyggt ut, åtminstone i mina subjektiva ögon.

Vi hann med ganska mycket annat också, bl a en ganska lång platsliggning, utan grupp men med aktivitet av andra hundar och förare på plan och det löste han fint.

På hemmaplan började vi idag med 3:ans frestelse (dvs rundamomentet i klass 3) ”på riktigt”. Dvs med två hinder, två apportbockar och kon, och så gällde det att runda konen och komma in till mig utan att bry sig om apporter och hinder. Avstånden var självklart kortare än de ska vara men man måste ju börja någonstans. 🙂 Efter ett par försök att apportera började han förstå vad det handlade om. Det finns en dålig film på det men den orkar jag inte ladda upp. Det känns dock hoppfullt inför framtiden.

Förra helgen tränade vi tillsammans med A och Stila, både spår och lydnad, och det spåret blev något av det märkligaste jag upplevt. Inte bara med Maro utan räknat på 26 år och fyra hundar…

Spåret gick i ett terrängavsnitt som vi varit i tidigare, mellan en å och en bilväg. Nu måste vi ju börja träna upptag på allvar och det  löste han jättefint, liksom första delen av spåret men sen kom vi fram till en viltstig och där körde det ihop sig. Han tvärnitade, sjönk ihop så att han blev marginellt högre än en tax och fastnade med näsan i backen. Något var extremt obehagligt, det syntes på hela kroppsspråket, men han reste inte ragg vilket han ju kan göra i tid och otid. Han smög sen fram på viltstigen på sina taxben, sakta, sakta… Den fortsatte in i ett risigt terrängavsnitt där jag kände mig ganska säker på att A inte hade gått så jag kallade tillbaka honom och då försökte han fly, rakt tillbaka mot bilen. Hade han inte haft lina på sig hade han nog försvunnit som en avlöning.

Jag fick tillbaks honom och skickade på honom där jag, med hjälp av uteslutningsmetoden, var rätt säker på att spåret gick. Han fortsatte men var illa berörd, stannade ibland och nosade intensivt på små buskar och gick över några apporter… Till sist kom han i alla fall farande med slutet som låg inte så långt från asfaltvägen.

Jag belönade och selade av och la honom sedan ner för att plocka med mig några trattkantareller som växte just där. Helt plötsligt satte han sig upp och kom med ett mycket bestämt ”voff” ner mot skogsområdet där det varit som ”värst”…. Jag försökte vara cool och plockade de sista trattisarna innan vi tog vårt pick och pack och gick ut till vägen. Jag kan ju inte påstå att jag tyckte det var jättetrevligt och funderar fortfarande på vad det var som föranledde det konstiga beteendet. Vildsvin? Vi såg inga ”bök” och han har spårat i vildsvinsmarker förut. Varg? Lo? Räv och klövvilt kan vi nog utesluta för det måste han rimligen träffa på ganska regelbundet. Möjligen räv som släpat på ett nyfångat byte (=blod)? Eller blodspår, utlagt av människa för träning eller skadat djur? Nåja, vi lär aldrig få veta.

När vi var klara i spårskogen åkte vi iväg och körde ett bra lydnadspass, så jag tror han glömde ”spöket” ganska snabbt ändå.

Dagen efter bröt älgjakten ut så det har inte blivit något mer spårat sedan dess men jag tror/hoppas att det inte har satt några spår (!) i den lilla kelpiehjärnan.

__________________

Helgen innan dess, alltså för drygt två veckor sedan, var vi på lydnadskursen där jag kom över en återbudsplats. Den var ju tänkt delvis som en belöning till oss båda för årets utförda bravader på tävlingsbanorna men mest som en pepp inför stundande klasser. Det blev tyvärr inte riktigt som jag hade tänkt mig… När jag åkte hem efter andra dagen var jag mest låg och ledsen och kände mig som en usel hundtränare, mest sugen på att lägga ner alltihop. Inte för att någon av instruktörerna sagt det till mig utan den känslan får jag väl ta på mig själv. Första dagen var bra men dag två blev jättekonstig. Mitt fel eller instruktörens? Ingen vet…

Nåja, det är väl tur att man har sitt terriertemperament att falla tillbaka på för när jag smält det hela lite tänkte jag att ”va’ fan, det är klart det ska gå” och sen har vi fortsatt träna – ganska intensivt faktiskt. Jag är ju inte känd för att ge upp i första taget…

En ganska stor del av kursen gick till genomgång av de nya momenten, i detalj, och diskussion om bedömningar av olika scenarier. Jag fick också med mig en hel del användbart så helt bortkastat var det naturligtvis inte.

Enda bilden från kursen, när vi väntade på vår tur dag 1.

Förra helgen la vi praktiskt taget hela lördagen på att montera en ny mim-bur. Många svordomar kostade det, och Maro verkade inte ett dugg tacksam utan mer skeptisk när han skulle åka i den.  Karlsson däremot brydde sig inte det minsta, för hans älskade fluffbädd fanns ju där.  😀

Jag har förresten investerat i ett öppet lydnadshinder, även om det egentligen är ett agilityhinder. 😛 Dock duger det utmärkt för hemmabruk och idag fick han köra sin första ”upplockning av apport och återhopp” från både stående, sittande och liggande.
(Bilden är från förra veckan.) Nu bygger vi delar och grunder i ”cirkusmomentet” i lugn och ro för det är långt kvar innan vi behöver det i skarpt läge. Det är ju en hel klass emellan. 😛

Vi började årets campingsäsong på Björkängs Camping så varför inte avsluta den på samma ställe? Det kändes liksom logiskt. Med tanke på att förbudet mot hund på stranden upphör 31/8 och väderleksprognoserna var försiktigt positiva kändes det ännu mer logiskt.

Nu visade det sig att prognoserna ändå varit för positiva. Solen glimmade till ett par korta stunder bara. Den ena stunden befann vi oss inne i Varberg. Den andra stunden störtade vi omgående ner till stranden, bara ett par minuter bort, men solen hann ändå försvinna och det mesta av bilderna blev … skit, milt uttryckt. Har nog aldrig raderat så många bilder vid ett tillfälle… Nåja, några blev kvar i alla fall. Det var dock uppehåll hela helgen, temperaturen var behaglig och det var vindstilla! Trots avsaknaden av bra bilder blev det alltså en skön helg med många strandpromenader och välbehövlig batteriladdning.

Maro ägnade sig åt plask & lek-skola. Med ett vattendjup som snittade på 10 cm, och inga vågor, tyckte han att det var helt ok. 🙂

Det roligaste är ändå att bli jagad av Karlsson, oavsett om det är på torra land eller i vatten. 🙂

En tur in till Varberg blev det också, som sagt. Är det semester, även om den heter mini- i förnamn, så ska det vara glass så det blev det för hundarna. Torgkiosken i Varberg snålar inte med kulorna så det räckte länge. 😀

Någon träning blev det inte på hela helgen, trots att planen var sådan och träningsväskan var med (men det tog vi igen i måndags och tisdags kväll).

En sista bild fick det bli innan vi packade och åkte hem på söndagen.

När man fortfarande njuter av de två uppflyttningarna inom loppet av en vecka kan man unna sig att träna lite mer ostrukturerat. Det vi gör försöker vi göra korrekt men det är kul att våga prova lite allt möjligt utan att vara rädd för att det ska ske förväxlingar på tävlingsplanen. Sista tiden innan tävling fokuserar vi (jag) alltid stenhårt på det som verkligen ingår i den aktuella klassen för att inte förvirra den lilla kelpiehjärnan i onödan.

Just nu experimenterar vi hej vilt, och känner oss för på en del nya moment som kommer i klass 2 och högre (bruks). Det sker inte med någon jättestruktur utan vi har roligt och testar lite allt möjligt. Igår när vi hade gott om plats på Borås BK kunde jag inte låta bli att börja känna lite på ”cirkusmomentet” i klass 3. Har egentligen noll koll på i vilken ordning jag bör börja bygga upp momentet men gick på magkänslan. Började med att skicka runt kon från ca 25 meter. Det gick bra. Sen testade jag att både lägga och ställa honom efter att han rundat konen. Det funkade också men vi har mycket att jobba på med att få till tightare sväng för nu hamnar han väldigt snett när jag ställer/lägger honom.

Därefter la jag ut två apporter och började med att stå rätt nära apporterna och skicka runt kon och flyttade sen gradvis lite längre bak i förhållande till apporterna (och konen). Han fattade rätt snabbt att det ändå var runt konen som gällde innan han fick apportera. 🙂 Än så länge är han ju helt fantastisk på dirigeringar också så även om stoppet kom så snett att han i princip hade högerapporten (från mig sett) mitt framför sig så tog han den vänstra om jag dirigerade dit. Vi får väl se hur länge det varar… 😛

Nu ska vi inte göra mer med det innan jag har expertis att tillgå (kanske nästa helg) men vi har i alla fall känt på det. Överst på ”önskelistan” står i alla fall att tighta till svängen. Jag ska nog börja skriva ner den där önskelistan förresten, så att jag har klart för mig vad jag vill prioritera på kursen.

På dagens lunchpass slapp han metallapporten och vi tog tungapporten istället. Den är mycket roligare och han gör momentet utan att tveka det minsta. Dock finns det en del att önska av tempot på vägen in. Än så länge är det trav men det ska vi nog få till. Motivationen finns där så jag är inte särskilt orolig. Det börjar bli rätt bra ordning på ingångarna också. 🙂

Jodå, han har ingång vid sidan men jag lämnade min plats för att ta bilden. 🙂

Tyvärr avslutade han dagens pass med att justera min rygg när vi kampade. Jag kan iofs ha varit lite delaktig också. 😦 Just nu är det riktigt illa och är det inte bättre i morgon lär lunchpasset bestå av 10 minuters platsliggning…

Igår mötte jag helt plötsligt en kränkt terrier i köket. Av oklar anledning hade han vaknat mitt under förmiddagsvilan och förstod nog inte riktigt hur han hamnat i köket. Att han var kränkt var det dock ingen tvekan om. 😀 Det enda som är säkert är att Maro faktiskt var oskyldig för han sov i arbetsrummet, i andra änden av huset.

Håller tummarna hårt för att det onda i ryggen ger sig iväg under natten för sånt trams har jag faktisk inte tid med!

Maro kan ju tänka sig roligare saker än metallapporter, helt klart.

• De skallrar mot tänderna. Det löser sig om han tar ett bättre grepp men så långt har han inte kommit i tankeprocessen.

• Tappar, eller släpper, man dem när man springer slår man benen i metall – läskigt.

• Har man lyckats baxa den hela vägen till matte och klantar sig i ingången så slår den i mattes ben (och i tänderna) och det är – läskigt.

Att springa efter den när matte kastar är dock skitroligt!

För att skoja till det lite provade jag att hetsa honom rätt rejält och sen låta honom springa samtidigt som jag kastade. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig…

Det visade sig att Maro är snabbare än apporten?! När jag dessutom lyckades få till ett onödigt högt kast höll han på att få den i huvudet! Något säger mig att han inte hade blivit mer förtjust i den då…

När den väl har landat ställer han sig och tittar frågande på mig.
– Måste jag verkligen ta den?
Efter ytterligare några apportkommandon tar han den i ett löst grepp och sen travar han in. Galopperar han skallrar det ju mot tänderna…

Jag behöver nog aldrig oroa mig för utslagna eller avslagna tänder i alla fall, pga för hetsiga gripanden, men bättre än så här ska det definitivt kunna bli.

Jag får nog ändra strategi. Klicka gripanden på nära håll, och köra hållande med omvänt lockande. Det löser sig nog med tiden och vi måste ju ha något att träna på. 😛

Det är ju inte heller nog med att han måste lära sig den här apporten. Vi har ju den andra sorten också, med platta sidor. Han har inte riktigt bestämt vilken som är värst… 😉

Någonstans i bakhuvudet hade jag nog formulerat målet ”uppflyttad till klass 2 och högre klass spår under året”. Inget var uttalat och när det gällde lägre så fanns det i princip bara två tävlingar (samma helg) att anmäla till i närområdet och det gjorde jag men vad som helst kan ju hända. Att komma runt spåret är ju t ex inte självklart.  Tävling två, i söndags, kunde jag ju trevligt nog lämna återbud till. Det där att få lämna återbud pga uppflyttning var ju något jag drömde om med Karlsson men det blev aldrig verklighet, tyvärr…

Så … 9:e september var årets mål uppfyllda och vad gör vi nu? Jo, jag vet! Vi fortsätter träna, mot nya mål, men luften gick liksom ur lite och den här veckan har det blivit någon av en vilovecka, åtminstone hittills men det är ju bara onsdag. 😉 Vi har kört våra 10-minuterspass efter lunchpromenaden och kört något litet inomhus på kvällarna men jag har inte orkat åka iväg någonstans för att träna. Vissa moment kräver ju onekligen lite mer yta än vad gräsmattan här hemma kan erbjuda men vi hinner. Att ta det lite lugnt en stund har nog ingen dött av… 😉

Idag ägnade vi 10-minutaren åt hopp-apport (med träapport). Det funkade fint men håller jag upp Fånen när han är på väg tillbaka vägrar han så det fick bli kort på uthoppet istället. 😀

Hur vi i förlängningen ska få till hopp med metallapport, som i klass 2, har jag just nu ingen aning om eftersom han tycker metallapporterna är rätt äckliga. Där har vi att jobba på. Jag minns fascinerat Karlssons första metallapportering. Han hade inte ens sett apporten innan och jag kastade iväg den som vilken apport som helst. Han sprang ut, grep den och lämnade av som om han aldrig hade gjort annat – och så var det klart. Det var onekligen rätt många moment som gick oförskämt lätt med den lilla… ❤

I måndags tog jag en liten shoppingrunda och handlade uppflyttningspresent till Maro, bland annat. En ny snuttefilt fick det bli och den var helt klart uppskattad. I början var han lite nervös att Karlsson skulle sno den men Karlsson ”couldn’t care less”, precis som jag misstänkte, och Maro är mycket nöjd. Den gamla snuttefilten ska få åka på spa. Några varv i tvättmaskinen och några i symaskinen så kanske den blir som ny – vem vet? 😀

Jag passade på att köpa lite vintertillbehör också, så nu kan vi köra rave-party varje kväll. 😛 Vill man ha en riktigt surrealistisk föreställning ställer man det ena på snabb blink och det andra på långsam… 🙂

Igår kväll, lagom till sista kvällskissen fick vi förresten oväntat besök! När jag skulle ta ut Karlsson och öppnade dörren mötte jag en hyfsat stor grå hund, som jag då uppfattade som en schäfer, och den var på väg in! Jag vrålade till i pur förvåning och drog igen dörren, snabbt som ögat. Skyfflade in båda hundarna i köket och gick ut men då var den puts väck. Det hade nog jag också varit efter det bemötandet. Stackars lilla hunden. Där tänkte den hus – ljus – trygghet och så möter den en galen kärring i dörren. 😛 Ingen anmälan fanns hos polisen men med hjälp av detektiven Facebook visade det sig att den rymt från hundgården hos en granne, men ingen granne vi känner eller går förbi särskilt ofta. Det var en östsibirisk laika, en tik på 8 månader, och enligt bild på FB och ägarens egen beskrivning ser den ut ungefär som en schäfer, bortsett från svansen som är krullig spetsmodell. Någon svans hann jag öht inte uppfatta på den knappa sekunder dörren var öppen. När jag ringde upp i förmiddags hade de precis hittat hunden, ca 12 timmar senare. Puh!

Jag har ju inte stressat till tävlingsstart med någon av mina hundar. Med Maro har jag förvisso stundtals känt mig stressad, när vissa av hans kullsyskon skenat upp genom klasserna, men jag har ändå lyckats hålla mig i skinnet, och till min strategi – att ta det lugnt. Just nu känns det inte som om vi har missat så mycket. 😉 Han är fortfarande en ganska omogen liten slyngel ❤ men han gör ungefär vad han ska, när han ska, och det är bra.

I januari debuterade vi i startklass lydnad och igår, på årets totalt sjunde tävling, blev vi uppflyttade till högre klass spår. Jag kan ju inte vara annat än nöjd! 🙂

Januari – startklass, uppflyttad
April – appellklass (spår), uppflyttad
September – klass 1, uppflyttad och lägre klass spår, uppflyttad

Igår var det alltså dags, på Kind BK. I ösregn fixade han fullt på spåret, dvs 10 på påsläppet och 10 på spåret. Jag har nästan glömt vilken underbar känsla det är att traska efter en spårhund på tävling när det bara flyter på och pinnarna levereras en efter en, även om det ibland känns som om det är onödigt långt mellan dem. 😉 Bitvis flöt nog själva spåret också eftersom delar av det gick i kanten på en myr , men han (vi) kämpade på och han löste det alldeles utomordentligt trots en rätt långsam matte längst bak i snöret. Som spårhund har han verkligen växt under året och vi blir mer och mer samkörda. Underbart!

Lydnaden gick väl sisådär men det räckte. Det räckte t o m så bra att vi kunde avstå platsliggningen eftersom uppflyttningen redan var klar. Jag avstod även budföringen men det var planerat eftersom jag inte orkat terrorisera mina vänner med att försöka få honom att springa 100 meter bort från mig. Det var nog jobbigt att få till 50-meterssträckan i appellen… Hade vi lagt platsen, och allt gått bra, hade vi halkat upp någon placering och hamnat på pallen men det struntar jag fullständigt i. Det var bara uppflyttningen jag ville ha och den fick vi. 🙂

När vi kom hem hade husse köpt uppflyttningstårta! Han börjar fatta hur det funkar nu. 😉

Nu kommer det dröja till nästa tävlingsstart, i både lydnad och bruks. Realistiskt känns kanske sen vår i lydnaden och nästa höst i brukset men ibland snappar han ju upp saker otippat kvickt så vem vet, det kanske blir tidigare, eller senare? Det är mycket nytt att träna på i båda grenarna. Nu måste vi börja träna spårupptag på allvar, och uppletande (som jag liksom har låtsas lite att det inte finns när det började krångla). I lydnaden är det ju också massor av nytt så det känns som ett smart drag att jag spontanshoppade en lydnadskurs för Lillemor Edström och Diana Samuelsson i månadsskiftet sept-okt. Det ska bli kul! Dessutom har vi ju mycket att putsa på i våra befintliga moment. Förbättringspotentialen är stor, som jag konstaterade även efter förra helgens tävling… Nu ska vi dock njuta en stund först, och idag ska vi (nog) inte träna alls. På måndag är det en ny vecka och då tar vi nya tag och siktar mot nya mål. 🙂

Ett problem med den lille kelpiepojken har ju varit hans något luddiga begrepp om var hans (vår) tomtgräns går och hans utåtriktade sätt som gör att han tar in ALLT som händer inom typ 400 meter. Han anser att allt som syns eller hörs från hus, altan eller gräsmatta är värt att skälla ut, eller åtminstone markera, vilket kan bli lite påfrestande för både oss och omgivningen eftersom vi faktiskt har grannar och bor nära grusvägen.

Det har blivit rejält mycket bättre på senare tid men han kan fortfarande reagera stort och högljutt i vissa lägen vilket har gjort att jag inte riktigt vågat träna med honom lös hemma. Oerhört störigt! Med Karlsson har jag ju tränat massor på hemmaplan och det är ju så mycket enklare och dessutom miljövänlig att inte behöva åka ett par mil, eller åtta, varje gång man vill träna.

På bortaplan är han, tack och lov, inte alls lika intresserad av det som händer runt omkring, åtminstone inte om han är lös. Det kan vara rätt rejäla störningar i närheten
(typ mondioringträning!) och han tittar inte ens?!

Däremot, om han är han kopplad är det ju ingen risk att han tappar bort mig och då kan han fokusera på annat. 😛 Kelpielogik i ett nötskal eller…?

Men nu när jag verkligen börjar lita på honom på bortaplan så har jag vågat testa även hemma och jo, det verkar funka! Vilken lättnad att kunna gå ut på gräsmattan och träna med lös hund. 🙂 Så mycket tid och pengar vi sparar på det, och så mycket mer tränat det kommer bli. 🙂

Just nu har vi iofs en havreåker intill vår appellplan och den ter sig säkert som en mur för kelpien. 🙂 Dock tror jag inte jag behöver oroa mig ens när den är borta. När vi gör något ihop så är det liksom det som gäller och det är oerhört skönt att faktiskt ha kommit till det stadiet. Det tog bara tre år… 😛

Idag har det varit vilodag (förutom promenad och vår 10-minutare som jag inte kunde låta bli) vilket innebar att jag bl a haft tid att inventera påsarna som ingick i klassvinsten i lördags. Där fanns bl a torkad kycklinglever vilket fick bägge hundarna att gå i spinn. Dessutom fanns det några små fyrkantiga saker som de tacklade lite olika. Karlsson blev galen och jag fick bryta upp käften på honom för att han inte skulle svälja den hel. Maro var något mer skeptisk, tuggade lite försiktigt och kom sen och bad mig ta hand om den. 🙂

För tre veckor sen, när vi tävlade klass 1, räckte inte poängen till ett 1:a pris. Det fattades exakt 11,5 poäng till den magiska gränsen.

Igår åkte vi till Torslanda-Öckerö BK och gjorde ett nytt försök och se, nu gick det bättre. 11,5 poäng över den magiska gränsen. Det fanns mycket som kunde varit bättre, och som vi får putsa vidare på, men vi fick poäng på allt och tillräckligt många för 1:a pris, delad klassvinst och uppflyttning till klass 2. 🙂

Nej, vi tänker inte försöka ta ett LD (lydnadsdiplom) utan lägger nu fullt fokus på nästa klass. Vissa moment är påbörjade, andra är helt nya (vittringsapporteringen!) och som sagt; det finns stor förbättringspotential på det vi har. Vi har alltså mycket att pyssla med under hösten och vintern så får vi se när det känns tävlingsbart. Vi har inte haft någon brådska hittills och kommer inte ha det i fortsättningen heller. 🙂

En annan vinst med gårdagen var att vi för första gången tävlade på en för oss helt ny klubb och jag såg det därför som något av ett experiment. Experimentet lyckades och det underlättar ju väsentligt i framtiden. Med Iza åkte jag västsverige runt när vi skulle tävla på något nytt ställe för att det inte skulle vara nytt för henne på tävlingsdagen men slipper vi de resorna kan man ju lägga mer tid på träning. 😉

På vägen hem åkte vi och hälsade på A-L och Holly som vi inte träffat sedan i våras någon gång. Det var ett kärt återseende. 😛

Idag har vi spårat, och ätit uppflyttningstårta med träningskompisarna. 🙂 Maros spår blev något utöver det vanliga i form av risig terräng. Det blev inte direkt lättare av att han tappade spåret i det risigaste partiet så att vi fick snurra lite extra där. Men som han krigade den lilla kelpien (och även hans matte)! Trots att det strulade rejält, vi inte hittade så många pinnar (inte ens något slut) så kämpade han på, med en matte som hade ruskigt svårt att ta sig fram stundtals. Det var en himla massa ”stanna” och ”vänta” vilket han tålmodigt gjorde medan jag trasslade loss mig och/eller linan med jämna mellanrum. Trots att det på sätt och vis blev ett misslyckande tror jag hans självförtroende växte rejält av att övervinna motgångarna, och allt som inte dödar härdar – har vi hört. 😉

I morgon blir det vilodag tror jag, åtminstone från träning… 🙂

För ett par veckor sen bestämde jag mig för att ställa klockan och köra ett litet lydnadspass på 10 minuter hemma på gräsmattan i direkt anslutning till varje lunchpromenad. Hittills känns det som ett himla bra koncept! När man åker iväg och tränar, vilket innebär minst 30 minuter i bilen och ganska ofta 1,5 timme, tränar man (jag) gärna för länge för att liksom få valuta för restiden och då blir det en del ”slaskträning”.

Det finns flera fördelar med 10-minuterskonceptet.

1. Jag blir förhållandevis fokuserad när jag vet att tiden är begränsad
2. Maro är uppvärmd om jag t ex vill köra kryp som ju onekligen frestar lite på kroppen
3. Om det är dåligt väder är vi redan blöta alt. utrustade med adekvat klädsel

🙂

Så min plan är att köra vidare på det, åtminstone tills snön kommer…

Igår åkte vi till klubben (den som ligger ca 45 minuter hemmifrån) och körde ett ganska rejält pass och jodå, han skötte sig fint även då. Stadga i rutan och tempo in med apporten var något av det som stod på schemat och nog gjorde vi framsteg kändes det som.

Kvällens leksak var spengummit med expander som jag köpte på lydnads-SM. Att kampa och fota (med Fånen) samtidigt blir … som det blir. Alltså inte särskilt bra. 😛

Inte heller dagens försök till kamp och foto simultant funkade vidare bra (herreguuud så många bilder jag får radera efter varje sån omgång) men han ser ut att uppskatta dagens leksak också. 🙂 Jag blir lika glatt överraskad när jag hittar något där han faktiskt hugger tag i leksaken och inte i expandern?! Han gillar expander så mycket att jag t o m har specialbeställt en ring i enbart expander och den är mycket uppskattad men vi får ju slita på olika saker. 😉

Mindre kul är att vår spårskog bakom huset har jämnats med marken den här veckan. Den skogen, eller rättare sagt den delen som fanns kvar efter tidigare avverkningar, där alla mina hundar lärt sig spåra och där vi hade våra uppletanderutor. Nu är den ett groteskt hygge… 😦 En annan del av skogen, som ganska nyligen har växt upp så att det går att spåra i den, finns kvar men problemet är att det nu är nästan omöjligt att ta sig dit. Vägen dit gick via skogen som nu inte finns och eftersom jag numera inte får gå över åkern som ligger mellan vår tomt och den skogen, ens under icke odlingssäsong, blir det rätt komplicerat. Jag skulle f ö aldrig drömma om att gå där under odlingssäsongen, och har aldrig gjort det, men det argumentet biter inte på grinig granne. 😦