Idag fyller min absoluta favoritterrier tre år! HIPP, HIPP, HURRA!
Förstår inte var tiden har tagit vägen, men det är ju en ständigt återkommande fråga så det lägger vi inte mer tid på just nu.
En precis nytagen (inte alltför smickrande) bild på mitt (otrimmade) hjärtegull, lillnos, träsktroll, Nils Karlsson Pyssling eller – helt enkelt – Världens Bästa Karlsson! Ja, kärt barn har många namn. 🙂
Kalas med glass och presentutdelning blir det senare idag, och förhoppningsvis hinner kameran med i svängarna så att det blir några bilder från spektaklet. 🙂
Egentligen ska man väl inte jämföra men det är svårt att låta bli; Karlsson fyller alltså tre och har hunnit bli uppflyttad högre klass spår och lydnadsklass II, vilket egentligen inte är något märkvärdigt för en treårig hund. Men Iza var tre och ett halvt när hon debuterade i appellen… och lydnad har vi aldrig startat i. Den sena debuten var väl iofs mitt ”fel” eftersom jag inte innan dess litade på att hon skulle ligga på platsen, men ändå. Och lydnad har jag aldrig haft några planer på med henne. Hon skulle helt enkelt inte passa i den ”miljön”.
Men åter till födelsedags”barnet”; ännu en gång GRATTIS!
Då är dvd-spelaren officiellt dödförklarad. Bara att köpa en ny alltså. Surt! Har varken tid eller lust att varken ägna mig åt inköpet eller åt att försöka koppla in eländet och få det att fungera ihop med alla andra apparater. Har i färskt minne vilket smärtsam process detta var förra gången, i januari 2006. För att inte tala om att jag dessutom måste lära mig hur den fungerar…
Den kunde väl åtminstone ha lugnat sig en månad så att jag kunde fyndat på mellandagsrean, men näädå, inte min dvd inte. Det finns dock en fördel med att titta på dvd-filmer på 14″ husvagns-tv. Det är att vår 28″ tjock-tv känns som värsta 42″-arn när man sätter på den. Men 14″ husvagns-tv är inget långsiktigt alternativ eftersom jag vill kunna spela in också.
Att ta sig iväg hemifrån en måndagkväll är ett äventyr i sin egen klass. Igår var det först planerat lydnadsträning med K, och sen skulle han få ligga i bilen medan Iza simmade. Det innebar att jag fick packa följande:
Två micrade Snuggle Safe som funkar som ”kamin” åt K i bilen (helt suveräna och håller värmen lääänge)
Fleecetäcke till K
Vår ”grupp”, dvs fyra plasthinkar
Träningsgodis
Izas pipleksaker till simningen
Izas handduk
Izas godis
Täcke till Iza, efter simningen..
…och lite annat. En hel del tillbehör ”bor” ju i bilen också, så de är med automatiskt.
Varje gång jag tar mig iväg på en så’n här expedition är jag lika förvånad att jag inte glömt något.
Träningen med K gick bra. Han verkade inte ha tagit någon som helst skada av söndagens ”äventyr”, även om tillgången på helkuperade dobermannhanar var begränsad igår. Men han inte så mycket som slängde en blick på andra hundar som passerade. Något framåtsändande blev det dock inte så hinkarna kunde jag ha lämnat hemma. Funderar faktiskt på att investera i fyra hinkar och ställa i redskapsboden på plan för att slippa släpa med mina egna varje gång. Får väl se hur länge de blir kvar? Men å andra sidan kostar de 12:-/styck så det kan vara värt ett försök iaf.
Mina och Izas ritualer i samband med simningen är ju något för sig, och det har jag säkert beskrivit förr. Det hon börjat med på senare tid är dock lite komiskt. Som vanligt så ”leder” jag henne upp på ”landgången” och ner på rampen i bassängen. Jag kastar iväg pipen och hon simmar efter den. Under den tiden fäller jag ner rampen så att hon inte ska kunna smita upp, för det skulle hon garanterat göra om hon fick chansen. Hon kommer tillbaks med pipen och ställer sig med framtassarna på landgången. Sen … sen tror hon att hon inte ska simma mer. Hon är redan genomblöt, och måste efter ca 60 simtillfällen vara ganska införstådd med rutinerna, men hon står och fullkomligt klamrar sig fast med klorna i landgången. Hon ser ut som om jag försöker knuffa henne över bord på ett sjunkande Titanic…
Jag tar tag i halsbandet och vänder henne, lockar med pipen, och sen simmar hon glatt i 20 minuter, både med jetstream och utan. Jag skulle kunna ge bra mycket för att veta vad som rör sig i hennes huvud efter första plumset och apporteringen. Om hon på fullt allvar tror att hon ska slippa simma mer? 🙂
När jag igår såg att Borderterriersällskapets västkustsektion behövde folk (och hundar) till montern på My Dog i januari pillade det till lite i den avdomnade idéella nerven. Bara ett litet pill, men tillräckligt för att jag skulle hinnan slänga iväg ett mail och erbjuda mina och K:s tjänster. Så söndagen den 4:e, på eftermiddagen hittar ni oss i borderterriermontern. Stackars K… som trodde han sluppit ut ur utställningsträsket. 😉 Men nu får han bara vara trevlig och gosa med folk istället. Det passar nog honom bättre.
Idag insåg jag att det kanske är lite olämpligt med ruggugglefrisyr när man ska vara rasrepresentant? Någon av mellandagarna (om inte förr) får alltså ägnas åt trimning. Hade tänkt ta ett (litet) tag i helgen, men det kom av sig.
***
Beträffande gårdagens incident (se föregående inlägg) så har jag spekulerat i vad Karlsson egentligen trodde, där han satt uppflugen på min axel? För det första så märkte han aldrig när hunden kom emot oss eftersom han hade ryggen emot, och att jag lyfter upp honom ibland när vi är på plan är ju inte märkligt i hans värld. Det är ju t o m en form av belöning vi använder oss av.
Jag hoppas (och tror) att han uppfattade det som sedan utspelade sig som en rolig lek. Vi ett tillfälle morrade han till och det var när jag ropade till som värst för att få fart på den andra hundens husse. Antagligen ville han bara stötta mig lite, för det lät inte särskilt allvarligt. Troligen var det inte något ont i den andra hunden heller, förmodligen ville den bara – ehmmm – leka. Hade den haft någon annan målsättning hade den sannolikt lyckats genomföra den. En dobermannhane blir liksom – lång när den står på bakbenen, och den hade utan problem kunnat klippa både K och mig om den bara velat.
Och som jag skrev tidigare; K verkade helt oberörd när han landade på marken igen. Tittade inte ens åt den andra hunden utan var lika fokuserad på mig som vanligt och lekte och kampade hej vilt när jag bjöd upp, så förhoppningsvis har han inte fått några bestående ”men”. Det mest idealiska hade naturligvis varit att fortsätta träna som om inget hänt, men under rådande omständigheter var det inget alternativ.
Jag är dock väldigt tacksam över att jag med K, precis som med Iza, lät honom träffa massor av vuxna snälla hundar i alla tänkbara format när han var liten. En mentalt stabil hund som har hunnit skaffa sig massor av positiva erfarenheter kan liksom ta en ”smäll” (åtminstone så länge den håller sig på det mentala planet) utan att det får konsekvenser för tid och evighet, den betraktar incidenten som ett olycksfall i arbetet och går vidare.
Dagen började bra, frånsett att den började lite väl tidigt (se föregående inlägg). Vid 10-tiden befann vi oss på julmarknad på Åhaga, samma ställe där det var terrierutställning förra söndagen. Köpte en julklapp och lite glögg, sen fick det vara bra. Jag fortsatte på en shoppingrunda och nu är nästan alla julklappar klara, fast det inte ens är december ännu?! Det som inte är klart är antingen beställt via nätet, eller så vet jag vad det ska vara men det är ännu inte inköpt. *klappar (!!) nöjt mig själv på axeln*
När jag kom hem packade jag in Karlsson i bilen och åkte till klubben. Vi började med ett uppletande i tävlingsrutan, men jag vallade bara en korridor på ca 10 meter där jag la fyra föremål långt ut. Dessa plockade han in på 4,5 skick. På det halva fick han hjärnsläpp efter några meter, men jag kallade in och skickade om och då gick det som på räls. Terrängen och vinden i den rutan är rätt knepig, så jag är faktiskt riktigt nöjd.
Sen skulle jag fortsätta med framåtsändandeträning. Samtidigt som jag parkerade vid stugan var det en kille med en helkuperad dobermann som gick upp på plan. Han fortsatte till den övre av våra två appellplaner och jag, Karlsson och vår ”grupp” (de fyra hinkarna) tog plats på den nedre. Jag såg hur killen monterade på en lång lina på hunden och började ”longera” och leka. Flera gånger gled hunden ner i sluttningen för att kolla vad vi höll på med, och jag ropade och frågade om hunden var ”kopplad” eftersom jag inte såg om han höll i linan eller om den bara släpade. Jag fick till svar att ”jaadå, han har spårlina på”.
Vi fortsatte träna, vilket f ö gick rätt bra. Helt plötsligt kommer killen och hunden ner på vår plan och stannar ca 15 meter från yttre delen av ”gruppen”. Hunden har koppel samt linan släpande efter. Vi fortsatte träna, för naturligtvis trodde jag att killen höll i något av alla snören om han nu ville ha oss som ”störning”. Karlsson brydde sig inte så för den delen spelade det ingen roll.
Helt plötsligt ser jag hur hunden sätter fart mot oss, och hur killen fullständigt saknar grepp i både lina och koppel. Han försökte trampa på linan men hallå – 40 kilo dobermann och plastad lina i leran?! Tack och lov var Karlsson just då intill mig, vilket han av naturliga orsaker (framåtsändande, remember?) inte var hela tiden. Jag fick tag på honom och lyfte upp honom på axeln. Helt emot alla ”regelböcker”, men vad gör man? 8 kilo borderterrier – 40 kilo dobermann? Där var det bara ren och skär instinkt som gällde. Att utföra något experiment för att kolla om hunden var ”snäll” och om de kunde lösa det själva fanns inte på kartan. Att jag skulle låtit K vara kvar på backen och själv gått emellan fanns liksom inte heller på kartan. Tror faktiskt inte att den hunden varit så imponerad av mig. Hunden kommer fram till oss och börjar naturligtvis att hoppa som en stolle för att komma åt Karlsson. Vänlig eller ovänlig? Jag har ärligt talat inte en aning…
Vad gör då husse i detta läge? Jo, han står kvar på utgångspunkten och tittar på cirkusen! Så småningom börjar han sakta promenera mot oss medan han rättar till sin mössa som hamnat på sniskan. -Han är snäll… fick jag höra. Jo tack… -Men kom för h***te och hämta din hund, vrålade jag, med dobermannen flåsande i öronhöjd. Husse fortsatte sin promenad, gick förbi hela linan utan att försöka hala in, och kommer till sist fram och får tag på hunden. Jag vill minnas att jag yttrade några fler väl valda ord om vikten av att hålla i kopplet…
Jag släppte ner Karlsson, som tack och lov inte verkade ha tagit särskilt illa vid sig, och då märkte jag att mitt hjärta slog i en klart ohälsosam takt och att benen var som spagetti. Jag bjöd Karlsson på lite godis och lekte lite med honom för att avdramatisera det hela. All förmåga till konstruktiv träning hade dock runnit iväg i rask takt. Stod kvar en stund och tittade på det ”spännande” ekipaget. Då band han upp hunden i en stolpe (inte särskilt stabil sådan) längst ut i linan där hunden nästan nådde fram till våra hinkar. Sedan fortsatte han ”träningen”. Troligen hoppades han att vi skulle göra detsamma så att han skulle få störning?! Men hej vad han bedrog sig. Jag plockade in hinkarna och åkte hem, chockad och med en klump i halsen. Naturligtvis evigt tacksam att det inte blivit några fysiska skador, och jag tror inte det blev några mentala heller, åtminstone inte för Karlssons del. Men som sagt – världen är full av idioter! Och optimister!
Om man på fredag kväll är så jättetrött att man lägger sig tidigt och av misstag ställer klockan på ”normal-ringning” så är man jättetrött på lördag kväll, lägger sig tidigt och vaknar – klockan 06.00!
Hur kan man bättre fira in första advent än genom lite bortglömda idoler från Down Under? Tack vare ett felaktigt svar i På spåret igår blev jag påmind om dessa gamla hjältar.
Det lär dyka upp mer från samma världsdel under helgen om det går som planerat. 🙂
***
Eftermiddagen har ägnats åt spår och uppletande tillsammans med A och hennes goldenvalp och det är värst vad tiden går fort när man har roligt. 🙂 När vi avslutade med Karlssons spår var det nästan mörkt och spåret hade legat i närmare 2,5 timme.
Iza fick följa med och valla uppletandekorridorer och skulle sedan få hämta in några föremål. Ett föremål fick hon in sen straffade hon ut sig själv genom att vara mer intresserad av att äta ”naturens gåvor” som hon minsann hittade i rutan…
Karlsson skötte sig på det stora hela alldeles lysande. Två korridorer med tre föremål i varje. Visst finns det mycket att jobba på men med tanke på hur det såg ut i våras så får jag vara mycket nöjd. Dock hade han lite problem med en handske som uppenbarligen inte var riktigt död?! Den fick han springa några extra varv med, och dänga i backen några gånger, för att den skulle dö ordentligt innan han lämnade av. Förhoppningsvis lägger dom bara utan färdigdöda föremål på tävling?
Spåret gick också i stort sett bra. Problemet med ”rena” pinnar verkar tack och lov bara vara ett minne blott. Den enda pinnen han föresökte gå över var den som legat i A:s ficka och gottat till sig, och som hon fyllde ut med när det blev lite glest på slutet. Luktade den för mycket kanske?
A:s jaktgolden på sju månader är ljuvlig att se. Han har inte gått många spår i sitt liv, och nu var det ett par månader sedan sist, men det tog han ingen hänsyn till. 🙂 Spårade kanonfint och supermotiverat. Lite fladdrigt ibland, men vad kan man begära? Och pinnarna kastar han sig över och apporterade in till matte som om han inte gjort annat i hela sitt korta liv!
Uppletande är han också väldigt ”grön” på men inte heller det brydde han sig om. Han satt lugnt och fint och tittade på när K hämtade in sina saker och sen … gjorde han likadant. 🙂 Vad månde bliva av denna jycke?
***
I en kommantar till förra inlägget fick jag tips om att baka pepparkakor, men se nä – det ska jag inte göra. Inte än… Det är nämligen så att någon äter upp dom. Och det är varken husse, Iza eller Karlsson… Jag är ett väl utvecklat pepparkaksmonster, och i synnerhet mina egenhändigt bakade supergoda kan jag bara inte låta bli. Det är alltså lugnast så länge de inte finns. Inför glöggfesten vi ska ha längre fram ska jag baka, men så sent som möjligt. Har jag tur finns det då även några kvar till julafton… Men lite glögg ska det bli ikväll, medan jag tindrar med ögonen åt alla ljusstakar och annat pynt.
Igår kväll gjorde jag det igen! Alltså ställde klockradion på ringning, på ren reflex.
Kl 05.00 gick den igång, och för en gångs skull insåg jag ganska snabbt mitt misstag. Hade det varit vardag hade jag inte haft några som helst problem att somna om, men en lördag… nä!
Nu är klockan 10.30 och hela adventspyntningen är klar, inklusive julgardinerna i köket. Ja utom kappan då, som ska vara i fönstret vid diskbänken, som jag lyckades tappa ner i något kladd och fick tvätta om… (Där och då visade jag stort prov på mitt terriertemperament. Samtliga familjemedlemmar lämnade raskt slagfältet.)
Om ett par timmar kommer en kompis hit och så ska vi lägga spår åt hundarna. Ett uppletande hinner vi nog också med, när spåren ligger till sig.
När jag plockade ur diskmaskinen för en stund sedan lyckades jag krossa ett glas. Hundarna åkte omedelbums in i vardagsrummet medan jag röjde undan glasskärvor och splitter. När jag öppnar dörren igen möts jag av en vildsint lillnos som, med ett tuggben rakt ut ur käften som en cigarr ungefär, vilt morrande kastar sig ut i köket för att göra en gir och sladda tillbaks in i vardagsrummet och upp i syrrans fåtölj.
Samtidigt möts jag också av bekymrad stornos med rynkig panna och en blick som säger ”snälla, säg att han inte är på riktigt, säg att han bara är på låtsas?”
Den blicken möts man av med jämna mellanrum, när lillnos får sina tokspel. Iza har svårt för morrande hundar, även om det bara är på lek. Och även om det är hennes lillebror. Hon blir ledsen, för hon har ju inte gjort nå’t ont, så varför morrar dom då…?
Men jag tror hon tycker om honom ändå. Innerst inne. 😉
***
Lillnos har varit hos ”tant” veterinären idag, och fått sin varannanårliga vaccination. Som vanligt blev det en lättare besiktning också och allt (hjärta, lungor osv.) var OK. Bad vet. att kolla halsen också och visst är tonsillerna lite stora, men inte irriterade så det är väl helt enkelt så han är gjord.
När jag ställde honom på vågen i väntrummet höll jag dock på att få en chock. 12,2 kilo!!! Men så upptäckte en som väntade i kön att vågen stod på 3,6 kg när den var tom. Puh… 8,6 kilo kändes mer i sin ordning.
Fick också reda på att ”tant” veterinären ska sluta och börja jobba i Göteborg. Synd, för hon är en av dem jag har stort förtroende för, framför allt om det ska opereras. Nu är ju inte Göteborg världens ände så skulle det behövas kan man ju ta sig dit, men trist ändå.
Jag har ju tidigare skrivit om min nya favoritförfattare – Arne Dahl. För tillfället är jag inne på den femte boken på raken. Ordningen på böckerna har dock inte varit särskilt organiserad pga felaktig kronologi i första boken jag läste – ett rea-fynd. 10, 2, 1, 3, 4 har det blivit hittills. Men nu går det trögt. Jättetrögt. Inte för att böckerna är dåliga, för det är de inte! Men jag är så s*tans trött! Jag läser ju bara i sängen innan jag somnar på kvällen, och den där somna-fasen infaller tidigare och tidigare verkar det som. Lyckas inte ta mig igenom mer än ett tio-tal sidor varje kväll och då räcker en bok länge.
Kanske ska försöka variera mig lite och prova någon annan författare som omväxling när jag är klar med bok nr 4? Det finns ju en del att välja på i bokhyllan. Så småningom får jag kasta mig över de resterande sex böckerna i serien…
vallterrier.com 