Kategori: Uncategorized

Igår kväll fick Iza följa med till Elfsborg eftersom husse skulle bort på kvällen och därmed inte kunde tillhandahålla någon promenad. När jag var  klar med Karlssons träning började det tunna ur bland folk och hundar på plan pga medlemsmöte (som jag inte skulle vara med på eftersom det inte är min ordinarie klubb).

Jag tog ut en lagom uppvarvad Iza som suttit i bilen och tittat på när jag tränade med Karlsson. Vi körde lite linförighet både fram- och baklänges, lite kryp utan krav på position och precision och sen… körde vi ett hopp! Kul tyckte Iza som helt plötsligt började känna sig som en riktig brukshund igen. Mellan varven lekte vi och busade, och hon njöt medan jag försökte rädda mina fingrar från en för tidig död.

När jag var på väg till bilen låg det en tungapport, 4 kg, och skräpade och … varför inte? Hon fick köra två apporteringar och med tanke på att hon inte gjort detta sedan vi tävlade senast (sept -07) så får jag säga att det var helt OK. Inte ett spår av tvekan men vissa problem med att vrida in i position, men det hade hon å andra sidan när hon var tävlingshund också.

Vi körde ett hopp till innan vi bröt och sedan hade jag en hund som var både lycklig, förvånad och nöjd.

Note to self; gör detta oftare!

Mer om Karlssons träning kan man läsa på hundarhundar.se.

…vill jag meddela att jag i söndags, på väg hem från Varberg, lyckades få husse att bromsa husvagnsekipaget i höjd med regionens största och mest välsorterade skobutik.

Jag kom ut därifrån med … två skohorn.

Och motiveringen att jag inte hittade något jag behövde?!

Vuxenpoäng på det?

Efter en hyfsat hektisk dag på jobbet igår var det dags att aktivera hundar. Det jag avsåg att göra med K krävde ingen appellplan, mer än den som finns att tillgå hemmavid, så där blev vi. Fokus igår låg på fjärren och rutan och mer om det kan man läsa här om man är intresserad. Han ansåg uppenbarligen att fyra dagar utan träning var helt oacceptabelt och var lite speedad i början men lugnade ner sig efter en stund. 🙂

För Izas del stod det simning på programmet. När vi kom fram rådde fullständigt kaos i väntrummet! Fullt med hundar och … katter. När vi väntade på vår tur hade Iza fullt upp med att räkna katter och att (på en meters håll) flirta med en leonbergertik (!) iförd ungefär 20 stygn på sidan av buken samt tratt. Responsen från både leonbergertik och katter var, milt uttryckt, ljummen. När vi väl anmält oss och rundat byggnaden kom vi inte in. Krånglande lås eller glömsk personal som inte öppnat? Nåväl, upp i väntrummet igen (som nu var ännu mer välfyllt). När jag, pressad mot ytterdörren, såg ytterligare en kattbur nalkas tog tålamodet slut. Jag fick syn på en veterinär som jag känner, ropade till och bad att bli insläppt i simmet ”bakvägen”, vilket han löste snabbt och smidigt. Det har sina fördelar att vara stamkund. 🙂 Det var i grevens tid för frågan var vem som skulle krevera först; jag eller Iza?

Simningen gick bra och Iza var rejält på G. Så på G att hon stundtals körde elvispmetoden och vattenspridningen var … hm … god. Hon kändes inte heller särskilt trött efteråt.

Idag är det svalt, det regnar och blåser. Ovant men, måste jag erkänna, samtidigt ganska skönt. Dels behövs det regn och sen är det ju bättre att vi tar lite av den sortens väder nu och inte sparar allt till sommaren. Växtligheten är i en fas som normalt inträffar 2-3 veckor senare så det skadar nog inte att ”bromsa” det hela lite.

Ja jag vet att första delen av rubriken låter som en medioker låt av Thomas Ledin, men det är ungefär det helgen har handlat om så – varför inte?

I torsdags eftermiddag kopplade vi på husvagnen och drog till Getterön (Varberg). Då rådde det fortfarande högsommartemperatur. Husvagnen kom på plats och förtältet kom upp. Trots att det var premiär för säsongen så kom jag och husse faktiskt ihåg nästan samma saker om hur det skulle gå till! Och i de fall vi inte kom ihåg samma saker så insåg husse att jag troligen kom ihåg rätt. Det tog fyra år innan den poletten ramlade ner…

Helgen har ägnats åt promenerande, slöande med en bok i solen, ett litet besök inne i Varberg och umgänge med T, M och Bozz. Samt lyssnade på sågande, spikande och allmänt byggande. Så här i början av säsongen har ju alla ”säsongare” (=campingproffs) ett fasligt sjå med att få ordning på sina boplatser samt inhägna dessa tills de mest liknar fästningar.

På torsdag kväll tog vi en promenad ner till klipporna med M, T och alla hundarna. Där avnjöt vi en öl i solnedgången och det var riktigt skönt även om Iza hade lite svårt att förstå varför vi skulle sitta still?! Det fanns ju liksom både omgivningar och en Bozz att utforska!

Så mycket vettigt har inte blivit gjort under helgen, men det var väl inte direkt meningen heller. Det har inte ens blivit någon lydnad med K. Han har nämligen haft fullt sjå med campandets vedermödor och tidvis varit ganska sliten. Igår morse/förmiddag var han så slö att jag blev riktigt orolig. Så orolig att jag t o m tog tempen på honom! Den var dock helt OK och han tog sig under dagen. När matte på eftermiddagen gick och köpte glass till hundarna var lyckan fullständig och sedan blev han sitt vanliga pigga jag igen. Det kanske kan vara något inför tävling – glass till frukost? Äh… det räknas säkert som doping det också…

Än en gång har jag konstaterat att Iza och Karlsson är helt underbara som campinghundar (=campingproffs). När de är bundna utanför förtältet är de sååå coola, och det ska till något exeptionellt för att bringa dem ur fattning. Vid ett tillfälle kom det en yngre gentleman springande. Han skulle väja för en mötande bil och sprang på insidan av vår bil. Där låg Iza. ”Oj” sa han. ”Oj” tänkte nog Iza men hon var helt tyst och reste sig inte ens trots att han passerade ca 75 cm från hennes nos.

En av våra grannar hade en liten blandrashistoria som var rädd för allt och alla, såväl två- som fyrbena. Eftersom anfall är bästa försvar skällde den på allt som passerade. Kanonbra inlärning! Hund skäller och INGEN kommer fram! Att de sedan bodde mitt emot servicehuset och att ingen av de förbipasserande ens tänkt tanken att komma fram visste ju inte hundstackar’n… Men den lärde sig att skäller jag så får jag vara ifred! När de passerade förbi oss lyckades den lilla hunden frambringa läten som jag trodde var omöjliga att få ur en sådan liten kropp. Och Iza och K var helt tysta och bara skakade medlidsamt (nåja 🙂 ) på sina huvuden. Hade jag en så’n hund skulle jag nog allvarligt överväga att ge upp campingkarriären…

Men totalt sett har helgen varit behaglig även om temperaturerna dämpats lite efter hand. Solen har dock lyst från klarblå himmel och för att vara början på maj har värmen också varit helt OK. Utvalda delar av kroppen (ansikte, underarmar och skenben!) har antagit en ny nyans.

På fredagkvällen lyckades jag göra en högst ofrivillig frivolt. Hade någon lyckats filma den hade den garanterat blivit en favorit på youtube, men nu var det bara Iza som såg den – tack och lov. Trots en mycket beskedlig promillehalt lyckades jag ”missa” trappan när jag skulle kliva in i husvagnen. Det resulterade i skrapsår på höger skenben, grus på höger knä och – öm svanskota?! Hur jag lyckades slå dessa vitt skilda delar i samma vurpa är en gåta? De enda bestående men jag har är dock såren på skenbenet.

Några av helgens promenader har skett i sällskap av kameran, dock utrustad med ordinarie objektiv eftersom låneobjektivets autofokus inte funkade med min kamera. Har gjort några halvtama försök att leka naturfotograf, med blandat resultat. Nästa gång ska jag försöka komma ihåg att ta med mig gammel-kameran för den är banne mig bättre på makro-fotning. Men här kommer ett litet urval i alla fall.

Sådana här växer överallt. Undrar vad de heter?

Massor av välskötta fina hus, och pedantskötta trädgårdar finns det men där går gränsen – att fotografera in i folks trädgårdar, även om jag var sugen ibland. 🙂

Lite känsla av Grekland?

Observera Varbergs fästning i bakgrunden!

King of the campingplats!
(Äntligen lyfte kärringen på röven så att jag fick en egen stol!)

Glömde en lustig händelse från gårdagens sjuhäradsträning. K har ju inte apporterat en träapport på … länge. Det har varit tungapport (1 kg) för hela slanten. I lydnadslydnaden är det dock träapport som gäller, och en liten sådan.

Jag slängde iväg apporten som dessutom rullade en bra bit. Långt och snett. Först hittade han inte apporten men efter ett extra apport-kommando klarnade det. Han grep och sprang tillbaks i full fart. Hans ingångar brukar ju vara fina men igår drabbades han av en oväntad lycka över att den var så lätt. Han var alltså tvungen att ta ett litet glädjeskutt med framtassarna mot mitt ben innan han svängde in och satte sig. Svårt att göra något annat än le åt sådana tilltag. 🙂

Detta är klart läsvärt, och … oj vad jag känner igen, mig i synnerhet om man applicerar det på hundträningen.

http://cowgirlup.bloggagratis.se/2009/04/29/1629193-du-far-det-du-tror-att-du-ska-fa/

För tillfället växer det humlor i vårt kök! Jag har ingen aning om var de kommer ifrån, men vi måste ha ett hummelbo någonstans i huset där det finns öppen förbindelse in. När jag kom hem idag hade jag nöjet att på kort tid befria tre stycken, och efter det ytterligare ett par. Och en geting… som helt plötsligt dök upp i arbetsrummet som varit igenstängt hela dagen?

Humlorna är väl en sak, men getingar… brrrr!

Igår kväll var det träning med vår pt för första gången sedan i höstas. Hon är ju främst lydnadsmänniska så fokus lades på inkallning med ställande, rutan och fjärren. Eftersom fotbollsplanen där vi brukar vara var ockuperad fick vi hitta en alternativ plats. Det blev en stor gräsmatta i anslutning till ett strövområde. Jag kom lite tidigare och när S anlände med sina två hundar hade jag lagt K plats. Jag gick henne till mötes och K låg. Då kommer det helt plötsligt ca 4,5 fotbollslag joggande rakt över gräsmattan. Till allas stora förvåning. Men mest förvånad var nog K, för det tog liksom aldrig slut… 🙂 Men han låg kvar.

Själva träningen redogör jag mer för på hundarhundar.se, så där kan nördarna läsa. 😉

Ikväll var det sjuhäradsträning, som jag inte tänkt vara med på, men eftersom jag fick lite blodad tand i måndags och igår bestämde jag mig för att åka dit, och köra lydnadsklass II. Det var väl ömsom vin, ömsom vatten. Rutan t ex, som funkade riktigt bra igår, var som bortblåst idag. Inför helgens husvagnsutflykt har jag dock lyckats smuggla med fyra koner… 😉

Husvagnen är nu packad med allt som går att packa redan idag. I morgon är det halvdag som gäller på jobbet, och sen blir det premiär! Vädret ska väl förvisso inte bjuda på riktigt samma sommartemperaturer som varit nu i ett par dagar, men vad kan man begära? Det är trots allt bara april även om växtligheten beter sig ungefär som om det vore en månad längre fram i almanackan. Idag har vi haft ca 25° här, och det är skönt. Men ovanligt. Men svensk som jag är så börjar jag naturligtvis fundera över hur vi ska få sona denna fina (och torra) aprilmånad? För sona den kommer vi att få göra, det är jag tyvärr helt säker på.

Fotografen som fotade Iza igår frågade idag om jag var sugen på att låna ett objektiv över helgen och testa. Jag tackade naturligtvis ja. Än så länge har jag bara hunnit fota några påskliljor, men det kanske kommer mer efter helgen. 🙂 Det mest komiska är dock att objektivet är värt ungefär dubbelt så mycket som min kamera, om man räknar nypriset. Inte något som kommer inköpas med andra ord, hur bra det än är. Och jag kommer vara rädd om det…

I samband med dagens sejour i fotostudion (där Iza utsattes för psykisk tortyr i form av att behöva titta på mat hon inte fick äta upp) passade vi på att ta några porträttbilder på pensionärstanten. I egenskap av pensionär tyckte hon dock att det var sällsynt onödigt att sitta still, men till sist fick vi till det. 🙂

Här kommer ett litet urval.

Det är skillnad på kamera och kamera. Om man säger så…

Att matte dessutom var fri att fara omkring och ”reta” hundstackar’n när fotografen fotade underlättade dessutom betydligt.

(Och jodå, hon fick lite hundmat innan det var klart. 🙂 )

Gårdagens tävlingsträning blev faktiskt ganska lyckad. K var ”på” och pigg som sjutton under uppvärmningen. Strax innan vi skulle gå in på plan råkade jag dock trampa honom på tassen vilket ledde till att han var lite misstänksam i starten.

Fria följet var sådär, men ändå långt bättre än på tävlingen i lördags. Trots att min intention var att passa på att korrigera, och skita i nollorna i protokollet, så kom jag av mig lite. Förstår inte varför det blir så bara för att det står någon och kommenderar och någon som dömer. Det ÄR ju faktiskt bara träning?! Nåväl, mot slutet flummade han iväg fullständigt och befann sig helt plötsligt en meter bakom, snett ut åt höger!!!? Då äntligen tog jag mig samman och vi hade ett kort och effektfullt utvecklingssamtal. Tävlingsledaren löste det hela mycket bra och körde på en stund till trots att det egentligen var slut på fria följet, och vilken skillnad det blev på den lilla hunden!

Jag lider nog fortfarande av Iza-sviter. Med henne går det inte att ha den sortens utvecklingssamtal. Hon byter nämligen kommun redan när jag drar in luft för att börja samtala. Men den lille terriern tar det faktiskt på rätt sätt och säger ”jaha, OK, jag gör väl om och gör rätt då (kärring)”. När ska jag lära mig även den skillnaden mellan mina hundar?

I övrigt flöt det på rätt hyfsat och för första gången lyckades vi få till en poängmässig inkallning med ställande. Vill minnas att domaren sa ”7”? Framåtsändandet var också ganska OK och tungapporten 10 (tror jag). Krypet fortsätter dock att strula med dålig start, några stopp osv. så vi ska ta en paus från det, åtminstone på några dagar, så får vi se om det ”mognar”. Dock blir den övriga pausen inte så lång som planerat eftersom den inte verkar behövas. Just nu känns det som om den lille led av migrän eller nå’t liknande i lördags, och att det var det som orsakade hans flummande.

Ikväll är det träning med vår pt, men nu ska jag packa in fotomodell Iza och åka till fotografen. Undrar om hon får något gage för sin insats i marknadsföringen? 😉

Vårtecken noterade under söndagen:

1. Deklarationen (inklusive NE-blanketten) klar!

2. Husvagnen är förberedd för utryckning och t o m bäddad! Om väderleksprognosen för helgen håller i sig så bär det iväg mot Hallandskusten på torsdag.

3. Husvagnen och familjens båda bilar är tvättade.

4. Pelargonerna,  åtminstone större delen, är släppta på grönbete. Eller… åtminstone utflyttade. Risken för nattfrost är väl inte över så jag får hålla koll och kanske flytta in igen, men jag gläds så länge det varar.

5. Trots att det varit mulet hela dagen har termometerna pendlat runt 18°!

6. Efter Izas simning behövdes inget täcke, men däremot en promenad i de varma vindarna.

***

För övrigt har jag försökt vaska fram något guldkorn från lördagens spektakel. Det har gått … sådär. Men ska man hitta något positivt så är det väl att en hund rusade iväg till sin matte när husse gick och gömde sig på platsliggningen. Och liten terrier låg kvar. Men det är klart, han sov ju så han kanske inte  märkte något? Sen var väl avslutningen på lydnaden inte så illa, åtminstone inte poängmässigt. Skall 8/8,5, tungapport 8,5/8 och hopp 10/9. Men även mellan dessa moment var han ”borta” så poängen är egentligen rätt överraskande.

Har grunnat på den fortsatta taktiken. Igår tog vi en skogspromenad, bara han och jag. Fickorna var fulla av pipar i diverse modeller och vi lekte mycket.  Bara lekte! Teorierna om att han skulle vara sjuk kom på skam för idag var han – milt uttryckt – skitpigg!

Taktiken nu är; ikväll – träningstävling på klubben. Jag ska dock undanbe mig poängbedömning och istället leka och korrigera (muntligt) vartefter det krävs för att försöka bygga upp tävlingskänslan och få honom att inse att det inte är ”fritt valt arbete” bara för att det finns domare och tävlingsledare. På tisdag har vi bokad privatträning för vår pt, och den kör vi också. Hon kan kanske hjälpa oss på rätt spår med känslan. Vi skiter i momentträningen utan försöker få hjälp att hitta”rätt igen. Och så får hon hålla koll på mig så att jag leker oftare  (och bättre) än jag brukar.

Efter tisdag tar vi en time-out. Sjuhäradslagsuttagningarna struntar vi i, för där har vi inte att göra som läget är nu.

Tack för alla värmande kommentarer förresten. De behövdes verkligen för lördagskvällen var extremt deppig. Någon antydde att man kanske inte borde gå ut och tävla så snart efter en dålig tävling (förra helgen), och det kan jag förvisso hålla med om. Men för de som inte vet är det ett helt äventyr att över huvud taget komma med på en spårtävling. Det är en funktionärs- och markkrävande gren med oftast väldigt många anmälda. Därför lottar man bland de anmälda ekipagen. Dessutom är tävlingarna fruktansvärt sammanklumpande i närområdet. I princip är det i april och i september det finns möjlighet att tävla, och då ska man ha turen att komma med i lottningen. Nu anmälde jag till tre tävlingar. Jag blev 1:a reserv i Ulricehamn, 2:a reserv i lördags och helt bortlottad på en tävling som gick idag. Det finns säkert massor med folk som anmält ungefär likadant och inte kommit med någonstans. När man får chansen gäller det alltså att ta den, för man vet aldrig när den kommer igen…

För Izas del har det varit simning igår. Och efter simningen tog vi en promenad i området runt djursjukhuset. 20 minuters effektiv simning är tydligen vad som krävs för att hon ska bli harmonisk. Det var en riktigt behaglig promenad utan koppeldragande. 😉

Nä, jag har inte funderingar på att dopa terriern för att lyckas på tävling. Men med tanke på den sista tidens debatt om SKK:s idiotiska beslut att dopingklass Back On Track-täcken, enbart pga företagets marknadsföring, så tycker jag att detta är riktigt fyndigt! 🙂

Just nu är jag riktigt rejält deppad och det känns som om jag och liten terrier aldrig mer kommer sätta en tass på en tävlingsplan!

Vi har alltså tävlat högre klass spår idag igen. Den här gången på Elfsborgs BK som praktiskt taget är hemmaplan. Blev inringd som reserv i måndags.

Redan när jag tog ut honom ur bilen i morse kände jag att han inte var med i matchen, seg och ofokuserad. Det utvecklades snabbt till en brant nedåtgående spiral och det hela blev en extremt medioker tillställning. Redan på platsen strulade han. Blockerade på något som rörde sig bakom, det krävdes ett ”petande” och två ”ligg” innan han damp i backen. Och när jag lämnat hade han vridit sig ett kvarts varv. Sen hade han dock lagt ner huvudet och en åskådare som gick förbi där vi var gömda sa ”jag tror att den lilla hunden har somnat”.

Det kändes ju skönt, men det hade varit roligt om han varit vaken när lydnaden började…

Den poängmässiga fördelningen blev i stora drag som förra helgen, dock något sämre slutsumma. Rent momentmässigt är jag mest oroad över krypet som vi nollade idag igen, med skillnaden att han idag svimmade efter 0,5 meter. Förra helgen höll det åtminstone i sju meter. Har ju peppat upp det momentet under veckan och det har känts bra, men nu…? Det som oroar mig på allra mest är dock den uteblivna ”känslan”.

Nollorna och den uteblivna uppflyttningen kan jag ta. Men den här hemska känslan av att hunden inte är med över huvud taget!? Vi var inte bara på olika planeter – vi var i olika solsystem! Och jag kan inte ens skylla på att det var varmt, för sååå varmt var det inte klockan nio när vi körde vår lydnad.

Beslutade mig för att trots allt ge mig ut på spåret. Spårläggaren upplyste mig om att det nog var det ”värsta” spåret, riktigt risigt. Och han hade rätt! Upptaget var struligt men till sist kom han iväg ut ur rutan åt rätt håll så några stackars poäng fick vi på det. Sen tillbringade jag 2-300 meter med att oavbrutet kliva över gamla omkullfallna träd och ris, fullt koncentrerad på att inte bryta benen av mig. Vad den lilla hunden pysslade med har jag i ärlighetens namn ingen aning om. Till sist hittade han en pinne och efter ytterligare en liten stund var vi tillbaka i upptagsrutan. Ridå!

I bilen på vägen hem rann tårarna, och de är inte långt borta nu heller. Känns som om jag sprungit in i en vägg och inte kommer loss. Hur ska jag gå vidare? Ta en time-out från allt vad träning, och framför allt tävling, heter? Eller fortsätta träna, och i så fall hur? Eller lägga ner helt och hållet? Just nu känns den sista varianten onekligen som den mest frestande.Efter förra helgens tävling såg jag åtminstone en hel del ljuspunkter i mörkret, men det gör jag inte nu. Inte en enda faktiskt…

Jag har ju tjatat om det här några gånger, men nu gör jag det en gång till. Har du inte kollat detta så är det dags nu. En kul idé och… the more the merrier! 🙂

Bilden är klickbar!

Ska man ringa Telia och felanmäla något (i det här fallet skrapig telefonledning och instabilt bredband) ska man uppenbarligen göra det en fredag kl 17 när solen skiner från klarblå himmel och termometern visar (nästan) sommartemperaturer.

”Du är nummer ett (!!!) i kön, väntetiden beräknas till ca en (!!!) minut”

istället för det traditionella;

”Du är nummer 82 i kön, väntetiden beräknas till ca 58 minuter”

Ta det som ett välment tips, så här på fredagkvällen. 😉

Nu återstår bara att se om de hittar felet också, någon gång på andra sidan helgen…

Igår blev det, föga förvånande, en helkväll med hundtema – igen. För Karlsson (som valt att träda fram ur anonymitetsträsket) stod det spår på schemat. Ett upptag med tillhörande relativt kort och roligt spår. Dessutom tänkte jag ”göra en Agnetha” och låta pensionärshunden gå samma spår efteråt. Det var där någonstans oturen (med tänkandet) började.

Bestämde mig för att Iza skulle få ett lite längre spår. Alltså la jag slutapporten, och 20 meter längre fram, pipen som slut på Karlssons spår. Sen fortsatte jag 2-300 meter till och några apporter åt Iza. På ett ganska tidigt stadium korsade spåret en grusväg, två gånger. För att komma tillbaks till bilen var jag tvungen att gå på samma grusväg, dvs korsa mitt eget spår… Otur! Det vållade dock inga större problem för hundarna.

Efter ca 1,5 timme släppte jag på Karlsson som faktiskt gick ganska snyggt och prydligt rakt ut, men sen valde bakspår. Nåja, jag vände honom och vi kom iväg. Han spårade hyfsat och hittade pinnar + en kotte jag lagt som apport. Pinnarna skulle jag ju lägga tillbaks, åt Iza, men det var inte alltid jag kom ihåg det. Instinkten att samla pinnar i magväskan är stark! Hur som helst kom på jag på det efter hand så de hamnade på lite andra ställen. Otur, men ingen big deal.

När Karlsson var framme vid slutet skulle vi ju tillbaks till bilen. Surprise! Det blev alltså en vinkel som Iza inte skulle ta, eftersom hennes spår fortsatte rakt fram. Sen tassade jag och K i kanten av ett brett och djupt dike, ca 8-10 meter bredvid det ”riktiga” spåret, tillbaks till bilen.

För Iza, som inte spårat sedan någon gång i höstas, blev det total förvirring. Där skulle hon gå i en färsk doftkorridor som luktade av 2 x matte och 1 x lillebror?! Hon for omkring med hög näsa och förstod nog inte riktigt vad vi höll på med. Hon hittade dock en pinne + snusdosa med köttbullar och då började det ramla ner en och annan polett. 🙂 Jag fick guida henne på några ställen där ”rätt” spår och vårt utgångsspår gick alltför nära varandra. Och när vi vinklat efter Karlssons spår ville hon gärna fortsätta där. Helt korrekt egentligen, för det var ju det spåret hon följt så långt. Jag fick guida ytterligare lite och när hon väl kom in på spåret som bestod av enbart mattedoft såg jag hur hon, åtminstone mentalt, andades ut. Då var ju allt som det brukar vara och hon spårade på sitt gamla vanliga sätt, och med en helt annan intensitet. Skönt att det blev ett bra avslut trots allt strul. Men hur som helst hade hon nog roligt hela vägen. 🙂

Nästa gång får det dock bli varsitt spår åt hundarna, och om jag inte hinner/orkar det så ska de åtminstone få spåra lika långt… Som sagt; jag är inte dum, jag har bara otur när jag tänker…

Under tiden spåret låg till sig körde jag igenom ett par av lydnadsmomenten som sket sig i onsdags, och jag tror att jag lyckades reparera en del. Eller också var det bara det vanliga ”alltfunkarhemmapågräsmattan-syndromet”?

Avslutningsvis åkte Karlsson upp på trimbordet och är numera iklädd vårkostym. Det finns mer att göra men varken han eller jag stod ut längre. Vi har ju en tid bokad hos V om två veckor och det vore ju synd om hon blev arbetslös. 😉