Kategori: Uncategorized

Så är äntligen höet (eller snarare ensilaget) slaget på ”vår” åker. Nu ska det bara vändas några gånger, och torka till lite, och packas in i plastade balar och sen… sen kan vi börja träna appellspår. Dock kändes det liiite onödigt att bonden nödvändigtvis måste påbörja detta projekt kl 07.00 en söndagsmorgon, 10 meter från vårt öppna sovrumsfönster… I synnerhet som vi ramlade i säng betydligt senare än normalt igår, eller rättare sagt idag.

Igår kväll hade vi besök av ”trimtanten” V med sambo. Vi grillade och ”tjôtade” hela kvällen och klockan blev som sagt lite mer än vanligt innan vi kom isäng. Trevligt hade vi iaf så det var det helt klart värt. Att vi dessutom kunde sitta ute första delen av kvällen, även om det var lite småkyligt, får väl sättas upp på listan över anmärkningsvärda händelser den här sommaren.

Idag hade jag tänkt lägga ytterligare ett spår till K men med tanke på att jag var tämligen trött och han minst lika trött så la jag ner det projektet. Vi nöjde oss med en vanlig promenad istället, tillsammans med husse och Iza. Eller … vanlig och vanlig? Idag innehöll djävulsrundan alla tänkbara ingredienser. Från får, lösa taxar, lösa katter, hästar på längden och tvären samt naturligtvis de 22 djävulshundarna… Hundarna somnade således sött när vi kom hem men vi fick börja ladda för nästa kalas. Ingen av oss fyller år just idag men en har nyss fyllt och den andra fyller snart så vi brukar slå ihop kalaset någonstans mittemellan.

Idag blev det ”latmansmat”. Dvs färdig bricka med italienska delikatesser som bara var att hämta i butiken. Mycket bekvämt! Och gott! På eftermiddagen ramlade husses familj in och åt med god aptit. Min familj bor lite för långt bort för att delta i sådana här endagsarrangemang. Tyvärr uteblev den utlovade solen. Det var mulet, rätt blåsigt och råkallt så kalaset fick äga rum inomhus. Så slapp vi nöta på trädgårdsmöblerna idag också. 😉 När det var dags för dom att åka hem behagade dock solen visa sig men då var det så dags…

Trötta hundar efter en kalas-helg.

Efter det bar det iväg till naprapaten för månadsservice. Gissa om jag somnade gott när han monterat sina akupunkturnålar och bäddat in mig i varma vetekuddar och filtar? Fick dock inte sova så länge för han envisas med knåda och ha sig varje gång?! Men det är klart, 400 spänn för att sova en halvtimme kanske är i dyraste laget?

I torsdags var det ju Karlsson som fick igång nerverna på matte genom sin rymning. Idag var det Izas tur. Inte att rymma men att få igång adrenalinet på både mig och husse.

Jag hade varit ute och spårat med Karlsson (det gick för övrigt”sådär”) och tog sedan en skogspromenad med honom. Under tiden var husse ute på promenad med Iza. Rätt vad det är, när vi var på väg hem, ringer husse på mobilen: – Iza blöder som f*n runt munnen!

De var bara ett par hundra meter hemifrån så jag och Karlsson tog en språngmarsch hemåt. Han såg lite förvånad ut över den plötsliga brådskan men tyckte trots allt det var en kul idé att springa med matte. Det händer ju inte så ofta. 😉
När vi kom hem sitter husse och Iza i skuggan på gräsmattan och Iza är blodig. Blodig runt munnen, på nosen, på framtassarna, frambenen och t o m på baktassarna! Första tanken var att hon blivit huggormsbiten och att det tagit i tungan. Jag kunde dock inte hitta något sår eller något annat och vad allt blod kom ifrån var en gåta. Husse hade heller ingen aning om vad som kunde förorsakat det hela. Fram med cortisonet iaf och gav henne en dos, för säkerhets skull. Ringde sedan Blå Stjärnan, som bara har begränsat öppet på helgerna och strax skulle lunchstänga. Diskuterade med dom en stund och kom fram till att det nog ändå var bäst att komma in även om varken jag (vid det här laget) eller dom riktigt trodde på huggormsteorin. Fick en tid 1,5 timme senare. Tvättade bort allt blod så gott det gick och försökte hitta något sår någonstans, men inte. Inga svullnader, ingenting. Iza var inte allmänpåverad utan betedde sig som vanligt.

Efter en stund kom husse på att hon försökt jaga en katt (hon var ju kopplad) strax innan han upptäckte allt blod. Då bestämde vi oss för att hon förmodligen bitit sig i tungan i samband med detta.

Nu är allt lugnt och hon är precis som vanligt men snacka om att man gick igång en stund där… Lärde mig också att det inte är busenkelt att lösgöra 13 Betapred-tabletter ur sina små foliefodral när man är i det tillståndet.

Jag skulle så oerhört gärna vilja veta vad som fick Karlsson att skutta iväg så målmedvetet igår? Och var han tog vägen?
Och jag skulle vilja veta vad han tänkte och kände när han skuttat tillbaka och vi inte fanns kvar?

Dessutom skulle jag vilja veta vad Iza tänkte och kände? Hon som normalt sett blir halvt hysterisk om lillebror blir på efterkälken pga av att han t ex uträttar nr 2. Och nu brydde hon sig liksom inte?

Många frågor och  få svar blir det. Jag hoppas dock att han drog någon skräckinjagande lärdom av att vi var försvunna när han kom tillbaks. Han kan ju bli rejält panikslagen i skogen om han tappar kontrollen på var jag, alt. jag och Iza, är. Att ta till näsan i det läget har inte slagit honom, åtminstone inte de gånger jag kunnat iaktta hela händelseförloppet.

Trött blev han åtminstone av att rymma. Igår kväll, när vi tittade på tidiga Aktuellt så la han sig i mitt knä med sitt tuggben men ganska snart somnade han ifrån hela projektet! Det är nog första gången han somnat i mitt knä, åtminstone sedan han var liten valp. Somnar i mina knäveck, i sängen, gör han ofta men inte i mitt knä när jag sitter i soffan.

Senare igår kväll åkte vi in till stan. Det var ju torsdag igen och den här gången var det Salem al Fakir som skulle stå för gratis-showen på torget. Och show blev det! Köpte ju hans debutalbum i vintras och det finns en hel del guldkorn på den. Och det blev inte sämre av att se honom live. Vilken glädje! Och vilken energi! Grabben är ju dessutom ett musikaliskt geni. Klassiskt skolad på fiol och piano, från tre års ålder! Fiol och piano hörde vi dock inte mycket av igår. På skivan har han skrivit alla låtar själv, såväl text som musik och dessutom spelade han alla instrument utom blås som hans bror fick stå för. Igår hade han dock, av förklarliga skäl, lite mer folk med sig på scen. Jag tror vi var många som åkte hem med ett leende på läpparna trots att all musik  inte är av det lättillgängliga slaget. En eloge även till arrangörerna för att de ”vågade” ta hit en så’n artist. Han är trots allt inte särskild välkänd och ”folklig”. Annars brukar det ju mest vara schlagerartister men ibland kommer det något guldkorn. 🙂

Skynda fynda! Och om någon nappar på terriern kan jag faktiskt tänka mig att skicka med flera grannar – helt utan extra kostnad.

Vi börjar med anledningen till varför terriern är billig just nu, eller åtminstone VAR billig, för en stund sedan. Lunchpromenaden blev djävulsrundan. De vanliga kaos-skaparna uteblev idag, inga katter, inga får, inga hysteriska vinthundar. Men då hittade vi (läs Karlsson) på en alldeles egen liten djävlighet. Han rymde!!!

Helt plötsligt, till synes utan anledning, så skuttade han iväg över ett litet hygge. Och han skuttade, och skuttade och … skuttade. Inte i speciellt hög fart. Säkert delvis beroende på det snåriga underlaget. Ris, högt gräs och hallonsnår. Det såg inte ut som någon jakt direkt men å andra sidan drabbades han plötsligt av sus i öronen och hörde inte alls mina inkallningar och visslingar. Han bara skuttade och skuttade. På andra sidan det lilla hygget står en rad med täta granar och sen…? Ingen visste, innan idag. Det är ett otillgängligt parti där jag inte ens tänkt tanken på att försöka gå.

Nåja, han kommer väl om nå’n minut, tänkte jag. Det har han ju alltid gjort förut. Men minuterna gick och ingen Karlsson dök upp. Då körde jag lite skall med Iza. Tänkte att han då skulle bli nyfiken på varför hon skällde och komma tillbaks? Efter detta snubblade jag iväg över hygget. Tänkte att Iza kanske kunde tänka sig att spåra men hon var inte nämnvärt intresserad (förmodligen tänkte hon; Äntligen har vi lyckats tappa bort lillebror…). När vi kom igenom raden med granar så uppenbarar sig ett träsk. Eller myr, sumpmark, mosse. Ja kalla det vad man vill men då började jag bli rejält rädd. Hur lätt är det inte att fastna i något och bli kvar??? Eller helt enkelt sjunka i någon djup vattenhåla? Insåg samtidigt att det inte var någon bra lösning att jag och Iza skulle försöka ta oss fram där så vi vände och gjorde ett nytt angrepp från ett annat håll och hamnade i något annat som var lika blött. Då passade Iza på att träna kryp i en riktigt ”härlig” sumphåla. Där såg hon ut som om hon kunde ha legat resten av dagen…! Vid det laget hade det nog gått ungefär 10 minuter. Jag och den leriga schäfern återvände ut till skogsvägen och där – där möter oss en liten spak terrier som ålar mot oss, med öronen slickade bakåt!

De känslor som strömmar genom kroppen går inte att beskriva. Lättnad, glädje, ilska (ett resultat av rädslan) och … gud vet vad? Trots allt var det nog mest lättnad. Behöver jag säga att kopplet åkte på och var på resten av promenaden? Jag hoppas han fick sig en tankeställare när han upptäckte att han var alldeles, alldeles ensam i skogen, utan sin flock?

Vad beträffar del två av rubriken så handlar det om kvinnan i vårt närmaste grannhus. Ungefär i min ålder med man och (delvis) utflugna barn. De har bott här längre än vi och jag har växlat några enstaka ord med denna människa. Dock har det inte varit några kontroverser. Åtminstone inte vad jag vet? Dock väljer hon konsekvent att ALDRIG hälsa?! Mannen hälsar alltid och kan t om prata lite. Barnen är det inte heller något större fel på. De verkar också ha fått en dos vanligt folkvett, åtminstone sedan de blev vuxna. Idag, när vi närmade oss hemmet, så stod hon vid hästhagen. Hon såg oss komma och insåg att hon inte hade någonstans att fly. Dessutom befann vi oss mellan henne och hennes bil!!! Vad gör människan. Jo, hon kliver in i hästhagen och ställer sig att stint stirra på sin ätande häst. Låtsas verkligen som att hon varken ser eller hör mig och de två ”glada” hundarna. När vi passerar bakom hennes rygg, på ca 3 meters håll, kan jag inte längre behärska mig utan säger ”HEJ”. Vad händer? Ingenting. Nada. Nothing. Hur är folk funtade? Hon är inte hundrädd, det VET jag, eftersom hon emellanåt är hundvakt. Det är inte heller bara jag som råkat ut för hennes mystiska beteende. Det gäller även andra (f.d.) grannar, så jag tror egentligen inte att det är något personligt mot mig, men då är det ju ännu mer fascinerande?!

En fördel med att bo på ”landet” är … lantbrevbäraren! En fantastisk service som det väl bara är en tidsfråga hur länge vi får behålla. Det har ju redan varit ett antal diskussioner om lantbrevbärningens existens men än har det inte hänt något.

I början när vi bodde här hade vi en äldre, kvinnlig brevbärare. Hon skrev små käcka lappar och la i brevlådan. ”Paket på altanen” kunde det t ex stå. Då fick man skriva på avin och lägga den i lådan till dagen efter. Dock har det blivit ändring på det området. Är man inte hemma så får man vackert åka och hämta på Ica, eller ringa så att de tar med sig paketet när/om man är hemma.

När vi ska skicka brev så lägger vi brevet i en liten påse som man med hjälp av en klämma fäster i brevlådan och – vips – så tar brevbäraren med sig brevet. Saknar man frimärken lägger man i en passande peng också. Detta är något vi utnyttjar ofta och gärna. Idag kom jag dock på ett nytt användningsområde. Jag hade ett paket som skulle iväg och jag drog mig lite för att sätta mig i bilen och åka iväg, enbart för detta. Men så slog det mig. Lantbrevbäraren!

Jag satte alltså ut den lilla klämman i brevlådan för att påkalla uppmärksamhet och helt plötsligt står brevbäraren och knackar på dörren. Han tog med sig paketet, en lapp med adressat och avsändare och en slant. Paketavin skulle han skriva själv eftersom han inte hade några sådana med sig i bilen. Ev. överblivna pengar samt kvittot lägger han i lådan imorgon.

En service att vara rädd om. Och att utnyttja ofta för att statistiken ska berättiga deras fortsatta existens!

Igår regnade det inte på hela dagen! Alltså inte en enda droppe. Åtminstone inte där jag befann mig. Förvisso var det ganska mulet på dagen men mot kvällen klarnade det upp och det blev en riktigt skön träningskväll på klubben.

Iza fick ett ganska rejält pass där vi började med agility (efter lite uppvärmning). Tyvärr är jag för lat för att bygga ihop banor utan jag kör på de kombinationer som finns uppställda på banan. Men det grundar sig inte i enbart lathet utan även i brist på kunskap och fantasi om hur man får ihop en hel bana. Det vi körde var dock några ganska trixiga kombinationer som hon löste galant. Dock slarvade hon lite med pinnarna i slalomen, men om jag bara skärper till mig så går det betydligt bättre för henne. Funderar på fullt allvar på om jag ska omskola henne till agilityhund? Ska kolla med en duktig klubbkompis om hon kan hjälpa oss lite. Framför allt med att bygga ihop en klass 1-bana så att jag kan få lite koll på hur vi fungerar när det blir fråga om hel bana och inte bara kombinationer. Helt klart är ju att Iza älskar det och hon blir faktiskt riktigt fokuserad så länge jag ”håller igång” och inte surnar till. Det är nästan så att jag tror att hon skulle klara den stökiga miljön på en agilitytävling?!

Efter agilityn så körde vi linförighet, kryp och skall. Det gick faktiskt ganska bra. Avslutningsvis körde vi lite inkallning och idag gick det betydligt bättre än i måndags. Dock är det långt kvar till färdigt moment… Att köra högre i september känns i nuläget ganska onödigt. Några uppflyttningspoäng lär vi inte få ihop. Möjligen kör jag hemmatävlingen i slutet av september men det handlar sannolikt inte om annat än att försöka putsa upp godkänd-poängen från förra hösten. Och att skaffa tävlingsrutin. När man bara kör bruks så blir det ju inte så många tävlingar och rutinen brister, framför allt hos mig.

Karlsson fick ett pass med linförighet/positionsövningar. Han börjar skärpa till sig ordentligt och det ser riktigt bra ut mellan varven. En budföring fick jag hjälp med av M och även detta börjar arta sig. Måste dock testa att köra mer tävlingsmässigt någon gång för att se hur det blir när han inte får godis hos mottagaren. Stannar han möjligen och skäller ut denne? Inte helt otroligt… La även en plats med M:s Karath (Izas halvbror). K ålade omkring lite och hamnade i en underbar grodställning med hakan i backen. Ett flygfoto där hade inte varit fel. 😀 Dessutom var gräset så högt så att han nästan försvann. 🙂 Efter en stund tröttnade han dock och reste sig. Ska nu köra mycket plats hemma och provocera fram att han reser sig så att jag, vänligt men bestämt, kan upplysa honom om att ”lagd hund ligger”. Avslutningsvis körde vi lite framförgående och frånsett att han pendlar lite från höger till vänster så ser det riktigt bra ut.

Idag är det ”jobba-hemma-dag”. Skönt! Förhoppningsvis kommer ”fukt-Nisse” hit idag och ger oss en diagnos på köksgolvets status.

Kolla här!

Kan inte hjälpa att jag sitter och fnissar för mig själv och tycker att skyltskaparen (=innehavaren) fått till det riktigt snitsigt! Missa inte skyltskaparens förklaring, längre ned i texten.

Hur stavas det nu? Det där man hade i 3,5 vecka? Som känns som om den började för en evighet sedan men ändå var så olidligt kort! Skulle utan problem kunna tänka mig sisådär 2, 3 … 7 veckor till. Inga problem alls!

Klumpen i magen var tung idag. Tyngre än den brukar vara…

Lyx är:

– att kunna åka och träna hund mitt på blanka måndags-eftermiddagen!

Av dagens övriga planerade projekt har det inte blivit sådär jättemycket. Har plockat, tvättat och fixat lite men varken husvagn eller bil har blivit städade. Dock vägrar jag att ha dåligt samvete för det. Jag hinner med det. En annan dag.

På eftermiddagen träffades jag och Tytti på klubben för ett träningspass. Först kommenderade jag lite lydnad för henne och Tarrak. Det blev många ”moment slut, betyg” eftersom det är just sekunderna mellan momenten Tarrak har lite svårt för. I fredags när de tävlade hade han hälsat rejält på både domare och tävlingsledare. 🙂

Därefter fick Tytti kommendera mig och K i lite linförighet och fritt följ. Det jag främst behöver hjälp med där är att någon talar om för mig när K verkligen går bra. Det är ju inte helt lätt att se det själv om man ska hålla kroppen i någorlunda korrekt position. 😉 Det blev mycket vändningar och språngmarscher för att få K att hänga med och inte tappa koncentrationen. När han går bra så går han verkligen bra, men det finns lite att önska däremellan. Vi körde även en budföring som väl gick ganska bra förutom en tjuvstart från mig i första försöket.

Tytti ville träna på platsen för att få Tarrak att ligga med hakan i backen. Jag erbjöd mig att byta hund eftersom detta är ett av Izas paradnummer. Så dock inte idag. Att ta en superladdad hund ur bilen, köra två minuters linförighet och sedan en plats var INTE rätt taktik. Hon började med ett kanonsnyggt kryp i två meter! Ett motsvarande kryp på tävling skulle förmodligen resultera i 12 poäng eller nå’t. När jag gick tillbaks för att lägga om henne anade hon nog att hon inte stod så högt i kurs så hon studsade upp och drog några små varv, runt på plan. Tarrak tog dock detta med fattning som tur var och när jag la om Iza låg hon så tryggt som hon brukar och nästan somnade.

Inkallning med ställande var ingen hit idag. 30% av gångerna stannade hon inte alls utan körde på eget initiativ en rak inkallning och landade vid min sida. Till sist fick jag till något som var halvhyfsat och då gav jag mig.

Vi avslutade med ett uppletande. En bred korridor med sex föremål. Iza fick hämta första och när hon strulade på det andra skickade vi in Tarrak. Hon såg lika snopen ut varje gång men ändå funkade det inte med två skick i rad. Det slutade med att de hämtade vartannat föremål och Tarrak fick alltså det sista. Hoppas att hon nu funderar på detta och kommer på ett åtgärdsprogram. (Jag har ju helt klart för mig hur jag vill att det ska funka. Vi får väl se om hon kommer till samma slutsats.)

Efter träningen fick jag hjälp av Tytti att klistra etiketter på klubbtidningen så nu är den inlämnad på posten också. Nu är det ett par månaders uppehåll innan jag behöver gå igång med nästa nummer.

Beträffande vattenskadan i köket så gick den raskt (på ca fem minuter) från att ”inte vara så farlig” till ”troligen uppbrytning av hela köksgolvet”. När snickaren började gräva i bjälklaget visade det sig att ”blindbotten” (ja, man lär sig något nytt varje dag och jag tror det var så det hette?) var genom-murken. Om det gäller hela golvet eller bara under diskbänken är oklart i nuläget. Förmodligen någon gammal skada eller också har detta stått och läckt läääänge, utan att vi märkt något. Nu ska fukt-nisse hit igen och kolla och ställa hit en avfuktare. Jag konstaterar än en gång att det är fel rum som är på väg att utsättas för renovering. Köket är liksom ganska OK. Det är vardagsrummet som behöver renoveras. Men det verkar inte bli så den här gången heller… Förra året var det badrummet, som inte heller var speciellt akut, och nu detta *suck*…

Nu ska jag gå och leta fram min klocka (som jag la ifrån mig när semestern började) och försöka förbereda mig mentalt för morgondagens jobb *dubbel-suck*.

Så var lägret avklarat för i år. Det trettionde i ordningen för Kinds BK och det sjätte i rad för min del. Frånsett vädret så har det varit lika bra som vanligt. Men, som de flesta i södra halvan av Sverige säkert har märkt, så har vädret INTE varit spritt språngande jättekul.

Instruktören i år var samma som förra året. Geir Larsen från Norge. Flerfaldig norsk mästare i spår och oerhört begåvad och pedagogisk. Och trevlig! Och ambitiös! Han har ett gediget tänk bakom det här med spårarbete och kan förklara vad som händer och varför samt har massor av idéer om hur man ska komma tillrätta med eventuella problem. Vi var åtta deltagare i gruppen och oftast har alla hundarna fått (minst) två spår per dag. Han har gått med och tittat och analyserat samtliga spår! Dessutom har han lagt några spår åt våra hundar och spårat litegrann med sin egen hund.

Gruppen var en bra blandning av hundar och förare. Från relativa nybörjare till SM-ekipage och f d SM-förare. Många av hundarna var ganska unga och det var inte blandraser, men blandade raser. Två schäfrar (+Iza), en rottis, en bc, två labbar, en flat och … en Karlsson.

Hundbil på läger. Just här ser det kanske inte så mycket värre ut än vanligt, men baksätet…

Som jag planerat så la jag fokus på Karlssons spår. Vi fick backa en del i utvecklingen och börja om med släpspår eftersom K tappat lite fokus och försökt börja jobba sig fram med ”overvær” (luftvittring) istället. När han inte fick göra det utan vi blev stillastående i avvaktan på att han skulle sätta sin söta lilla nos i backen och spåra, istället för att söka med hög näsa, så blev han helt plötsligt väldigt förtjust i blåbär…? Frustration kan onekligen ta sig olika uttryck. 😉 Nåväl, det känns som om vi kommit en bra bit i rätt riktning och jag tror mig veta hur jag ska jobba vidare.

Spökschäfern i rubriken var instruktörens hund Xanga. Hon är en perfekt spökschäfer vilket vi utnyttjade till både Iza och Karlsson. För Karlssons del gick det ut på att hon vid ett par tillfällen var med i spåret och när han ”la av” så släppte Geir på Xanga i spåret mitt framför näsan på K!!! Jag har sällan sett en så snopen terrier. 🙂 Första gången fick hon ta en pinne som bara låg ett par meter fram i spåret och spåra vidare till nästa pinne med K i hasorna vilket inte störde henne det minsta. Efter det skärpte han till sig rejält. Vid ett par tillfällen var han på väg att börja käka blåbär igen men när han vände sig om och fick se att Xanga fortfarande var kvar bakom honom så kom han snabbt på andra tankar och tryckte näsan i backen. Mycket effektivt! 🙂

För Izas del utnyttjade vi Xanga på uppletandet. Xanga låg lugnt och väntade en bit från korridoren och baslinjen. Jag skickade ut Iza att hämta ett föremål. Inga som helst problem med det. Så var det dags för föremål nummer två men då sprang hon bara ut i halva korridoren och tittade lite frågande på mig, precis som vanligt. Jag kallade in och kopplade henne. Xanga kom susande ”från ingenstans”, åtminstone i Izas värld, och hämtade ett föremål och sen jä..ar blev det fart på min lilla fröken. Det tredje föremålet hämtades in snabbt som sjutton från sin plats längst ut på 50 meter. Hoppas jag kan hitta någon klubbkompis som kan tänka sig att ställa upp på detta med sin hund. Annars är det säkert väldigt effektivt att använda Karlsson också. 🙂

Iza har fått ett par spår under veckan också, som jag lagt själv på ”använd” mark, och i torsdags fick hon vara med och gå ett korsspår. Kul tyckte hon det var!

Lydnad har det bara blivit två pass. Ett med Iza och ett med Karlsson. För Izas del körde vi inkallningen och jag fick lite nya tips och idéer på hur vi ska få till ställandet. Ska nog åka upp till klubben imorgon och testa. Med Karlsson körde jag lite ”allmänt”, bl a fick vi tips om hur jag ska få en bättre position på linförigheten.

För en gångs skull fick jag lite foton när vi tränade. Oftast är det jag som fotar andra… Bilderna är dock omsorgsfullt beskurna. 😉 Det är alltså inte fotografens fel att endast mina ben och fötter syns på bilden.

Här ser det väl ganska bra ut?

Och detta är inte heller så illa!

Världens sötaste vallterrier!
Kvällarna har tillbringats i Vovvens Bar på klubbens altan. Trevligt som vanligt med massor av hundsnack och underhållning. Instruktören i skyddsgruppen, Sverker Lindblad, visade sig besitta även trubadurtalanger. Man undrar verkligen hur vissa orkar? Först vara instruktör hela dagarna och sen underhålla oss alla på kvällarna?!

Nu är vi lite slitna allihop. I torsdags morse kändes det som om jag hade två träben att knalla omkring på och jag började fundera på var jag kunde lägga proteserna på tork framåt kvällen? Mossa suger! Och en hel del av den terrängen vi varit i har varit minst sagt … kuperad! Bergsklättrartalanger hade varit önskvärt ibland med tanke på alla ”oppgaver” (svårigheter) vi skulle prestera när vi la spår.

Idag har hundarna fått gå promenad med husse medan jag var på jakt efter födelsedagspresenter åt samma husse. Imorgon har jag ”fusksemester”, dvs en extra semesterdag för att hinna landa efter lägret. Den kommer bland annat gå åt till att städa husvagn och bil. Ingen av dem är speciellt fager efter en lägervecka… Ett litet lydnadspass ska jag nog kunna få till också hoppas jag. Att lägga spår är strängt förbjudet i tre-fyra dagar enligt intstruktören, åtminstone för Karlssons del. Nu måste hundarna få smälta alla intryck, och sen fortsätter vi där vi slutade!

På tisdag börjar allvaret igen. Jobb! Är inte det minsta sugen och får en liten ångestklump i magen bara av tanken…

Då är det mesta klart inför morgondagens avfärd till lägret. Eller … egentligen har jag redan varit där en gång. Vi har nyss angjort hemmet igen efter att ha varit på plats och monterat husvagn och förtält (något mer Norénskt den här gången). Kinds BK ligger ju faktiskt bara ca 4 mil hemifrån så det är skönt att kunna göra det i lugn och ro dagen innan. Och så får man ju lite bättre plats också 😉

I övrigt så har tvättmaskinen gått varm sedan hemkomsten i onsdags. Det är närmast ett under att den inte brunnit upp. Men nu är (nästan) allt tvättat och torkat trots att mina böner om torkväder uppenbarligen inte gick fram till SMHI.

Två spår till Karlsson har jag också hunnit med. Kände att han nog behövde rostas av lite efter två veckors uppehåll men han skötte sig kanonfint. Det roligaste idag var att han tveklöst och i god fart apporterade in pinnar UTAN att jag hejade på. De långa slutapporterna har han dock inte riktigt fått kläm på ännu. Han markerar och tittar sedan frågande på pinnen innan han börjar leta efter den ”riktiga”. Men vi ska säkert få ordning på det också.

Tror att jag lagt upp strategin inför lägret nu också. De dagar vi kör spår både förmiddag och eftermiddag så får hundarna ett spår var. Är det spår och lydnad så får Karlsson köra spår och Iza lydnad (inkallning med ställande). Karlsson får delta i eventuella platsliggningar. Och sen kanske jag kan lägga några egna spår åt Iza på ”förbrukad” mark. Förledningar mår hon ju bara gott av. 😉 Ev. uppletanden väljer jag nog att låta Iza delta i. Nu får vi bara hoppas att inte instruktören eller gruppkompisarna tycker detta blir jobbigt. Vi ska ju definitivt inte ta mer tid i gruppen än om jag haft en hund med mig…

Igårkväll klarnade det upp och blev riktigt bra väder. Därför bestämde vi oss för att åka in till stan och ”mingla”. Sommar-torsdagarna i Borås är ju lite speciella. Alla butiker är öppna till 21 och vid samma tid börjar en gratiskonsert på Stora Torget. I stadsparken pågår också diverse aktiviteter. Boråsarna (åtminstone de som är hemma) går man ur huse för att delta i detta spektakel. Igår var det Martin Stenmark som stod för underhållningen på torget. Men innan konserten började hann vi med en lättare middag på krogen också.

I samband med konserten reflekterade jag över fyra saker:

1. Varför envisas man med att ha en ca 8-årig kille sittande på axlarna när han håller för öronen och böjer sig över pappas (?) huvud och stirrar i marken?

2. Varför släpar man med sig en papillon/phalene (?) som är någonstans mellan tolv och döden rakt in i folkkaoset på torget under en konsert? Förutom risken för att bli ihjältrampad så kan det inte vara någon större underhållning för hunden. Stackar’n var så stressad att den nästan hyperventilerade trots att den stod som fastfrusen i marken och inte rörde en fena.

3. Pojkar i 15-årsåldern måste lägga betydlig mer tid och pengar på sina frisyrer än vad tjejer i motsvarande ålder gör. Herrejösses vilka skapelser jag såg igår!

4. Jag är så glad att jag inte har barn! Då slipper jag oroa mig för vad dom kan råka ut för. Och man undrar ju vad det är för föräldrar som släpper ut sina döttrar i 13-årsåldern i de mest utmanande kläder och med makeup värdig en fotomodell, och lite till? Även om det inte SKA spela någon roll för hur pojkar behandlar flickor så är det nog tyvärr oundvikligt att det gör det…

Imorgon loggar jag alltså ut för ytterligare en veckas avvänjningskur. Har jag (o)tur så kanske jag råkar läsa någon kvällstidning eller höra någon nyhetssändning under veckan men i övrigt är det som att befinna sig på en annan planet. Härligt!

Vi börjar med några bilder som egentligen hör hemma i kapitel 1. De flesta klarar sig bra utan bildtext. Observera närheten till Siljan!

Det var alltså första veckan, eller åtminstone delar utav den. Vi var ju inte i/vid husvagnen heeela tiden, men det var där kameran var för det mesta. 🙂

Så en sammanfattning av andra veckan då:

Veckans lärdom: Rasta inte hund i för stora sandaler.
På nedresan från Falun rastade vi på en av våra vanliga, av vägverket arrangerade, rastplatser. Jag snubblade iväg i mina något för stora (på bredden och höjden) sandaler och överlevde den lilla skogsrundan. När jag skulle passera den höga refugen på väg mot bilen igen var dock inte lyckan med mig längre. Det resulterade i ett akrobatnummer av sällan skådat slag, ett mörbultat knä (som fortfarande ömmar) och sönderskrapade tår. Det är i dom lägena man INTE vänder sig om och kollar hur många som EGENTLIGEN såg vad man gjorde. Man stoppar in hunden i bilen och åker därifrån…

Dock tar man först fram hundarnas första hjälpen-kit och sprayar tårna med Klorhexidinspray. Kan varmt rekommenderas. 😉

Antal förtältsuppsättningar: 1
Förvånansvärt o-Norénsk den här gången?! Men till nästa sommar har vi förmodligen glömt allting…

Veckans åskväder: Tisdag morgon i Fjällbacka.
Det åskade oavbrutet och mycket intensivt i två timmar. Och regnade ännu mer. Detta resulterade i en campingplats som mer påminde om en badplats. Vi funderade på att låta K ta simborgarmärket på boule-banan som förvandlats till en bassäng. Det gick inte ens att ta sig till toaletten utan gummistövlar eller goretex-kängor. Förtältet klarade sig dock förvånansvärt bra, i motsats till vissa av våra grannars…

T o m Iza tyckte att det var lite kusligt med åskan. Hon som normalt inte ens viftar med örona. När det var som värst gjorde hon en snabb kalkyl och konstaterade att hon nog skulle kunna klämma sig ned i mattes säng, i fotändan. Denna hund ligger alltså ALDRIG i sängen, åtminstone inte när jag ligger där! Detta beteende oroade mig lite för det är inte likt henne… Hon tröttnade dock ganska snabbt och gick ner igen. Hon insåg att 80×180 cm säng med en matte, en borderterrier och en schäfer var lite ”too much”.

Veckans ostindiefarare: Götheborg…

…som befann sig i Grebbestad. Vi var dock aldrig ombord, vi hade lite för många hundar med oss, utan höll oss på lite avstånd. Lite kul att se den ändå på nära håll.

Veckans utflykter: Grebbestad och Smögen, med några stopp på vägen.
Grebbestad var mest stökigt eftersom det pågick någon form av karneval. Smögen var jättemysig, till stor del beroende på det mycket behagliga vädret.

Veckans överraskning: Sport-shopen i Tanum strand
Där kunde man ha handlat … mycket. Dock fick investeringarna hålla sig på en ganska måttlig nivå. Men har ni vägarna förbi så…

Veckans uteserveringar: Smögen och Hamburgsund.
När serveringspersonalen direkt frågar om man vill ha vatten till hundarna, DÅ blir man glad!

Karlsson (och husse) på uteservering i Hamburgsund.

Veckans yatzy-spelare: matte.
Som, utan konkurrens, kammat hem vartenda parti!

Veckans läckage: i köket vid hemkomsten.
När vi idag kom hem hittade jag en vattenpöl på köksgolvet. Denna visade sig härröra från ett läckage under diskbänken. Så nu har vi haft besök av jourrörmokare… Bara att hoppas att det inte blivit alltför stora skador. Det får bli ett telefonsamtal till försäkringsbolaget imorgon… Är INTE sugen på köksrenovering just nu!

Veckans idiot: Vår digitalbox.
Som skulle stått på kanal 4 för att dvd:n skulle kunna spela in två avsnitt av 24. Första avsnittet är inspelat men innan det var dags för andra avsnittet så har boxen ändrat sig till kanal 31! Av  sig själv!?
Veckans bön: Till SMHI om bra torkväder imorgon. Det är myyycket som ska tvättas nu innan det bär iväg på lägret.

Nu ska jag bara försöka läsa ikapp mig på alla andras bloggar också, men det få nog bli imorgon… Nu ser jag fram emot en dusch i det egna badrummet och en skön natts sömn i den egna sängen.

Så har jag då drabbats av ett litet återfall… När pappas dator fanns inom 10 meters avstånd gick det inte att stå emot längre…

En sammanfattning av den första veckan kommer här.

Antal förtältsmontage: 1
Som vanligt jämförbart med en bättre Norén-pjäs… Men det kom upp, och det stod kvar!

Antal heldagsregn: 0
Dock har det ”skurat” mer eller mindre varje dag men idag var första gången vi var tvungna att rasta hundar i regnkläder.

Antal strandtomter vid Siljan: 1
Årets placering var, mot alla odds, ännu bättre än förra årets för nu fick vi en hörntomt också! Precis vid sandstranden. Denna (sandstranden) har dock varit tämligen obefolkad med tanke på vädret.

Veckans bästa köp: Värmefläkt
I söndags insåg vi att en värmefläkt i förtältet vore bra att ha. En utfärd till Clas Ohlsson i Insjön löste det problemet.

Veckans saknad: Stieg Larsson
Eftersom jag fuskade lite och började på ”Luftslottet som sprängdes” något innan semestern så tog den slut redan igår. Det är riktigt, riktigt sorgligt att denna författare inte hann med att skriva fler böcker…

Veckans misstänkta schäfervalp: Karlsson
När jag tog en kvällspromenad med båda hundarna här om kvällen var det en liten kille som frågade sin mamma; – Är det där en schäfervalp?
Jag hörde inte vad hon svarade…

Antal lydnadspass: Fyra stycken (två per hund)
Eftersom vädret ledde till en relativt obefolkad stooor gräsmatta vid badplatsen kunde jag naturligtvis inte låta bli att träna lite lydnad. Cirkulationen på folk (och hundar) i omgivningen var dock ganska stor så Iza hade klara koncentrationsproblem. Karlsson skötte sig dock som en liten pärla, som vanligt. 🙂

Veckans frisbee-hund: En dobermann
I grannhusvagnen bodde en dobermann och en labbe. Dobermannens motion och stimulans verkade bestå av att plockas rakt ut ur förtältet och sedan kastade man frisbee hysteriskt i 10 minuter. Detta skedde två-tre gånger om dagen. 😦

Veckans Putte (eller Putta?) i blåbärsskogen: Iza
När dagens promenad ägde rum i skogen där pappa bor så kryllade det av blåbär. Iza gick mest med nosen djupt begravd i blåbärsriset och käkade glatt. Karlsson tryckte också ner näsan i riset … för att sedan börja undra vad han gjorde där? Han åt glatt när vi plockade åt honom men att plocka själv?! Näe, det fanns väl ingen anledning?

Imorgon bär det av mot nya mål; Bohuslän!

Nu drar jag på två veckors bloggavvänjningskurs … eller nå’t…

Nu har vi varit ute och inspekterat vår ”närskog” och det var ingen vacker syn. Det var inte utan att jag fick en tår i ögat när jag såg förödelsen. (Agnetha, du vet vilken skog jag menar, min drömfina spårskog…) Alla våra stigar är sönderkörda av en illvillig skogsmaskin som gjort meterdjupa vattenfyllda gyttjediken kors och tvärs. Och allt detta för ett 20-tal granar!!! Jag är övertygad om att en ardenner med tillhörande ”förare” hade fått ut det virket på en dag eller möjligen två, och med en bråkdel av skadorna på marken. Nu tar det några år innan det ”läker” och vi får försöka göra oss nya vägar under tiden. *djup suck*

Någon som tyckte det var skitkul var däremot Karlsson. Han körde sina race fram och tillbaks i dikena och förvandlades snabbt till en minigris. På vissa ställen, när vi civiliserade varelser (= jag och en kopplad Iza) var tvungna att korsa dikena sjönk Iza ner till magen, och då valde jag ändå att gå över på de ställen som såg ”bäst” ut. Karlsson var mao ingen vacker syn…