Kategori: Uncategorized

Ikväll har det varit en annorlunda fredagskväll. Vi har nämligen tävlat. Igen!

I början av veckan ringde jag och efteranmälde mig till Ulricehamns kvällstävling, och … alltid lärde vi oss något, bl a att; är det inte det ena så är det det andra.

Drog startnummer 2, precis som i söndags. Med tanke på att det var dryga 20 startande i klassen kändes det bra med ett tidigt nummer.

På platsliggningen hamnade han mellan en slö softis och en jättesöt isländsk fårhund. Han låg dock still, om än gnällande. Han låter ungefär som ett inbrottslarm, på 2 kilometers avstånd. Mycket svagt, men med tanke på hur nära domaren stog så hördes det. Han låg ganska oroligt, och när en sheltie lite längre bort reste sig och gick omkring och nosade blev han tveksam. Han kröp 1 dm, men blev ändå kvar liggande, så 7,5 poäng skrapade vi ihop där, och det var ju ett lyft jämfört med förra försöket.

Innan det var vår tur för lydnaden kändes han kanonbra. Fokuserade och koncentrerad så jag var fylld av tillförsikt när vi gick in på plan. Men sen var det stopp…

Han fick ungefär samma hjärnsläpp som på appelltävlingen och skulle inte ens sätta sig på startpunkten?! Och när jag startade satt han kvar, men det gick ju över ganska snabbt eftersom han var kopplad… hm.

Nåväl, vi harvade oss igenom momenten ändå, med blandat resultat. Och kvällens big mistake var helt och hållet mitt. *skäms som en hund, eller nå’t*.

På ställande under marsch hör jag ekot av hur jag sagt ”stanna”. Istället för att pipa ”stå” som vi har tränat. Och när jag vänder mig om kommer det naturligtvis en tveksam terrier traskande 1 meter bakom mig. Hur dum får man bli?! *drar en påse över huvudet*.

Det hade räckt med en 7:a på det momentet så hade uppflyttningen varit klar! Och i söndags hade vi 8,5…

När det var dags för det avslutande hoppet fick han syn på en schäfer som var på rymmen, enligt Karlsson. Den körde 3:ans ruta inom klart synhåll, men i Karlsson värld var den som sagt på rymmen. Han var så koncentrerad på den så det är ett under att han över huvud taget hoppade. Och ett litet startskall kunde han inte låta bli.

Poängen blev som följer:

Platsliggande: 7,5

Tandvisning: 10

Linförighet: 7 Korr koppel, DK, ngt kort koppel (Korr koppel var väl när han inte hängde med i starten)

Läggande: 9 Ngt steg

Inkallande: 10

Ställande: 0 Utför ej (se ovan)

Apportering: 7,5 Nosar före, lätt tugg

Hopp över hinder: 8,5 Startskall, LS

Helhetsintryck: 8,5 … och det var nog väldigt snällt med tanke på hur förvirrad han var mellan momenten…

Totalt: 141,5

Alltså 10,5 poäng bättre än i söndags, och ett andrapris, men jag är inte särskilt lycklig för det. Generellt sett kändes det mycket bättre i söndags. Och som sagt; det hade räckt med en 7:a på ställandet så hade vi haft 21 poäng till som puttat oss över den magiska 160-poängsgränsen.

Just nu är jag rätt låg. Jag vill ur den här jäkla klassen, fort som ögat, men det verkar inte som om det är meningen. 😦

Vår PT var där också (och lyckades kapa åt sig lydnadshampionatet 🙂 ). Hon kom med peppande och kloka ord. ”Tänk på hur mycket du har lärt dig ikväll!” Så sant, så sant, men jag hade hellre offrat dom läro-poängen i 2:an.

Avslutningsvis ”fegade jag ur”. Orkade inte vara kvar halva natten och vänta på prisutdelningen utan tog mitt protokoll och åkte hem. Inget som jag brukar göra, men jag hade ingen större lust att vara kvar när det blev som det blev.

Nu ska jag dränka min besvikelse (och mitt ”skäms”) i ett glas rödvin, så kanske jag är lite mer positiv i morgon?

Lillebror, och för den delen hans storasyster, ser ju ofta till att man får sig ett gott skratt.

De senaste exemplen är dels från gårdagskvällens träningspass, och dels från kvällens privatträning.

Igår hade han av någon okänd anledning lagt sig ner på tvären, framför mina fötter. Förmodligen väntade han sig att det skulle regna ”manna” från himlen för att han var så duktig och låg ner? Men istället sa jag ”fot” vilket brukar resultera i att han reser sig och kommer in i position. Igår kväll var det bara en hake. Han glömde resa sig… Han försökte liksom ”vältra” sig in i position och det slutade med att hamnade som skadeskjuten skalbagge, på rygg, vid mina fötter. Det ledde till den kvällens bästa skratt. 😀

Ikväll har vi som sagt kört privatträning igen. Vi fortsatte bl a med fokuset i platsliggningen. Dvs S stod bakom honom och kastade korv (framför honom) och klickade när han hade rätt fokus. Och han har fortfarande inte förstått hur det går till! När han fångat korvbiten är han ju oftast stående, och han ser lika misstänksam ut varje gång. Han sneglar frågande på S och funderar intensivt på om hon kan ha något att göra med det hela, men näää… Det är fortfarande ett stort mysterium i hans värld. Snart börjar han väl tro på högre makter, eller nå’t. Men han verkar åtminstone greppa vad han ska göra för att utlösa det magiska händelseförloppet, dvs titta framåt, och då är ju allt gott och väl. Men hans min när han funderar på var korvbitarna kommer ifrån är obetalbar. Och skrattframkallande. 🙂

Stundtals var han gruvligt okoncentrerad och ”nosig” ikväll, liksom S hane som inte heller hade hjärnan med sig. Vi beslutade att labbetiken som passerade i början av passet var i höglöp… Och så jobbade vi utifrån det. 🙂

Vi körde några platsliggningar där S körde fjärrdirigeringar med sin hund precis jämte. Och även en inkallning förbi K. Och ärligt talat märkte han knappt att det fanns en annan hund där som gjorde en massa konstiga saker. Han hade fullt sjå att lokalisera löptiken som passerat en halvtimme tidigare. ;-

Vi hittade en alldels öde fotbollsplan som var som gjord för hundträning. Och vi behövde inte ens använda själva planen utan klarade oss med området bakom ena målet. Det där med ”öde” varade dock inte så länge. Strax ramlade det in ett korp-lag, och därefter ett annat; räddningstjänsten. Uppvärmningsövningarna som pågick för fulla muggar störde dock inte K det minsta. Och precis när matchen skulle börja var vi klara.

När jag kom hem tog jag en ljuvlig kvällspromenad med Iza, på tu man hand. Och när vi kom hem var jag jätteduktig och både stretchade henne OCH masserade fläskfilén. *klappar mig själv på axeln*

Nu har jag pratat med fyra (!) personer som såg min lydnad i söndags, och ingen kan erinra sig exakt vad K gjorde på läggandet, när han inte la sig. Två utav dem säger sig ha sett allt annat, men missat just läggandet. Inte ens tävlingsledaren, som befann sig i en hyfsat central position, kommer ihåg vad som hände, eller inte hände…  *snyft* Jag lägger härmed ner den här utredningen och sätter det inträffade på missuppfattningskontot. Punkt.

******************************

Dessa två kompisar spatserade omkring på ”min” åker i förmiddags. Normalt sett ”bor” de på en åker lite längre bort, men gör små utflykter ibland.

Mäktiga  djur är det också, nästan som älgar fast i en annan klass; fågelklassen. 🙂

******************************

Och eftersom Ingrid stoltserade med sina utslagna syrener i sin blogg måste jag ju visa hur långt mina har kommit (men bilden togs faktiskt i förmiddags, innan jag läste Ingrids inlägg. 😉 )

Så är det när man bor på en ”fjälltopp”. Allt är lite  senare…

Ikväll har jag nog växt 1 decimeter. På längden. 😉

Åkte till klubben för ett träningspass med K. Det började bra med att F och hans gamla pensionerade (men extremt tempererade) schäfer Ricky hjälpte oss med platsliggningen. Vi lade dom direkt nedanför stugan, bland en massa parkerade bilar med skällande hundar. Och Ricky är inte direkt den som kopplar av på platsen. Han piper, skäller och kryper. Jag bad F köra lite fjärrdirigering så Ricky stod, låg och satt om vartannat brevid K, som låg jättefint. Men när F kallade in var måttet rågat och K sprang också iväg. Jag fick snabbt stopp på honom och la om. Samma procedur upprepades och den här gången hann K bara 1 meter innan jag fick stopp på honom. Gång tre och fyra låg han kvar. Och detta resulterade naturligtvis i en matte som blev överlycklig och utdelade en riktig jackpot. Jag tror han fattade grejen. 🙂

Sen gick vi upp på plan för att träna vidare. På plan befann sig bland annat en av Sveriges (och världens?) mest meriterade hundförare, dvs husse till den legendariska Silverpilens Arko som t o m fått en plats i Guinness rekordbok med anledning av sina 120 cert i bruks. Nåväl, husse står där och miljötränar med sina nya påläggskalv, och jag funderar inte så mycket mer på det. Vi körde på med mestadels klass I-momentet men så får jag för mig att köra ett kryp. När vi är klara får jag tummen upp och en kommentar: ”tio!”

Det värmde! I synnerhet som jag inte bett om någon kommentar utan det kom helt spontant.

(Han hade inte hört mina dk:n kan ju tilläggas, men K:s krypteknik var uppenbarligen väl godkänd. 😉 )

Sen körde vi på med lite lägganden från språng marsch (som fungerade utmärkt) + lite annat. När jag sedan tog en paus så får jag, från samma person, frågan; -Är ni uppe i elit eller?

Snacka om att man sträcker på sig en del när man hör sån’t. 🙂 Även om det är långt dit så tyckte uppenbarligen denna människa att kapaciteten såg ut att finnas där. Vi får väl se hur långt vi kommer, men målsättningen är det åtminstone inget fel på. 🙂

På det stora hela var den lille terriern i sitt esse ikväll och skötte sig på det stora hela alldeles utmärkt, så i natt kan vi sova gott.

Ikväll har jag även tagit definitivt avsked av klubbtidningen. Hämtade den på tryckeriet och sedan etiketterade vid den med gemensamma krafter på stugans altan. Och i morgon körs den till posten utan min inblandning. Som sagt; det är lite blandade känslor men nu är det mest – jätteskönt.

Och eftersom det var mitt sista nummer tyckte jag att jag kunde unna mig att lägga världens bästa terrier på omslaget. 🙂 (Lite synd bara att just det här sommarnumret av tradition har svart-vitt omslag, när årets övriga har färg, men sån’t är livet.)

(Och mina misstankar i förra inlägget stämde; älgen låg fortfarande kvar när jag åkte till klubben, ca en timme efter det att bilderna togs, så jag hann visa den för husse när han kom hem.)

Den här ”polar’n” ligger just nu och vilar sig. 15 meter bakom vår brevlåda. Som står 10 meter från huset!

Först kom h*n traskande i godan ro. Såg mig, som stod på vår lilla altan mot vägen, men tog det sten-cool. Couldn’t care less… liksom.

Och när h*n traskat en liten bit vecklade h*n ihop benen och la sig ner. Kikade lite på mig, som smög omkring med kameran, men tyckte nog att jag såg ganska ofarlig ut. Och det kunde h*n ju ha rätt i? Åtminstone om man är älg, då är jag inte sååå kaxig. 😉

Och där ligger h*n nog än, den sällskapssjuka fjolårskalven.

Och det man hade igår var – två snickare. Lätt fnissande fick de agera statister på hundträningen. De behöver faktiskt inte snickra heeela tiden bestämde jag, utan fem minuter fick de agera störning när jag tränade lägganden under marsch med K. Först fick de stå med ca 3 meter emellan och en av dem fick säga ”nu” precis när vi gick mellan dem. K la sig 8-mässigt (typ) alla gångerna. Sen fick de flytta ihop så att det blev ännu tätare och han la sig fortfarande utan protester.

Därefter fick de återgå till snickrandet och jag tränade lägganden från språng marsch. I den mån man nu kan språngmarscha i ”tofflor” på en gropig gräsmatta? Läggandena var väl 8,5-mässiga när första förvåningen lagt sig.

Nu jäklar ska vi överträna detta så att han fixar det oavsett störningar!

Eller gör jag en höna av en fjäder? Det kanske var så att han helt enkelt inte hörde mitt ”ligg”?

Därefter blev det simning med Iza. Igår var det dags för nytt 10-kort och då ska man ha en bemannad tid så att någon av rehab-assistenterna får se vad man har för sig. 🙂 H tyckte det såg jättebra ut i bassängen. Hon (Iza alltså) rör sig jämnt, fint och liksidigt och jobbar på bra med alla ben. Efter 25 minuter i bassängen blev hon även genomklämd. Hon ömmade lite på ett par ställen i bakkärran men det kunde lika gärna vara träningsvärk enligt H. Men jag har nu order om att massera ”fläskfilén”, dvs långa ryggmuskeln och stretcha henne. *lovar att skärpa mig*

Nu kör vi en gång i veckan fram till semestern, och några veckor efter, för att sedan gå ner på varannan vecka och bibehålla det hon har byggt upp.

Jag har inte riktigt kunnat släppa mina funderingar på varför K inte lade sig på momentet ”läggande under marsch” i söndags. Detta är normalt hans paradnummer och nio gånger av tio dimper han t o m i backen när han rusar runt i skogen i flygande fläng, till synes fullständigt okontaktbar, och jag uttalar det magiska ordet ”ligg”.

Varför han ställde sig på platsliggningen vet jag. Åtgärden är också klar; träna med hundar som ”gör fel”, även om de gör det på kommando.

Varför han tog en extra sväng vid ingången på hoppet vet jag också. Åtgärden blir självklart att träna oftare med ”frestelser” bakom hindret, oavsett om det är hopp-sitt-hopp eller återhopp som i I:an.

Men det där läggandet…? Det finns tre tänkbara alternativ som jag listat ut:

1: Jag gick för fort, dvs behöll samma speedade tempo som jag höll under linförigheten och som där funkade bra. Men i och med det blev jag otydlig och han bara hängde med. Åtgärd; träna in läggandet från språng marsch, och funkar det så borde det funka även om jag går fort. Alternativt; gå långsammare.

2. Han uppfattade inte kommandot. Men det tror jag inte på för jag är ganska säker på att jag sa det i min vanliga ”volym”, dvs högt och tydligt.

3. Han blev osäker eftersom domare, tävlingsledare och skrivare stod väldigt nära. Själva läggandet skulle utföras på ett avstånd av 3-4 meter framför denna lilla folksamling, och DET var nog nytt. Åtgärd; träna på den situationen. Han ska kunna lägga sig 0,5 meter framför en folksamling om det krävs!

Min analys skulle även underlättas om jag kunde få veta vad han egentligen gjorde? Jag hade ju ryggen emot och därmed inte en aning. Saktade han åtminstone av, och var på väg att lägga sig, för att ångra sig och springa ikapp mig? Eller gjorde han inte ens en ansats till att lägga sig? Glömde fråga klubbkompisarna som tittade på i söndags, men jag får försöka friska upp deras minnen i morgon när jag nog träffar en del utav dem.

Och är man inte perverst intresserad av hundträning så var nog detta ett vidunderligt tråkigt inlägg… 😉

Igår blev det ingen rapport från altanbygget, men den kommer idag. Det har hänt en del sedan lördagens bild. En del synligt, en del mindre synligt. Nu återstår lite ”pill” i form av en grind som ska sitta i hålet i staketet, en trappa ner till marknivån, en altandörr som skall bytas, lite stolpar som skall hyfsas till samt några plåtar och rännor som ska på plats och… Men till helgen borde/måste det bli klart Tror jag?

I hålet i räcket ska grinden sitta, så att det blir hyfsat hundsäkert. Visst kommer framför allt Iza kunna hoppa/klättra över om hon vill men jag hoppas att hon ska föredra att stå och titta ut mellan spjälorna istället. Vi får  väl se? Tanken är ju dock inte att de ska vara ensamma därute. Åtminstone inte hon med känguru-generna…

Mellan de höga stolparna på gaveln ska det bli överliggare där jag förhoppningsvis kan hänga blommor. Och kanske en kaprifol eller något som planteras nedanför och kan klättra där uppe? Snickarna bara skakade på huvudet och log rart, men jag fick som jag ville. Eller kommer få, i sinom tid.

Kvällens planerade hundträning på klubben frös tyvärr inne. Husse blev sen från jobbet så jag fick bli hemma och stå för markservicen åt snickarna. Nu råkade de vara nymatade när de kom så det krävdes inte mer än kaffe. Detta innebar att jag och Iza hann gå en långpromenad. Karlsson fick vara kvar hos svärmor tills husse jobbat klart.

I morgon ska Iza simma på kvällen. Men jag jobbar hemma och om jag planerar väl så borde jag hinna lägga ett spår till Karlsson och gå det innan det är simdags? Vi får väl se vad jag lyckas med, men det gäller att ha ambitioner. 🙂

Om man leker med tanken att vi fått 8 poäng på platsen (han gnällde faktiskt lite, men bara ytterst lite) och 8 poäng på läggandet (han hade 8/8,5 när vi körde appellen och 10 på KM i höstas) och dessutom fått den 10:an han är kapabel till på hoppet så hade vi faktiskt haft 177 poäng…

Jag VET att man inte ska tänka så, men som sagt; om man leker med tanken. Och DET måste man få göra ibland… 😉

*************

Någon altanbild blev det inte, men staketet är nu nästan klart också.

…hade Karlsson nu kunnat titulera sig ”uppflyttad lydnadsklass II”!

Idag har vi alltså debuterat i lydnadstävlingarnas värld. Premiär för såväl mig som för lilleman, om man bortser från vårt inofficiella KM i höstas. När jag kollat väderleksprognosen (som såg hyfsad ut) i fredags efteranmälde jag mig till hemmatävlingen idag.

När jag klev upp i morse var det +1° och snöade! Inte riktigt vad jag väntat mig, men det var bara att bita i det sura äpplet och åka iväg.  Snön la sig inte, men bara temperaturen fick mig att bli lite skeptisk.

Vi drog startnummer 2,  och började med platsen. Han låg jättefint! Ända tills det var ca 30 sekunder kvar och schäfern jämte honom bestämde sig för att återförena sig med husse… Då tyckte Karlsson att det var onödigt att ligga där och frysa och satte sig upp, lite tveksamt. Sedan ställde han sig! Där någonstans insåg han nog att han var ute på hal is för han stod trots allt kvar på samma plats, men nollan var ett faktum. Så sent som på senaste privatträningen fick tränaren kalla in sin hund när Karlsson låg plats och det var inga problem så jag var lite snopen, men, men… Nu fick vi något att träna på.

Själva lydnaden sedan var jag mycket nöjd med, nästan hela vägen.

Tandvisning: 9 (han satt inte still utan ville naturligtvis pussa på domaren, men till sist blev tänderna räknade i alla fall)

Linförighet: 9 (!!! En markabel uppryckning från appelltävlingen. Hade jag bara haft huvudet med mig och gjort helt om åt vänster istället för åt höger hade vi nog haft 9,5 eller 10 för den enda kommentaren som finns på protokollet är ”något efter i höger sväng”. Själv såg jag inget av honom på hela programmet eftersom jag traskade på och tittade framåt, men publiken sa att det såg jättefint ut, så jag får väl tro dom – och domaren. 🙂 )

Läggande: 0 (Här bestämde han sig för att vidareutveckla momentet genom att inte lägga sig alls!!! När jag fick order om att göra helt om halt höll jag, till min stora förvåning, på att trampa ihjäl en liten terrier-råtta som satt som klistrad i mina knäveck! Detta moment har ju alltid varit klockrent och har potential för en 10:a så jag blev minst sagt överraskad.)

Inkallning: 10 (Inte mycket att säga om . 🙂 )

Ställande: 8,5 (DK, tar något steg. Gjorde ett medvetet DK med vänsterhanden och det funkade, förutom att domaren såg det då. 😉 )

Apportering: 8 (Något tugg. Känns som en lite snäll poäng eftersom han krånglade lite vid gripandet, men det är bara att tacka och ta emot.)

Hopp över hinder: 7 (Vid sväng, DK. Hindret stod rakt mot en liten ”vedtrave” och avslutet var bara ett par meter från denna. Den såg förmodligen ut som ett intressant nos-objekt så jag fick ryta i ett DK, men jag är glad att jag fann mig och gjorde det.)

Helhetsintryck: 8,5

Totalt: 131 poäng.

Inte mycket att skryta med rent poängmässigt, men nu vet jag att det finns där. Han höll ihop jättebra och var med mig även mellan momenten. Och det bästa av allt; jag fixade ett bra avslut, värt åtmintone 11 poäng! För en gångs skull föll jag inte ihop som en blöt hög när det var över utan sprang upp i skogen ovanför planen och belönade ordentligt med hans favorit-pip-höna! Det borde matte få medalj för eftersom det verkligen varit min svaga punkt!

Nåväl, nu blir det till att läsa tävlingskalendern och träna platsliggning med hundar ”på rymmen”.

Nu ska storasyster få sig en promenad medan lillebror vilar upp sig efter en ansträngande dag. Han har inte legat i bilen en minut efter lottningen i morse så han är nog ganska mör. 🙂 Och altanbygget fortskrider, också. Kanske kommer en till bild framåt kvällen.

Det kanske inte ser ut som om det hänt så mycket sedan förra helgen, men det har det. Taket är nu färdigt, förutom någon plåt som ska upp i morgon. Annars är det räcket/staketet kvar, och altandörren som skall bytas. Sen är det – klart! (Om man bortser från målningsarbetena som vi själva ska utföra.) Förhoppningsvis blir åtminstone räcket klart i morgon men det hänger just nu i luften eftersom snickaren fick akutsamtal hemifrån. Deras gamla hund (K:s flickvän från förra helgen) hade förmodligen fått en hjärnblödning!? Vi får väl se vad som händer, men han har definitivt min fulla förståelse om han INTE kommer i morgon.

M & T var här idag och bestämde sig på stående fot för att, tillsammans med T den yngre och T den äldre, fira midsommar på vår altan istället för bland fyllona på campingen där de har husvagnen uppställd. Det blir nog trevligt! 🙂

Idag har även Gino gjort sin debut i utställningsringen. I lönndom! Ingen visste nå’t, förutom möjligen husse och matte då. 😉 Han har varit på Gästrikebordern och kammat hem en BIM-valpsrosett och ett HP. 🙂

Igår var det modellfotning med jobbet igen. Bl a hade vi en väska (typ sportbag) som skulle fotas. Den behövde packas med något tungt för att se ”bra” ut. Döm om allas förvåning när jag tjöt till; -Jag har något i bilen. Vänta! Och därefter plockade fram en fyra-kilos hantel (läs: tungapport) ur bilen. 🙂 Det var kanske lite overkill, det hade räckt med en två-kilos, men man tager vad man haver.

Det händer ju då och då att jag undrar varför min bil innehåller det den gör, men så – helt plötsligt – så kommer något till användning, när man minst anar det. Det VAR alltså ”bra å ha”. 🙂

I övrigt så har jag och Karlsson tränat både i tisdags och igår. Först var vi på Elfsborg och körde ”en påse blandat”, dvs lite av mycket. Började bl a med stegen eftersom det där finns en stege som har i stort sett korrekta mått, förutom höjden. Han provade flera olika tekniker. Galopp, trav, skritt, jämfotahopp och att gå med höger tasspar på sidobalken. 😉 Den sistnämnda tekniken övergav han dock, tack och lov, ganska snabbt. Körde även en ruta som fungerade klockrent i fösta försöket, men det var nog mer tur än skicklighet för han begrep nog inte riktigt vad han gjorde. På det stora hela skötte han sig bra och jag var nöjd.

Igår var det tävlingsmässig genomkörning inför Sjuhäradsmästerskapet. Vi körde II:an och det gick väl ”sådär”. Rutan och inkallningen nollade vi, och dessutom hoppet?! Förklaringen var förmodligen brödbacken med apportbockar och annat ”jox” som stod 1 meter vid sidan av hindret men det borde han faktiskt klara efter alla apportbocksstörningar vi kört?! Det som var positivt var att fria följet var sååå mycket bättre än förra veckan, men så var också jag i en annan ”form”. Som sagt; jag (och alla andra) betraktar oss som den sista nödutgången, OM alla andra skulle bli sjuka eller försvinna på något annat sätt. Men det varken hoppas eller tror jag ska hända.

Så några bilder från här om dagen;

Iza får öronen tvättade och hon njuter i fulla drag. Vågar knappt tänka på vilka ställen den lilla terriertungan kan nå in till?

När öronen var rena var det dags för brottningsmatch.

Nacksving?

Kom igen syrran! Du kan ju inte lägga av NU?!

Äppelträd har jag hört talas om. Men en äppelbuske?! Det är just vad jag har i trädgården.

Denna växt fanns i trädgården när vi flyttade in, liksom allt annat i busk- och trädväg. 1-2 meter var den då, och ganska smal. Jag lade ingen större möda på att artbestämma den. Den var grön, och det räckte liksom. Den något udda placeringen mellan en rabatt (numera omvandlad till kirskålsodling) och muren/häcken förbryllade mig dock. Denna växt ägnade sig åt att – just det – växa. Ohejdad. Numera är den nog ca 6-7 meter hög, och x antal meter bred.

För några år sedan, ungefär vid den här tiden, upptäckte jag att busken blommade. Med något som var misstänkt likt äppelblom!? Samma år på hösten fick jag mina misstankar bekräftade när det fanns äpplen på busken! Mycket små (och sannolikt helt oätliga) men obestridligen – äpplen.

Jag har numera bestämt mig för teorin att det är vildäpplen som självsått sig, och jag lever i gott samförstånd med min äppelbuske. Den är vacker när den blommar och skymmer rätt bra mot grannen. 🙂

…på att jag verkligen ÄR en pelargon-kärring har nu uppenbarat sig.

Igår kväll fick jag kalla fötter (i dubbel bemärkelse) och insåg att även mina nyinköpta blomster skulle få kalla fötter under natten. Jag började med att flytta in dem mot husväggen på vår lilla altan. Det brukar kunna klara de första frostnätterna på hösten. Men lite senare fick jag ännu kallare fötter och flyttade in dem. Inomhus. Till köksbordet! Jag undrar fortfarande vad husse tänkte när han sent igår kväll kom hem efter att ha beskådat Elfsborgs skrällseger mot blåvitt. (Att jag fortfarande undrar beror på att han gick upp vid 03.30-tiden i morse/i natt. Det gjorde inte jag.) Nu är dock pellisarna återbördade till utomhuset, men det blir nog samma procedur ikväll misstänker jag. Undrar hur kallt de klarar, egentligen? I morse var det ca +3° så det kändes trots allt som ett klokt beslut.

Igår kväll var jag på klubben med bägge hundarna. Med Iza körde jag mest agility. I början var hon ganska virrig och gjorde mest annat, men sen tog det sig. Hindersuget är det inget fel på i alla fall. Ibland har vi dock differentierade uppfattningar om var det suger mest. 🙂

Fick hjälp med lite kommendering av fritt följ på Karlsson. Beväpnade ”kommendanten” med en klicker som skulle användas när det såg riktigt, riktigt bra ut. Och det gjorde det faktiskt ibland. Fördelen med klicker hos ”kommendanten” är att jag kan titta rakt fram istället för på K och då hänger han med betydligt bättre.  Får köra mycket kommendering, och inte nödvändigtvis där jag gör som dom säger. Det krävs en hel del chockeffekter för att han ska hänga med. Typ; språng marsch från halt, helt om språng marsch, täta vändningar mm. Då hänger han med jättebra. Men trots att vi inte blivit kommenderade särskilt ofta så verkar han ha kopplat ihop det med tråkigt – inga belöningar. Det måste vi nu åtgärda, snarast!

Därefter körde vi lite på egen hand; rutan (mycket skällande är det 😦 ), inkallning med ställande och kryp.

Avslutade kvällen med medlemsmöte. Där fanns västar att beställa, som levereras med klubbtryck. Skitbra modell, för 250:-. Så det blev naturligtvis en beställning. 🙂 Vågar inte ens räkna hur många västar som hänger i garderoben, men ingen av dom funkar riktigt bra.

Ikväll blir det förhoppningsvis träning på Elfsborgs BK. Om jag inte väljer/tvingas vara hemma och övervaka fortsättningen på altanbygget?