Kategori: Uncategorized

Jag tog mod till mig och bröt av ett skott från pelargonen i samband med sista kisse-rundan igår. Packade in det i en bajspåse med blött toapapper och la den i bilen. Om den överlever till Borås är ett senare problem. Dock började jag nu på morgonen, i fullt dagsljus, undra om det verkligen är en pelargon? Vissa blad ser ut exakt som traditionella pelargonblad, men…? Nåja, den som lever (eller kanske överlever?) får se.

När vi kom tillbaks från kvällsrundan träffade vi på ett helt (norskt) konferenssällskap som samtliga ville klappa på Iza, till hennes stora glädje. Och samtliga (de kom inte ut i flock utan lite pö om pö) fällde kommentarer i stil med: -Hon är inte gammal? -Hur gammal är valpen? och liknande. Jag log och svarade vänligt, -Åtta och ett halvt ÅR. 🙂

Kommer ni ihåg den gamla låten från 80-talet med Paul Young? Iza har nog aldrig hört den, men hennes ledord verkar ändå vara: Wherever my matte put’s her computer (that’s my home). 🙂

(Var tog HAN vägen förresten?) (Och Youtube ÄR en guldgruva. 🙂 )

Hur ”datatokig” hon är hemma har jag ju beskrivit flera gånger, men att det funkar även på hotell var en nyhet. T ex i morse, när jag gick ner och käkade frukost, tog hon det helt kallt och låg lungt och väntade när jag kom tillbaks. Men … när jag sedan packade ihop datorn för att åka till ”jobbet” så blev det full fart på henne. Då ville hon INTE vara kvar på rummet, och det behövde hon naturligtvis inte heller vara. Men så länge datorn är kvar så kommer matte tillbaks… Gullhunden. 🙂

F ö är hon en helt annan hund här än hemma?! Lung, sansad och allmänt behaglig. Nästan så ”behaglig” att man blir lite orolig? Men förmodligen är det helt enkelt det faktum att hon slipper konkurrera med lillebror som gör skillnad. En och annan gång funderar man onekligen på hur schysst det var mot henne att skaffa en Karlsson? Hon tycker ju om sin lillebror, men hennes stresshormoner går för högtryck så länge han är i närheten. Men när hon har 35 mil och en riksgräns emellan kan hon tydligen slappna av. *suck*

F ö har vi ägnat kvällen åt en repris på gårdagens promenad, ner till fjorden. Klar och härlig höstluft, och det luktar verkligen höst. Perfekt promenadväder, även om det kom några ynka regndroppar. Grämer mig att kameran inte kom med för det är verkligen vackert där nere vid stranden. Säkert närmare 100 segelbåtar ute på fjorden och Holmenkollen i fonden. Hade jag anat att Iza skulle ändra ”approach” så radikalt hade jag definitivt tagit med den, för hon hade säkert funnit sig utmärkt i att vänta medan jag fotade. Men det får bli en annan gång (när det säkert ösregnar oavbrutet).

Kvällen skall nu ägnas åt lite picnic på rummet och ett avsnitt till av Six Feet Under. Har inte sett denna serie på TV, men hört och läst mycket om den. Första avsnittet som jag såg igår gav definitivt mersmak

I morgon eftermiddag bär det iväg hemåt igen, kanske med ett stopp på Sport-Shopen? 🙂

Ett etiskt dilemma

Precis utanför hotellentren, utanför fönstren till baren/restaurangen, hittade jag precis en gigantisk pelargon av en sort jag inte sett tidigare. Planterad direkt i en rabatt?! Undrar om jag vågar ”sno” en stickling? Kanske när mörkret fallit, vid sista kisse-rundan med Iza? Vi får se…

Hur lång är en norsk mil? Min fasta uppfattning är att den är (minst) 15 svenska kilometer! Sträckan från norska gränsen och ”hit” är ca 9 mil och den kändes nästan lika lång som de 25 mil jag avverkade på svenska vägar.

Sen visar det sig också att om man går i 30 minuter nedför, så måste man gå i 40 minuter uppför för att komma tillbaks till utgångspunkten! Så är det väl inte i Sverige? 😉

Hur som helst, resan gick bra även om den var seg. När jag gjorde ett toa- och hundrastningsstopp strax innan gränsen ”snubblade” jag över en gigantisk filial av Sport-shopen. Upptäckte dessa butiker förra sommaren, men hade ingen aning om att det fanns en där?! Hoppas jag kommer iväg i tid på torsdag så jag hinner kolla lite mer seriöst.

Jag och Iza har, som ni kanske förstått, varit ute och inspekterat de norska promenadvägarna. Först åt ena hållet, och sedan åt andra hållet. Åt ”andra hållet” kom vi ner till en ”filial” av Oslo-fjorden och det var riktigt vackert, men tyvärr är kameran hemma. Riktigt skönt och friskt höstpromenadväder var det i alla fall. Hoppas det håller i sig i morgon också.

Nu är vi incheckade på hotellet och Iza har funnit sig väl tillrätta. ”Bara matte är med spelar det ingen roll var jag bor” är hennes filosofi. Och att skälla på något som rör sig i korridoren skulle aldrig falla henne in. Kort sagt en ganska perfekt hotellhund. (Undrar om städerskan tycker detsamma i morgon?)

(Middag då, kanske någon undrar? Nej, jag är precis lika fånig som senast jag var här och VÄGRAR sätta mig ensam i hotellrestaurangen.  Pic-nic på rummet fick det bli, och då fick jag dessutom trevligt (och hungrigt) sällskap.:) )

Känns lite udda; att åka på jobbresa MED hund?! Måste alltså ha både repektabla kläder att använda dagtid, och orespektabla (läs: hundkläder som klarar ev. regn) på mornar och kvällar? Den här packningen kan bli stor, och då har jag ändå inte räknat in schäfern. 😉

Men eftersom jag garderat mig med både en schäfer, några avsnitt av TV-serien Six feet under på DVD, och första Arne Dahl-boken tror jag att den här hotellvistelsen ska bli lite mer uthärdlig än den förra.

*************

Eftersom min goretex-jacka börjat läcka gick jag in på klätterbutiken idag för att köpa speciell goretex-impregnering. Fick mig då en rejält föreläsning… Goretex ska man helst inte tvätta alls (!) utan bara skölja av (!!), och OM man nu nödvändigtvis måste göra det så ska det vara med specialtvättmedel. Med tanke på det, och att jag tvättat min jacka väldigt ofta i alldeles vanligt tvättmedel så ska jag nog vara väldigt lycklig att den klarat sig i 3,5 år?! Hur som helst inhandlades specialtvättmedel och impregnering. Hoppas att det hjälper, för jackan är i övrigt hur bra som helst och ser knappt använd ut.

Djävulsrundan innehåller ju, som bekant, ett antal pittoreska inslag. Och de tycks hela tiden bli fler… *suck*

Numera har Iza jättebråttom fram till huset där vi blev attackerade av katten för ett par veckor sedan. Den har inte synts till sedan dess, men man vet ju aldrig? Sen är det ju mördartaxen Freja, och de 22 (eller 27 eller 31?) gapande hundarna och SEN, sen kommer entrecôtefabriken!

Den finns bara på sommarhalvåret men är desto mer spännande då. Ofta har de lunchrast (=siesta) när vi passerar vid den tiden, men idag var det tydligen lunchmöte istället? På båda sidor av den ganska smala grusvägen går det ca 10 ungtjurar. Förvisso är de flesta avhornade, men de ser ganska ”barska” ut ändå. Iza tycker också att de är ganska läskiga, vilket hon brukar tala om medelst ett och annat ”jämfota”-hopp, som för att ingjuta respekt. Hon brukar göra en kalkyl över vilka som väger minst och väljer sedan det gänget som har ca 100 kilo lägre matchvikt än det andra. Ett klokt val tycker hennes matte, men det är väl tveksamt hur imponerade tjurarna är? Idag pågick dock någon form av konferens och nästan samtliga stod uppradade utmed staketet, dvs 7-8 tjurar på vänster och lika många på höger. Då insåg t o m Iza sin begränsning och förhöll sig så neutral hon kunde och bara gick förbi. 🙂

Eller snarare … Far & Kör. För mig, som oftast håller mig inom kommungränsen (utom på semestern) och inte gärna kör bil långa sträckor ensam är det en hektisk period just nu, med mycket bilåkande åt alla möjliga håll och kanter. Det började med Västerås förra helgen, och fortsatte med Trollhättan i lördags. I morgon åker jag och Iza till Norge (Oslo) och jobbar. Dvs jag jobbar och Iza är med som sällskapsdam och bor på hotell. Mest praktiska lösningen eftersom husse har svårt att planera sitt jobb och när han ska komma hem på dagarna. Karlsson får vara hos svärmor så han klarar sig. Vi kommer hem på torsdag och sen ska jag faktiskt hålla mig hemma i två veckor innan det bär iväg till Stockholm för en ”secret mission” hos Svenska Brukshundklubben. 🙂 Den gången blir det nog tåg som transportmedel. Men sen ska det väl vara lugnt ett tag?

Idag har jag redan hunnit med ett tandläkarbesök. En kindtand som kraschat skulle åtgärdas. När jag låg där, praktiskt taget upp och ned, och blev åtgärdad spekulerade jag i vad ”kalaset” skulle kosta. ”Det räcker nog inte med 1800:-” tänkte jag. Och det gjorde det inte heller. När vi var klara meddelar tandläkaren att det skulle kosta 1810:-. Ibland undrar jag vad jag får allt ifrån? Dock lika tråkigt att lägga ut pengar där varje gång. Och naturligtvis var det en av de tänder som försäkringskassan/socialstyrelsen anser att man kan klara sig utan så den täcks inte av den nya tandvårdsförsäkringen heller. Att det är en tand som används flitigt när man tuggar gills tydligen inte?

Idag hade jag planerat spår åt båda hundarna, och så blev det. Nästan.

Karlsson fick ett ”vanligt” skogsspår av lite mer normal längd än senast. Tror nog att det var ca 1000 meter. Den här gången byttes ALLA pinnar mot medhavd piiiip, och han var sååå lycklig. Intensiteten var stundtals kanonbra och motivationen på pinnarna jättefin. Dock får han sina små ”stopp”, när han bara står och vädrar ut i luften och filosoferar över livets mening, eller vad han nu gör?

Iza, den rutinerade spårhunden (?), skulle få ett svårt spår, men kort, eftersom närskogen ”tog slut” i och med Karlssons spår. Att spåra på nyslagen åker ska vara svårt har jag hört, och eftersom dom slog ”vår”  åker i fredags och balade ensilaget igår passade det ju bra. Tyckte jag. Och då var jag inte snäll visade det sig. Jag tror aldrig hon fick fäste på något spår över huvud taget? Hon irrade mest omkring och letade, och letade, och letade. Det hela liknade mest en pinnletar-promenad. Med viss vägledning från sin elaka matte hittade hon i alla fall apporterna, och snusdosorna,  så att hon fick lite utdelning. På ett ställe hade jag, som tur var, gjort en liten lov upp i ett överväxt stenröse och in i skogen och då blev hon rejält lättad och spårade genast som vanligt. Att det skulle vara fullt så svårt hade jag nog inte trott, men med tanke på att det även i min, kroniskt halvtäppta, rökarnäsa var som att promenera omkring INUTI en ensilagebal kanske det inte var så konstigt?

Efter detta var hundarna rätt nöjda för en stund så jag tog en tripp till Gällstad och fyndade lite på Fabriksbutiken som hade flyttrea och 50% rabatt på sina redan hyfsade priser. Då blev det billigt. Riktigt billigt! 😀 Passade på att komplettera mitt Höganäsporslin och så blev det lite nya glas och annat plock.

Nu har husse kommit hem också, så nu är det inte bara slut på helgen, det är även slut på curry och gorgonzola i maten… 😦

Här kommer några bilder som Agnetha tog på uppletandet igår. 🙂

Ska jag inte springa snart?

Här får du en strumpa matte!

Bollen var inte helt lätt att få grepp på. 🙂

Har man villiga träningskompisar i Trollhättan så kostar det tre timmar och 20 mil på (mestadels) asfalterade kostigar. Men nu har vi i alla fall landat efter en trevlig och nyttig dag på Trollhättans BK tillsammans med Agnetha och en del annat folk. Agnetha hade haft vänligheten att ragga upp den tåliga flaten Olga med matte för att agera ”statist” på vår platsliggning, tillsammans med hennes egen Bucks.

Eftersom platsliggningen var huvudsyftet med resan, och tävlingar i regel börjar med detta moment, så startade även vi i den änden. Första passet blev 10 minuter och han låg så pass bra att jag aldrig behövde ta till den riktiga basrösten. Han pysslade lite med den personliga hygienen en kort stund, och tittade sig omkring en hel del, men inga tendenser till att resa sig. Och tyst var han också! Lite senare körde vi ytterligare en platsliggning på fem minuter. Då låg han och tittade sig omkring ännu mer, men när han tittade bort backade jag några steg, nästan varje gång, och till sist tror jag han insåg att det var bäst att hålla lite koll på den virriga matten som inte kunde stå still… 🙂

Jag och Agnetha körde sedan igenom lägreklass-lydnaden med våra respektive hundar och tävlingsmässig kommendering. På det stora hela skötte sig Karlsson jättebra. Problemet är väl krypet där det fortfarande krävs lite för mycket hjälp för att komma igång. Och för att hålla igång hela vägen. Bara att jobba vidare på det. Men själva krypet var det som vanligt inget större fel på.

Ett uppletande körde vi också, med två korridorer. Det var ju länge sedan nu och visst märktes det att han var ringrostig. Det krävdes synretning i båda korridorerna för att han skulle erinra sig vad det gick ut på. Note to self: kör uppletande oftare än en gång varannan månad!!!

Iza fick ett agilitypass bara på skoj, och roligt hade hon. Både när hon var med mig och när hon inspekterade resten av den inhägnade planen. 🙂 Agnetha fotade febrilt (och bra) med min kamera, och höll på att få en schäfer rakt i linsen några gånger. 🙂

Allt som allt höll vi på i fem timmar, inkl. en del fika och prat. Tiden går fort när man har roligt. Himla synd att det är så långt emellan, och så dålig väg. Det är ju inget äventyr man ger sig iväg på en gång i veckan direkt.

Här kommer bilder från dagen. Karlsson har inte fastnat på en enda bild i min kamera, men kanske i Agnethas? Vi får se vad som dyker upp senare.

• De nya kängorna är provgådda i en timme och var precis så sköna som jag trodde. Inte ett enda skavsår. Sen får vi väl hoppas att de klarar väta också, men det återstår att se.
• Bokpaketet med fem Arne Dahl-deckar är uthämtat.
• Dagens curry-rätt är tillagad och uppäten i den sista kvällssolen på altanen.

Men sen blev det problem. När jag tänkte titta på TV för en gångs skull så fanns det inget jag ville se…

En bild från igår och en från … alldeles nyss. 🙂

Emellanåt hittar jag K med öronen i denna fascinerande position. Oftast har han fixat till det alldeles själv, som den här gången. Ibland kanske storasyster hjälpt till med lite tvätt och glömt att stänga öronen efter sig.

Den blicken… 🙂

(I munnen har han faktiskt den enda leksak som överlever hans kärleksfulla omvårdnad. Vi är iofs inne på nr 2 eftersom den första ”sprack” efter ett år eller så, men ändå … den håller. Typ amerikansk fotboll, ihålig. Ett tips till andra vandal-ägare.)

Igår kväll tränade vi för vår PrivatTränare, och som vanligt var det riktigt kul och givande. Dock var ”våra” fotbollsplaner upptagna av en massa människor som spelade fotboll?!  Vafalls… kan de inte skaffa sig ett liv istället? Därför fick vi ta till vår reservplan (!) som vi inte använt tidigare för att den ligger lite otillgängligt. När jag inspekterade i våras var den stooora gräsmattan klippt och fin. Det var då det… Nu var gräset ungefär tre dm högt. Det innebar att Karlsson, under den inledande platsliggningen innan PT:s ankomst, knappt syntes från min position. Men han låg, och låg, och låg… Närmare bestämt i 13 minuter, sen bröt jag. Gräsmattan är nämligen belägen mitt i ett populärt naturområde med massor av stigar och promenerande människor. Det var inget som helst problem, men när det kom en människa med vidhängande hund kände jag att det fick räcka. Jag tror inte att han hade rest sig då heller, men efter så pass lång tid ville jag inte riskera att behöva skälla på honom utan få en chans att avsluta riktigt positivt och mysig. Det mest  fascinerande är att han faktiskt är tyst?! OK, efter 11 minuter kom det något enstaka litet pip. Men efter 11 minuter är ju liksom momentet slut för länge sedan, oavsett i vilken klass man tävlar. 🙂

Passet i övrigt bestod av att vi började från grunden med rutan, dvs backade ungefär 14 steg… Det vi gjorde funkade jättebra så det är väl bara att träna vidare. Dessutom började vi med sättande under marsch. I övrigt slipade vi lite på det befintliga, dvs linförighet, fritt följ, ingångar och framförgående med kommendering. Det sistnämnda (…med kommendering) har vi inte ägnat oss åt allt för ofta men han skötte sig jättefint. Fjärren har dock börjat strula. Från att ha haft oerhört fina positionsväxlingar ligg-sitt-ligg så har han nu börjat hoppa fram lite när han sätter sig upp. Mer att jobba på alltså.

*************

Helgen som kommer har vi HusseFritt. Husse och några kompisar ska åka till Karlskrona. Detta innebär att ALL lagad mat under helgen kommer innehålla antingen gorgonzola eller curry. 😀 Något som extremt sällan förekommer när husse också ska äta av maten, så nu gäller det att passa på.

HusseFritt innebär också att jag kan träna hund preciiis hur mycket jag vill, utan att någon klagar. Detta ska utnyttjas rejält genom att jag i morgon bitti åker till Trollhättan för att träna platsliggning. 🙂 Ja förhoppningsvis blir det väl lite mer träning också, och så får jag ju träffa Agnetha igen. 🙂 Det var länge sedan sist, och när hon då lovade att ställa upp med sin ”prick” på plats à la Lotta så var det ett erbjudande jag inte kunde motstå, så; Trollhättan – here we come! (Men husse tittade onekligen lite konstigt på mig när jag sa att vi skulle åka till Trollhättan och träna platsliggning 🙂 ).

Nä jag är faktiskt inte det minst orolig för hur jag ska få helgen att gå. Det brukar jag sällan vara, men nu har ”dom” ju dessutom lovat bra väder så vi ska nog klara oss. Att mitt paket med Arne Dahl-böcker anländer till ”posten” vid 17-tiden gör inte det hela sämre. Vet inte ännu om jag hinner hämta det, men kanske…

Om man har bestämt sig så har man. Igår kväll hade jag ”lovat” Karlsson, och framför allt mig själv, ett låååångt spår. Regnet hade öst ner i stort sett hela dagen och det gjorde det fortfarande när det var dags för spårläggning. Jag bet ihop och traskade iväg. Spåret innehöll inga direkta svårigheter förutom passage av två grusvägar, som jag gått utmed en liten bit innan jag vek av in i skogen igen. F ö var det ett ”basic” spår, med ganska långt mellan apporterna. Spåret tog 27 minuter att lägga ut.

Efter ca en timme släppte jag på den lilla hunden. Upptaget (som egentligen var planerat att vara ett direktpåsläpp men jag ångrade mig i sista stund) var klockrent. Att han fick brotta sig igenom en dyngsur ”mur” med brännässlor och annat ogräs för att komma fram till spåret bekom honom inte, och han valde rätt håll utan att tveka. Sen bar det iväg. Han spårade kanonfint första hälften och tog vinklarna bra. Sen började han krokna. Titt som tätt klev han ur spåret, stannade och stod och sniffade ut i luften. Först trodde jag han fick vittring på vilt men så småningom insåg jag att han var så trött att han behövde vila näsan, för när jag sa ”nej – var är spåret” så tog han omedelbart tag i det, och han hade järnkoll på var det var. Men det var som att: paus, det tar man inte i spåret, det tar man utanför. Dessutom fick han stanna och centrifugera sig ett antal gånger eftersom fuktigheten i skogen starkt påminde om Everglades under orkansäsongen.

Hur som helst tog vi oss fram till pipen (en rosa 🙂 ) och lyckan var fullständig. Sen fortsatte han utan problem, och mycket motiverat, fram till slutet.

När jag tittade på tidtagaruret i telefonen så hade vi hållit på i 40 minuter!!! Shit! var den omedelbara tanken. Detta tempo håller aldrig på tävling, där man har 25 minuter på sig för en kilometer. Nu misstänkte jag väl att det här spåret var lite längre än en kilometer, men… Nu har jag läst på i dokumentet ”Uppläggning av spårtävlingar” på SBK:s sida, och där står det att det tar 7 minuter för en spårläggare att gå 500 meter, och räknar man så innebär det att spåret var närmare 2 kilometer?! Nu kanske jag inte höll riktigt 7-minuterstempo, men betydligt längre än 1 kilometer var det, förmodligen drygt 1,5. Och det var sista biten som tog riktigt lång tid. Men vi vet ju vad vi ska träna på nu i alla fall. Lååånga spår… Med mycket motivation (läs: pipar). F ö så missade han nog en apport? Eller också räknade jag fel, för jag tyckte han plockade alla jag lagt ut? Hm, järnkoll – vem – jag?

Och ikväll har vi en date med vår PT. 🙂

Någon gång i våras belade jag mig själv med strikt köpförbud på böcker. Det har funkat ganska bra. Något litet återfall har jag fått, men på det stora hela har jag koncentrerat mig på att beta av det befintliga förrådet. Nu har det dock spruckit. Rejält!

I det befintliga förrådet fanns boken Himmelsöga av Arne Dahl (pseudonym), inköpt på rean i våras. Den tionde boken i samma serie, och jag har lyckat krångla mig förbi samtliga föregående?! Vet inte riktigt hur, men så har det blivit. Nu har jag snart läst ut den, och – det var en bok helt i min smak. Kanonbra! Och vips – nu har jag beställt de fyra första böckerna + en till från Bokus. Den där ”en till” var på rea och de övriga pocket så det blev inte särskilt dyrt. Problemet är väl snarare när jag ska hinna läsa allt…?

**************

Igår hämtade jag min födelsedagspresent på posten (läs: ICA).

Nikon AF 50/1,8D

(bild från Cyberphoto)

Ett ljusstarkt objektiv som bl a ska funka bra i skogen. Det är utrustat med ”ben-zoom”, dvs man får GÅ för att anpassa avståndet till motivet, men det ska väl funka det också bara man vant sig. 😉 Enligt experterna är det dessutom mycket prisvärt! Har bara tagit några provbilder inomhus än så länge, men det ska bli kul att testa lite mer på allvar.

**************

Gårdagskvällen ägnades åt hundträning och hundsim. Åkte till Elfsborg och körde enskild platsliggning med K. Han låg jättefint i 10 minuter. Det var folk och hundar snett bakom som körde framåtsändande och det störde honom inte. OK, visst tittade han, men han låg stabilt. Sen blev det fokus på framförgående och kryp. Krypet är jättefint. Problemet är bara att han ibland har lite svårt att komma igång på mitt första kommando, och att han kan stanna av så att jag måste ge ett nytt kommando. Vet inte riktigt hur jag ska komma förbi detta, men jag klurar vidare. Framförgåendet är det inte heller något större fel på. Det stod faktiskt folk en bit bort, som jag inte hade en aning om att de tittade på oss, men efteråt fick jag höra att det var det finaste framförgående de sett på … länge. Då sträcker man ju på sig även om jag tror de överdrev lite. 🙂

Började också testa ”dumrutan”, dvs stå-sitt-ligg under marsch. Jag nöjde mig med ”stå” igår + att jag gick i rutformen, utan koner, och han stod faktiskt som fastgjuten. 🙂 Men det går väl över det också, han kanske var i chock? 🙂

Iza fick ett litet försök till lydnadspass men när jag kört Karlsson först är skillnaden så extremt påtaglig. Då är mitt tålamod med hennes tittade och nosande på noll, och det blir inte bra. Därför blev passet väldigt kort. Eftersom hon skulle direkt till simmet hade jag dock inte särskilt dåligt samvete.

Igår hade vi en bemannad simtid, vilket man ska ha var 10:e gång, för att personalen ska titta hur det ser ut och kolla igenom hunden. Detta sprack dock eftersom personalen var fullt engagerad i kunden före, SM 4:an i skydd. Iza hann alltså simma klart innan personal uppenbarade sig. Jag fick dock lite massagetips och koll av hennes muskler. Hon är nu så välmusklad att vi kan dra ner till varannan vecka för att bibehålla det hon har. Eftersom det blev som det blev igår får jag nästa gång gratis (med personal på plats), och vips, där tjänade jag nästan in dagens bokbeställning. 🙂

Ingrid frågade i en kommentar vad vi gjort som varit dyrt? Gjort och gjort… eller köpt och köpt? Som alla hundidioter vet brukar det finnas en hel del försäljare av hundprylar när det drar ihop sig till mästerskap (och utställning). Den här gången var inget undantag. Men jag började med att i fredags ta den lilla omvägen runt Surahammar och ITAB. Jag skulle väl egentligen bara ”kika” lite, när jag ändå var i närheten men det slutade med ett par kängor, en t-shirt, en regnhatt, några par strumpor och… När jag hittat kängorna (som jag faktiskt verkligen behövde eftersom mina sköna promenadkängor börjat läcka) blundade jag, betalade och lämnade butiken, men där hade det lätt kunnat fladdra iväg en hel del pengar.

Efter det shoppades det en hel del bland stånden på tävlingsplatsen. Här är ett urval:

I bakgrunden syns kängorna. Sen inhandlades diverse ”nödvändiga” prylar så som:

• En keps med tryck: Öresunds Onyx ”KARLSSON
• Fyra stycken vita kampduttar, tre med pip (har jag aldrig sett förut?) och en utan pip.
• En grön kampdutt till Iza
• En kong-variant med snöre i träsktrollsformat
• Tre latex-pipar (två rosa för att K ska bejaka sin kvinnliga sida, och en blå, och han hade faktiskt varken rosa eller blå förut, så det så! 🙂 )
• Ett Björkis-halsband till Iza, jag smälte för färgen (Hon nöter faktiskt ut dom ganska kvickt så det kommer gå åt förr eller senare även om det hon har är ganska nytt. Jag var faktiskt på väg att köpa en matchande nome-sele men lyckades bita ihop och gå därifrån. *klappar mig själv på axeln*)
• En magnetskylt (typ övningskörningsskylt) med texten ”HUND I BIL”, vad jag nu ska ha den till?
• Tre apportbockar i Karlsson-format. De vi har börjar bli … eh … slitna, och när man ska träna in dirigeringsapporteringen i elitlydnaden behöver man faktiskt tre apporter, så det så! 🙂
• Fyra koner (i korrekt tävlingsmodell) till rutan
• En klicker

Så Ingrid, är du nöjd nu? 😉

Som jag skrev tidigare så har helgen varit kanonbra. T o m vädret var ju med oss. Råkade in i ett rejält regnväder i Örebrotrakten när jag åkte upp, men jag såg blå himmel i backspegeln och den kom ikapp mig i stort sett när jag landade på campingen som låg i direkt anslutning till tävlingsplatsen. Området var helt OK, campingen jättefräsch men en del saker i tävlingsupplägget kan man (och framför allt de tävlande) ha åsikter om, men det orkar jag inte älta här. Det har varit tre trevliga dagar med trevligt sällskap, god mat, god dryck, mycket hundprat, ett par besök i puben/öltältet och, naturligtvis, tittande på tävlingarna. Dock har jag inte fotat så mycket, och igår, när det hela avslutades med planskyddet, lämnade jag faktiskt avsiktligt kameran i bilen för att få se spektaklet ”på riktigt” och inte bara genom en kameralins. Dessutom hade vi motljus där vi satt så det hade inte blivit några bra bilder ändå.

Mitt sovande i förtältet har också avlöpt väl. Med rätt utrustning (läs supertjockt duntäcke, supertjock luftmadrass och effektiv värmefläkt) klarar man det mesta. 🙂 Tack Stine och Martin för att jag fick vara inneboende hos er!

Lite working kelpie-kontakt (av tredje graden) har jag också fått. Fick möjlighet att prata lite med Maria Hagström som kom på en sjätteplats i spårhundsgruppen med sin två-åriga (!!!) Vallmyra Ylle. Detta efter att tidigare i somras ha kapat åt sig en fjärdeplats på lydnads-SM. Jag fick även chans att intervjua en annan wk-ägare, och jag blev inte avskräckt. Det som jag redan vet fick jag bekräftat; att det kan bli problem med skott om man inte introducerar det på rätt sätt, dvs försiktigt, och att man kan få jobba en del för att få upp föremålsintresset. Men f ö verkar det vara en hund som skulle passa mig bra, den dagen det är dags för nästa.

Jag lyckades dessutom fixa en medpassagerare som underhöll mig på hemresan igår, och tur var väl det. Resan blev betydligt trevligare när man hade någon att prata med.

Helt enkelt har det varit en kanonbra helg men, precis som jag misstänkte; särskilt utvilad är jag INTE! 🙂

Här kommer i alla fall några av de bilder som togs under helgen:

Heter man Kavu och är flat coated retriever är lycka synonymt med att sitta inklämd mellan husse Martins ben med en tom Loka-flaska i munnen. Vissa är lättroade. 🙂

Izas uppfödare tävlade IPO med Lunabjärets Maximus.

Memorix Pazzi.

Vallmyra Ylle – working kelpie/australian stockdog.

Vallmyra Ylle en gång till!