Författare: vallterrier

Igår kväll var det siming med Iza. Före oss i simhallen var en liten svart-vit terrier. Såg den inte ordentligt, men det var troligen en parson?

Matte gick ut vanliga vägen, vilket leder till att man nästan kolliderar i hallen. Samtidigt instruerade hon husse att gå ut ”bakvägen”. Jag förklarade att Iza inte (eller åtminstone mycket sällan) äter andra hundar.

– Nej, men DET är en terrier! förklarade matte och log.

Och så var det…

När den kom ut genom andra dörren och fick syn på Iza, dock på lite större avstånd, så brast det. Den bara vrålade hysteriskt och slängde sig vilt i kopplet.

Det är DÅ man blir stolt över sin schäfer. Iza var helt tyst, rynkade ihop sin panna och ville nog hemskt gärna gå dit för att lugna ner det vilda djuret. Det blev dock inget av med det eftersom jag är rädd om henne. 😉

Det är när man träffar på den sorten som man förstår varför ”terrier” har en dålig klang i många människors öron.

Men som bekant finns det terriers, och så finns det träsktroll. 😉

Inför dagens lunchpromenad lämnade jag mina Icebug hemma för första gången på ett par-tre månader. Grusvägarna är ju helt eller åtminstone delvis snö- och isfria, men en del av promenaden går på skogsväg. I uppförsbacke. I skuggan.

Där var det blankpolerad skridsko-is som översköljdes av smältvatten.

Tony Irvings prestation i första avsnittet av Stjärnor på is framstod helt plötsligt i ett helt annat ljus…

***

Och efter lunchen avnjöts cigaretten på altanen, vid solväggen. Utan jacka!

När kompisen S ”emigrerade” (för en period på minst fyra år) för några veckor sedan donerade hon två orkidéer till mig. Dessa växter som enligt ”alla” ska vara sååå lättskötta. Jag har försökt med två stycken i mitt liv, och det har inte varit någon succé i det här huset. Nu gör vi ett nytt försök med de här donerade exemplaren. Och när det slog ut en ny blomma på den ena här om dagen så växte jag nog någon centimeter. Nu har det förvisso gått så kort tid så jag kan inte ta åt mig äran, men ändå… 🙂

I natt har det varit plusgrader hela natten, det har regnat lite, och nu är solen på väg fram/upp. Dessutom blåser det lite vilket bidrar till att det torkar upp. Det kanske finns hopp om att snön är borta innan helgen? Inte de uppskottade vallarna, men kanske det som ligger ”på platten”?

Jag har fått indikationer på att det är problem med kommenterandet. Hittills är det en person som har drabbats, vad jag vet, och denne någon var smart nog att skriva ett meddelande i gästboken istället. Om det är fler som har problem får ni gärna meddela mig på samma sätt (eller via mail), för hur ska jag annars veta om att det strular?

(Och jag har ingen aning om vad jag ska göra åt det, men i alla fall…)

I fredags, på väg hem från jobbet, stannade jag till på en blomsteraffär för att köpa tulpaner. Eftersom det var extrapris om man köpte två buntar à 10 st så slog jag till. Och nog fick jag valuta för pengarna, för det visar sig att de ynglar av sig?! Massor med yngel döljer sig i vassen. Tre ”extra” är nog rekordet hittills. Så om vi räknar med ett snitt på två yngel/ursprungstulpan så har jag nu sextio tulpaner!

Dessutom doftar de gott, och jag älskar den här tvåfärgade lite flikiga och bulliga sorten. Därför fortsätter vi med dagens blomstertema. Tråkiga blixtbilder förvisso, men man ser i alla fall fenomenet, i synnerhet på den sista bilden.

Själv är bäste dräng, konstaterade jag idag. Igen. Ingen aktivitet i träningsgänget pga sjuk hund, domaruppdrag resp. ”utflykt”. Så då var det bara jag kvar. Bestämde mig för att skogen vid klubben borde vara lite mindre snöbemängd så jag åkte dit för att lägga ett spår och köra lite lydnad.

Vägen till där jag skulle lägga spåret har uppenbarligen inte varit plogad på hela vintern så jag tackade gud, banken, VW och ett par till för fyrhjulsdriften. Utan den hade vi nog inte tagit oss därifrån i den decimetertjocka is-sörjan.

Hur som helst la jag ett spår modell kort till Karlsson. Att det blev så kort berodde mest på att jag ville undvika floder (som lämpat sig väl för forsränning) och isiga stup. Fick till nå’t som var ca 300 meter och bara under korta passager gick i snö.

På väg tillbaks till klubben för att köra lydnaden flög f*n i mig och jag stannade till vid uppletanderutan. Hade egentligen inte tänkt köra uppletande också, men so what? Vallade en korridor på ca 20 meter med fem föremål, utan närvarande hund. Det var så gott som vindstilla men det räckte ändå med fem skick för att få in prylarna. Han kämpade ett tag med det sista föremålet, som låg längst ut i ena hörnet, men han gav inte upp. Inte en enda kisspaus, och inget barkätande utan riktigt fokuserat och fint. Det enda problemet, men det beror uteslutande på mig, är att om jag säger något när han är på väg in så tappar han gärna föremålet. Att det ska vara så svårt för matte att helt enkelt hålla käft? Men på det stora hela var det nog faktiskt hans livs snyggaste uppletande. 🙂

Appellplan bestod till ca 65% av isflak som flöt omkring på gyttjepölar. Resterande 35% bestod av gyttjepölar utan isflak… Lyckades dock hitta en någorlunda hyfsad sträcka utmed ena kanten där det gick att köra framåtsändande. Och det gjorde vi. Med tanke på omständigheterna (=väglaget) så fick han klart godkänt. Sen hann vi inte så mycket mer för då hade spåret legat i 1,5 timme vilket jag tyckte räckte mer än väl med ringrostig hund.

Och visst märktes det att han var ringrostig! I början förekom det en hel del konkurrerande sidoverksamheter men det klarnade ganska fort vad vi höll på med och han blev mer och mer fokuserad. Hade spåret varit 300 meter till hade det förmodligen varit riktigt bra på slutet. 🙂 Alla pinnar, såväl vanliga apporter som skogspinnar, markerade han fint så vad man skulle ha dom till (byta mot pip & köttbullar!) hade han uppenbarligen inte glömt bort.

Behöver jag tillägga att han nu sover sött?

Det finns tydligen hopp om både en vår och en sommar i år också. Detta är en stickling jag tog i höstas, av ”rasen” PAC Ice Crystal. Och ja, i bakgrunden är det … snö.

Då har jag ägnat en stund åt pelargonpyssel, med sekatören i högsta hugg. Styrkt av Lasse Anrell som på radio här om dagen hävdade att det inte går att ta död på en pelargon (han har för övrigt fel!) har jag nu beskurit mina hej vilt. Mycket improvisation blev det. De flesta ser ut att ha överlevt vinterförvaringen rätt bra, men några exemplar är misstänkt bleka? Jag ska ge dem några veckor att skärpa till sig. Moderplantan (det låter proffsigt va’) till sticklingen på bilden är ett av de bleka exemplaren så jag får väl vara tacksam att ynglet verkar desto livskraftigare.

Idag går vi för övrigt in i slutfasen av nedräkningen som startade redan i oktober. Om två veckor är det sommartid som gäller! Yippie!

1. Agnes och sångaren i HEAT har samma hårstylist.

2. Fel låt vann.

(Låten som vann är helt OK, men det var inte den jag tyckte skulle vinna och, faktiskt, till och med skickade in två sms-röster på.)

Husse förbarmade sig över Iza idag, så jag och Karlsson kunde gå på träningspromenad alldeles själva, och det är riktigt hög måbra-faktor på det. 🙂

Vi började med att han och pipen fick rejsa av sig på åkern. Han fick kämpa på bra i blötsnön. 🙂 Sen gick vi ner i skogen bakom huset för att köra ett uppletande. Strax innan det ställe där jag tänkt valla ser jag några rådjur som far iväg, snett ut åt höger. Och när jag vrider på huvudet tassar det iväg två älgar åt vänster! Både rådjur och älgar var ganska långt bort, men Iza hade garanterat inte missat dom om hon varit med. Karlsson var lös, men med sin diskreta mankhöjd såg han dom inte. För att inte fresta lyckan allt för mycket valde jag dock att valla en något smalare korridor än tänkt, och på ett annat ställe, för att inte skicka honom rakt in i en korridor med rådjursdoft.

Han fick titta på när jag vallade. Det känns rätt bra med lite synretning så här i början på säsongen. Korridoren blev nog bara ca 15 meter bred. Jag la fyra föremål längst ut och två på ca 40 meter. Och förutom ett försök till kiss-paus skötte han sig alldeles lysande. Uppenbarligen har han näsan på även på utvägen för första föremålet blev ett av de som låg lite närmare, och sen plockade han utan problem in resterande fem föremål utan några som helst bytestendenser trots att dom, av förklarliga skäl, låg ganska tätt. Ska se om jag kan få med mig husse och Iza ut och valla i morgon, utan att K tittar på, så att det blir lite mer tävlingslikt.

Efter lite bus och lek fortsatte vi att traggla ”saaakta” på den raka grusvägen och han går från klarhet till klarhet. Idag var det riktigt, riktigt snyggt flera gånger och jag har nu börjat länga sträckan som han ska gå.

Inkallning med ställande körde vi också på grusvägen och tja… det finns hopp.

Jag kan jag konstatera att Karlsson är betydligt bättre förberedd för en start i högre klass vid dryga tre års ålder (vilket iofs inte alls är anmärkningsvärt) än vad Iza var vid sex och ett halvt när vi faktiskt startade, även om vi då bara hade som mål att bli godkända vilket vi också blev. Dock är det en hel del kvar att putsa på, så jag stressar inte. För det första ska snön bort så att vi kan friska upp spårarbetet ordentligt, och träna upptag. Nästa steg blir lite behagligare temperaturer så att vi kan träna platsliggning igen. Sen ska vi få till övergångarna i framåtsändandet. Lyckas vi bara med det så tror jag att det momentet kan blir riktigt, riktigt bra. Och sen var det ju det där med inkallning med ställande *suck*. Även om han stannar så finns det riktigt mycket att jobba på där. Möjligen är vi uppe i betyg 5 nu, när vi kör på 25 meter men på tävling är det 50 meter…

Om nu någon trodde att jag skulle hinna hitta på ofog i vår så kan ni glömma det. 😉

En av de saker terriern är bra på är … att hångla! 🙂 Igår kväll låg han i lugn och ro i mitt knä och gnagde nöjt på ett tuggben. Helt plötsligt släppte han benet, slängde sig handlöst bakåt så att han hamnade på rygg med sitt huvud ungefär vid mitt huvud, och sen drog det igång. Han pussades och pussades och pussades och… Det fanns liksom ingen ände på hans kärlek.

Eller också hade jag ätit slarvigt?

Har ni missat den här bloggen så är det dags att göra ett besök nu;

http://arek.blogg.se

En polishund och hans husse bloggar, och det är bara underbart!

Efter 16 år vid samma myndighet kan jag inte låta bli att beundra självdistansen. En polis som drar paralleller mellan sig själv och Piff och Puff… 🙂

Den coola aproachen spricker då direkt hos moderskeppets förare och när han skall påkalla hjälp från polisradion så blir det med pipig och sprucken röst och då i samma anda som när Piff o Puff diskuterar under julafton….

Igår kväll, i snöstormen, blev det köksträning för båda hundarna. Och båda drabbades av härdsmälta, men i olika situationer.

Först ut var Iza där vi fortsatte med sittastillamedgodispånosen-övningarna. Insåg efter en stund att just godis inte var optimalt eftersom det var högst självbelönande att göra fel. Dvs inte sitta still – godis ramlar ner – belöning. För oddsen att jag skulle hinna först till godisen var, milt uttryckt, dåliga. Nå, vad tar man då istället? Funderade febrilt på vad som kunde tänkas passa på en hundnos och inte vara ätbart (hon har faktiskt vissa hämningar angående vad som är ätbart) och kom fram till – värmeljus. Och så fick det bli.

Är det sådana här övningar som gör att man blir anmäld till djurskyddsinspektören?

Det gick faktiskt riktigt hyfsat och jag kunde t o m röra mig lite framför henne utan att ljuset ramlade ner. Nästa steg får väl bli ett tänt värmeljus… 😉 (jag skämtar!).

Sen återupptog vi vinka-träningen som jag, med sönderrivna lår, la ner för några år sedan. Vinka med höger tass fattade hon snabbt, och då blev jag lite övermodig och tyckte jag kunde passa på att lära in vinka med vänster tass – på annan signal – men just precis där kom schäfer-härdsmältan…

När det var terrierns tur hade han varvat upp och samlat mod, mycket mod, i vardagsrummet. Han var så uppvarvad att han omedelbart drabbades av härdsmälta och slängde sig platt på golvet med hakan i backen helt oavsett vad jag sa, eller om jag sa nå’t. Fick ägna en stund åt att öppna öronen på honom och helt sonika träna sitt och ligg och faktiskt se till att han gjorde det jag bad om. Det tog ett tag innan han började lyssna och sortera i sitt rörelseschema men till sist så… 🙂 Lite hoppaöverbandettillrutan-träning hann vi också med. Det var ett tag sen sist men han verkade inte ha glömt. Nu återstår mycket finslipning – utomhus – innan det momentet är tävlingsmässigt. Men det känns som om jag är på rätt spår. Dock måste han ha mer fokus framåt för nu slänger han sig nästan baklänges över bandet ibland.

Nu håller jag tummarna för att detta var den sista snön som kom, åtminstone innan det som redan finns har försvunnit. När det är barmark och tjälen släppt gör det inte så mycket med något bakslag, för då försvinner det åtminstone fort.

…efter den katt som flytt. Eller möjligen kommer?

Idag slogs det nog någon form av trasselrekord på promenaden, och jag tror inte det var mitt fel?

Det började redan vid utpassagen genom dörren när Iza helt plötsligt hade Karlssons koppel virat ett helt varv runt en frambenet, och blev förbannad på honom för att han var under hennes mage…? Men hade ju liksom inget val.

Vid ett tillfälle tog det oss ungefär fem minuter att förflytta oss en sträcka på ca 20 meter. Först trasslade den ena in sig i sitt eget koppel. Och under tiden jag trasslade loss den ena trasslade den andra in sig i sitt koppel. Och under tiden jag trasslade… ja, ni förstår?

Iza, som normalt sett är duktig på att trassla loss sig själv de få gånger det behövs, gjorde någon slags parodi på Manuel i Pang i bygget och var bara ett enda stort ”QUE?” när jag försökte få henne att samarbeta. Karlssons paradgren har väl aldrig varit koppeluttrassling. Han börjar fatta lite nu, efter tre år, men idag var allt som bortblåst. Ja det var uppenbarligen ”one of those days”.

För övrigt snöar det som h*vete ute, även om det började 2,5 timme för sent (enligt yr.no). Och vad jag tycker om det tror jag inte jag behöver kommentera…