Författare: vallterrier

Igår eftermiddag var det besök hos frisören. Inget ovanligt (händer var femte vecka) och inget att skriva om egentligen. Jag har nog tidigare skrivit om frisörens assistent, riesenschnauzern Siv, nybliven trettonåring och fantastiskt pigg med tanke på ålder och ras. Jag är helt övertygad om att hon med jämna mellanrum slänger ett öga i bokningslistan för det är inte många gånger hon missar att stå i fönstret och vifta välkomnande med hela kroppen när jag kommer. Och nej, hon står inte där hela dagarna, vilket man skulle kunna tro. Och ja, jag har alltid hundgodis med mig. 🙂

Igår stod hon där som vanligt, ivrigt viftande. Plötsligt gick det upp för henne – dörren var öppen! Normalt sett är detta inga problem eftersom Siv är väldigt lydig och fullständigt pålitlig. Hon rymmer inte. Men igår utnyttjade hon sina rättigheter som pensionär och – hux flux – stod hon ute på trottoaren hos mig! Att hon skulle gå någon annanstans fanns inte på kartan, men hennes min när hon insåg faktumet med dörrens position och vilka möjligheter det gav – den var obetalbar. Även husses min, när han såg svansen försvinna ut, kan nog sorteras in i det obetalbara facket. 🙂

Har naturligtvis glömt/medvetet låtit bli att skriva en massa som hände i helgen. Ni skulle ändå inte orka läsa. Men den här anekdoten kan jag inte undanhålla er. 😉

När jag stod i begrepp att lämna campingen igår skulle jag säga hej då till bekanta som bodde i en husvagn precis bredvid pappa och hans fru.

När jag kramade om M så säger hon; – Nu blir väl xxx (husse) glad när det gick så bra för Lennart!

Vi tittade förvånat på varandra och började sedan asgarva. Lennart liksom? Var kom det ifrån? Men det kanske var på tiden att han fick ett förnamn också. Lennart Karlsson! 🙂

Inlägget nedan är bara en test av en rolig grej jag hittade hos MrArboc. Kul, smidigt och lättanvänt. Nu ska jag bara klura ut hur man slipper se bildnamnen också… Men det får bli en annan dag för strax bär det av till simmet med Iza.

BTW; två Red Bull på de sista 10 milen hem igår var ingen god idé. Jag var som Speedy Gonzales hela kvällen och när jag äntligen skulle gå och lägga mig var det lögn i h***e att somna. Har med andra ord varit rätt sliten idag – också…

Och tack för alla grattisar! Visst är det kul att en domare tycker att man har en fin hund, men det är fortfarande insidan som är viktigast och jag har ärligt talat lite svårt att hetsa upp mig så där värst mycket. Nästa gång, om det blir någon, kanske vi åker ut med huvudet före och en 2:a – igen? Jag borde nog ha köpt en trisslott…

Då har vi anlöpt hemmet igen efter en intensiv och rolig helg där vi har levt en slags nomadtillvaro! Har träffat massor med trevliga människor och hundar och själva har vi presterat både en del bra och en del mindre bra.

Resan upp i torsdags gick bra, och innehöll ett stopp på Sharpman utanför Mjölby där K blev med ett nytt halsband och ytterligare några pipleksaker (typ krokodil). Torsdagsnatten tillbringade jag sömnlös pga kyla och pipande terrier. Det var Gino som hade oerhört svårt att acceptera att han inte fick dela säng med mig och Karlsson. Hur mycket Karlsson sov är oklart men han låg åtminstone stilla och var tyst. Av förklarliga skäl var jag därför hyfsat trött på fredagen. Karin (Karlssons uppfödare) bäddade ner mig och Karlsson i deras säng i husvagnen och där fick vi väl åtminstone någon timmes välbehövlig sömn.

På fredag eftermiddag anlände de jag skulle dela stuga med. Efter flera års kontakt fick jag för första gången träffa Pernilla och Pia och det var riktigt, riktigt roligt och trevligt. Dessutom gjorde vi en ny bekantskap i Jenny med döttrar vilket var minst lika trevligt. Vi var alltså sex personer och åtta hundar (varav en höglöpande tik) i stugan men det gick bra även om det var lite pipigt stundtals. Karlsson insåg dock att han inte hade så mycket att säga till om så han höll sig lugn och fin i sin bur 🙂

Fredag kväll blev rätt sen med mycket trevligt hundprat. Själv funderade jag intensivt på hur jag skulle göra med lydnads-KM som skulle avgöras på lördagen. Jag hade ju skickat in en anmälan till klass II… Jag dopade mig med en del rödvin (det funkar ju när man inte behöver köra bil till tävlingen utan bara behöver promenera i två minuter) och på lördag morgon infann jag mig klockan 08.00 för platsliggning. Det hela visade sig bli en ganska förvirrad tillställning med bl a felräknat protokoll för vår del, men med den uppvisningen aspirerade vi inte på någon klubbmästartitel ändå. 🙂

Det började bra med en 10:a på platsliggningen. Jag var ju något skeptisk till just det momentet med tanke på att han skulle vara omgiven av idel borderterriers, men det gick ju vägen.

Sen samlade vi ihop till 7,5 på fria följet, 8 på läggande (han var inte med i starten), sen kommer det en rad med 0:poängare… På inkallningen tappade han fokus (det hände för mycket på utställningsplatsen intill) så att jag fick klämma i med ett ”riktigt” inkallningskommando för att få igång honom. Då blev farten så hög att det var svårt att få stopp… Rutan blev en nolla, inte helt oväntat, men sen kom det oväntade. På apporteringen regredierade han ett par år i utvecklingen och körde favorit (hans favorit, inte min) i repris; dvs apportbocksrace! Två varv runt plan med apportbocken i munnen innan han behagade lämna av. Men han hade åtminstone roligt…

Hoppet blev en 10:a och fjärren en 8:a efter ett par dk:n. Helhet 8. Apporteringsnollan och inkallningsnollan var ”onödiga”, men rutan är helt klart ett osäkert kort. Summa summarum, efter att jag påpekat felräkningen i protokollet, halkade vi i alla fall över gränsen till ett 3:e pris med 114,5 poäng. Inte så mycket att skryta med med andra ord. Men är man lagt åt utställningshållet blev resten av dagen bättre.

Det blev en lååång väntan på nästa ”event”. Vårt inträde i utställningsringen. Karlsson har ju aldrig varit särskilt samarbetsvillig när det kommit till utställning. Det har varit tråååkigt… Men igår plockade han fram en annan sida!? Han lät sig ställas upp snyggt, stod still som en staty, rörde sig fint och … ja på det stora hela skötte han sig fint nästan hela dagen. Domaren var mycket noggrann, han klämde (flera gånger på hans lårmuskler), kände, lyfte, pillade och petade och det skrevs en halv roman.Efter första sållningen bland öppenklasshanarna var vi fortfarande kvar i ringen!

Foto: pappa

Slutresultatet blev; en andraplacering i öppen klass!!! En mycket häpen matte insåg att dagen skulle bli ännu längre; dvs final för hanhundarna. I avvaktan på det skulle han ingå i avelsgruppen tillsammans med sin pappa, men eftersom en hund inte infann sig i tid fick vi backa ur planteringen. Lite snopet… inte minst för hanhundens uppfödare.

När det var dags att utse bästa hanhund var det lilla träsktrollet fortfarande på förvånansvärt bra humör och ställde upp sig fint. Men … när det var dags för domaren att ge honom fyra dyrbara sekunder av sin tid så … rasade den lilla hunden ihop som ett korthus! Innan jag fått ordning på ben och svansar igen hade domaren för länge sedan passerat och då var det över för vår del. Men ändå, 2:a i öppenklassen (bland 21 hanar) är inte kattskit. Och den som slog honom där avslutade dagen i den stora finalen och blev BIM. Så nu börjar man onekligen fundera på om den där (officiella) utställningskarriären verkligen är avslutad…?

Domarkritiken: Nice type and size. Good otterhead with keen expression. Good length of neck into well laid shoulder. Correct dept of ribs carried well back into strong loin and rearquarters. Good second thigh. Good fluent topline but slightly low set tail but of good length. Good coat. Thick pelt. Moved very well although slightly loose in front.
Domare: John Bainbridge

(Eftersom jag vet att det finns ringsekreterare som läser här 😉 tar jag gärna emot en översättning av följande: …inte strong loin and rearquarters. Good second thigh…)

Mitt i finalcirkusen blev det också utdelning av bucklan för Årets Bruksborder! Jag hade ju trott (och tänkt) att det skulle ske bakom närmsta buske i all tysthet men nä, så blev det inte. In i stora ringen under pompa och ståt (nåja 😉 ) fick vi ta oss.

Karlsson försöker föreställa sig exakt hur mycket mat det ryms i den nya matskålen? Faktum är att han fick sin kvällsmat serverad ur denna igår. Bildbevis finns och kommer förhoppningsvis senare. Foto: pappa.

Under eftermiddagen fick jag också besök av Ingrid och Trasselkvast. Ungefär samtidigt, och mitt under vårt race i utställningsringen. Ofokuserad var väl mitt ledord för dagen men det var ändå himla trevligt. 🙂 Ingrid har jag ju träffat förr (gammal klubbkompis) men Trasselkvast var första gången. Karlsson fick även chans att agera terapihund en stund, vilket han gjorde med den äran.

Den här nomadtillvaron har onekligen varit lätt påfrestande. Igår hade jag 50% av mina tillhörigheter i stugan, 50% i bilen och 50% i uppfödarens utställningstält. Jo, faktiskt, det kändes som om jag hade 150% saker…

Kvällen igår var betydligt mer stillsam bland både folk och fä. Vissa hundar satt i sömnen (inte gick – satt) men insåg ganska snabbt att det inte ledde så långt och la sig ner igen. Lite mat och hundprat hann vi dock med innan vi däckade. Vi också…

I morse var det städning av stuga och sedan hemfärd. Hemresan gick via kusin vitamin (ja min kusin ÄR verkligen en vitamininjektion 🙂 ) i Åtvidaberg där jag intog en god lunch och fick en trevlig pratstund. Sedan for jag vidare hemåt med benäget bistånd av Red Bull och en sådan här och strax efter 18.00 rullade vi in på gården.

Borta bra men hemma bäst, i synnerhet med en sådan matskål, eller eh…?

I fredags kväll dristade jag mig också att leka lite naturfotograf i solnedgången. Det är verkligen vackert vid Herrfallet som ligger på en udde i Hjälmaren. Här är resultatet av den vändan. Några bilder från utställningen blev det inte för min del. Däremot är det flera som har fotat oss så vi får väl se vad som dyker upp i mailen? 😉

Utsikten från stugan!

Puh… jag har säkert glömt massor av väsentliga saker men nu stänger vi bloggen för idag och konsterar att helgen varit jättetrevlig om än tröttande. Nu är det duschen och sedan sängen som gäller, för de påstår att det är måndag i morgon igen?

(Eventuella stavfel, syftningsfel och sakfel tar jag inget som helst ansvar för just nu. Kanske i morgon?)

Idag, på morgonen, låg pm:et till Årets Border i brevlådan. Tillsammans med Borås Tidning, Brukshunden och Hundsport!

Posten har uppenbarligen delat ut det (och tidningarna) till någon granne som inte orkat hämta och sortera sin post på nästan en vecka… *suck*

För övrigt; ge mig en timme till så har jag nog packat färdigt. Jag var nämligen uppe äckligt tidigt idag, av diverse kryptiska orsaker. 😉 Jag har bl a hunnit spola av bilen (inte tvättat – spolat) för att bli av med en del pollenavlagringar, tvätta en maskin tvätt, bränt en (ytterst laglig) CD, drällt vid datorn, och… klockan är 07.30!

Ett kort inlägg i packningsångesten. Jag har åtminstone hittat utställningskopplet och nummerlappsklämman. Kan det räknas som ett framsteg?

Ett nyutskickat pm har också kommit efter påringning. Posten har uppenbarligen slarvat bort det andra.

Kvällens sjuhäradsträning avlöpte till belåtenhet. Hade inte alls planerat att köra uppletande men eftersom möjligheten gavs så – varför inte? Reglerna är lite speciella. För högre-hundarna är det 60 meter bred ruta och sex föremål på sex minuter som gäller. Det lilla träsktrollet imponerade stort, inte bara på matte. Eftersom det var i princip vindstilla var jag skeptisk men det hade jag inget för. På sex minuter hade han plockat fem föremål, och det första var en hockeypuck! Någon sådan har han aldrig sett förut. Han hade också lite problem med en barnsko som han spottade och fräste över en stund, men in kom den till sist. 🙂 Det sjätte föremålet hittade han ganska snabbt  när jag väl skickade på rätt ställe. *rodnar*

Visst finns det mycket att jobba på, lite slarv, tugg och tappande av grejor samt en och annan kisspaus, men på det stora hela är jag jättenöjd. Det bästa var att han utan problem jobbade sig ut trots att han hittade första föremålet (pucken) bara 10 meter från stigen. Det har ju varit ett problem förut, men nu gick det bra. Uppenbarligen funkar det att vila sig i form? Vi har ju inte kört ett uppletande sedan den misslyckade tävlingen i Ulricehamn för ungefär en månad sedan…

Därefter fick vi en genomkörning av fritt följ, inkallning med ställande, rutan och fjärren. Rutan strulade rejält men i övrigt var det nog klart godkänt även om det inte var någon domare med idag.

Nu har det också utkristalliserat sig hur ”tänket” är. Vi är någon form av dubbelreserver, i II:an och högre. Men skulle högreekipaget få förhinder så plockas lydnadsklass II-hunden upp dit (ett betydligt säkrare kort) och vi får köra II:an… Men jag blir inte jätteledsen om jag slipper. Vi har fått (och kommer få) mycket bra träning på vägen. Och om alla håller sig fit-for-fight så är jag tävlingssekreterare. Så den 6:e juni kan jag boka in i vilket fall som helst.

Nu ska jag packa nå’t igen. Kanske…

Hörde att det var någon utanför jobbet och sågade med motorsåg. Såg dock ingen, förrän jag gick ut och rökte. I slyn står en ”gubbe” (ja, han är säkert 30! 😉 ) och sågar för fulla muggar.

Man vet att man är bruksmänniska när den första tanken som slår en är; nedsågad sly – skogspinnar – spårapporter … VARFÖR har jag inte en grensax i bakfickan?

I morgon åker jag och Karlsson till Arboga och Årets Border. Husse, Iza och husvagnen ska vara hemma…

Big ångest!

Förvisso har jag en hel kombi av större modell som jag kan fylla med prylar, men … ingen husvagn?!

Att jag dessutom ska byta boplats en gång under helgen gör att jag måste försöka packa smart, i rätt ordning och helt enkelt… tänka till. Jobbigt!

Sen har vi ytterligare ett problem; väderleksprognosen… Senast igår morse visade prognosen +5° och ösregn för lördag (utställningsdagen) och sen var det ändrat vid 10-tiden. Och nu ser det ut så här. Undrar om man kan tro på det? Får väl göra som Lena gjorde förra helgen, inför en Gotlandstripp som utställningssekreterare; packa för allt utom snöstorm…

Ikväll är det dessutom sjuhäradsträning så när jag ska hinna packa vet jag inte. Men det löser sig nog. Har dock bestämt mig för att INTE städa innan jag åker. Husse och Iza ska ju också ha något att pyssla med i helgen. 🙂 Alla pelargoner måste dock ses till så att de överlever inomhus under helgen. Med tanke på ev. frostnätter får de hålla sig inne. Tror inte husse är så sugen på att bära dem in och ut.

Precis som de flesta av av oss så blir Karlsson bäst på bild när han inte är medveten om kamerans närvaro. Detta var de två första bilderna jag tog ikväll, och sen gick det spikrakt utför med fotomodellens engagemang och humör. 😉

Kvällen har innehållit ytterligare ett träningspass, den här gången på Elfsborgs BK. Direkt innan hade jag varit hos fotografen, med anledning av jobbet. Och eftersom det är ca 500 meter mellan studion och klubben, och han ändå skulle åt det hållet, så frågade jag om han kunde tänka sig att följa med och ta några bilder på mig och Iza med sin superduperkamera, inställd på beskuret högfartsläge. 😉 Jag har insett att det finns väldigt dåligt med tränings-/tävlingsbilder på oss två ihop, och det kunde ju vara kul att ha. Sen hur kul det blir att se sig själv på bild återstår att se. Men jag måste ju inte offentliggöra dom. 😉

Dessutom blev det lite actionbilder på tungapport, hopp och inkallning. Plus lite lek och bus. Bilderna får jag dock inte förrän i nästa vecka, men den som väntar på något gott…

När det äventyret var avklarat körde jag ett pass med Karlsson, med de numera traditionella momenten. Två rutor ställdes upp och det gick faktiskt ganska bra?! Första skicket var ju kass, som det oftast blir. Och på tävling är det ju bara det skicket man har… Vi jobbar alltså vidare på det ett tag till.

Inkallning, kryp, fjärr och träapportering hann vi också med. Även idag var han superladdad på krypet. Så laddad att när jag på första sättandet i fjärren, strax efter krypet, sa ”sitt” så började han krypa med viftande svans. Som sagt; det är tur att han är söt. 🙂

Nu borde jag egentligen börja rota fram utställningskoppel och diverse annat ”drafs” inför resan till Årets Border, men … det gör jag nog en annan dag. I morgon kanske? Jag åker upp till Arboga på torsdag men jag har inte lovat när, så i värsta fall får jag väl göra allt på torsdag morgon.

Har ni inte sett Berg flyttar in från i fredags så är det dags nu!

http://tv4play.se/noje_och_humor/berg_flyttar_in?videoId=1.984476

Snacka om att grabben inte är rädd om sin image? Jag log större delen av programmet. Störskönt!

Igår kväll bar det iväg till klubben med Karlsson. Kvällens insikt var att; summan av momenten verkar vara konstant. Men vilka moment som ingår i summan – det varierar från dag till dag. Igår hade vi helt plötsligt hittat krypet, men tappat fjärren?

Kröp gjorde han så fint som aldrig det. Rakt, snabbt, glatt och han startade på första kommandot – varje gång! Nu krävde jag inga längre sträckor, men starten har ju varit ett av problemen som krävt extra kommandon, så det kändes jättebra.Ska nog inte överträna detta moment, för då blir det tråkigt. Nu har vi inte tränat kryp på över en vecka och då var det tydligen roligt igen.

Fjärren däremot hade vi definitivt tappat. Åtminstone sitt-faserna? Laddade honom med att kasta godis de gånger han faktiskt satte sig, och då blev han lite mer alert. Men hade det varit tävling så hade det varit en klockren nolla.

Inkallning med ställande fortsatte att kännas bra. Det går ”framåt” (kanske fel ord i sammanhanget?) även om det går sakta. Måste bara skärpa mig och tänka till ordentligt vad jag belönar och inte nöja mig med några halvbra varianter. Ett tag har jag ju varit så glad att han över huvud taget stannat, även om det skett efter 10 meter, så att jag har belönat ändå. Men nu får det vara slut med det. Långsamt ställande = utebliven belöning.

Rutan gick inget vidare. Ställde upp en ruta mitt på plan. När jag skickade från vissa väderstreck återkom det gamla fenomenet, att söka sig till högra främre konen och sedan, innan jag hunnit blinka och ännu mindre kommendera ”stå”, försvinna ut ur rutan igen. När jag skickade från andra väderstreck var det klockrent rakt in till mitten av rutan. Skumt. Där har jag en del att fundera på.

En apportering av träapport hann vi också med och det gjorde han så bra så att jag faktiskt nöjde mig med en gång. Han tuggar lite, lite på apporten när han väntar på att jag ska ta den. Har en plan för hur jag ska komma tillrätta med det, men om den planen fungerar återstår att se.

För övrigt så packade den här polaren ihop för gott igår, efter lång och trogen tjänst. 4,5 veckas tjänstgöring får väl anses som klart godkänt. Hans efterträdare står på kö, så jag känner mig faktiskt ganska lugn.

Efter det spenderade jag en dryg timme av mitt liv med att bevista vårens sista månadsmöte. Arrak var där och hade försäljning/utförsäljning men några inköp blev det inte. Det fanns en nedsatt fleecetröja jag hade kunnat tänka mig, men eftersom plånboken ekade ihåligt (trodde att de bara skulle ”visa” vårkollektionen) så bidde det inget, och lika bra var säkert det. I övrigt tycker jag inte att deras produkter riktigt motiverar de höga priserna…

Som avslutning på kvällen gjorde jag en blixtinsats och bar in alla pelargoner och lobelior eftersom jag råkade slänga ett öga på termometern som visade +3°. Och mycket riktigt – det har varit frost i natt… Men nu är det väl snart dags att bära ut dem igen?

Idag åkte Iza på en av årets sällsynta schamponeringar, i samband med simmet, så nu luktar hon som en nyponros. Eller nå’t. 🙂 Eftersom duschen är relativt slö (dåligt tryck) fick jag den briljanta idén att skölja ur schampot med slangen dom spolar golvet med, som även innehåller varmvatten om man så önskar, och det blev skillnad. Man kan nog nästan räkna det som att hon fick massage samtidigt, men hon verkade inte misstycka. Och schampot försvann ur pälsen betydligt snabbare än vanligt.

En usel bild från min usla mobilkamera, men den ger ändå en ganska tydlig bild av vad hon tyckte om mattes påhitt med stora vårbadet. ”Lycka” är kanske inte det första ordet som poppar upp? 🙂

I övrigt har jag ägnat större delen av dagen åt att leka trädgårdsmästare. Pelargoner och lobelior har planterats, och planterats om. På väg till simmet åkte jag omvägen om samma blomsterhandlare som i fredags och inhandlade ytterligare några lobelior, några snöflingor och två röda hängpelargoner.

Jag har dock aldrig förstått det där med folk som tycker det är skönt och rogivande och ”mysigt” att påta i jorden. Jag tycker bara det är jobbigt, och smutsigt, och …

Asta efterlyste bild på de nya pelargonerna och här kommer fyra av dem. Den femte av fredagens inköpta är bara blad än så länge och därmed gör den sig inte så bra på bild. Det blåste halv storm när jag fotade så bilderna är lätt oskarpa, men håll till godo.

Karlsson har fått sig två kortare lydnadspass på hemmaplan. Engagerade husse som konflyttare i förmiddags för att träna rutan, men som jag misstänkte hade någon formaterat och rensat terrierns hårddisk under natten, och gårdagens lärdomar låg i papperskorgen. Som var tömd! Jag blev så frustrerad att jag, efter några försök som inte ledde till någonting annat än till ”felande”, stoppade in både mig, hund och husse i huset igen.

Vi gjorde ett nytt försök på eftermiddagen och då gick det lite bättre. Körde även inkallning med ställande och där känns det faktiskt som om vi gör framsteg. Klickern som jag använt flitigt tidigare i detta moment har jag nu låtit bli och kört muntlig förstärkning istället och det verkar som om det blir bättre. Men jag ska väl inte dra några förhastade slutsatser…

Det är billigt att tävla. Då betalar man in sin anmälningsavgift på 150-175:- och så är det klart. När man inte tävlar har man alla möjligheter i världen att göra av med pengar. Det har jag gjort idag. Och på köpet lyckades jag skaffa mig två saftiga skavsår…

Det började igår med att jag, på väg till trimmet, stannade till hos min pelargonspecialist och shoppade ytterligare några pelargoner av nya sorter samt några lobelia. Eftersom det var en klubbkompis som hade jouren där fick jag lite rabatt. Han dömde lydnaden på vår senaste (sista?) skandaltävling så det kanske var lite plåster på såren? Inte för bedömningen, för den var säkert helt korrekt, men för den dåliga prestationen.

Hur som helst; idag vidtog den stora krukjakten. Eller egentligen; ampeljakten. Vad har hänt med alla amplar? Det är nästan omöjligt att få tag på nu för tiden om man inte vill ha korgamplar med insida i tunn plast som kommer läcka som ett såll efter två veckor. Hur som helst hittade jag ett par stycken till sist, inte optimala men de fick duga. Det inhandlades även lecaculor och blomjord. Och mitt i alltihop slank det visst med ett par blusar och ett par shorts också?!

Under denna expedition som, trots allt, inte innefattade några jättelånga promenader lyckades jag ådra mig två rejäla skavsår på hälarna. Det ena så rejält att den stora vattenblåsan på ena hälen dessutom lyckades gå sönder innan jag var hemma. Så nu har jag alltså ett ”köttsår” på ca 2cx2 cm på höger häl, och ett inte fullt så köttigt skavsår på vänster häl. Tack och lov fanns det Compeed hemma så nu klarar jag mig hyfsat. Problemet är bara att jag bara har ett plåster kvar, och två skavsår, så jag hoppas de sitter kvar till måndag när det vanliga apoteket öppnar igen. Det mest fascinerande var att skavsåren uppkom att ett par, vanligtvis, jättesköna Ecco-skor som är inne på tredje säsongen. Vi har genomlevt både längre och varmare promenader tillsammans, men idag tyckte inte fötterna om dem, uppenbarligen.

När plåstren kommit på plats lyckades jag snöra på mig kängorna och ge mig ut på en lek- och buspromenad (med visst krav på samarbete) tillsammans med Karlsson. Han fick springa av sig rejält men jag behövde inte röra mig jättemycket… Smart va’?

När vi kom hem fortsatte vi med träning av rutan samt inkallning med ställande. Testade en ny variant (för vilken gång i ordningen?) på rutan där jag ställde de främre konerna på en knapp meters avstånd för att göra det tydligt att han ska in mellan dom. Vågar inte dra några slutsatser än, men det kanske kan vara rätt väg. Sen får jag gradvis flytta ut dem. Konerna står kvar på gräsmattan i avvaktan på lydnadspasset som ska gå av stapeln i morgon bitti.

Några hyfsat tjusiga ställanden fick han också till. Nu tjöt jag ”stå” i falsett (inte ”stanna”), följt av back utan handtecken och det verkade som om han köpte det? Men i morgon är det en ny dag och då kan allt vara glömt, han är ju terrier.

Efter fintrimningen hos V igår kväll uppenbarade sig ett par ganska kraftfulla bakbensmuskler. 🙂 Tänk om det var lika ”enkelt” för en annan att skaffa sig en tjusig muskulatur – bara att rycka bort lite päls liksom? 😉

För övrigt blev jag utskickad ur trimmet igår när V ville prova att klippa hans klor utan att jag var närvarande. Förvisso klippte jag dom i onsdags, men det fanns lite kvar att ta. Jag tror jag fick en ganska klar bild av hur blivande fäder kände sig förr i tiden när de vankade omkring utanför förlossningssalen, nervöst rökande. Samtliga inblandade överlevde dock med både hälsa och förstånd i behåll.

Nu på morgonen har vi kört ett litet lydnadspass. Jag måste bli bättre på att träna även tidigt på dagen! Han var förhållandevis laddad trots tidpunkten och vi körde rutan och fjärren med varierad framgång. Till sist blev det ganska bra. Försöker skärpa till mig nu med att han bara får en chans varje gång. (Eh… hur lät det där?) Dvs om han inte kommer rätt i rutan vid första försöket så vänder jag ryggen till och säger ”fel” och så börjar vi om från början. Det är så himla lätt att man slarvar till det med ytterligare ett kommando och så blir det en vana. Har ju varit medveten om risken men ändå inte sett riktigt vad jag hållit på med. Tror att krypet har fastnat lite i den fällan. Han har fått för sig att det är det andra kommandot som gäller, inte det första…

En liten porträttbild blev det också när jag ändå hade kameran ute.
Med uselt ljus, blött skägg och en hund som hatar porträttfoto
blev dock resultatet ”sådär”…

Avslutningsvis vill jag gratulera Agnetha och Bucks som igår klämde till med en klassvinst, 1:a pris och uppflyttning i lydnadsklass II med finfina poäng! Snyggt jobbat! 🙂