… det råder sommarstorm! Tveksamt om man kan ta lunchpromenaden i skogen idag utan att få ett träd i huvudet?
… rhododendronknopparna är sprickfärdiga!
…man läser SVT:s fredagstablå!
… de gamla hederliga bondpelargonerna blommar. De är rätt läckra ändå, i all sin enkelhet.
Ja, det var inte bara vädret som var med oss igår kväll, på brukslydnadsmomentträningskvällen (!) på Kinds BK. 🙂
På eftermiddagen åskade och regnade det. Under de dryga tre timmar vi höll på var det uppehåll och i samma sekund vi var klara började himlen droppa igen, även om det inte blev så allvarligt.
Fyra ekipage och två instruktörer var vi, och en riktigt bra kväll blev det. För vår del var det uteslutande framåtsändandets olika delar som gällde. Vi tränade både utgångarna till gruppen (med leksaker som lades ut av gruppen när K inte såg) och transporterna från gruppen och framåt. Insåg att jag, senaste tiden, fuskat med träningen av det sistnämnda. I vintras körde vi en hel del, dock utan grupp. Då startade han klockrent på ”framåt” eller ”sakta” och travade på fint rakt fram. Igår, när jag ställde upp honom framför gruppen, var det inte lika klockrent… Men när han väl kom igång så har han ganska bra tempo och riktningen är oftast OK. Det finns naturligtvis inget som inte kan bli bättre, men det var … OK.
Utgångarna då? Det är ju inte ofta vi haft tillfälle att träna med en hel grupp – fyra personer. Oftast har det varit två ”figurer” och i undantagsfall två personer. Jag vet inte om det var det som satte myror i huvudet på honom, men han drog gärna åt höger, som för att gå mellan de två ”högraste”? Verkade inte som om den lilla terrierhjärnan klarade av att balansera alla fyra? Det kom något förvånande för ”framåt” brukar vara ganska rakt ut. Nåja, vi har något att träna på till nästa gång, som tyvärr inte är förrän om en månad. Hade gärna tränat med det gänget en gång i veckan… 😉
Ett (o)lustigt fenomen som uppstod var att vid båda startpunkterna på framåtsändandet var det något jätteäckligt i/på marken som gjorde att Karlsson ogärna gick där. Och att sätta ner den lilla söta rumpan var ännu mer otänkbart… Någon enstaka gång har jag råkat ut för detta med honom, men med Iza hände det då och då, och en gång på tävling. Den gången betedde sig nästan alla hundar likadant på fria följet och tog en stor lov runt en viss fläck på appellplan. När de hade tävling på Kinds BK för några veckor sedan hade tydligen också flera hundar uppvisat samma beteende på ungefär de fläckarna. Att det skulle vara så enkelt som att någon hund har kissat där, vilket ju egentligen känns som det mest troliga, tvivlar jag på. Någon som har en teori om vad det kan vara?
Lite ruta hann vi med innan kursen började. Förutom första skicket (det enda man har på tävling, som bekant) så funkade det jättefint. Jag har ändrat taktik; från att böja mig ner, ge förberedande signal och rikta in honom genom att peka med hela handen, så står jag bara rakt upp, tittar rakt fram och säger ”rutan”. Ibland krånglar man kanske till det mer än man behöver?
Kvällen blev lång men givande. Jag var inte hemma förrän vid 22.30, och då somnade vi rätt sött både jag och den lille.
Förutom lille Lennart Karlsson så var det följande hundar (med tillhörande mattar) som deltog i spektaklet:
Stina gjorde de första övningar i kryp.
Sheila tränade koncentration och kontakt.
Bistro ville ogärna släppa bästaste bollen men här tappade han den, ve och fasa!
Tja, har man inte nackspärr kan man ju alltid skaffa sig!
Detta såg så ohemult obekvämt ut att jag var tvungen att räta ut honom…
Ikväll funderar jag på att vara lite wild & crazy och skippa träningen på klubben. Nu har vi kört fyra dagar i rad så det kanske är dags för en vilodag?
***
När vi kom hem igår såg jag den övergivna älgkalven på ”vår” åker, men i andra änden. 150-200 meter från huset. När jag backat in på gården och klev ur bilen så stod h*n 15 meter från bilen och tittade vädjande på mig… OK, det kan inte vara lätt att helt plötsligt bli bortstött av sin mamma, men jag undrar fortfarande varför hon måste dumpa dem just hos oss varje år? Eller varje och varje…? En gång är en gång, två gånger är en … gånggång!
Igår kväll var det träningstävling på klubben och vi körde igenom lydnadsprogrammet i högre klass. När jag räknar ihop poängen kan jag faktiskt leka med tanken på uppflyttning! 229 lydnadspoäng totalt blev det (196 räcker för uppflyttning), om vi räknar med 10:a på platsen. Nu var det förvisso ingen platsliggning men han har ju fått 10:or förr så det ska inte vara någon omöjlighet. Å andra sidan hade det räckt med en femma också…
Fritt följ: 8
Inkallning med ställande: 6,5
Framåtsändande: 7
Kryp: 8 (ett litet stopp och ett dk på andra sträckan, efter halten)
Skall: 10 (!)
Tungapport: 7
Hopp: 10
Tja, sen ska man ju ha ett bra spårupptag, ett bra spår med många pinnar inom tiden och ett bra uppletande också. Men just nu låtsas vi att vi hade det, och njuter en liten stund. 😉
Men… om det varit en riktig tävling hade vi blivit diskade. Blixtfort! Jag berömde omväxlande med godis och leksak mellan momenten… Det gjorde säkert att han hängde ihop såpass bra som han gjorde. Nu gäller det att utsträcka tiden innan belöning så att han klarar ett helt program utan att tröttna. Men att han hade med sig en positiv känsla från gårdagen behöver jag nog inte tvivla på.
Vi gick ut som första ekipage och sen åkte jag på ett ganska otippat uppdrag. Kommandora! Det tillhör ju inte mina vanliga sysselsättningar att kommendera lydnad. Gick en utbildning för … 12 (?) år sedan, men har aldrig utnyttjat mina kunskaper i skarpt läge, bara i samband med träningar. Jag fick köra ett högre- och ett lägreekipage samt ca sju lydnadsettor. Det gick nog ganska hyfsat även om jag inte alls var påläst på avstånd och tider utan försökte rota i minnesbanken och gå på känsla. När jag bad om feedback av domarna fick jag dock med beröm godkänt, med tanke på förutsättningarna… Men det var en evig tur att det inte var några lydnadstreor eller elit, då hade det kört ihop sig på allvar. 🙂
Ikväll är det första tillfället för sommarens brukslydnadskvällar på Kinds BK. Jag har laddat en hel magväska med diverse leksaker som någon i gruppen på framåtsändandet ska få äran att lägga ut på lämplig punkt. Hoppas att gräset är lite oklippt så att de inte syns alltför väl. 😉
Nu har även pm:et till lägret kommit, och – brukslydnad it is! Kombinerat med SPÖK, dvs SPår och sÖK. Nu ska jag ju inte köra sök med litet träsktroll, men det ska väl gå att lösa. Instruktör är Mia Umaerus, flerfaldig SM-medaljör och med ett guld i sök från 2008. Känner de flesta i gruppen också, så det blir nog bra det här. 🙂
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5215870.ab
När pappa hade polishundar på 60- och 70-talet var jag nog för ung och naiv att riktigt förstå att något sådant här faktiskt kunde hända. Dessutom var ju ”klimatet” onekligen ett annat, och betydligt mildare, då. Tack och lov är det ju ovanligt även idag, men som sagt, det händer.
Det känns lite extra påtagligt eftersom jag faktiskt har träffat just den här hunden, när hon var unghund. En riktig knähund var det…
Igår ägnades hela förmiddagen åt hund, och idag blev det eftermiddagen. Började hundpasset med att skicka ut husse med ett regnbågsfärgat terylenekoppel i vilket det hängde en blå latexpip med svans. Han kände sig säkert supermacho! Kanske skulle ha upplyst honom om att det kunde ha varit värre. Det kunde ha varit en ill-rosa pip… 😉
Hur som helst, Karlsson tittade på och var allmänt galen när han gick iväg. Husse hade fått order om att lyfta upp pipen efter ca 20 meter, göra ca tre vinklar innan han la pipen och fortsatte hemåt. Spåret blev väl ca 200 meter. Några pinnar innehöll det inte idag, och liggtiden blev ca en timme. Utan att ljuga kan jag säga att såväl motivation, fokus och tempo hade halkat upp ganska många snäpp på skalan. Funderar faktiskt på att köra ett till sådant spår, fast lite längre, innan nästa riktiga. Han behöver en liten väckarklocka ibland. 🙂
Sen bar det iväg till klubben. Där fortsatte vid med gårdagens framåtsändandeträning men idag var mitt fokus lite sämre och det blev därefter, men sååå tokigt var det inte. Några klockrena rutor fick vi också till samt lite annat smått och gott, bl a skall och motivationshöjande kryp ≈ att en krokodilpip kastades framför honom ”i farten”. Dessutom lekte vi jättemycket och tränade på att kampa med krokodilpip, och komma tillbaks och fortsätta kampen när matte släppt taget. Det gick faktiskt ganska bra! Ibland blev det ett ärevarv, men han verkade koppla att det faktiskt var rätt kul när matte höll emot i andra änden. Just med pipar har det ju varit svårt, men det kanske finns hopp?
Efter det bar det iväg till Izas simning. Hon var, milt uttryckt, taggad. Troligen för att hon fått sitta i bilen och vänta när jag tränade med Karlsson? Hur som helst var the elvisp-style tydligen populär idag, vilket resulterade i en ganska blöt matte, men roligt hade vi. 😉
***
Till middag idag blir det färskpotatis! Svensk! Ja ja, lite annat blir det också, innehållande bl a dijonsenap!
Min plan för dagen genomfördes nästan fullt ut under förmiddagen. Uppletandet hoppade vi över, och lika bra var nog det.
Lade ett spår i skogen vid klubben, ca 5-600 meter skulle jag tro. Det skulle få ligga till sig medan jag genomförde övriga aktiviteter, och det fick det…
Började med Izas agility. När vi väl var på samma bana var det ju helt klart vem som var i störst behov av avrostning, och det var inte Iza. 😉 Första delen av passet hade hon dock fullt upp med att rensa plan från rådjurs- och harskit. Eftersom hon inte varit där sedan någon gång i höstas tog det ett tag. Hon är helt hopplös i de där lägena. Att kalla in hjälper föga. Att bli arg hjälper inte alls, då skuttar hon bara iväg någon annanstans och fortsätter äta. Att försöka ”fånga” henne är också helt meningslöst. Det är liksom bara att … vänta. *suck*
Men när hon gjorde någon så gjorde hon det bra. I början körde vi på hinder i small-höjd vilket hon tycker är lite töntigt. Hon hoppar, men med en något nonchalant utstrålning. Mot slutet, när hon var ordentligt varm, höjde jag till largehöjd och då kom hon igång på allvar. Hon är inte lite knasig den damen. 🙂 Men slalom, gungbrädor, tunnlar och balansbrädor satt som en smäck. Det är mattes handling som är problemet, men det har det ju alltid varit så det kom inte som någon direkt överraskning.
Note to self; ränn inte omkring på agilitybanan i spårskogskängor! Min höft känns lite sliten nu…
Det enda vi kan vara helt säkra på efter agilitypasset är dock att det inte finns något ätbart kvar på den delen av plan, och att matte kommer ha träningsvärk i morgon…
Sen var det Karlsson tur. Började med ett skick till en ruta som stod uppställd. Klockrent!?
För en gång skull lyckades jag lägga av efter ett (lyckat) försök och övergick till den planerade framåtsändandeträningen. Baxade ut två av våra ”figuranter” (påklädda träställningar) ur boden, apterade med boll strax framför och så körde vi sträckan till gruppen ett flertal gånger. Plockade sedan bort leksaken en gång och körde hela sträckan. Återgick sedan till leksak framför gruppen, men från andra hållet, och det funkade faktiskt också bra! Varierade mellan utgång/leksak och hel sträcka och … tja, just nu känns det hoppfullt. Ser fram emot tisdag när jag har en levande grupp som kan plantera bollar utan att han märker det, förhoppningsvis.
Avslutade med två skick till på rutan från annat håll och – det gick också bra!
Tiden går fort när man har roligt, och vid det laget hade vi uppenbarligen haft roligt i 2,5 timme från det jag gick ut spåret! Kanske inte helt schysst när man inte spårat på en månad? Det hela utmynnade i en tämligen förvirrad tillställning.
På upptaget tassade han iväg fint och tog spåret vid första kontakten, men åt fel håll. När han gått några meter bakspår höll jag emot i linan och efter en liten stund vände han och gick rätt. Ganska snart spatserade han in i en tuva som uppenbarligen bestod av hans favoritgräs. Jo, vad det gäller gräs är han nämligen gourmet, inte gourmand. Där stod han och betade en stund innan han fortsatte. Resten av spåret var av mycket varierande kvalité – bitvis jättefint, bitvis bedrövligt. Och tempot hade definitivt inte tagit oss runt ett högrespår i tid… Nej, i morgon ska vi backa en bit och skicka ut husse och en svanspip på ett spår där Karlsson får se deras avfärd. Det har ju triggat igång honom förr och borde väl kunna göra det igen, för så här kan vi inte ha det. Och den långa liggtiden tror jag faktiskt inte hade så mycket med förvirringen att göra. Han har gått gamla spår förr med betydligt bättre resultat.
Såg föreställningen för ett par månader sedan och det var riktigt, riktigt bra!
Några fler bilder med min galna pensionär. 🙂
Med tanke på vädret som varit idag (instabilt) kändes det inte som något jätteproblem att jobba. Dessutom är det rätt skönt att jobba sådana här klämdagar när det är lugnt i korridoren och tyst i telefonerna. Man får mycket gjort! På kontoret har vi varit tre pers. (inkl. kundtjänst) mot normala tio.
När jag kom hem hann jag inte ens få av mig jobbarkläderna innan jag kommenderade ut motsträvig husse för att agera rutflyttare. Ruta på 1×1 meter som flyttades en meter i sidled efter varje lyckat avslut. Jag tror jag överdriver om jag säger att det blev 50% rätt…? En stund fick han för sig att det var ut och runda främre vänstra konen och sen söka sig in i rutan som var rätt?! Detta hittade han på alldeles själv utan att jag lyckats förstärka det felaktiga. Fokus låg på att få honom att gå rakt fram och in mellan ”rätt” koner… Jag begriper inte att det ska vara så jäkla svårt?! Han har ju kunnat lära sig en hel del annat. Ett intressant faktum är också att om jag ställer mig på sex meters avstånd från rutan så blir det rätt nio gånger av tio, men om jag ökar till tio meter så hinner det hända mycket i de små träsktrollshjärncellerna på de fyra metrarna. Det är fascinerande att han faktiskt kan hinna räkna ut så många alternativa, och krångligare, sätt att utföra momentet?
OK, man skulle ju kunna köra jättemycket på kort avstånd då, tills det fastnar, tycker säkert någon. Men han verkar ha en viss förkärlek för att räkna galoppsprång (nåja) och då är jag rädd att jag inte får ut honom längre än så…
Inkallning med ställande hann vi också med och där känns det också som om vi kört fast ganska rejält. Funkar bra på kort avstånd för då hinner han inte få upp så mycket fart, men så fort det blir lite längre, och då menar jag 20-25 meter (inte 50 som i högre klass), så tar det en väldig tid innan han stannar. Där känns det som om han hakat upp sig på hur långt framför mig han är – inte vad jag säger.
I morgon planerar jag spår till K, ev. ett uppletande, och så intensivträning av första sträckan, till gruppen, i framåtsändandet. Har anmält mig till träningskvällar/kurs, några gånger under sommaren, på Kinds BK och där är det F-R-A-M-Å-T-S-Ä-N-D-A-N-D-E som står på agendan för vår del. Där kommer jag ju ha möjlighet att ha en levande grupp också. 😉
Om allt går som det ska, dvs det är tomt på agilityplan, ska Iza få sig ett agilitypass också. Vi har inte kört sedan någon gång i höstas så det kan ju bli – eh – spännande. 🙂
I avsikt att kolla väderleksprognosen för i morgon uppsökte jag, precis nu, yr.no. och då dök denna, alldeles verkliga, norgehistora upp.
Ja visst är det väl mer frekvent förekommande att orter byter namn än att yr.no har tekniska problem? Eller inte… 😉
Idag har jag ägnat mig uteslutande åt den andra delen i rubriken. Det kändes som en god idé att ta den här ”bonusdagen” till städning, och sedan slippa ägna helgen åt det i någon större omfattning.
Det största projektet har utan tvekan varit fönstertvätt. Förvisso har vi inte jättemånga fönster men en del är relativt svåråtkomliga. I synnerhet de utåtgående på andra våning… Tja, vad gör man inte för att få lite spänning i tillvaron? Det kändes i alla fall som en god idé, eller åtminstone inte som ett problem, då – för 16 år sedan.
Resten av städningen har gått lite mer på djupet än vanligt, men visst skulle jag kunna hålla på några dagar till om jag ville. Sommargardinerna i köket har också kommit upp. Glesvävt limefärgat linne – de kräver liksom rejält grönska och lite värme utomhus för att göra sig.
Mest wow av allt är nog trots allt att pelargonbordet i vardagsrummet, med benäget bistånd, förflyttat sig åter till lagården. Vårt lilla vardagsrum känns numera som en balsal, men snart har jag väl vant mig igen.
Tur att jag ska jobba i morgon, så att jag får vila upp mig. Och med tanke på det utlovade vädret känns det faktiskt som ett klokt val.
Hundarna har, förutom att förvirrat lulla runt efter mig och mina trasor, fått hålla till godo med husse idag. Tror inte det gått någon större nöd på dom faktiskt. Karlsson fick sig ett rejält pass på klubben igår. Det är väl ingen som blir förvånad om jag säger att det krånglade med rutan? Orkar inte dra alla turer fram och tillbaks, men så mycket klokare blev vi nog inte, varken jag eller (Lennart) Karlsson.
Krypet var åtminstone bra, fjärren också OK, och apportering av träapport genomfördes utan ärevarv. Man får glädja sig åt det lilla…
En dold platsliggning genomförde vi också. Just den planen är lite knepig för förarna får gå ner för en slänt och gömma sig. Det är mer än en hund som fått myror i huvudet när husse/matte försvinner neråt istället för in bakom något. Det var första gången Karlsson råkade ut för detta men han tog det med ro.
I helgen har jag tänkt mig betydligt mer hundträning än vad dagen har bjudit på, och det blir ju inte så svårt att slå det. 😉 Bl a ska det bli (minst ett) spår till Karlsson, för spårat har vi inte gjort sedan den oerhört misslyckade tävlingen för några veckor sedan.
Avslutningsvis ytterligare en bild från helgens spektakel; när Karlsson äter lördagsmiddag ur jättebucklan. Tur att huvudet är litet och tungan lång… 🙂
Foto: Pernilla Rudin
Nu var den här igen; älgkalven och förmodligen kon också även om vi inte såg den. Ska det bli som förra året?
https://vallterrier.wordpress.com/2008/05/21/sallskapssjuk/
Den älgkalven övergick ju sedan till att bli tämligen påstridig och jagade folk, även om jag klarade mig. Varför tycker kon att just vi (och våra närmaste grannar) är sådana utmärkta adoptivföräldrar? Varför inte fördela ansvaret lite över trakten? Det finns faktiskt fler hus…
Alltså den årstiden när man riskerar att, lite var som helst, stöta på förvirrade fjolårs(älg)kalvar och älgkor med akut förlossningspsykos.
För andra dagen i rad har jag sett älg alldeles inpå huset; igår morse en fjolårskalv och alldeles nyss en ko med fjolårskalv. Hon kanske försöker omplacera den till oss, innan hon ska gå in i förlossningspsykosen, vem vet?
Efter att en gång för alla ha dissat Facebook och bestämt mig för att INTE delta i det spektaklet har jag nu börjat tvivla. I tidernas begynnelse, när Facebook var ganska nytt, registrerade jag mig men sedan har det inte hänt något mer och jag har aldrig ”gjort” något. Det är säkert minst ett år sedan jag över huvud taget var där.
Men nu… kanske? Loggade in och såg att jag hade en del förfrågningar från både kända och okända
Vad är så bra med Facebook (förutom att man kanske kan hitta sina gamla klasskamrater som man inte har något större behov av att återuppta kontakten med)?
Jag behöver minst tre bra argument, kom igen nu!
Idag har jag äntligen fått bilderna som togs i förra veckan. Visst är hon härlig – min alldeles egna, och spritt språngande galna, pensionär. 🙂
(Försök bortse från det märkligt formade bihanget som förekommer på vissa bilder… Och formen blir ju inte mindre märklig av att västens fickor innehåller hundgodis i massor samt en hög leksaker. Tur att man har nå’t att skylla på. 😉 )
Här jagar hon sin boll i snöre, vilket kanske inte riktigt syns…
Belöning kan också vara att bara ta ett tigersprång rakt upp i luften när matte säger ”hopp”.
Här har hon fått vittring på något ätbart som hon inte riktigt hittar. Kolla pannan…
Detta var bara ett axplock av alla de bilder som togs, och jag är sååå glad att detta verkligen blev av. Jag har drömt om det länge – att få hjälp att ta arbetsbilder på Iza, och nu äntligen. Tack D!
vallterrier.com 