Författare: vallterrier

Här om dagen var jag och husse ute på gemensam lunchpromenad med hundarna. Husse gick först med Iza, jag och K kom lite på efterkälken. När vi passerade huset där mördartaxen bor kom inte hon, men däremot hennes ”lillasyster” med vidhängande matte ut genom dörren. Den lilla taxen (som är sex månader och för tillfället mest påminner om en iller) skällde och gapade som besatt. Vi stannade och pratade lite och matte berättade att valpen är väldigt rädd och skäller på allt, t o m om dom parkerar bilarna ”fel”  (ur taxens synvinkel) hemma på tomten.

Samtidigt som hon var rädd och skällde var hon nyfiken på Karlsson. Och han är ju inte våldsam på något sätt så jag släppte fram honom så att de fick hälsa. Efter några korta nosningar var han nöjd (det var ju en ”äcklig” valp!) och kom och satte sig hos mig. Husse och Iza hade vänt och började närma sig, och NU förstår jag varför de flesta hundar vänder på några meters avstånd när de är lösa och möter en kopplad Iza. För framifrån såg hon INTE go’ ut. Den uppsynen borde skrämma slag på de flesta!  I liknande situationer brukar jag ju se henne bakifrån eftersom jag håller i kopplet, men nu fick jag som sagt ett annat perspektiv. Det såg så illa ut att jag var tveksam till om hon öht skulle hälsa på taxen, men den lät sig konstigt nog inte avskräckas. När Iza var framme hos taxen, som gick henne till mötes, så mjuknade hon (Iza alltså) i kroppen och slätade till anletsdragen, och hälsningen gick hur bra som helst. Taxametern tyckte nog att hon var en riktigt trevlig tant. 🙂

Sen promenerade vi åt olika håll på samma runda och möttes efter ett par kilometer igen. Då sa inte taxen ett knyst, till mattes ohöljda förvåning, utan viftade bara glatt på svansen! Nå’n nytta hade vi uppenbarligen gjort.

Men som sagt; jag förstår varför de flesta hundar vänder när de ser schäfertanten från frontperspektiv. 🙂

Idag snackar vi inte inte duggsnö. Idag snackar vi snöfall av typen ymnigt!  Åtminstone hemma och österut. Här vid jobbet är det inte så farligt.

När jag skulle lämna av lillnos hos svärföräldrarna i morse höll det hela på att sluta i den lokala bäcken trots min vådliga hastigheten av ca 10 km/h (förberett för nedförsbacke med 90°-sväng). Under snön var det uppenbarligen fullständigt glashalt. Nu hör det till saken att just precis där bor inte bara svärföräldrarna utan även husses salt-/plogbil samt en plog-/sandbil. Men detta tedde sig som den mest oplogade fläcken i hela kommunen.

Det var det där med skomakarens barn och de trasiga skorna…

Många har länge och envist hävdat att hundar inte kan vara avundsjuka. Att de beteenden som vi gärna kallar för ”avundsjuka” bara är ren och skär konkurrens. Nog tycker jag mig ha märkt (och hört!) att mina jyckar kan vara avundsjuka…

Nu är det tydligen vetenskapligt bevisat.

Länk till artikel i GP!

Det här med Spotify var en riktig höjdare! Tack Lena! Mitt musikintresse har tagit ny fart.

Jag lyssnar på en massa ”ny” musik, en del bra, en del mindre bra och en del direkt dåligt. Men det gör ju liksom inget när det kostar gratis. 🙂 Även om den ”nya” musiken inte är dagsfärsk så är den ny för mig, och där hittar jag en hel del guldkorn. Troligen kommer det med tiden att resultera i ett och annat skivinköp också eftersom jag gärna vill ha de riktiga favoriterna i bilen och ungefär där tar Spotifys förträfflighet slut.

Nu är det dags för lunchpromenad med de vilda djuren. Idag kommer den äga rum i duggsnö. Jodå, det finns snö, spösnö och – duggsnö. Det är små, små pytteflingor som man knappt ser men likt förb… är dom där.

Det är inte ofta jag faller pladask för en låt när jag hör den för första gången. Det mesta behöver ”nötas” in. Men det finns undantag, och detta är ett:

Det är lite katastrofvarning (typ Palme-mordet, Estonia, 11:e september osv.) på det hela, i det avseendet att jag kommer ihåg exakt var jag var när jag hörde den första gången. Det var i början av 80-talet och jag befann mig i min lilla etta i Blackeberg i Bromma. På radion var det ”Sommar” med Björn Skifs. Som sista låt spelades denna!

Det var väl knappt låten hann gå färdigt innan jag kastade mig på tunnelbanan för att åka in och köpa skivan.

I skivsamlingen finns några vinyler och t o m någon CD med Steve Winwood, och på dem finns det mycket bra musik. Nu har jag dessutom letat upp honom på Spotify så det är vad jag lyssnat på idag. 🙂

Låten är lång, och ”videon” består av ett bildspel utan någon som helst action. Men ta dig tid och lyssna åtminstone några minuter. Det är det värt!

Igår fick Manda (Årets Border 2006) på kennel Öresund en ny kull bt-valpar. Karlsson fick sex nya (halv)syskonbarn och Gino fick sex nya halvsyskon. Två hanar och fyra tikar blev det, och alla verkar må bra.

Foto: Kennel Öresund

Massor av gratulationer till den stolta praktmorsan (och hennes matte och husse).

Och är du på jakt efter en härlig kompis i borderterrierformat så tar du kontakt med Kennel Öresund!

Förra veckan var jag med i en ”tävling” hos MrArboc. Det man kunde vinna var en invite till Spotify. Jag var först, jag erbjöd en muta, men ändå snubblade jag på målsnöret. Att falla för outtalade hot om våld är fegt tycker jag. Sen att ”hotaren” befinner sig på samma arbetsplats (tror jag?) och jag på 136 mils avstånd tycker jag faktiskt inte borde spela någon roll. 😉

Nåja, skam den som ger sig. Nu var jag kvick i svängarna och har fått en invite från Lena istället. 🙂 Där var det den enkla och okomplicerade ”först till kvarn”-regeln som gällde.

Så nu ska jag utforska detta Spotify. Det började åtminstone bra med att två av sex ”förslag” på favoritmusik faktiskt är några av mina favoriter. Nästan lite spooky… 🙂

Får jag presentera Dr Feelgood!

Och han har inga som helst kopplingar till:

Det finns få individer (om ens någon?) som får mig att må så fantastisk bra som denna åttakilos-terrier. Han är minsann en riktig ”feelgood-hund”. 🙂 Han är helt enkelt den klarast lysande solen i mitt liv. Visst har även solen fläckar, men i det här fallet är dom få och små. Jag är så oerhört tacksam att jag har honom, att jag fick köpa honom av Karin, att han är min!

Puh… vad är det nu som föranleder denna lovsång? Inget särskilt egentligen, mer än att jag idag konstaterade ovanstående. Igen!

Vi har precis kommit hem efter ytterligare ett träningspass på klubben, helt på egen hand. Jag började med att lägga ett spår i hyfsat kuperad terräng, kanske 500 meter långt. Sen vallade jag uppletanderutan, 30 meter bred den här gången. Jag höll mig till min plan och började i högerkanten den här gången och då blev det inga lovar åt höger. 🙂 Slump kanske, jag vet inte. Han fick jobba ordentligt för att hitta alla sex föremålen eftersom det var ungefär så vindstilla det kan bli. Men han tappade inte av efterhand utan jobbade på lika fint hela tiden. Nästa steg är att börja dra ner på godisbelöningarna så att han inte får godis för varje föremål han lämnar av.

Efter det fortsatte vi upp till appellplan och fortsatte nöta framåtsändandet. Lite inkallning med ställande (och läggande) samt skall och kryp hann vi också med.

Sen bar det iväg ut i skogen igen för spåret. Han borde vid det här laget varit lite trött, men det märktes inte alls i spårarbetet. Han skötte sig jättefint förutom att han var gruvligt sugen på att ta bakspår. Alla pinnar fick vi med oss hem också. Jag hade noll koll på var jag lagt dom, så det var helt hans förtjänst. 🙂 Den kuperade terrängen är rolig tycker han och taggar som sjutton i uppförsbackarna. Jag kan ju erkänna att jag i uppförsbackarna saknar Izas draghjälp men i nedförsbackarna är gräsligt glad att det bara är 8 kilo i andra änden på linan. 🙂

Nu sussar han gott; Dr Feelgood!

***

För övrigt kan jag konstatera att:

• alla julklappar är klara, även om inte allt är levererat ännu.
• nästan alla julklappar är inslagna
• postpåsar till det som ska skickas är införskaffade
• julkorten är färdiga, t o m frankerade, och väntar bara på att skickas vid lämpligt datum.

Bör jag söka vård?

Vad ska jag nu göra ända fram till jul (om jag inte blir inspärrad)?

Träna hund kanske? 🙂

Hittills har den här dagen varit riktigt bra. Men den är ju långt ifrån slut så man kanske inte ska ta i för mycket?

Det började, som tidigare skrivits, med fortsatt DVD-installationssuccé. Jag som trott att detta skulle bli ett helhelgsprojekt och inte vågat boka in något annat. Sedan skulle husse in till stan för att shoppa julklappar och jag åkte med bara för att… för att… gå och kika?! Det är inte ofta jag tar mig tid till det. Det slutade med att jag på ett helt oväntat ställe hittade en massa kläder helt i min smak, så nu har jag gjort ytterligare en insats för att häva lågkonjunkturen. 😉

När vi kom hem packade jag in K i bilen och åkte till klubben. Började med ett uppletande i tävlingsrutan, och den här gången blev ”korridoren” 20 meter bred, med sex föremål. Han jobbade på sååå fint, och jag är mäkta stolt över honom. Ja lite stolt över mig själv är jag också, för att vi faktiskt verkar vara på banan igen vad det gäller det momentet, och för att jag har tagit oss dit alldeles själv. Ja Karlsson har ju också varit delaktig, men träningsupplägget har varit mitt och det verkar ha fungerat. Några ”nötter” finns kvar att knäcka, som t ex att han efter 10-15 meter alltid gör en lov åt höger för att ta sig ut på djupet. Men ska jag vara ärlig så börjar jag nog oftast i vänsterkanten eftersom det av någon underlig anledning oftas är sidvind från det hållet. I morgon ska jag köra en repris och då tror jag att jag ska börja till höger på baslinjen så att han kommer ut på ovallat om han lovar åt höger. Det kanske gör susen? Han är nämligen ganska noga med att hålla sig inom vallningen.

Efter det körde vi lydnad med fokus på framåtsändande. Nu börjar han greppa det där med tempoväxlingen vid gruppen (läs hinkarna) och några gånger fick han till det riktigt bra. Om man bortser från inkallningsdelen, som jag inte kör ännu, och väl ytterst sällan kommer köra på träning om det inte börjar strula, så skulle jag gissa på att de bästa gångerna var värda åtminstone 7-8 poäng. Sen ska det erkännas att det fanns klockrena nollor också. 😉

Inkallning med ställande körde vi också, och även där verkar vi vara på rätt ”spår”. Just nu känns det onekligen som om uppflyttning till elit spår (om vi inte blir bortlottade när jag väl anmäler) ligger närmare till hands än start i lydnadsklass II! Men det kan iofs ha att göra med mina prioriteringar också. 😉 Brukset ÄR roligare, och då blir lydnadslydnaden något jag gör lite halvhjärtat – med vänster hand. Och att DET inte är något succékoncept begriper t o m jag. 🙂

Ikväll ska vi ut och käka med ett gäng kompisar, så alla förutsättningar finns för att det blir en fortsatt bra dag. Och i morgon är planen att upprepa dagens träning, förhoppningsvis kompletterat med ett spår också. Hoppas bara att yr.no håller vad dom lovar – uppehållsväder!

Klockan är 09.00 och nu har jag rett ut hur man spelar in på nya dvd:n också. Det var ju en tanke med att jag köpte en Panasonic… Den förra var en Panasonic vilket gör att jag känner igen mig ganska väl i menyer och funktioner (även om en del ändrats på tre år). Ibland är jag helt enkelt vansinnigt listig. 😉

Jag lydde Bibbis råd (i föregående inlägg); tog några djupa andetag och började läsa instruktionsboken. Det var ungefär här paniken började komma krypande:

När jag tuggat fradga en stund insåg jag att det bara var de övre högra 25% som gällde mig. 🙂

Eftersom jag lyckats tappa bort den handritade ”kartan” jag fick i butiken igår (och som, såvitt jag mindes, inte stämde riktigt med detta) så fick jag dessutom improvisera lite, men tro’t eller ej – nu funkar det! Och jag fick till det i första försöket. Har inte behövt byta plats på en enda sladd!

Förutsättningarna var följande:

• Ihopkrupen bakom TV-bänken i en ergonomiskt helt förkastlig arbetsställning.
• Ivrigt påhejad av en bt med ett hastigt påkommet elektronikintresse (som valp var han mer intresserad av VVS) och helst skulle sitta i mitt knä – just där och då.
• Ackompanjerad av en sur husse (som knappt har sovit på hela veckan) och gick omkring och muttrade kommentarer i stil med: ”det där klarar du aldrig”, ”har du märkt upp sladdarna?”, ”tur att vi har husvagns-TV:n så att jag kan se På spåret på den…” och liknande munterheter.

Men jag fixade det, på mindre än en timme inklusive urmontering av av diverse obrukbara apparater. Och då blev husse sur igen, för att han haft fel! 😛

Kapitlet om hur man gör när man spelar in har jag sparat till i morgon…

Nu har dom publicerat en ny version av WordPress, precis när man hittat alla finesser i den gamla som funkade utmärkt. Det här ser mest ut som en ommöblering i admingränssnittet. Till vilken nytta?

Världens Bästa Karlsson hälsar och tackar för alla gratulationer. 🙂

Nu är födelsedagskalaset avklarat, och det gick i rekordfart!

70% av födelsedagspresenterna (mätt i inköpspris) har han förbrukat. Grisen slutade ”oinka” efter ungefär 6,5 minut, och trynet hänger i flisor. Då ska man betänka att Gino haft en likadan gris i nästan hela sitt liv och såvitt jag vet så ”oinkar” den fortfarande. (Det måste vara något fel på den terriern, bristande mördarinstinkt kanske?). Även SM-fyran i skydd (en malle) har en likadan och sist jag hörde något så levde den också, men här höll det alltså i 6,5 minut! De resterande 30%, en blå mjukis-elefant, lever än även om den börjar se lite luggsliten och svanslös ut…

Glassen slank också ner i ett nafs. Karlsson hade så bråttom att det satte sig på tvären och allt höll på att komma upp igen. Så kan det gå när man försöker äta i schäfertakt. 🙂

Här är några bilder från spektaklet.

30% av presenterna, fortfarande vid liv när detta skrivs, men svanskuperad.

Numera icke ”oinkande” gris. Men K kanske har hört att man ska slakta grisen när det närmar sig jul?

Allt ska släpas ut i biabädden och torteras.

Mer tortyr!

Iza fick låna nasse en kort stund, men hon var inte så road.

Klara, färdiga, GÅ!  Dagen till ära serverade glassen på bästa Höganäsporslinet.

Bråttom, bråttom!

Jösses, jag vill äta fortare!

Vilket bordsskick!?

Dessutom har jag hunnit inhandla en ny dvd. Det blev en med både hårddisk och inbyggd digitalbox. Nu återstår bara att koppla in den, och ihop den, och upp den, och… Någon som kan skriva ut något lugnande kanske?  Marie?

Idag fyller min absoluta favoritterrier tre år! HIPP, HIPP, HURRA!

Förstår inte var tiden har tagit vägen, men det är ju en ständigt återkommande fråga så det lägger vi inte mer tid på just nu.

En precis nytagen (inte alltför smickrande) bild på mitt (otrimmade) hjärtegull, lillnos, träsktroll, Nils Karlsson Pyssling eller – helt enkelt – Världens Bästa Karlsson! Ja, kärt barn har många namn. 🙂

Kalas med glass och presentutdelning blir det senare idag, och förhoppningsvis hinner kameran med i svängarna så att det blir några bilder från spektaklet. 🙂

Egentligen ska man väl inte jämföra men det är svårt att låta bli; Karlsson fyller alltså tre och har hunnit bli uppflyttad högre klass spår och lydnadsklass II, vilket egentligen inte är något märkvärdigt för en treårig hund. Men Iza var tre och ett halvt när hon debuterade i appellen… och lydnad har vi aldrig startat i. Den sena debuten var väl iofs mitt ”fel” eftersom jag inte innan dess litade på att hon skulle ligga på platsen, men ändå. Och lydnad har jag aldrig haft några planer på med henne. Hon skulle helt enkelt inte passa i den ”miljön”.

Men åter till födelsedags”barnet”; ännu en gång GRATTIS!

(Undrar om han läser här? 😉 )

…kan man ju alltid slänga ut en mini-enkät. 🙂