Nåja, legend kanske är att ta i men nog är Karlsson ganska välkänd, åtminstone i borderterrier-kretsar. 🙂

Just nu känns han lite som … Rolling Stones. Varje gång de har gett sig ut på turné eller gett ut ett nytt album de senaste 20 åren har jag tänkt att ”nu är det väl sista gången” men icke. Det går några år och så är de på gång igen. 🙂 Lite så känns det med Karlsson nu men vi räknar veckor och månader istället för år och är så tacksamma för varje dag han får må bra och vi får ha honom kvar. Det är ju svårt med gamla hundar – vad är ”bara” ålderssymptom och vad är något annat? De flesta hade nog klassat honom som ”pigg för sin ålder” hela tiden men jag har ju märkt att magen besvärat honom ibland, även efter vändan på Västra Djursjukhuset i februari.

På påskdagens morgon matvägrade han. Det har nog bara hänt en gång tidigare i hans liv vad jag kan minnas. Han tittade med avsmak på matskålen och såg allmänt eländig ut. Vi handmatade honom under dagen och på kvällen åt han som vanligt. Kl 05.45 på annandag påsk stod han i sängen och skällde ut mig för att jag inte hade serverat frukost än. 😀 Jag har nog aldrig blivit så glad för att bli väckt vid den tiden en ledig dag. ❤ Några dagar senare hade han en lite svacka igen och då ringde jag veterinären och fick Andapsin utskrivet. Det hjälpte tydligen. Alltså inte medicinen för den har jag inte ens hämtat ut än, utan bara telefonsamtalet, för sen har det gått käpprätt … uppför. 🙂

Någon vecka senare sprang han ikapp med Maro i skogen! Det har inte hänt på länge. Sen dess så springer han bara för att springa liksom, när möjligheten finns. Han tar rejäl fart och använder en förvånad Maro som rundningsmärke. 😀  Just när jag filmade var de ovanligt långt bort, oftast är de bara ett par-tre meter framför mig, men det var så härligt att se.

Han drar t o m i kopplet när vi går ut på promenad. Det har han inte gjort i hela sitt liv, men nu är det inte bara pensionärsfasoner utan han vill ut i skogen – fort. Han hoppar och studsar. Det spritter och sprattlar i benen och han är så himla glad, och alldeles odräglig . 🙂

Här om kvällen när vi var ute på kvällsrastningen skulle han göra nr 2. Om jag står still brukar han gå några varv runt i kopplets längd och sen sätter han sig. Inte den här gången. Han gick några varv, sen började han trava och till sist blev det galopp. Det kändes som att longera ett fullblod. 😀 Jag skrattade så att jag nästan kissade på mig och det triggade honom ännu mer. Det slutade med att han stack svansen mellan benen och sprang fram och tillbaka, på en meterlång sträcka, i full fart. Rena rama valprycket. ❤ Tyvärr skrattade jag så mycket så jag fick inte fram kameran för att filma.

Förra veckan fick han följa med ut i spårskogen. Förra gången (i somras) var han väldigt förvirrad så jag hade inga förväntningar alls men som han spårade! Han tyckte bara att spåret var alldeles för kort. Det måste vi göra oftare!

Detta bildspel kräver JavaScript.

I lördags åkte vi till klubben med finkameran i högsta hugg. Han sprang med sina leksaker bra länge och var inte ens trött efteråt, åtminstone inte mer trött än att han orkade sitta i bilen och tjata när jag tränade Maro. 🙂

Den lilla hunden har definitivt gjort en rejäl comeback och växlat upp igen. Hur underbart är inte det? Med tanke på att världen ser ut som den gör just nu, på flera plan, så är han verkligen min räddning. Det går inte en dag utan att jag skrattar högt åt den lilla 14,5-åringen och hans hyss ute i skogen och hemma. Jag hoppas av hela mitt hjärta att vi får ha honom pigg och glad länge till. ❤

I tisdags hade vår norska chef kallat till online-möte för alla i företaget. Vi trodde att det skulle handla om korttidspermitteringar men det var värre än så. Vi blev uppsagda, allihop! Hela verksamheten ska flyttas till kontoret i Estland och så var det inte mer med det. Troligen ytterligare ett av alla de snabba och oövertänkta beslut som fattats av den norska styrelsen under åren, utan någon som helst konsekvensanalys.

Vi har väl alla varit medvetna om att det inte gått så bra för företaget sedan en tid tillbaka men att det skulle bli ett så drastiskt beslut, och redan nu, var en chock. Hade ju hoppats på att vi skulle klara oss i ett par år till så att jag sedan kunde ta ut en tidig pension men den definitiva dödsstöten för den planen var coronaviruset. 😦

På två dygn gick jag igenom faserna chock – panik – acceptans – lugn och sedan infann sig faktiskt en viss … lättnad. Jobbet har ju inte alltid varit en dans på rosor. Väggen har varit nära, riktigt nära, vid ganska många tillfällen under åren (senast i höstas) men jag har ändå hängt kvar. För varje ”hänga kvar-år” har väl möjligheterna att få ett annat jobb minskat i samma takt som min ålder har ökat. Fördelen med att kunna utföra 95% av arbetsuppgifterna hemifrån, och vara med hundarna, har dock övervägt.

Nåja, nu är läget som det är. Jag har 12 månaders uppsägningstid och sedan får jag väl leva på A-kassa i ett år. Därefter får jag tugga på naglarna i några månader innan jag kan börja ta ut pensionen. Det återstår dock att se om det finns några pengar kvar till A-kassa och pension efter att både statens och hela världens ekonomi har rasat samman p.g.a den här käftsmällen Kina gav oss. Utsikterna att få ett nytt jobb är troligen minimala med tanke på den arbetslöshet som råder, och den lär bli värre.

Redan när det här kaoset började kände jag att det var läge att börja hamstra. Nej, jag har varken hamstrat toalettpapper eller pasta. Jag har hamstrat pengar. Inköpen av villhöver-prylar har varit minimalt eller rättare sagt – inte alls. Jag har köpt det som har behövts, alltså i princip mat till oss och hundarna. Men … jag har tydligen varit väldigt förutseende och hamstrat sedan många år tillbaks.

När jag ser mig om i husets skrymslen och vrår inser jag att jag har hamstrat bland annat:

• Hundträningsvästar
• Hundträningsbyxor
• Fleecetröjor
• Hundträningsjackor
• Hundtäcken
• Hundhalsband
• Koppel
• Hundleksaker

Håller jag mig bara till hundar i samma storlek i framtiden lär vi klara oss. Många av halsbanden har jag knåpat ihop själv men de är ju inte mindre användbara för det.

Leksakerna är utspridda i många olika förråd, mest för att jag ska slippa se alla samtidigt och få ångest över det. 😛

Det förrådet som finns av allt hundrelaterat lär varken jag eller hundarna lyckas slita ut ens om vi försöker. Dessutom har jag ganska gott om ”civila” kläder och skor … och böcker. Om man helt bortser från ”vill ha”-faktorn kommer jag nog klara mig livet ut.

Det jag kommer sakna mest när jag får en rejält mycket lägre månadsinkomst är nog möjligheten att kunna spontanshoppa hundkurser eller träningstid i inomhushallar (på vintern). Jag kommer få tänka efter både en och två gånger i fortsättningen. 😦 Jag kommer få förlita mig på mina egna kunskaper och ev. träningskamraters. Dock har jag två kurser kvar i år, som jag redan anmält till. En tvådagarskurs hos Jenny Wibäck om en dryg månad och en helgkurs i specialsök till hösten. Jag har dessutom anmält till Kindslägret i sommar men att det blir av är väl inte troligt. Något slutgiltigt beslut är inte fattat än men i början av nästa vecka ska SKK meddela vad de beslutade på mötet i onsdags. Jag är ganska övertygad om att restriktionerna (max 10 personer, utomhus) kommer hålla i sig åtminstone över sommaren och det kanske är lika bra med tanke på omständigheterna.

Nåja, vi är friska än så länge och det får man vara mycket nöjd med. I eftermiddag ska vi träna specialsök, utomhus, med vänner och det är gratis. 🙂