Kanske överreagerade jag?

För ett par veckor sedan började jag misstänka att Karlssons prostataproblem återkommit. Han medicinerades i höstas för prostatan, UVI och fick samtidigt Onsior. Det förorsakade inga problem med magen men när han av annan orsak fick Onsior senare under hösten pajade magen och vi slutade omedelbart med medicinen. När vi övergick till ”magfoder” blev magen ok och har varit så sedan dess.

Nu var det alltså dags för en ny omgång Ypozane p.g.a lindrig prostataförstoring men tack och lov hade det inte utvecklats någon UVI så antibiotikan slapp vi och likaså Onsior. Den här gången fick han väl i princip alla tänkbara biverkningar av Ypozane, utom just magproblem. Han verkade ha lite ont i magen ibland men det som kom ut i bakänden var helt ok. Några dagar efter att medicineringen avslutades var han sig själv igen men i lördags började det, med diarré. Han kräktes också en gång men var pigg och glad ändå. Han är ju en terrier gubevars…

När han kräktes kom det upp lite vitt ”fluff”?! Han är ju inte den som äter fluff i normala fall så det kändes konstigt. Maro hade varit i farten och ruskat sin läckande fluffbädd och tydligen fick jag inte tag på allt utan Karlsson satte i sig resten utan att vi såg det.
På natten kräktes han igen – utan fluff – och på söndagen var magen riktigt dålig.
Jag åkte till veterinären och köpte dietmat på burk och vätskeersättning. Canikur hade han fått sedan lördagen. Han fick burkmat i teskedsstora portioner ca en gång i timmen och han fick behålla både det och vatten så det kändes ändå rätt lugnt. Allmäntillståndet var gott och han hade ingen feber. Men kl 18.30 kom allt han fått under dagen upp, inklusive vätska, och då rasade min lugna fasad.

Jag ringde direkt till Västra Djursjukhuset i Göteborg. Jag har mycket god erfarenhet av dem sedan tidigare. När jag förklarade läget frågade de bara; när kan ni vara här?
Vi konstaterade att det skulle ta ca en timme, inkl. startsträckan här hemma, och ca 19.40 var vi där och fick träffa veterinär direkt. Vi kom fram till att han skulle få tillbringa natten hos dem, med dropp och tillsyn. Det är ju inte roligt att lämna en hund på djursjukhuset men här kändes det verkligen som det mest vettiga alternativet, framför allt med tanke på hans ålder.

200228A

200228BDagen efter var jag förberedd på en lång väntan. En veterinär skulle ringa upp efter ronden, men … kl 07.27 kom ett sms! ❤

Även om han ser lite ledsen ut på bilden så värmde det både matte- och hussehjärtat enormt, bara med omtanken (som säkert är en rutin). Det var värt så mycket!

Senare ringde veterinären och berättade att om inget tillstötte under dagen borde han kunna åka hem på kvällen. På morgonen hade han haft en liten gallkräkning, med lite fluff, och troligen var det det sista och det som irriterat så att han blev så dålig. Min teori är att han mått lite illa på lördag förmiddag, hemma, och i brist på gräs knaprade han i sig fluffet som, mycket lägligt tyckte han, fanns till hands.

Ett dygn efter att vi lämnat honom var vi på plats igen och hämtade en trött liten hund som nog inte sovit så mycket. Efter hemkomsten har det bara gått uppåt. Han är lika pigg, odräglig och tjatig som han brukar vara, eller t o m mer för han får ju inget godis! Som den 14-åriga terrier han är har han väl utprovade rutiner för när det ska delas ut godis. Godiset består oftast av hans vanliga (diet-torrfoder) men det är irrelevant, det är mest principen det handlar om. 🙂 Att han fått mat sex gånger om dagen efter hemkomsten, enligt instruktioner från veterinären, räknas liksom inte. 🙂 Nåja, om några dagar är han tillbaks på sitt torrfoder och då vågar vi nog dela ut lite även som godis.

Nu kan man ju tycka att jag överreagerade. Hunden var liksom bara dålig i magen… Men, om man varit med om Izas sista dygn var det nog inte konstigt. Hon gick från ”lite lös i magen” ena morgonen till praktiskt taget död morgonen efter. Hon fick inte behålla ens vatten på natten och det kom bara blod i alla ändar. Att se livet, bokstavligen, rinna ur en hund hoppas jag att jag slipper uppleva igen. Jag är fortfarande förvånad att vi faktiskt hann till veterinären när de öppnade (att åka till Göteborg på natten var inget alternativ när hon var i så dåligt skick) och fick avsluta hennes liv där. Det var naturligtvis oerhört tragiskt att hon skulle må så dåligt sina sista 12 timmar men beslutet att ta bort henne var inte svårt. Tanken hade ändå funnits där att hon inte skulle klara en vinter till med halka och allt vad det innebär, men en sådan natt ville jag inte riskera att uppleva igen och därför bar det iväg till Göteborg ”i tid” den  här gången.

Jag är också oerhört tacksam att Karlsson kräktes 18.30, och inte en halvtimme senare, för då hade vi inte hunnit till Västra Djursjukhuset. De två (eller tre?) gånger jag varit där tidigare har det varit hyfsat akut, åtminstone i min värld, och inget tjafs om att boka en tid utan första gången (Karlsson) var frågan samma som nu; när kan du vara här? Andra gången (Maro) stod vi och knackade på dörren innan de öppnade och vi fick hjälp direkt. Helt fantastiskt bemötande!
200228C

Veckans ros går alltså till Västra Djursjukhuset! ❤ Och till Karlsson som repat sig så bra, även om han säkert hellre vill ha snacks än en digital ros. 😉

Nu håller vi tummarna för att magen håller sig lugn!

På vägen hem från Göteborg i söndags kväll konstaterade jag också att på snart 30 år som hundägare så var nog detta första gången jag varit tvungen att lämna in en hund akut för övernattning så på det sättet är jag lyckligt lottad.
Iza ”övernattade” efter att hon kastrerats men det var planerat. Ändå höll det på att sluta med katastrof men det är en helt annan historia.

Mattes kamplust har vaknat

Som det framgick i förra inlägget så var jag för bara några veckor sedan ganska uppgiven vad det gällde fortsatt tävlande i både bruks och lydnad. Det enda jag såg framför mig var rally och kanske specialsök. Jag hade mer eller mindre bestämt mig för att avstå kurser och läger under året (eller för all framtid?). Kurser/träningsdagar i specialsök var det enda jag kunde tänka mig men helt plötsligt var jag anmäld till fyra kurser och två av dem har vi klarat av den här veckan.

Någon gång före jul (när jag fortfarande var väldigt uppgiven) råkade jag anmäla mig till en distanskurs i mental träning hos Jenny Wibäck. Ämnet för kursen är ”Andra chansen”, speciellt anpassad för sådan som jag – som mer eller mindre gett upp. Kursen börjar om några veckor men bara själva anmälan startade tydligen en process i mattehjärnan. Av bara farten anmälde jag även till ett av sommarens tvådagarsläger hos Jenny, som uppföljning på distanskursen tänkte jag. Dit är det dock ett tag kvar.

Jag är ju inte direkt känd för att ge upp. 29 (!) tävlingar i högre klass med Karlsson är väl ett tydligt bevis på det. Där visste jag ju i och för sig att alla delar fanns, med god marginal. Problemet var ”bara” att få till allt på samma dag vilket vi aldrig fick – men att bara orka kämpa så länge är ju ett bevis på ett visst mått av tjurskallighet. Vi gjorde ju också rätt många tävlingar i lydnadsklass 3 (gamla modellen) utan att lyckas bli uppflyttade. Att ”ge upp” med Maro har känts jättetråkigt men nästan som det enda realistiska.

Någonstans runt jul fick jag syn på att Åsa Sellidj skulle hålla en tvådagarskurs på Göteborgs Hundarena i slutet av januari. Jag har hört mycket gott om Åsa och var nyfiken på hennes ”tänk” som tydligen är lite annorlunda och kanske kunde vara något för oss. Tyvärr var kursen förlagd till måndag-tisdag. Måndagen kunde jag ta ledigt men inte tisdagen. Jag anmälde mitt intresse för att vara med på måndagen om inte kursen skulle bli full. Förra fredagen fick jag grönt ljus, jag kunde delta på måndagen och det är jag, med facit i hand, enormt glad för! Att jag inte kunde vara med på dag två sörjer jag.

Jag tror faktiskt aldrig att jag varit med om en instruktör som varit så mån om att sätta sig in i problemet, analysera det och ha en plan klar ganska direkt. Problemet – för de som inte vet – är att han blir så exalterad av kommendering/tävlingssituation att det blir överslag i den lilla kelpiehjärnan. Han biter i mina kläder, buffar, tränger och när det är riktigt illa går han och ”luftjuckar”. 🙈 Naturligtvis får detta beteende mig helt ur balans och oavsett vilken vattentät (?) plan jag hade innan vi startade så faller allt samman, fort och lätt. Och när jag blir irriterad tar han till nosande, som en lugnande signal.

Jag har, många gånger, sagt att det är ett beteende som han inte själv är medveten om. Jag har uttryckt det som att ”om han varit en schäfer hade han skrikit/gnällt” och det intressanta var att Åsas analys var exakt densamma, utan att jag nämnt min teori. Han vet inte att han gör det! Vi har kursat för många instruktörer och fått många tips, allt från att ”säga åt honom på skarpen” (vilket bara gör honom ännu mer stressad och osäker) till gud vet vad. Någon enstaka har inte ens brytt sig om att lyssna på min beskrivning av problemet och ännu mindre försökt komma på en lösning. På sätt och vis har jag väl själv varit lösningen på spåren länge (det handlar om hur jag går, hur jag andas osv) men det är så himla lätt att ramla in i den gamla, onda spiralen.

Under kursen fick vi även ett nytt, neutralt, ord för att bryta beteendet (även nosande) som även kan användas av träningskompisar, de gånger man har sådana, annars får man använda spegel. Ett nytt ord för ”kontakt” ska vi också träna in. Jag ska dessutom starta lugnt, med ett ”halvsteg”, efter alla halter och försöka gå avspänt men ändå målmedvetet och, framför allt, inte titta på honom. Egentligen inga nyheter men ack så svårt att göra allt rätt, samtidigt. Kanske kan det bli lite lättare när någon annan har satt ord på det?

Något jag började med för några veckor sedan, alldeles på eget initiativ, var att kliva ur position innan belöning. Det sitter väl inte helt i ryggmärgen än (det är rätt mycket som fattas i den där ryggmärgen) men vi jobbar på det. Även det kom från Åsa, utan att jag nämnt det. Hon adderade dessutom lite annat i belöningsritualen.
När det gäller rallyn och högerhandlingen väntar jag dock ett tag med den metoden. Där behövs förstärkning i position än så länge.

På det stora hela var det en fantastiskt bra dag, där vi uteslutande nyttjade vår tid till fritt följ, och jag sörjer att jag inte kunde vara med andra dagen. Hoppas vi får en ny chans ganska snart.

Uppletandet är ju ett annat moment jag nästan har gett upp. Detta moment har strulat något enormt under åren. Så mycket strul att jag periodvis inte tränat det alls… 😦 Maro kan göra jättefina uppletanden, om han får titta på när jag vallar rutan/korridoren. Med annan synretning kan det också fungera. Det ska helst vara en känd plats, där han har kört uppletande förr. På kända platser (typ klubbens uppletanderuta) kan det fungera ändå men det är långt ifrån stabilt. Det där med att jag vallar rutan och han tittar på kommer ju dock aldrig att ske på tävling. Han har också en del hyss för sig i rutan, ffa om det varit andra hundar där tidigare. Då ska det nosas, och kissas och han är generellt väldigt ofokuserad.

För en dryg vecka sedan fick jag tips om en endagskurs i uppletande för Anna-Lena Wendt. Hon är erkänt duktig på detta och det är väl 15-16 år sedan jag och Iza gick en kurs för henne. En del av tänket från det tillfället finns fortfarande i mitt huvud och används men det var definitivt dags för en uppfräschning. Igår åkte vi alltså mot Göteborg och GMBK. Första passet bjöd han på exakt alla felbeteenden jag ville komma åt och det var ju bra, annars hade inte kursen gett lika mycket. Anna-Lena var t ex överens med mig om att det inte är någon bra idé att ”fya” honom för att han kissar. Eftersom han är som han är blir han bara ännu mer osäker. Läxan är nu att genom linjetag och att lära in tydliga signaler (det är inte min bästa gren) öka fokuset på att hitta prylar istället för att ägna sig åt ”slask”. I början med synretning och sen genom att ”sudda” synretningen gradvis.

Även detta blev en mycket bra dag. Nu ska vi bara göra läxorna också. 🙂

200202A

Två kurser på en vecka mitt i vintern (även om det inte är särskilt mycket vinter egentligen) och däremellan tre långa och intensiva dagar på jobbet… En vecka att minnas, helt klart. Dessutom hann vi med en träningstävling förra söndagen och i morgon har vi bokat inomhusträning i Landvetter med Maros syrra & Co. Idag ska vi träna på ett par av våra läxor. Problemet just nu är att min hjärna blev lite splittrad. För en vecka sedan var det i princip rally och specialsök som ockuperade den. Nu blev det plötsligt så mycket mer. Roligt, men jobbet (det man får lön för) lägger ju onekligen vissa hinder i vägen, åtminstone innan kvällarna blir ljusare. Vi får väl kämpa på inomhus och på helgerna så länge. Idag skiner t o m solen så vi väntar bara på att den drivande jakthunden, som kan störta över tomten när som helst, ska tröttna, sen ska vi gå ut på gräsmattan och träna.

På tal om väder förresten; natten till fredag kom det lite snö (det är inget jag saknat!) men den var borta ett dygn senare. Jag tog helg redan vid lunch på på fredagen och inte ens snön kunde förta den underbara känslan av skog, luft och dagsljus efter att jag varit instängd i ett fönsterlöst konferensrum i tre dagar.

200202B