För någon månad sedan var jag och Maro på kurs hos Heléne Lindström/High 5. Det var en givande och peppig kurs och vi hade en riktigt bra kursdag på lördagen. När kursen var slut för dagen åkte vi och checkade in på vårt B&B. Där fanns inte så mycket annat göra än att glo på TV och … kolla sociala medier.
Det skulle jag inte ha gjort.
Där haglade rapporter om uppflyttningar och SM-kval. Bl a hade Maros syster Yra kvalat in till SM i lydnad. Något jag verkligen unnar henne och hennes matte. De är superduktiga båda två och jag tycker det är väldigt roligt, på riktigt! ❤ Sörjer bara att jag förmodligen inte kan åka och heja på plats.
Det handlar inte alls om missunnsamhet men från att ha varit nöjd och glad och känt hopp om framtiden, trots våra ”issues”, ramlade jag rakt ner i det stora, svarta jämförelsehålet. Jag har varit där på botten förut och kravlat upp med hjälp av samtal med diverse kloka människor och en portion egenproducerad jävlar anamma.
Rent logiskt så fattar jag naturligtvis att det är massor av människor som har tävlat och inte lyckats, och väljer att tiga om det. Förmodligen är de många fler än de som faktiskt har lyckats, men just när jag är på botten av det där svarta hålet hjälper inte den vetskapen. Då känner jag mig som världens sämsta hundtränare. Jag blir bara ledsen och tappar modet fullständigt. Varför kan inte jag och min knasiga, älskade guldklimp också få lyckas, och ”skryta” på FB om våra bravader. Varför…? Varför…? Det måste ju vara mitt fel, eller…?
Det är ju f*n att det ska vara så lätt att bli nertryckt, utan att någon ens trycker ner en?
Sen försökte jag resonera lite logiskt med mig själv och argumentera med mitt ledsna jag; vi har alla olika hundar, vi har olika målsättningar och förutsättningar, vi har olika mycket tid, olika träningskompisar (eller inga alls) osv. Försökte dessutom trösta mig med att jag och Karlsson faktiskt kom rätt långt så helt igenom urusel kan jag ju inte vara, eller…? Och visst, jag och Maro har också kommit en bit men jag känner mig smått uppgiven när det gäller att komma längre än vi gjort. Hur det går med det får framtiden utvisa.
Nu handlar det ju i grund och botten inte om att kunna skryta på FB utan om att jag behöver tävlingsmål för att vara motiverad att träna och får inte kelpien träna så mår han inte bra, och inte jag heller, så vi måste ju ta oss ur den här onda cirkeln på något sätt.
På söndagen var det en ny, kanonbra kursdag med ett härligt gäng och en peppig instruktör och sen dess har det gått upp och ner, med både träning och mattes sinnelag.
Under vintern bestämde jag oss för att vi måste ut och tävla för att vänja det bruna djuret vid tävlingssituationen, helt enkelt träna på att tävla. Prova olika strategier för uppvärmning, transporter mm. Momenten ”kan” han ju, om man kan säga så, men det är något som händer i kelpiehjärnan när vi kliver in på banan och vad det är har varken jag eller någon annan kommit underfund med.
Den kampanjen började förra helgen med en klass 2-tävling som var rätt deprimerande. Utan plats (vi jobbar fortfarande på den och avstod momentet) hade jag inget hopp om 1:a pris men målsättningen var ett 2:a pris. Inte helt orealistiskt tyckte jag men vi nådde inte alls dit, på långa vägar. Maro var helt väck i dofter, ffa mellan momenten, och det gav en dålig känsla. Höjdpunkten var väl 10 på fjärren (ibland glimmar det till) men i övrigt var det inte jättekul.
I lördags var det dags igen, denna gång på hemmaklubben och det kunde bli värre – tydligen. 😦 Omkastad momentordning, vilket jag iofs inte tror spelade så stor roll, men det var total katastrof både moment- och känslomässigt och efter ca hälften bröt vi.
Eftersom vi hade dubbla nybörjarklasser i rally samma dag hade jag även anmält dit. Även detta i syfte att träna på att tävla. Dessutom har han ju en klubbmästartitel i rally från i höstas och då verkade han tycka att det var roligt. Det var ju en prövning, men säkert en nyttig sådan, att ladda om efter den misslyckade lydnaden och det var inte alls lång stund emellan. Första starten kändes ”sådär” men gav ändå ett kvalificerande resultat på 80 p. Start nr 2 kändes betydligt bättre men när det visade sig att jag slarvat bort 25 p, bl a genom rymningsbenägen leksak i ryggfickan, så blev det bara 65 p och inget kvalresultat. 😦 Stora skämsmössan på matte…
Igår var det dags för nästa rallystart, inomhus. Rätt rörig miljö, ffa innan vi gick in på banan, men det hela slutade med 91 p och en andraplacering.
Nu var ju inte tanken att han skulle bli rallyhund men medan vi jobbar på med resten kan vi köra rally lite ”med vänstertassen”. Nybörjar- och fortsättningsklass är ju inte så krävande när man trots allt har en ganska duktig lydnadshund (även om han inte visar det på lydnadstävlingar) men sen blir det ju värre. Nåja, vi får se vad som händer framöver, i ”alla” grenar. Vi har ju brukset också men det är långt kvar till tävlingsstart där, ffa med tanke på lydnadsbiten (läs framåtsändandet).
Så över till något annat och betydligt mindre spännande men mer avslappnande. Påskhelgen tillbringade vi med husvagnen, vid HAVET! ❤
Närmare bestämt i Tylösand. Det var inte jättevarmt men sol och trevligt väder i största allmänhet. Några bilder från detta kommer här. 🙂
Vi fortsatte att jobba på Maros labrador-skills. Det gick sådär men han blev i alla fall blöt på magen. 😛 Karlsson fick hålla sig på land med tanke på vattentemperatur i kombination med ålder.
Är det påsk så är det!
Vackra solnedgångar bjöds det också på och inget blir ju sämre av en kelpie i förgrunden. 🙂
vallterrier.com 