Den där blicken…

De där ögonen har full koll på det mesta och i synnerhet ögon – både mina och andras. Nu är det inte enbart och främst kelpieögonen (och blicken) ovan det ska handla om, utan mer mina ögon och min blick.

Denna hund är så oerhört känslig för min blick, och även andra människors. Om någon annan tittar på honom lite för intensivt går han ibland igång och börjar skälla och det är ju inte alltid (läs: aldrig) önskvärt.
Likaså om han inte ser ögonen på någon, på grund av t ex solglasögon, kan han reagera – mer eller mindre kraftigt.

Han är självklart även känslig för min blick men där yttrar det sig lite annorlunda. Exakt hur känslig han är börjar jag äntligen inse, efter 4,5 år…

Ganska snabbt insåg jag att han, naturligtvis och precis som de flesta hundar, får ett bättre fotgående om jag inte tittar på honom. Jag bör sträcka på mig, sticka näsan i vädret och kolla trädtopparna i fjärran. Att min blick spelar roll även i t ex framåtsändandet kändes inte heller konstigt. Även där är det näsan i vädret och trädtoppsspaning som gäller.

I uppletandet har han ibland en tendens att stanna och titta på mig. Om jag tittar tillbaka så stannar allt liksom upp och han låser i min blick. Är han nära räcker det med att jag vänder blicken från honom och utåt så fortsätter han. Är han långt ut i rutan när det sker måste jag demonstrativt vrida bort huvudet (och blicken) en aning.

I dirigeringsapportering (klass 2) gäller det först och främst att jag vänder åt ”rätt” håll när jag ställt honom vid konen. Är det vänster apport ska jag vända åt höger, och tvärt om. Vänder jag åt höger är det vänster apport som först kommer i mitt blickfång och om jag låter blicken stanna där tills jag kommenderar blir det nästan alltid rätt om inga andra yttre faktorer stör.

Det jag har upptäckt på senare tid är att jag helst inte ska titta på honom i:
• Metallapporteringen. Tittar han på mig och får kontakt så tvekar han när han i gripandet. OK, han gillar inte metallapporten men det blir åtskilligt mycket bättre om jag inte fäster blicken på något annat
• Vittringen och andra apporteringar; ingångarna blir bättre och tugget mindre om han inte får ögonkontakt
• Fjärren; snyggare skiften om jag tittar rakt fram, ovanför honom. Dock är det ju rätt knepigt att på träning inte kunna titta på hunden i det momentet. Där måste man ju verkligen se detaljerna…

Jag har till och med upptäckt att jag kan få honom att backa ut från mig genom att bara höja blicken, och kanske ögonbrynen en aning.

Kort sagt är det matte som måste lära om, och komma ihåg, en hel massa saker och beteenden. Än så länge funkar det knappt på träning så hur jag ska komma ihåg det i tävlingssituationen är en gåta – man är ju av naturen nyfiken. 😛

Nåja, vi jobbar på att dressera matte så får vi se hur långt vi kommer.

Januari har f ö varit en jäkla skitmånad och egentligen började det redan innan jul. Diverse sjukdomar och åkommor har avlöst varandra (hos mig) och som final gick jag i fredags och halkade rätt illa på väg till jobbet så just nu dras jag med några eventuella revbensfrakturer och troligen ett antal rejäla blodutgjutningar runt bröstkorgen. Jag är alltså helt oduglig när det kommer till hundträning men mellan de tidigare svackorna har vi i alla fall fixat några lydnadspass inomhus, något spår och något uppletande. Nu längtar jag sjukt mycket efter att bli hyfsat smärtfri och kunna träna igen. Om snön som fallit i veckan mirakulöst skulle försvinna skulle det bli ännu bättre men det ska man väl inte hoppas för mycket på när vi går in i februari?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s