Då är 2018 snart till ända. Sammanfattningen av året klarade jag av när jag skakade liv i bloggen för ett par veckor sedan. Det kan man läsa här.
När 2017 var slut, och vi gått från debut i startklass till uppflyttade till klass 2 i lydnaden och från debut i appellklass spår till uppflyttning till högre klass kändes det som ett klokt beslut att ta ett sabbatsår från tävlandet. Klokt eller inte? Hoppet upp till nästa klass är stort i båda grenarna och vi hade mycket att träna på. Jag gjorde ett litet avsteg från min plan i juni och det gick ju inget vidare men där var det många yttre faktorer som påverkade. Det som hindrat ytterligare starter i lydnaden är väl främst det faktum att Maro inte är bekväm med platsliggningen och att träningstillfällena med trygga hundar är oerhört få. Vi fortsätter att kämpa och även om vi fick ett rejält bakslag för ett par veckor sedan så har jag inte gett upp, även om den spontana känslan just då var att ”nu skiter vi i det här”… 😦
Något jag dock insett är att vi måste ut och tävla, med eller utan platsliggning. Så länge vi avstår platsen får vi helt enkelt tävla i vår egen liga, utan tankar på uppflyttning, för den lilla högkänsliga kelpien måste träna på att tävla, och koppla bort omgivningen. Jag behöver också träna på att hantera kelpien i tävlingssituationen. Det är ett ständigt pågående experiment…
På KM i november, med officiella regler, kom vi ju faktiskt upp i 196,5 p trots två nollor så det finns ju där. Vi måste bara träna på att klara av det i olika tävlingssituationer också.
Eftersom det lilla livet fann sig såväl tillrätta bland rallyskyltarna på vårt KM så att vi gick och blev klubbmästare, trots minimalt med träning, är det väl inte helt omöjligt att det blir någon/några starter även i den grenen men den som lever får se.
Karlsson då? Han får förhoppningsvis fortsätta vara frisk, pigg, lagom olydig och i vägen, som en alldeles normal pensionärsterrier. ❤
Idag är det som sagt nyårsafton och kvällen kommer tillbringas hemma, bara jag husse och hundarna, i lugn och ro. Med tanke på förkylningen som slagit klorna i oss båda (även om vi nu är på bättringsvägen) var det nog bra att inget annat var planerat. Nu håller vi bara tummarna för att de närmaste grannarna tar det lika lugnt med fyrverkerierna som vanligt.
Vi önskar alla ett gott slut på 2018 och ett alldeles strålande 2019!
Terriern i familjen, dvs Karlsson, har ju på sina 13 år lyckats bli rätt ”street smart”. Inte så att han springer omkring på gatorna i stan och är smart men han vet exakt hur han ska hantera sin matte (och andra) för att få sin vilja igenom – eller rättare sagt för att få något ätbart. Exakt var han ska vara vid vilken tidpunkt eller i vilken situation. Hans paradnummer numera är att … vara i vägen. 😀
Jag tror det hela började med att jag – när han var liten – körde samma princip som med hans storasyster Iza; man går inte ut genom dörren förrän matte har gått ut och säger ”ok”. Det har inget med ledarskap eller rang att göra utan är en ren säkerhetsåtgärd. Jag vill scanna av omgivningen först, så att det inte sitter en katt på trappan, springer en jakthund i trädgården eller bambi står och käkar äpplen, t ex. När han var duktig och väntade på ok fick han en liten godisbit. Det resulterade rätt snart i att han vägrade gå ut förrän han fått sitt godis. Detta har han vidareutvecklat till att så fort det öppnas en dörr till ett förråd eller en garderob eller något annat som det går att gå in i så … går han in. För då måste han få godis för att gå ut, och då går han liksom inte ut tillräckligt mycket om det inte utlovas något gott.
Det där med att inte gå ut genom ytterdörren har han produktutvecklat till att inte gå in genom ytterdörren utan muta. Detta gäller framför allt efter promenad. Då blir han tung som en mindre rottweiler och tassarna växer fast, ända tills jag siktar med vänster hand mot vänster ficka… 🙂
Vid något tillfälle har nog Maro varit lite ”näbbgäddig” när vi kommit in från promenaden vilket resulterat i att Karlsson, som absolut inte vill ha bråk om det går att undvika, har krupit in med huvudet någonstans, som en lugnande signal. När jag hittade honom första gången, utan att ha sett exakt vad som hänt, blev jag naturligtvis lite förtvivlad och för att peppa honom lockade jag ut honom med glad röst och … godis. Nu hittar jag honom med huvudet intryckt lite överallt, utan att Maro ens är i närheten, väntande på att jag ska upptäcka honom.
Min TV-fåtölj är populär, men bara på kvällarna om jag går därifrån. Då vet han att jag snart kommer tillbaka och är mycket snabb med att sno min plats. När jag kommer tillbaka så blir han antingen lockad därifrån med en pytteliten godisbit eller upplyft för lite hångel. Båda duger säger han. 🙂 Värt att notera; han ligger aldrig där på dagarna, när jag inte är intresserad av att sitta i fåtöljen.
Hans senaste trick är att lägga sig eller ställa sig under min köksstol när jag sitter där. I början tyckte jag att det var mysig. Han är ju ingen knähund men det var ju lite mys att han i alla fall ville ligga vid mina fötter. Sen kom jag på honom. Det är snudd på omöjligt för mig att komma därifrån – utan att slänga en godisbit på golvet en bit därifrån så att han reser sig och flyttar sig ”frivilligt”. Nu har han t o m börjat ställa sig eller lägga sig där innan jag ens har hunnit sätta mig för då får jag problem att dra ut stolen.
Man kan även lägga sig på stolen om man är tillräckligt snabb. 😛
Vad man använder för att locka iväg honom spelar mindre roll. En liten torrgodiskula, avsedd för chihuahua-valp, eller 0,25 mini-Frolic? Inte viktigt alls – det är principen som räknas. 🙂
Men herregud, tänker säkert någon, det är väl bara att säga till honom att gå därifrån eller lyfta bort honom? I vissa lägen funkar lyfta-konceptet, i andra inte, som t ex när han draperar sig runt fötter och ben under köksstolen så det tricket är han extra förtjust i. Att i det läget säga till honom är meningslöst. Då hävdar han att han tyvärr råkar vara stendöv och inte hör någonting, alls, faktiskt. 😀
Blir jag arg, på riktigt, flyttar han sig men vem orkar gå omkring och vara arg flera gånger om dagen? Nej, han är 13 år och en go och glad pensionär och har han lyckats lura mig ända hit så kan han väl få fortsätta med det. ❤ Dessutom är han i fin fysisk form och väger ungefär lika mycket som han har gjort hela sitt vuxna liv så några små godisbitar extra om dagen spelar ingen roll.
Att han är ”smart” var väl tyvärr det som gjorde att lydnaden (både i brukset och lydnadslydnaden) gick sämre och sämre ju mer vi tävlade. Han fattade ju rätt fort att i den situationen skulle det inte komma några belöningar… Med facit i hand borde vi ha tävlat betydligt mindre än vi gjorde så att han hunnit glömma detta mellan tävlingarna. Sina bästa tävlingar, i alla grenar, har han nog faktiskt gjort efter långa tävlingsuppehåll och ibland även träningsuppehåll.
Nåja, nu är tävlingskarriären över och kan han njuta av att ha mig lindad runt ”lill-klon” så får han göra det, mitt älskade, smarta lilla terriertroll. ❤
Det är julaftons morgon och läget är rätt lugnt. Huset är hyfsat välstädat, julklappar till hundarna (de enda som får några numera) är klara och mat har vi så att vi klarar oss. Om ett par timmar ska jag och Maro iväg och köra lydnad i inomhushall. Den tidsbokningen var urspungligen en del i planen för att få honom att sova gott några timmar på eftermiddagen, medan husse och matte firar jul bland katter och allergiker. Nu drabbades husse av en rejäl ”man cold” igår så han blir troligen hemma hos hundarna men lydnadspasset kör vi naturligtvis som planerat. Ganska ofta har vi kört spår på julafton men det förutsätter att min stående önskan om en grön jul infrias och så blev det inte i år, åtminstone inte här hemma på berget.
Under mellandagarna planerar jag att återkomma med ett inlägg om hur det är att ständigt tävla med en pensionärsterrier om vem som är smartast i familjen. 😀 Dessutom planerar jag att göra en massa annat, både roligt och mindre roligt, och håller alltså tummarna för att jag slipper undan husses ”sjuka”.
Jag vet inte riktigt vad som hände, mer än att jag fick som jag ville, med marginal. När förra blogginlägget skrevs, i mars, låg snön fortfarande djup och jag längtade intensivt efter att kunna träna hund utomhus. Snön försvann, även om det var segt, och i början av maj slog det till med högsommartemperaturer som höll i sig en bit in i juni och det var nästan för varmt att träna hund (eller blogga). Efter ett par veckors svacka runt midsommar (naturligtvis) kom värmen tillbaka och höll sen i sig hela sommaren – på gott och ont.
När sommaren var slut tänkte jag att ”jag måste uppdatera bloggen innan snön kommer igen” men det misslyckades. Vi är redan inne på tredje vändan med snö, åtminstone här uppe på ”fjället”. Det är ett väldigt tunt snötäcke än så länge, men all snö är fel i min värld.
Jag ska göra ett försök att rekapitulera årets höjdpunkter (och något bottennapp) innan året är slut och sen får jag väl, som vanligt, lova mig själv att uppdatera lite mer frekvent. Moment 22; när man har tid att blogga finns det inte så mycket att blogga om så vi får väl se hur det går. I juni fyllde Maro fyra år. Födelsedagen firade han med syrran Yra, lydnadsträning, glassätning och att för första gången simma! Iförd flytväst och koppel, ivrigt påhejad av matte, syrran och syrrans matte. 😀 Jag tror inte han riktigt förstod vad som hände och det är nog ett tag kvar innan han kan ta ”baddaren”.
Jag hade sagt att vi inte skulle tävla i år. Vi hade (och har fortfarande) för mycket kvar att träna på innan vi är startklara i klass 2 och/eller högre spår. Jag gjorde dock ett undantag i juni när vi hade lydnadstävling hemma och det borde jag nog inte ha gjort. Redan under första momentet (fjärrdirigering, omkastad momentordning) bestämde sig Maro för att domaren var skum och behövde en utskällning. Till viss del kan jag hålla med honom. Stå där klockan åtta på kvällen i keps och kolsvarta solglasögon (när solen gått ner bakom träden, bakom ryggen) var inte ok. Milt uttryckt kom vi lite ur balans och hade det inte varit för peppande tävlingsledare och klubbkompisar som vrålade utanför plan så hade jag brutit redan där och då men vi kämpade faktiskt på. Nollorna haglade men på de två sista momenten (ff och L:et) fick vi iaf hyfsade poäng. I efterhand var jag trots allt väldigt nöjd med att vi faktiskt genomförde alltihop och jag tror även Maro växte av det. Morgonen efter åkte vi till Slöinge för två dagars sommarläger hos Jenny Wibäck. Som vanligt var det bra och givande dagar och trevligt sällskap, som på förekommen anledning fick ikläda sig solglasögon och kepsar när det var vår tur på plan. Naturligtvis hade Maro inga synpunkter på det då… Maro avslutade helt traditionsenligt kursen med att hångla upp fröken. 🙂
Midsommar firades på hemmaplan med goda vänner (och rätt uselt väder). Helgen efter invigde vi semestern med att vänstervarva på SKK:s utställning här i stan och det gick ju rätt bra. 🙂 Vi är dock rätt kassa på det här med uppställningsbilder och rosetter men vi jobbar på det.
Utställningsframgångarna firade vi med att dra till Danmark och vårt favoritställe – Klim Strand. Nåja, det är möjligt att vi hade åkt även utan cert. 😛 I Klim var vi ca en vecka med helt ok väder. Inte jättevarmt utan man orkade faktiskt göra saker, som t ex promenera på stranden 2-3 gånger om dagen.
Sen drog vi söderut och mellanlandade på Rømø ett par nätter innan vi körde hemåt igen – till supervärmen… Då var det dags att ladda om för det årliga Kindslägret där jag ingick i lägerkommittén så det var en hel del pyssel innan lägerstart, och lägerrelaterat pyssel ägnade jag mig för övrigt åt även hela våren och försommaren.
Det blev en mycket svettig vecka i spårskogen. Inte så mycket på grund av spåren men solen gassade oavbrutet och temperaturen låg stundtals uppåt 30°. Too much, om man frågar mig. Nåja, en vecka med Geir B. Larsen som instruktör är ju aldrig fel och visst lärde vi oss saker, som att spåra genom ”folksamlingar”, trots värmen. 🙂
I slutet av augusti var det dags för SBKs 100-årsjubileum och SM i bruks, lydnad mm. Jag och Maro drog till Blekinge och Ronneby för att heja fram vänner och bekanta. Det blev trevliga dagar och höjdpunkten var väl när vår lägerkompis Fatima och hennes Vimze stod överst på pallen i lydnaden. 🙂
Hösten har rullat på med hundträning, jobb (och jobbflytt) utan några större sensationer. För en vecka sen firade Karlsson sin 13-årsdag med buller och brak. Han mår alldeles utmärkt efter en svacka tidigare i höstas. Jag trodde svacken var åldersrelaterad men efter en gräsätningsorgie med påföljande kräkningar i ett par dagar var han som ny. Troligen har han haft något som irriterat i magen och som kom upp när han kräktes. Han är pigg och glad och kör med massor av pensionärsfasoner som han oftast kommer undan med. Han har dresserat sin matte väl. Hur som helst meddelar han att han ska bli fågelhund när han blir stor och att födelsedagstårtan var god. 🙂
Jo just det, en liten sensation har jag och Maro åstadkommit under hösten; en klubbmästartitel – i rallylydnad! 😀 Lite otippat efter en effektiv träningstid på kanske en halvtimme under två veckor före tävlingen. Efter ”omhoppning” stod det klart att vi var klubbmästare. Lite kul, om än otippat som sagt. Vi deltog även i lydnads-KM och bruks-KM samma helg. Lydnads-KM generade ett par nollor men även ett par tior (rutan och vittringen) och känslan var vansinnigt mycket bättre än på sommarens fiasko-tävling så det finns hopp. Bruks-KM, där vi startade i högre som ett rent experiment för att få testa ett tävlingsmässigt uppletande, var inte heller någon succé men eftersom det bara var ett test så spelade det ingen som helst roll.
Summering av Maros år då… Han har mognat, det har han faktiskt. Han är fortfarande ganska valpig i vissa lägen men han har även gjort stora framsteg på flera områden. Vittringen har blivit riktigt fin (efter ett bakslag i somras), platsen börjar kännas tryggare och tryggare och uppletandet – där har vi kommit riktigt långt jämfört med hur det såg ut i somras. Det finns massor kvar att träna på men det finns hopp, det gör det, framför allt om vi får en grön vinter. 😉
Sådär, då har jag summerat hundåret någorlunda. Kan ju vara bra för min egen skull när minnet sviker och jag börjar undra vad vi gjorde 2018.
Nu hoppas jag verkligen att det inte tar nio månader till nästa inlägg men jag lovar inget. 😉
vallterrier.com 