Det sägs ju alltid att man ska dela upp momenten i mindre delar innan man sätter ihop delarna. Jag blir bättre och bättre på detta även om jag – enligt gammal tradition – ändå går för fort fram ibland. Det finns dock tillfällen där det, uppenbarligen, kan vara bättre att sätta samman alltihop. 😉
En av våra stötestenar är metallapporten. Han gillar den inte och tar därför ett ganska löst grepp. För att den inte ska skallra mot tänderna så springer han sen försiktigt – dvs travar – in med den. Vi har testat rätt många olika varianter (jag ska inte redovisa dem alla) men jag lyckas inte riktigt förklara för honom att det är galopp som är det rätta. Det är ju inte så lätt att förstärka något som aldrig händer liksom… Jo, visst kan det komma några galoppsprång ibland, om jag peppar ordentligt, men vi gör inte direkt några framsteg.
Idag bokade jag en timmes inomhusträning och på vägen dit fick jag en galen idé. De galna idéerna, som dyker upp när jag tänker utanför boxen, har ju faktiskt ganska ofta varit framgångsrika med Maro. I klass 2 är det ju hopp som gäller i samband med metallen och jag har fastnat i tänket ”huuur ska jag få honom att hoppa med metallen när han inte ens vill galoppera med den”, men så tänkte jag om. 😀
Han älskar ju att hoppa, och då måste han galoppera både före och efter hindret. Varför inte testa metallen i kombination med hinder? Galet, jo visst, och det kunde ha blivit fel men det kändes inte som om vi hade så mycket att förlora på ett försök.
Det funkade! Han galopperade både före och efter hindet och höll fint i apporten. Det roliga hoppet tog liksom udden av skallrande metall mot tänderna. Jag testade även en ”slät” apportering men då ramlade han tillbaks i trav så det får bli en period av hjärntvätt där all metallapportering sker över hinder. I brukset är det ju ”slät” metallapportering som gäller så han måste ju kunna det också men där har vi mer tid på oss, det kommer ju inte förrän i elit… Några bilder från dagens övning finns inte eftersom han konsekvent vägrar att hoppa om jag riktar en kamera mot honom och det ville jag inte riskera. Men … jag känner visst hopp om att vi kanske är på väg att lösa knuten. 😀
Igår blev det en utflykt till My Dog, utan hund(ar). Mingel och lite shopping stod på programmet, samt trevligt umgänge med A-L som mötte upp på plats. Efter en djupdykning i leksaksförrådet här om kvällen insåg jag att vi egentligen inte behövde någonting – utom en till julklappsboll i snöre. Äntligen har jag hittat en boll i snöre där han faktiskt prioriterar bollen framför snöret så en till sån, i reserv, letade jag efter – och hittade.
Jag kom även hem med en fågel, som kvittrar när man trycker på den. Jag trodde att det skulle vara intressant för den lilla ornitologen men han blev mest chockad när han hörde den idag. Det var med mycket tvekan han gick innanför säkerhetsavståndet på 3,5 meter. 😀 Kanske inte mitt mest lyckade köp?
Man kan även konstatera att det börjar smyga sig en hel del prylar i orange i både leksaks- och halsbandsförrådet. Håller vi på att byta teamfärg? Den som lever får se. 😛
vallterrier.com 