Krypet kryper

Som sagt; i fredag ramlade kryppoletten ner i kelpiehjärnan och igår fick vi det på film.
Det finns självklart massor kvar att jobba på (tempo, flyt, sinnesstämning, belöningsplacering mm) men nu förstår han, utan tvekan, vad vi gör!

Det avgörande tror jag var när jag i fredags fick honom att krypa bakåt för första gången. Just där och då förstod han att det var följsamhet och position det handlade om, bland annat. Hittills har han ju ålat iväg som en huggorm på speed (med ganska hög bakdel), och helst snett in framför mig. På vårt KM i höstas var jag nära att välta bara för att inte trampa på honom.

Ungefär detsamma upplevde jag med Iza. Efter att jag hade krälat runt på alla fyra i snö och slask en hel vinter och försökt få henne att krypa med hjälp av godis framför näsan gav jag upp. Visst kröp hon men hon var så fixerad vid godiset att hon inte hade den blekaste aning om vad hon gjorde, eller ens att hon gjorde något. Jag bestämde mig helt enkelt för att vänta ut henne. Jag la henne ner och ställde mig en bit ifrån (utan något ”kvar”-kommando) och efter en stund tröttnade hon och kröp iväg. Klick – och så var det klart. Eller det var kanske att ta i, men där och då förstod hon vad jag var ute efter och vi hade något att jobba vidare med. 10-mässigt blev det aldrig men ändå ok.

Karlsson ska jag nog inte ens nämna egentligen. Som så mycket annat med den lilla hunden gick det oförskämt lätt. I grova drag så la jag honom ner vid sidan och sa ”kryp”, och han kröp. Att han sen oftast blåvägrade på tävling är en annan historia…

Men vad jag vill ha fram är väl egentligen hur häftigt det är när man plötsligt hittar knappen och man ser att hunden helt förstår. Då är det riktigt roligt att träna hund! ❤

Poletter & knutar

I förra blogginlägget hade vi precis tagit tag i uppletandet och det kändes mycket positivt. Vi hann köra ett par gånger till, med bra känsla och sen … kom snön. OK, inga större mängder men tillräckligt för att vi skulle lägga den träningen på is (!).
Har jag nämnt att jag hatar snö? 😛

Luften gick ur mig en smula men någon gång per vecka har vi hyrt in oss i inomhushall så helt träningsfritt har det inte varit.

Jenny Wibäck skrev ett intressant blogginlägg – om högkänslighet – för någon vecka sen. Jag har ju alltid hävdad att Maro är en känslig individ och där kände jag igen mycket.
Ett exempel på att han registrerar betydligt mer än han behöver fick jag på träningstävlingen för ett par veckor sen. Under fjärrdirigeringen tappade han fokus fullständigt och tittade/lyssnade ”förbi” mig. Jag kunde ju inte vända mig om och kolla vad det var som störde honom men de som stod på sidan och tittade på kom fram till att det var kyrkklockorna – ca 5 km bort – han lyssnade på?! Något annat fanns inte, som de uppfattade saken. Det är inte lätt att vara en liten kelp som ska ha koll på omgivningen, och att han blir mer störd av saker som hörs men inte syns konstaterade jag ju redan när han var liten valp.

Vittringen har ju varit en riktig käpphäst – mest i mitt huvud – så jag har skjutit på den träningen, in absurdum. Nu står vi dock inför faktum att om vi ska komma vidare i lydnaden är den ett måste. Vi gjorde framsteg ett tag, kändes det som, men sen blev det tvärstopp. Efter att ha provat några olika metoder bestämde jag mig för att plocka fram nosework-burkarna, för att få honom i rätt ”tänk” = använd näsan. Det fungerade bra. Han jobbade lugnt och fokuserat och gjorde prydliga markeringar av rätt burk. När vi kört så vid några träningstillfällen tippade jag ur pinnarna i burkarna och då blev han väldigt osäker? När jag toppade det hela med att, i samma sekund jag insåg att jag inte visste om det var rätt pinne han tagit, svära en liten ramsa (…men för h**vete), mycket tyst, åt mig själv, var det helt kört. Efter det vägrade han att befatta sig med pinnarna över huvud taget… 😦 Inte lätt att vara (hög)känslig som sagt, och till råga på allt ha en klantig matte som skulle behöva en remsa silvertejp över munnen ibland.

Vi tog ett par veckors paus med den träningen för att få honom att glömma denna incident men den här veckan tog vi tag i det igen och nu tror jag att vi har löst upp knutarna. Erinrade mig ett tips jag fått om att gömma pinnen i rutbandet när man tränar inomhus och inte har tillgång till högt gräs (som är den ”ordinarie” metoden). Och se där; med lite stöttning kom han igång igen, med näsan påkopplad. Halleluja! Ganska snart insåg jag att ett rutband var för enkelt så då strimlade jag helt enkelt ett gammalt påslakan. 😛 Nu känns det som om vi är på banan igen. Högen med ”ointressanta” pinnar har jag flyttat närmare och närmare men han kopplar på näsan och letar reda på rätt pinne. Nu är det ju oerhört många bitar som ska till innan momentet ens är i närheten av att vara tävlingsklart men vi har helt klart kommit över en av pucklarna och det känns skönt. (Ber om ursäkt för bildkvalitén. iPhone – dåligt ljus etc, you know…)

Den här veckan har vi lagt rätt mycket tid i Karlsson Arena. Fokus har, förutom vittringen, varit stegförflyttningar åt vänster och kryp. Även där har vi gjort rätt stora framsteg känns det som. Stegförflyttningarna åt vänster liknar mest någon HTM-position (med honom bakom mig) för tillfället men han har börjat få till sina rörelser i någon slags skänkelvikning och slår inte ner rumpan i tid och otid. Nu ska vi sakta men säkert vrida tillbaka mig i rätt position men det ska nog gå. 😀

Krypet då? Jo, igår kväll ramlade det ner en polett. Äntligen fick jag honom att förstå att det inte är någon hastighetstävling utan att det är följsamhet och position som premieras. Jag fick honom till och med att följa mig bakåt, bara ett par microsteg förvisso, men ändå. Och så såg han sådär sjukt nöjd ut, som han gör när han förstår att han har förstått. ❤ Nu längtar vi galet mycket efter barmark och utomhusträning!

Karlsson då? Jodå, han tuffar på. Igår kväll fick han ett litet, fullständigt spontant och oplanerat NW-pass (rumssök). Vi har inte kört något sen förra vintern men varje gång han kommer in i träningslokalen/pelargonförvaringen/förrådet drar den lilla nosen igång och han far runt som en skållad iller. Igår tog jag en droppe eucalyptus-hydrolat på en möbeltass som jag gömde på några olika ställen och jäklar så han letade. 😀 Lite oklart om han visste exakt efter vad i början men det klarnade rätt fort. Vi har ju inga tävlingsambitioner och det känns rätt skönt, då kan man köra lite halvslarvigt – bara som aktivering. 🙂 (Ännu fler usla bilder tyvärr, men det går fort när han jobbar och då blir skärpan därefter.)

Vår gröna äggboll, som jag beställde efter balanskursen, har landat och när den åker fram i träningspose är det snudd på slagsmål. Båda gillar den skarpt och Karlsson har testat om de får plats båda två samtidigt. Det får de! Dock finns det inte på bild och just två hundar på bollen är inget vi eftersträvar heller.

Nu laddar vi för ett par timmar i fina Kinnaredshallen i eftermiddag. 😀