Ibland måste man backa i träningen, som t ex när man har tappat den där lilla detaljen med raka sättanden i ingångarna (när tappade vi det liksom?), eller när framtassarna börjar fladdra onödigt mycket i fjärren.
Fjärren backar vi i ganska ofta, dvs vi tar fram hans älskade lilla planka och då klamrar han sig fast i den och gör rätt fina skiften. Ok, det fladdrar lite i ena tassen men han flyttar sig åtminstone inte framåt, för då skulle han ju tappa plankan. :P. (Ursäkta den usla filmkvalitén men det är rätt mörkt i Karlsson Arena och youtubes redigeringsmöjligheter och jag är inte riktigt kompatibla.)
De där borttappade raka sättandena i samband med ingångar, som har försvunnit någonstans på vägen – oklart när och hur – har vi jobbat med ett tag utan någon större framgång. Den lilla rumpen hamnar snett utåt nästan varje gång… Igår tog jag fram hans andra djupt älskade träbit, den lilla hemsnickrade klossen. Han blev sååå lycklig, för då visste han precis hur han skulle göra och jäklar vad han snurrade på. När jag sen körde ingångar, med klossen vid min vänstra sida, blev det rakt och fint. Jag tror inte han har sett den på 1,5-2 år men vad man skulle ha den till tvekade han inte på en sekund. 🙂
Det är alltid lika roligt att se hans min när han får en träbit under tassarna; hela hunden andas lyckligt ut och tycks säga att ”NU vet jag hur jag ska göra” och så gör han det. ❤
Den lilla detaljen att man inte får ha träbitar med sig in på plan på tävling tar vi tag i en annan dag. 😉
vallterrier.com 