För någon månad sedan anmälde jag mig som åhörare till en föreläsning och introduktion till balansbollsträning (för hund, om nu någon trodde något annat). Vi har ju fuskat lite här hemma men peanutbollen, som är perfekt för Karlsson, är för liten för Maro. Det struntar iofs han i eftersom det är roligt men någon optimal träning blir det inte.
Igår var det dags och eftersom det var på samma ställe där vi brukar träna tyckte jag det var lika bra att boka en timmes lydnadsträning innan föreläsningen. Och när jag ändå skulle ha hund med mig kunde jag ju lika gärna uppgradera min åhörarplats till en plats med hund eftersom det fanns en plats kvar. Snacka om att ta saker i fel ordning?!
Först blev det alltså en timmes lydnadsträning, eller åtminstone nästan en timme. Jag var ju tvungen att rasta och promenera av honom innan föreläsningen. Sen fick han pausa i buren en timme innan det var dags för prova på. Lite yr i mössan blev han av att hallen där vi nyss varit ensamma, och oftast är ensamma, innehöll sex hundar till och ännu fler människor. Att han dessutom blev störtförälskad i en söt whippetbrud spädde inte direkt på koncentrationen. 😛
Nåja, vi provade oss igenom de olika stationerna och de kommer nog att sluta med att vi införskaffar en äggboll (som på bilden uppe till vänster) i lämplig storlek. Snuskigt dyra är de (och svåra att härbärgera), men det är ändå den modellen som är mest lättarbetad för mig och där jag ser vad han gör. Jag tror på den sortens träning, där han får stärka upp de små, stabiliserande musklerna. Måste bara hitta en i lämplig färg eftersom den kommer fungera även som inredningsdetalj. 😛
Idag hade jag tänkt ”spår”. Det är ju bara lite snö i skogen, fläckvis, så det gäller att passa på. Men … så kom jag till insikt om att vi nog borde lägga krut på uppletandet istället. Den där lilla detaljen som jag bara förtränger, och förtränger, och förtränger… Vi har ju stött på en hel del svårigheter av olika art, allt från rusa runt och ”äga” föremålen till att inte vilja lämna mig med mer än 10-15 meter. Det blev ju lite fart på det på lägret i somras men efter det har vi nästan inte gjort någonting. Nåja, nu var det dags.
Direkt när vi landat i skogen, där terrängen är hyfsat för den sortens aktivitet, uppstod första problemet. Det var vindstilla! Eller i alla fall så vindstilla det kan bli här på berget. Jag vill ju gärna ha mot- eller åtminstone sidvind under inlärningen så jag fick konstultera både väderapp och kompass innan jag kunde bestämma mig för åt vilket håll jag skulle lägga min korridor. 😀
En rätt smal korridor med fyra föremål blev det, och han fick se på när jag vallade och droppade föremålen. Första omgången var det mer ben än hjärna och näsa men när han lugnat sig något fick han in tre av de fyra föremålen. Det fjärde tog han när vi gick en liten sväng tillsammans. Till min stora glädje fanns inte en tendens till att rusa runt och ”äga” föremålen utan raka spåret in till mig i full karriär när han hittat, och fina ingångar vid avlämnadet hade han också – helt spontant. 😀 Han hade inte heller några problem att gå ut på djupet. Detta kanske helt enkelt var ett moment som behövde mogna innanför det bruna lilla pannbenet? Det ju långt ifrån ”klart”, men de två stora stötestenarna såg jag ingenting av idag. Att han inte brydde sig så mycket om vallningen utan glatt körde på en full ruta är ett mindre problem. 😛
Vi körde en omgång till. Samma korridor – fyra föremål. Även denna gång fick han in tre av dem snabbt och utan hjälp men hade lite problem med det fjärde. Tempot i den omgången var dock betydligt bättre anpassat för att leta saker.
Helt plötsligt känns det roligt med uppletande och inte bara motigt. Jag håller tummarna för att det fortsätter så (och att vi slipper större snömängder). 😀
vallterrier.com 