För någon månad sedan anmälde jag mig som åhörare till en föreläsning och introduktion till balansbollsträning (för hund, om nu någon trodde något annat). Vi har ju fuskat lite här hemma men peanutbollen, som är perfekt för Karlsson, är för liten för Maro. Det struntar iofs han i eftersom det är roligt men någon optimal träning blir det inte.

Igår var det dags och eftersom det var på samma ställe där vi brukar träna tyckte jag det var lika bra att boka en timmes lydnadsträning innan föreläsningen. Och när jag ändå skulle ha hund med mig kunde jag ju lika gärna uppgradera min åhörarplats till en plats med hund eftersom det fanns en plats kvar. Snacka om att ta saker i fel ordning?!

Först blev det alltså en timmes lydnadsträning, eller åtminstone nästan en timme. Jag var ju tvungen att rasta och promenera av honom innan föreläsningen. Sen fick han pausa i buren en timme innan det var dags för prova på. Lite yr i mössan blev han av att hallen där vi nyss varit ensamma, och oftast är ensamma, innehöll sex hundar till och ännu fler människor. Att han dessutom blev störtförälskad i en söt whippetbrud spädde inte direkt på koncentrationen. 😛

Nåja, vi provade oss igenom de olika stationerna och de kommer nog att sluta med att vi införskaffar en äggboll (som på bilden uppe till vänster) i lämplig storlek. Snuskigt dyra är de (och svåra att härbärgera), men det är ändå den modellen som är mest lättarbetad för mig och där jag ser vad han gör. Jag tror på den sortens träning, där han får stärka upp de små, stabiliserande musklerna. Måste bara hitta en i lämplig färg eftersom den kommer fungera även som inredningsdetalj. 😛

Idag hade jag tänkt ”spår”. Det är ju bara lite snö i skogen, fläckvis, så det gäller att passa på. Men … så kom jag till insikt om att vi nog borde lägga krut på uppletandet istället. Den där lilla detaljen som jag bara förtränger, och förtränger, och förtränger… Vi har ju stött på en hel del svårigheter av olika art, allt från rusa runt och ”äga” föremålen till att inte vilja lämna mig med mer än 10-15 meter. Det blev ju lite fart på det på lägret i somras men efter det har vi nästan inte gjort någonting. Nåja, nu var det dags.

Direkt när vi landat i skogen, där terrängen är hyfsat för den sortens aktivitet, uppstod första problemet. Det var vindstilla! Eller i alla fall så vindstilla det kan bli här på berget. Jag vill ju gärna ha mot- eller åtminstone sidvind under inlärningen så jag fick konstultera både väderapp och kompass innan jag kunde bestämma mig för åt vilket håll jag skulle lägga min korridor. 😀

En rätt smal korridor med fyra föremål blev det, och han fick se på när jag vallade och droppade föremålen. Första omgången var det mer ben än hjärna och näsa men när han lugnat sig något fick han in tre av de fyra föremålen. Det fjärde tog han när vi gick en liten sväng tillsammans. Till min stora glädje fanns inte en tendens till att rusa runt och ”äga” föremålen utan raka spåret in till mig i full karriär när han hittat, och fina ingångar vid avlämnadet hade han också – helt spontant. 😀 Han hade inte heller några problem att gå ut på djupet. Detta kanske helt enkelt var ett moment som behövde mogna innanför det bruna lilla pannbenet? Det ju långt ifrån ”klart”, men de två stora stötestenarna såg jag ingenting av idag. Att han inte brydde sig så mycket om vallningen utan glatt körde på en full ruta är ett mindre problem. 😛

Vi körde en omgång till. Samma korridor – fyra föremål. Även denna gång fick han in tre av dem snabbt och utan hjälp men hade lite problem med det fjärde. Tempot i den omgången var dock betydligt bättre anpassat för att leta saker.

Helt plötsligt känns det roligt med uppletande och inte bara motigt. Jag håller tummarna för att det fortsätter så (och att vi slipper större snömängder). 😀

Det sägs ju alltid att man ska dela upp momenten i mindre delar innan man sätter ihop delarna. Jag blir bättre och bättre på detta även om jag – enligt gammal tradition – ändå går för fort fram ibland. Det finns dock tillfällen där det, uppenbarligen, kan vara bättre att sätta samman alltihop. 😉

En av våra stötestenar är metallapporten. Han gillar den inte och tar därför ett ganska löst grepp. För att den inte ska skallra mot tänderna så springer han sen försiktigt – dvs travar – in med den. Vi har testat rätt många olika varianter (jag ska inte redovisa dem alla) men jag lyckas inte riktigt förklara för honom att det är galopp som är det rätta. Det är ju inte så lätt att förstärka något som aldrig händer liksom… Jo, visst kan det komma några galoppsprång ibland, om jag peppar ordentligt, men vi gör inte direkt några framsteg.

Idag bokade jag en timmes inomhusträning och på vägen dit fick jag en galen idé. De galna idéerna, som dyker upp när jag tänker utanför boxen, har ju faktiskt ganska ofta varit framgångsrika med Maro. I klass 2 är det ju hopp som gäller i samband med metallen och jag har fastnat i tänket ”huuur ska jag få honom att hoppa med metallen när han inte ens vill galoppera med den”, men så tänkte jag om. 😀

Han älskar ju att hoppa, och då måste han galoppera både före och efter hindret. Varför inte testa metallen i kombination med hinder? Galet, jo visst, och det kunde ha blivit fel men det kändes inte som om vi hade så mycket att förlora på ett försök.

Det funkade! Han galopperade både före och efter hindet och höll fint i apporten. Det roliga hoppet tog liksom udden av skallrande metall mot tänderna. Jag testade även en ”slät” apportering men då ramlade han tillbaks i trav så det får bli en period av hjärntvätt där all metallapportering sker över hinder. I brukset är det ju ”slät” metallapportering som gäller så han måste ju kunna det också men där har vi mer tid på oss, det kommer ju inte förrän i elit… Några bilder från dagens övning finns inte eftersom han konsekvent vägrar att hoppa om jag riktar en kamera mot honom och det ville jag inte riskera. Men … jag känner visst hopp om att vi kanske är på väg att lösa knuten. 😀

Igår blev det en utflykt till My Dog, utan hund(ar). Mingel och lite shopping stod på programmet, samt trevligt umgänge med A-L som mötte upp på plats. Efter en djupdykning i leksaksförrådet här om kvällen insåg jag att vi egentligen inte behövde någonting – utom en till julklappsboll i snöre. Äntligen har jag hittat en boll i snöre där han faktiskt prioriterar bollen framför snöret så en till sån, i reserv, letade jag efter – och hittade.

Jag kom även hem med en fågel, som kvittrar när man trycker på den. Jag trodde att det skulle vara intressant för den lilla ornitologen men han blev mest chockad när han hörde den idag. Det var med mycket tvekan han gick innanför säkerhetsavståndet på 3,5 meter. 😀 Kanske inte mitt mest lyckade köp?

Man kan även konstatera att det börjar smyga sig en hel del prylar i orange i både leksaks- och halsbandsförrådet. Håller vi på att byta teamfärg? Den som lever får se. 😛

Ibland måste man backa i träningen, som t ex när man har tappat den där lilla detaljen med raka sättanden i ingångarna (när tappade vi det liksom?), eller när framtassarna börjar fladdra onödigt mycket i fjärren.

Fjärren backar vi i ganska ofta, dvs vi tar fram hans älskade lilla planka och då klamrar han sig fast i den och gör rätt fina skiften. Ok, det fladdrar lite i ena tassen men han flyttar sig åtminstone inte framåt, för då skulle han ju tappa plankan. :P. (Ursäkta den usla filmkvalitén men det är rätt mörkt i Karlsson Arena och youtubes redigeringsmöjligheter och jag är inte riktigt kompatibla.)

De där borttappade raka sättandena i samband med ingångar, som har försvunnit någonstans på vägen – oklart när och hur – har vi jobbat med ett tag utan någon större framgång. Den lilla rumpen hamnar snett utåt nästan varje gång… Igår tog jag fram hans andra djupt älskade träbit, den lilla hemsnickrade klossen. Han blev sååå lycklig, för då visste han precis hur han skulle göra och jäklar vad han snurrade på. När jag sen körde ingångar, med klossen vid min vänstra sida, blev det rakt och fint. Jag tror inte han har sett den på 1,5-2 år men vad man skulle ha den till tvekade han inte på en sekund. 🙂

Det är alltid lika roligt att se hans min när han får en träbit under tassarna; hela hunden andas lyckligt ut och tycks säga att ”NU vet jag hur jag ska göra” och så gör han det. ❤
Den lilla detaljen att man inte får ha träbitar med sig in på plan på tävling tar vi tag i en annan dag. 😉

När jag i förrgår insåg att jag inte ägnat det där med nyårskort (till webben) en tanke så fick jag en halvgalen idé – att få Maro att hålla i ett champagneglas. Alltså ett riktigt, i glas. Han plockar ju upp allt som ligger på golvet, på eget initiativ, men glas brukar vi av förklarliga skäl inte ställa på golvet och tappar vi ett glas förpassas hundarna blixtfort till ett annat rum medan vi städar upp. Med tanke på att han tycker metallapporten är ganska äcklig var jag långt ifrån säker på att det skulle fungera med glas men det var värt ett försök.

Vi förpassade oss till sovrummet där jag placerade ett stycke kelpie i sängen, så att glaset skulle landa mjukt om han spottade ut det. Han tyckte dock att det var helt ok?! Med klicker och några torra foderkulor var det ”klart” på ett par minuter. Igår var det dags att praktisera den nya kunskapen. Husse bakom kameran, jag regisserade, golvet var rejält vadderat (om utifall att…) och Karlsson bredvid. Om det inte blev riktigt som jag tänkt mig så var det i alla fall inte Maros fel. Han höll snällt i glaset i flera olika omgångar. 😀

Trots att det ofta är mycket flams och trams både mellan öronen och på utsidan så har han en seriös ådra att ta till när det krävs och den använde han igår. 🙂 Det märks faktiskt även i träningen att han tar mer och mer seriöst på sina arbetsuppgifter. Det kanske har med åldern att göra? 😉

När det gällde julkortet så fick jag antydningar (från en icke hundmänniska) om att det skulle vara photoshoppat och visst, det är photoshoppat en hel del. Jag har tagit bort bakgrunden (en ful garderobsdörr), jag har gjort det svartvitt pga gräsliga färger (kombiljus blixt-halogenspottar) och fixat och trixat med lite annat också, men att Maro drar i Karlssons mössa är helt och hållet på riktigt. Mina kunskaper i photoshop tar slut ganska långt innan dess. Även detta lärde vi in på några minuter, med hjälp av klicker. Först utan terrier i mössan, sen med terrier i mössan på golvet och sen uppe på trimbordet där bilderna togs. Jag vet inte hur många gånger han greppade mössan under den fotosessionen men det blev många och han gjorde det med liv och lust, varje gång.

Karlsson och champagneglaset då? Jo, jag gjorde ett försök men den lilla pensionärsterriern var bara flamsig och tramsig. Nosa på glaset, försöka high fiva det ur min hand och vara allmänt odräglig gick bra, men hålla i glaset – nej det gick han inte på. 😀

Nyårsaftonen tillbringade vi hemma, för hundarnas skull. Vi hade fått inbjudningar till två olika ställen men båda belägna där det troligen skjuts rätt friskt både vid 12-slaget och vid andra tidpunkter under kvällen. Alltså valde vi att vara hemma i år igen, för att inte riskera att hundarna skulle bli skrämda. Här var det lugnt och stillsamt. Icke ett enda fyrverkeri såg vi i närområdet. Några dova smällar från stan och från ”byn” hördes när man var utomhus men det ljudet dämpades rejält av blötsnön på träden och det kändes faktiskt som om det var mindre aktivitet än vanligt även där.

Avslutningvis ett grattis till bloggen som fyller 12 år idag. Eller snarare fyller mitt bloggande 12 år. Den första bloggen är tyvärr spårlöst försvunnen…

Så, då tar vi tag i 2018 och hoppas att det blir ett riktigt bra år! 😀