Det är ju inte jättefrekvent med uppdateringar här nu för tiden… Jag jobbar som en gnu (?) och motivationen för att sitta i arbetsrummet vid datorn efter en arbetsdag på 11-12 timmar är extremt låg. Jag flyr rummet så fort som möjligt och min privata dator har nog inte varit igång sen jag skrev här sist, dvs för 1,5 vecka sen.
Men, sen sist har Maro träffat fåååår!
Det var spännande sa den lille australiensiska vallhunden. Precis när vi kom dit var det alldeles extra jättespännande. Fåren skenade (och rymde ur hagen), hästarna i hagen intill skenade (nåja, men de var åtminstone ruskigt ystra), en border collie vallade de förrymda fåren och en annan bc andra hejade på. Mycket att hålla ordning på för en liten chokladtomte. 🙂
Efter daten med fåren fick han ett stormigt spår på en kulle med några spridda ekar och mååånga spridda eklöv. Det blev nog en lite för svår kombination men bitvis spårade han fint. Han fick också vara demohund och visa tasstarget och lite annat. En trevlig eftermiddag hade vi och hoppas på att kunna göra om det snart. 🙂
Att det finns mycket ”vall” i den bruna lilla hunden tvivlar jag inte en sekund på. Framför allt visar han det när han försöker hålla ordning på Karlsson, och där blir det lite som att skjuta mygg med hagelgevär. Karlsson är ju inte särskilt svår att hålla ordning på om man säger så. Det värsta han kan ta sig för är i princip att bli på efterkälken när han hittar någon smaskig grästuva men på efterkälken ska man inte vara för då blir man korrigerad på ett ganska bryskt sätt av sin stora lillebror.
Det finns 
ju extremt välpälsade borderterriers som ser ut som utegångsfår och måste trimmas stup i kvarten och då kanske jag hade haft lite större förståelse för beteendet/missförståndet. Nu har ju Karlsson, tack och lov, utrustats med en betydligt stillsammare päls och har inte alls särskilt många likheter med ett får.
Karlsson har dock lärt sig att ta det med ro och duckar mest när Maro kommer farande. För tillfället får de faktiskt turas om att gå kopplade för att det inte ska bli för tufft. Karlsson klarar det säkert men det är värre med mina nerver.
Bilden till höger föreställer Emmet och är lånad (med tillstånd!) av Malin Gustavsson som också är fotograf. 🙂
För övrigt så försöker vi överleva denna extemt jämngrå novembermånad genom att tillbringa en del tid i Karlsson Arena. Den här årstiden är det helt underbart att ha tillgång till denna lokal och den är värd varenda krona som jag har lagt ner på den. Vi har även tillbringat en del tid på toaletten, med att få Maro att förstå att det är jättejättejättebra att lämna saker i mattes hand.
Han har förstått och vi gör framsteg. Nu kan jag få till och med metallapporten levererad i handen, även när vi befinner oss på en större yta, typ Karlsson arena.
Jag har även introducerat honom för rutan och han har börjat förstå att konerna mest är statister i sammanhanget. 🙂 Om någon undrar över det prickiga golvet så är det bara favoritleksaken som fäller. Det är dock oklart om den kommer sätta vinterpäls när fällningen är över?
Så några bilder från sista veckan. Med ny Fån är det en smula roligare att fota. Det är ju fortfarande Fån-bilder men med något bättre kvalité än tidigare.
Ibland ser han mer begåvad ut än annars. 😉 En av alla hans hobbies är att jonglera runt med tuggringen så att den hamnar så här. Ofta, mycket och gärna…
Det händer att brorsorna tar paus i brottningsmatchen. Om jag inte vetat att Karlsson hållit för 27 kilo schäfer hade jag kanske blivit lite nervös. 🙂
Då och då visar han sig från sin mer prydliga snyggo-sida och ser riktigt stilig ut. Hans bror och syster tog storslam på utställning i helgen så det är väl risk att även vi får ge oss ut och vänstervarva lite längre fram. Det ska tydligen vara någon sorts halv valpträff på My Dog i januari men den avstår vi. Jag tänkte däremot ta mig dit och se och lära lite.
Idag var det en en stor dag i chokladtomtens liv. Han förvandlades från Spindelmannens motsvarighet till Fantomens Devil till … en riktig hund. I säkert en minut satt han på det hala köksgolvet med bakbenen snyggt ihopsamlade under sig. Jag vet inte om han eller jag var mest förvånad. 🙂
Idag upplevde han också sitt första riktiga snöfall, även om det var kortvarigt och ganska blött. Först försökte han fånga snöflingorna men de var så många att han insåg sina begränsningar. Tack och lov, för min skull, ”fastnade” inte snön utan det var lika mycket barmark när vi kom hem från promenaden som när vi gick iväg.
vallterrier.com 