Den här helgen har gått helt och hållet i hundens tecken, på inofficiell basis. Det har nämligen varit klubbmästerskapshelg på klubben.
Igår var det lydnad och rallylydnad och idag bruks. Jag avstod den vanliga lydnaden men snubblade runt bland rallyskyltarna en stund med ett inte alltför lysande resultat. Två rejäla chaufförsmissar resulterade i -20 poäng. Om jag kan lära mig att ta det lite lugnt och kolla vad min hund egentligen gör vid skyltarna så… Bl a hade han inte lagt sig vid en vanlig enkel ligg-skylt?! Men hallå… han lägger sig när man säger ligg, det ska man väl inte behöva kolla eller…? Sen valde han lite otippat högeringång efter ett sitt framför. ”Fot” är ingång på vänster sida och ”gå runt” är ingång på höger sida, trodde jag. Men helt plötsligt lyssnade han inte och tog ett eget initiativ och då gick det som det gick. Nåja, vi lyckades ändå skrapa ihop 75 inofficiella poäng så helt ute och seglade var vi ju inte. 🙂
Idag var det dags för bruks-KM. Största syftet med att starta var väl egentligen att komma hemifrån och umgås med trevliga människor en hel dag. Några större förhoppningar om framgång hade jag inte.
Dagen började med att jag, inom loppet av ca 90 sekunder, fick se solen och blåsa i en massiv nykterhetskontroll på rv 27… Min andra blåsning på 35 körkortsår så jag ska väl inte klaga och jag fick köra vidare. 😉
Tävlingsdagen började sedan med spår. På KM är det appellspår för samtliga, oavsett ordinarie klass. Det löste han fint det lilla djuret och vi kom i mål med tre pinnar och betyg 9,25.
Uppletandet gick väl … sådär. Två föremål snabbt in men sen var det värre. Att jag blir lite hispig av att det går en väg ganska nära högra kanten på rutan och att man inte har uppsikt över den delen gjorde väl inte saken bättre.
Sen var det lydnadsdags. Jag räknade rätt kallt med våra vanliga nollor; krypet, hoppet, apporten. Eller kanske någon form av betyg på hoppet och apporten men inga höga sådana. Men se vad man kan bedra sig.
Han kröp på första kommandot, han hoppade på första kommandot och detsamma med tungapporten! Inga som helst tendenser till låsningar, över huvud taget?! 🙂
Han hade ett gräsligt snyggt framåtsändande också, på första sträckan. På vägen tillbaks fick han syn på en lysande, vit liten papperslapp som han var tvungen att kolla närmare på men med några extrakommandon räddade jag åtminstone ett betyg.
Sen var det dags för platsliggning och det kändes tveksamt. Solen hade gått i moln, vi skriver november i almanackan, gräset var blött och det hade börjat blåsa rätt kallt. Då är det fullt möjligt att det lilla djuret tycker platsliggning är ett onödigt moment och ägnar sig åt någon form av platsstående istället. Men se på f…n, han låg!? Nu körs förvisso platsen utan skott på KM och det var väl antagligen räddningen.
När poängen och procenten var framräknade visade det sig att vi kommit på pallen (som inte finns). En tredjeplacering räckte det till. Nu var vi bara fem deltagare och egentligen skiter jag fullständigt i placeringen. Jag hade varit lika glad om vi kommit sist för den känslan vi hade idag var det länge sedan vi hade.
Uppenbarligen ska det lilla djuret vila sig i form, åtminstone vad det gäller traumamomenten. Vi har varken kört hopp eller apport på flera månader. Kryp har vi väl kört några gånger, bara på kul, men det har ju alltid funkat på träning och låst sig på tävling. Framåtsändande körde vi med grupp för ett par veckor sedan, annars har vi inte kört det sedan förra årets KM och vi har inte tränat det ordentligt sedan lägret sommaren 2013. Uppletandet hade säkert gått bättre med frekvent träning men med tanke på att han kört endast ett uppletande i modern tid (för några veckor sedan) så var det klart godkänt.
Det finns mycket i ryggmärgen på den där lilla hunden och det var inte bara jag som var imponerad. Det som drog ner poängen, som sattes efter det officella regelverket (inga snäll-poäng bara för att det är KM) var att han lät som en lycklig kanariefågel under vissa moment men det kan jag leva med. Han var glad, han var taggad, han gjorde vad han skulle!
Här kommer poängraden (från den ena domaren, men de var ganska överens) och det var mycket länge sedan vi uppnådde något i den stilen på en officiell högretävling. Det är ju inte utan att man blir sugen på att putsa upp söket, träna om/in plats med skott och ge sig ut i lägre sök igen, men… man ska ju ha tid också. Och med en Maro(dör) i huset är det tveksamt om tiden och orken finns. Den lilla bronshunden (som är en guldhund i mattes ögon idag) fyller ju ändå nio om en knapp månad.
För den som inte vet så går uppflyttningsgränsen vid 196 så vi hade hyfsat god marginal.
Marodören då? Jo, han har umgåtts med husse hela helgen och det har nog varit nyttigt för oss båda. Vi umgås ju praktiskt tagit 24/7 i vanliga fall så lite semester från varandra gjorde nog ingen skada och Karlsson har varit mycket lycklig att få rå om matte alldeles själv hela helgen. 🙂
vallterrier.com 