Månad: november 2009

Efter klubbmästerskapet och det katastrofdåliga uppletandet började jag fundera lite, och insåg ganska snabbt att vi faktiskt inte tränat uppletande sedan den ”riktiga” tävlingen i mitten av september. Då var det inte särskilt bra = matte inte särskilt glad. Dessutom; tävling = ingen belöning mellan föremålen, och ingen belöning direkt efter avslut heller. Detta var väl vad han hade i minnet, och dessutom var det ju samma ruta. Kanske inte så konstigt då att motivationen tröt på KM? *Note to self; träna uppletande även MELLAN tävlingarna.*

I lördags körde vi ju ett uppletande på åkern. Det var praktiskt taget vindstilla och han fick kämpa rejält för att få tag på de relativt små föremålen. Idag var det dags igen, direkt efter lunchpromenaden när han var uppvärmd. Iza fick hjälpa mig att valla rutan. Idag  blåste det desto mer, ganska rak sidvind. Med tanke på att han inte behövde väja för något, åkern är ju ganska platt, så blev det extremt tydligt när han fick föremålen i näsan och tvärvände i luften för att zooma in dom. Häftigt! Visst ser man det i skogen också, men det blir inte riktigt lika uppenbart, och dessutom ser man ju inte den lilla hunden hela tiden. Duktig var han i alla fall, och fem föremål kom väl in på kanske två minuter. Detta ska vi göra fler gånger. Jag menar alltså i samband med lunchen på vardagarna… 😉

Ikväll har vi kört ett pass i vår ”lokal” igen, och jag är sååå nöjd med upplägget. Jösses vilken nytta jag har av speglarna. Stegförflyttningarna åt vänster var avsevärt bättre idag även om han har en tendens att flyta iväg onödigt långt. Men bara att träna vidare. Vi har ju vintern på oss. 🙂 Och hela helgen är det brukslydnadskurs. Då blir det förhoppningsvis framåtsändande och   inkallning med ställande för åtminstone halva slanten. Vad jag ska ägna resten av tiden åt har jag inte riktigt bestämt mig för. Det finns ju en del att välja på. 😉

Som jag skrev igår kväll så blev det ett pass med den lilla bland speglarna. Han var lätt (läs: rejält) överladdad och det mesta gick i turbofart, men på det stora hela var han ganska duktig, och det här med speglarna är en riktig höjdare. Det är ju svårt att veta vad som händer när man har en liten hund, men nu kan jag ha koll utan att vrida kroppen och titta ner.

Att våra stegförflyttningar åt vänster inte varit särskilt bra har jag ju haft klart för mig, men att det var sååå illa? Nu tror jag iofs att det var värre än vanligt igår, men till sist visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Vid minsta tendens till att jag skulle flytta mig åt vänster slängde han sig ut på en meters håll och såg ut som om jag regelbundet brukar sparka honom med stålhättade kängor?! Sen la han sig platt (med hakan i golvet) vinkelrätt med rumpan mot mig, och sen kröp han i raketfart i en halvcirkel in framför mig. Kan inte för mitt liv komma på vad som framkallat detta beteende, som uppträdde flera gånger. Det enda jag vet är att jag inte sparkat honom, och inte ens trampat honom av misstag. Jo visst har väl det hänt, men inte just i den här situationen.

Hur som helst började vi om från scratch, med att jag i princip bara lutade mig lite åt vänster, och tar vi det bara lugnt och metodiskt ska det nog blir bra.

När den här tanken med (hund)träningsutrymmet växte fram så kom jag att tänka på min gamla spegelvägg, bestående av åtta större speglar, som stod inpackad i ett förråd. Där har den stått. Länge.

Efter att jag klistrat upp alla speglarna jag köpte på Blocket var det så dags att rota i förrådet. Att de faktiskt står kvar är nog mer tur än skicklighet. Jag har varit på väg att slänga den många gånger, men … var slänger man speglar liksom? Och den tog ju minimalt med plats, inklämd mot en vägg, så den fick stå kvar, ända till idag.

När jag rotat fram speglarna var det en konstig beläggning på dom. Jag tog fönsterputsen och började putsa. Det tog inte så lång stund innan jag insåg vad det var… Och när det var. Vid en närmare kontroll av tidningarna som tjänstgjort som förpackningsmaterial så var de daterade i början av september. 1991! Alltså när vi flyttade till huset där vi bor än idag. Alltså från den tiden när det var helt naturligt att röka inomhus. Say no more…

Det visade sig också att två av speglarna var ”rundade” i ena hörnet, så att överkanten bildar en valvform. Chict! Eller? Det blir liksom lite … Marocko (?) över det hela. 😀

Nu är det bara två problem. Mitt estetiska och (framför allt) symmetriska sinne störs. När jag fixade den första skivan med speglar av den mindre modellen tänkte jag lite trasigt. Detta resulterade i att jag klistrade en rad för mycket (4 speglar) på höjden. Sen kom jag på mitt misstag och gjorde rätt på de två följande. Sen var två av de köpta speglarna spräckta. Detta innebär att det nu fattas sju speglar, 30×30 cm. Jo, jag kan räkna, och vet att 2+4=6, men om inte jag tänkt trasigt osv. så hade det bara fattats en. Grrr… Nåja, det finns väl glasmästare. 🙂

Det andra problemet är; hur får man bort rester av dubbelhäftande tejp på spegelglas, utan att kvadda glaset? Han som sålde speglarna på Blocket hade försökt att packa in dem noggrannt mellan tidningssidor, men det lyckades inte hela vägen så en del speglar har ”kladd” på framsidan också. Husmorstips efterlyses!

Hur som helst, när den sista skivan härdat klart kommer jag att ha 7,2 meter spegelvägg, fördelat på två väggar, där jag kan begrunda våra fel och brister. Och med tanke på det borde jag nog inte ha satt speglar högre än 50 cm från golvet. 😉

Nu ska jag nog gå ut dit och träna terrier. Det kan väl aldrig vara fel?

I morse var det frost, och inga tendenser till sol. Med andra ord borde frosten ligga kvar ett tag, och då fick jag en briljant idé. Att lägga spår åt båda hundarna på åkern. Spår som korsade varandra. Eftersom det var frost skulle jag ju kunna se var jag hade gått. Trodde jag…

Hur som helst la jag först ett spår till Iza, med direktpåsläpp, och sedan la jag ett till Karlsson med upptag. Spåren gick enligt nedan.

Sen lät jag det gå ca en halvtimme innan jag släppte på Iza. Under den halvtimmen hade temperaturen hunnit stiga, och frosten försvinna. Tack och lov hade jag tagit lite riktmärken i terrängen i kanterna av åkern så jag hade ändå ganska bra koll på var jag hade gått. Hon hade klara problem vid både första och andra korsningen, och lite vid tredje, men sen gick det bättre. Nu hade hon ju inte fått någon längre sträcka att fästa på, och dessutom var båda spåren mina. Men nyfiken som hon är gjorde hon allt för att få gå det färskaste spåret, dvs det jag lagt åt Karlsson, i första vinkeln. Det var ju länge sedan hon spårade så hon tyckte nog att det var kul i alla fall, om än lite kort.

Sen bytte jag hund. Karlsson fick ju en betydligt längre bit på sig att komma igång och ”fästa”. I första korset nosade han runt lite och funderade vad som hade hänt? Där hade ju alltså jag då gått två gånger, och Iza en. Andra korset gick betydligt bättre och de två sista märkte jag inte alls.

På det stora hela är jag jättenöjd med hans spår. Att frosten smält under tiden gjorde det ju ännu svårare. Inte bara för mig att se var jag gått, om det hade behövts, utan även svårare för hunden att spåra.

På eftermiddagen lastade jag in Iza i bilen för att åka iväg och ”hämta” de trattkantareller som jag hittade förra året. Att de skulle finnas kvar (om än kanske lite matta i pälsen och frusna om fötterna) var jag inte så orolig för eftersom det är ett svårtillgängligt ställe. Det är också därför jag väntat så länge, för att inte paja vadmuskeln. Men idag var det alltså dags.

Too late…

Det visade sig att man börjat gallra skogen och då är man tydligen tvungen att köra med gigantisk skogsmaskin, för att få ut lite sly och mindre träd?! Den inledande skogsvägen var förvandlad till ett gyttjedike. Då försökte vi gå på sidan av stigen men där var det ett gigantiskt plockepinn av sly. Efter 10 minuter hade vi kommit ungefär 100 meter och varit på väg att bryta benen av oss ungefär fyra gånger var! Då vände vi.

Det värsta är att huppegupprundan, som jag uppfann för två år sedan, sannolikt inte alls ser ut så här längre. Om man öht kan ta sig dit? Alla stigar in i skogen verkar vara förstörda…

Har jag sagt att jag HATAR skogsmaskiner?

I övrigt har dagen bl a ägnats åt ivägforsling av husvagn till vinterförvaring. Nu ser jag troligen inte den igen förrän i mars-april någon gång, så nu är det vinter på riktigt. Dessutom har vinterdäcken kommit på bilen. Ytterligare ett trist vintertecken, men å andra sidan – är det november så är det. 😦

Den här förkylningen verkar för övrigt ha ruskigt svårt att bestämma sig. Jag är inte sjuk, och inte frisk heller. I fredags och igår hade jag lite feberkänning, jag har lite hosta mellan varven, och lite snuva. Men i övrigt känner jag mig ganska OK. Jag menar; ska jag nu bli förkyld är det väl lika bra att skiten bryter ut?!