Lagom frusen och med en lätt huvudvärk (bihålorna?) var jag inte ett dugg sugen på att åka till klubben på möte. En filt och TV-fåtöljen kändes betydligt mer lockande, men eftersom ev. nya klubbkläder skulle diskuteras och jag är en av ”mammorna” till dessa så var jag så illa tvungen. Och skulle jag ändå masa mig dit var det ju lika bra att ta med den lilla hunden och passa på att träna lite.
Nordliga vindar och ca +3° gjorde att man var tvungen att vara effektiv för annars frös man till is trots rejäl påklädning. Vi tränade på en del saker från helgen, och en del annat. Det gäller ju att ligga i nu, inför uppföljningen den 2:a december. Önskar att det kunde vara en sån ”uppföljning” en gång i månaden, året runt, för tusan vad triggad man blir att träna.
I helgen kom också frågan, precis som förra gången jag var på kurs för samma instruktör; -Vem tränar du med? Och det oerhört tråkiga svaret blev nu som då: – Ingen. Varpå jag fick order om att snarast fixa fram träningskompisar! Det är dock lättare sagt än gjort. Åtminstone sådana som bor inom rimligt avstånd.
Jag önskar så att jag hade några som jag kunde träna med någorlunda kontinuerligt, en gång i månaden eller två. Någon/några som kan övervaka (och stoppa) de olater jag lägger mig till med när jag tränar ensam. Jag skulle väl förhoppningsvis kunna ge en del tillbaks också. Men, men… de lyser med sin frånvaro, och jag orkar inte tjata längre. De gånger man haft något på gång så har det runnit ut i sanden ganska snabbt pga av tidsbrist eller ointresse från övriga inblandade.
Men åter till kvällens träning. På det stora hela var han riktigt duktig, och laddad som sjutton. Det här med BRUKSlydnad tar han dock på största möjliga allvar efter helgen och därför var väl kvällens stora fiasko – rutan. Men, men… jag lägger ingen större vikt vid det just nu.
Önskar dock att jag kunde begripa varför det ska vara så sabla svårt att stanna på en inkallning? På kul provade jag ett ”ligg” under inkallningen och då plöjde han nästan en fåra i gräsmattan med hakan i sin iver att göra fort och göra rättl och så brukar det se ut. Men ”stanna”…? Näe… Jodå, han stannar men det borde kunna gå tusan så mycket snabbare.
För att hålla värmen så tränade vi även en del språngmarsch. Igår sprang jag också en del på kursen, och – glädjande nog – känner jag ingenting i vadmuskeln nu. Det verkar som om den äntligen har läkt, och det var väl på tiden.
Mötet gick för övrigt smärtfritt och vi fick godkänt på våra förslag angående klubbkläderna så nu kan bollen fortsätta rulla. 🙂
vallterrier.com 