I morse var det frost, och inga tendenser till sol. Med andra ord borde frosten ligga kvar ett tag, och då fick jag en briljant idé. Att lägga spår åt båda hundarna på åkern. Spår som korsade varandra. Eftersom det var frost skulle jag ju kunna se var jag hade gått. Trodde jag…
Hur som helst la jag först ett spår till Iza, med direktpåsläpp, och sedan la jag ett till Karlsson med upptag. Spåren gick enligt nedan.
Sen lät jag det gå ca en halvtimme innan jag släppte på Iza. Under den halvtimmen hade temperaturen hunnit stiga, och frosten försvinna. Tack och lov hade jag tagit lite riktmärken i terrängen i kanterna av åkern så jag hade ändå ganska bra koll på var jag hade gått. Hon hade klara problem vid både första och andra korsningen, och lite vid tredje, men sen gick det bättre. Nu hade hon ju inte fått någon längre sträcka att fästa på, och dessutom var båda spåren mina. Men nyfiken som hon är gjorde hon allt för att få gå det färskaste spåret, dvs det jag lagt åt Karlsson, i första vinkeln. Det var ju länge sedan hon spårade så hon tyckte nog att det var kul i alla fall, om än lite kort.
Sen bytte jag hund. Karlsson fick ju en betydligt längre bit på sig att komma igång och ”fästa”. I första korset nosade han runt lite och funderade vad som hade hänt? Där hade ju alltså jag då gått två gånger, och Iza en. Andra korset gick betydligt bättre och de två sista märkte jag inte alls.
På det stora hela är jag jättenöjd med hans spår. Att frosten smält under tiden gjorde det ju ännu svårare. Inte bara för mig att se var jag gått, om det hade behövts, utan även svårare för hunden att spåra.
På eftermiddagen lastade jag in Iza i bilen för att åka iväg och ”hämta” de trattkantareller som jag hittade förra året. Att de skulle finnas kvar (om än kanske lite matta i pälsen och frusna om fötterna) var jag inte så orolig för eftersom det är ett svårtillgängligt ställe. Det är också därför jag väntat så länge, för att inte paja vadmuskeln. Men idag var det alltså dags.
Too late…
Det visade sig att man börjat gallra skogen och då är man tydligen tvungen att köra med gigantisk skogsmaskin, för att få ut lite sly och mindre träd?! Den inledande skogsvägen var förvandlad till ett gyttjedike. Då försökte vi gå på sidan av stigen men där var det ett gigantiskt plockepinn av sly. Efter 10 minuter hade vi kommit ungefär 100 meter och varit på väg att bryta benen av oss ungefär fyra gånger var! Då vände vi.
Det värsta är att huppegupprundan, som jag uppfann för två år sedan, sannolikt inte alls ser ut så här längre. Om man öht kan ta sig dit? Alla stigar in i skogen verkar vara förstörda…
Har jag sagt att jag HATAR skogsmaskiner?
I övrigt har dagen bl a ägnats åt ivägforsling av husvagn till vinterförvaring. Nu ser jag troligen inte den igen förrän i mars-april någon gång, så nu är det vinter på riktigt. Dessutom har vinterdäcken kommit på bilen. Ytterligare ett trist vintertecken, men å andra sidan – är det november så är det. 😦
Den här förkylningen verkar för övrigt ha ruskigt svårt att bestämma sig. Jag är inte sjuk, och inte frisk heller. I fredags och igår hade jag lite feberkänning, jag har lite hosta mellan varven, och lite snuva. Men i övrigt känner jag mig ganska OK. Jag menar; ska jag nu bli förkyld är det väl lika bra att skiten bryter ut?!
vallterrier.com 