I morse var det dags för kantarellsafari igen. Min guide hade dock garderat sig mot eventuella misslyckanden genom att fånga dessa igår, och överlämnade en påse med ca fem liter (?) innan vi gav oss iväg.
Observera klickern som agerar måttstock i förgrunden. Som vanligt ser det mindre ut på bild än vad det är i verkligheten (varför gäller det bara kantareller och inte när någon tar kort på mig?) men nu har jag sorterat, rensat, förvällt och lagt på tork i drygt två timmar, och det är inte klart än, så det var en ansenlig hög. Men det är kärt besvär som jag gärna tar. Fådda kantareller är bra! Skörden på morgonens promenad blev dock mager. Kantarellguiden påstår att det är mitt fel?! Att de gömmer sig när jag kommer? Med tanke på hur lite (gula) kantareller jag fångat på egen tass under mitt liv är det nog en ganska sannolik teori… 😉
Idag har mina vader fått sig en omgång välbehövlig massage av ett proffs. Det var vansinnigt skönt. Ja faktiskt så skönt att jag somnade. På riktigt! Dock blev jag lite sårad när han påstod sig både känna och se viss skillnad på mina vader och på de vader som presenterades av portugisiska fotbollslandslaget som han masserade för ett par veckor sedan. Vafalls? Kan jag väl aldrig tro…? 🙂 Hur som helst känns det mycket bättre nu, och den onda muskeln, som troligen är inflammerad, fick sig en intensivbehandling med värme dessutom.
Den första dissen är i form av den bokrecension jag (eventuellt) utlovade för nästan en månad sedan.
Igår kväll slog jag ihop Hypnotisören av Lars Kepler för sista gången. Bara det faktum att det tagit mig nästan en månad att läsa den säger ju en del. Även om jag bara läser i sängen innan jag somnar, och har som målsättning att läsa tills ögonen ramlar ihop, så brukar det inte ta en månad att läsa ut en bra bok. Om boken är bra ramlar nämligen inte ögonen ihop i första taget.
Nej, helt ärligt förstår jag inte haussen runt den här boken. Den känns inte … trovärdig, och det gäller många bitar. Sådana små detaljer som att folk ”ler” folk till höger och vänster, även när hela deras liv har rasat samman, retar jag mig på. Och hur troligt är det att en mamma, som råkat ut för ungefär det värsta som kan hända en mamma, rusar iväg och inleder ett vänsterprassel bara någon dag senare? Hon borde rimligtvis ha något vettigare för sig…
Den inledande storyn tappas mer eller mindre bort i mitten av boken där det kommer en seg tillbakablick på ca 100 sidor vars enda syfte är att väva ihop det hela med den andra delen av storyn. Det finns för övrigt en hel del trådar som känns som om de hänger löst, även när boken är utläst.
Inte ens i förrgår kväll, när upplösningen bara var några sidor bort orkade ögonen hålla sig öppna.
Skulle kunna skriva betydligt mycket mer, men nöjer mig med att konstatera att på en femgradig skala blir det en ganska ljummen trea i betyg. Tacka vet jag Arne Dahl!
Har du läst boken? Vad tyckte du?
***
Dagens andra diss gäller min vadmuskel som i morse kroknade ihop totalt, utan att jag gjorde något särskilt. Nu går jag som en skadesjuten farmor Anka (ej att förväxla med puckot Anna Anka i Svenska Hollywoodfruar i TV3 igår) och hundpromenad i det underbara vädret är inte att tänka på. I morgon kommer massören till jobbet och då får vi se vad han tror och tycker, och hittar inte han på något som hjälper får jag försöka ta mig till den offentliga sjukvården alt. ”min” naprapat. En rejäl blödning i muskeln står för tillfället högst upp på trolighetslistan efter konstultation av min privata sjukvårdsrådgivare V.
I rollerna:
Robin Hood – terriern Lennart Å. Karlsson
Kungen – schäfern Iza
Repbollen – Repbollen
Scenografi: vardagsrummet (soffbord, soffa, fåtölj, fotpall, tv mm)
Akt 1
Robin Hood rusar morrande och hoppande omkring med Repbollen i munnen för att provocera Kungen att vara med och leka. Kungen tycker inte om att Robin Hood morrar och försöker medelst lugnande signaler att dämpa honom, vilket misslyckas. När Robin släpper repbollen tar kungen hand om den och lägger sig under soffbordet, med en tass på snöret.
Akt 2
Robin Hood smyger runt Kungen och försöker räkna ut hur han ska komma åt Repbollen utan att Kungen märker något. Kungen sover inte, men ligger och slickar den andra tassen, alltså den som inte ligger på snöret. Efter en lång stunds taktikupplägg och noggrann kalkyl av riskerna griper Robin Hood ett försiktigt tag längst ut i repet på bollen. Han drar försiktigt, försiktigt en liten bit. Kungen verkar inte märka något och Robin drar lite till. Och lite till. Eftersom Kungen fortfarande låtas vara mer intresserad av sin andra tass än av den som ”håller” repbollen drar Robin Hood lite mer, ja faktiskt så mycket att Kungens tass lättar från golvet och repbollen passerar under.
Robin och repbollen lämnar scenen. Kanske mot Sherwoodskogen?
***
Så har vi det hos oss en vanlig måndagkväll i september. 😀 Och tänk om man haft det på film…!
Nåja, ska jag vara helt ärligt har det väl inte varit så mycket rock ‘n roll idag, men hundar och droger (i form av smärtstillande till matte) har onekligen förekommit. Det var med viss bävan jag klev ur sängen i morse, men vadmuskeln kändes förvånansvärt bra? På med vadskyddet och i med lite invärtes droger (Voltaren), och så begav vi oss mot klubben för årets sista högretävling.
Så sent som i måndags var tävlingsledaren på väg att ställa in tävlingen eftersom det fattades domare, spårläggare, tävlingssekreterare och tävlingsledare men med gemensamma krafter och utnyttjande av kontakter så fick vi ihop det till sist.
Vi började med spåren, och för den som tror att jag hade någon fördel för att det var hemmatävling kan jag meddela att så var det inte! Idag hamnade jag i ett skogsområde som jag inte ens visste existerade och ännu mindre varit i tidigare. Eftersom jag är tävlingssekreterare så brukar jag göra min insats i sekretariatet när vi har tävlingar.
Nåväl, förutom en kisspaus i upptagsrutan så var upptaget rätt snyggt, och åt rätt håll – igen! (Betyg 9/8,5.) Även om några av våra tävlingar bjudit på rejält förvirrade upptag så har det alltid slutat med framspår, och det känns ju skönt. Jag försökte gå ”försiktigt” för att spara vaden och lyckades nästan fullt ut. Terrängen var till största delen ganska snäll. Vi hittade fyra pinnar men sen började det hela kännas lite osäkert. Helt plötsligt var vi framme vid samma väg där bilarna stod och jag bromsade i linan och tittade febrilt efter ett slut, utan framgång. Helt plötsligt drog den lilla hunden iväg snett bakåt, åt vänster, sju-åtta meter och stannade. Vid slutapporten! Jippi! Sluttiden löd på 20 minuter! Troligen har han hört att jag varit besviken på tiden på några tävlingar så han rationaliserade lite på slutet och hoppade över en ”sväng” som spårläggaren gått. Lite synd med tanke på att vi faktiskt hade tid på oss, och missade en eller två pinnar på den rationaliseringen… Nåja, jag var glad ändå, för vi var åtminstone kvar i tävlingen.
Tillbaks på klubben var det ganska omgående dags för lydnaden.
Betyg & mina kommentarer:
Fritt följ 6,5/7 (en ganska medioker föreställning, jag är helt överens med domarna)
Inkallning med ställande 0/0 (stannade åt h-vete för sent)
Framåtsändande 5/5 (en väldig skillnad mot i söndags, snett, för högt tempo och några extra kommandon)
Kryp: 7,5/8 (JA! Betyg på krypet för första gången. Det enda domarna kommenterat är mina extra kommandon, så själva krypet var tydligen helt OK.)
Skall 9/9
Tungt föremål 10/10 (!)
Hopp 10/10
Platsliggning med skott 10/10 (trots att kompisen Tarrak hade förflyttat sig en bra bit framåt under momentet så låg han prydligt kvar.)
Betygen i slutet av protokollet ser ju helt OK ut. 🙂
Uppletandet lämnade en hel del övrigt att önska. Två föremål plockade han in snabbt och snyggt. Sen kroknade den lilla terrierhjärnan ihop fullständigt. Han kissade, han drack vatten (en lång stund!) och tydligen sket han också (!) vilket jag missade eftersom jag då stod i andra hörnet av rutan. Ett föremål till fick han dock in; summa tre alltså, och betyg 5/5 men enligt domarna balanserande på gränsen mot noll…
Så nu är vi äntligen GODKÄNDA i högre klass spår, vilket onekligen känns som ett fall framåt/uppåt efter fyra brutna tävlingar. Lydnadspoängen slutade på 196 vilket är exakt vad som krävs för uppflyttning, och då nollade vi ändå ett moment. Specialdelen slutade på 224,25, och totalt fattades det 60 poäng för uppflyttning. Det saknade pinnarna i spåret (3 st.) var ju värda 57 poäng. Nåja det känns som om vi inte är helt ute och seglar utan har det inom räckhåll. Ja just det, placering tre blev det också, och en ”buckla”. 🙂
Stort grattis till Jessica och Kalle, som idag fixade uppflyttning till elit spår, och igår tog sitt första förstapris i elitlydnaden! Mycket starkt jobbat!
Nu ska vi börja med att ta det lugnt en vecka, och försöka laga min vad och vila upp terrierhjärnan. Nästa lördag ska vi på kurs hela dagen, men sen har vi inga mer planerade tävlingar i höst. Möjligen ett KM i bruks i oktober, och kanske även en lydnadstävling till, men vi får se. Just nu känner jag mig rätt ”tom”…
Karlsson sover rätt nöjt efter en hård dags arbete.
Som huvudkudde använder han priset från igår. 🙂
Iza funderar på om det inte går att ha lillebror till något vettigt – ska
han bara ligga där och skräpa?
Nu är han ju faktiskt uppe på syrrans nivå. Hon blev ju aldrig mer
än ”godkänd högre”, och då var hon dessutom 2,5 år äldre!
Funderar nu på att följa Karlsson exempel och sova en stund, men kanske på ett något bekvämare ställe än fotpallen?
För den yngre läsekretsen kanske rubriken kräver en förklaring? Den är en lätt modifiering av denna låttitel, från -77. 😉
Idag stod det lydnadstävling på programmet. Planen var att åka och ”hämta hem” det tredje förstapriset i 2:an, men det var väl optimistiskt tänkt visade det sig.
Samling klockan 12 (!) så det blev sovmorgon, dvs inte uppstigning förrän 06.45 när Iza tyckte att det var dags. Hann med lite välbehövligt ”pyssel” innan jag gav mig iväg mot Elfsborgs BK, dvs nästan hemmaplan.
Drog startnummer två av sex, och på platsen var det nästan bara kända hundar så det kändes bra, och alla hundar låg fint.
Sen gick det åt h*vete. Kanske inte rent momentmässigt, men med min vad. Jag har ju haft ont i båda vaderna i några veckor, och förra lördagen sträckte jag till höger vad lite extra i spåret. Söndagens spår var dock inga problem men på språngmarschen på lydnaden kände jag att … AJ! Under veckan har det dock inte gjort jätteont, även om det ”malt” litegrann. Men dagens språngmarsch blev … AJAJAJ. I första steget kraschade det till i vaden så att jag fick fortsätta haltande. Med tanke på att årets sista spårtävling (1200 meters skogs”promenad” i okänd terräng) på programmet i morgon så började mina tankar snurra och jag tappade koncentrationen fullständigt, samtidigt som det gjorde hyfsat ont att förflytta sig. Betygen blev trots allt … OK, men Karlsson bestämde sig för att prova ett nygammalt koncept och springa till vänster om rutan?! Den som varit klockren på varenda träning (och tävling) länge nu. Åtminstone klockren på så sätt att han sprungit rakt fram, sen har det varit upp till mig att få stopp på honom i tid. Men som sagt; inte idag. Det hade räckt med en 5:a så hade det tredje förstapriset varit i hamn… *suck*
Dagens betyg:
Platsliggande 10
Fritt följ: 7,5
Läggande: 8,5
Inkallande med ställande: 8,5 (snällt?)
Sändande med ställande (rutan): 0
Apportering: 8
Hopp: 9,5
Fjärrdirigering: 8
Helhetsintryck: 9
Totalt 148 poäng och ett andrapris. FAN! Ett förstapris som ”plåster på såren” hade ju inte gjort nå’t.
När vi var klara drog jag i ilfart till stan för att hinna köpa handikapphjälpmedel innan affärerna stängde. Det slutade på Intersport och inköp av ett sådant här:
Tur man inte är hund för då hade SKK:s dopingreglemente inte sett nådigt på detta. ”Smärtlindrande och påskyndar läkning…” Det var väl ungefär en sådan formulering Back On Track föll på?
Nåväl, tillbaks till klubben, för att vänta ut lydnadsklass I-hundarna och prisutdelningen, för på Elfsborg får man nämligen pris oavsett hur dåligt det går. 🙂
Nåväl, om man bortser från kraschade vadmuskler och uteblivna förstapris så har det varit en trevlig dag med en trevlig tävling och mycket trevligt folk.
Gjorde en raid på apoteket när jag ändå var i stan så till natten ska jag applicera ett Voltarenplåster på den ömmande vaden, och Voltaren invärtes får det också bli, så får vi se om jag kan gå och stå när jag kliver upp i morgon bitti? Som sagt; med den dopingen är det tur att man inte är hund…
Jag skrattade ofta högt, och det händer inte ofta när jag läser. Andra gången jag läste den skrattade jag lika högt. Tycker du det är kul med språk och skrivande kan den varmt rekommenderas. Risk finns dock att man drabbas av skrivkramp under en period efter att man läst den, intensivt funderande på om det ska vara komma eller semikolon? Eller möjligen ett vanligt kolon? För övrigt är det säkert massor av felaktigheter i mina texter också, men det bjuder jag på…
Har lyckats komma över originalbilden (den högupplösta) på min ljuvliga rumpnisse, så det får bli en favorit i repris. Foto: (fortfarande) Daniel Grönbek.
Han har för övrigt vilodag idag, från sin träningsnarkoman till matte. Faktum är att han och husse lämnade hemmet innan jag och Iza ens klivit upp i morse, och han är fortfarande kvar hos dagmatte eftersom husse blir sen hem. Men det är nog bara nyttigt för honom, att längta lite efter mig. 😉
Jag och Iza har tagit en lugn och avkopplande promenad på tu man hand. Det behövs också ibland. Och inte minst för hennes skull, att slippa konkurrera med lillebror är nog skönt som omväxling.
Hundträningstrenden håller i sig; dvs ofta och mycket. Igår kväll blev det ett pass med lydnad på Elfsborgs BK, och ikväll har jag kört ett litet lydnadspass på klubben, och ett spår.
Både igår och idag har jag kört kryp med kommendering och belönat rikligt trots den närvarande ”tävlingsledaren”, som dessutom stått extra nära för att störa. Vi får väl se om det hjälper när det är skarpt läge nästa gång?
Spåret ikväll hade jag för ovanlighetens skull snitslat ganska tätt med neonfärgade klädnypor, så att jag skulle ha koll på när han försökte lämna spårkärnan. Dessutom låg det en burk med gottigottgott på slutet, vid slutapporten. Detta har jag aldrig kört förut, och tanken är att öka på motivationen och tempot till nästa gång, och nästa, och nästa…
Spårar han som idag (tempo och fokus) så ska det inte vara några större problem att komma runt ett tävlingsspår inom tiden. Han var riktig duktig och höll sig fint i spårkärnan (nästan) hela tiden, och vinklarna var också helt OK utan onödigt snurrande. Markerade även alla pinnar fint, utom en, där jag fick påminna honom.
När jag gick ut spåret så ringde telefonen efter ungefär två tredjedelar. Eftersom jag är kvinna så borde det ju inte vara några problem att lägga spår, snitsla och prata i telefon samtidigt, eller?
Det visade sig senare att det tydligen var vissa problem…
Som sagt, han spårade kanonfint och mot slutet ser jag Bambi som studsar iväg rakt över spåret. Perfekt! Och Karlsson såg INTE Bambi, för han var så inne i spåret. Det var bara ett problem… Just där började det glesna rejält mellan klädnyporna. Jag såg en och annan, men exakt hur jag tagit mig från A till B till C osv. var något oklart. Precis där Bambi studsat över var det ju ingen tvekan om vad han gjorde; spårade vilt. Vi hade ett kort utvecklingssamtal och han insåg nog att det inte var någon bra idé, i alla fall inte just där och då. Om det har någon effekt till nästa gång får vi väl se. Problemet kom sen; var han i mitt spår, eller skenspårade han, bara för att göra mig nöjd? Samtidigt som snitslarna glesnade hade jag extra dålig koll på hur jag gått, men det klarnade så småningom och till sist spårade han till slutapporten, och gottigottgott-burken.
En lyckad övning trots allt, och sensmoralen blev; prata inte i telefon samtidigt som du lägger spår, ens om du är kvinna. 😉
Sen står det mer och mer klart att jag har en B-hund. Åtminstone om man ska diskutera i samma termer som om människor, A- och B-människor. A=morgonmänniska, B=kvällsmänniska. Själv är jag ju en klockren B-människa. Även om jag går upp tidigt, även när jag är ledig, så kan ingen anklaga mig för att vara varken särskilt begåvad eller högpresterande under de första timmarna. Samma verkar gälla den lille terriern; på kvällarna lever han upp. Gäller alltså att dra sena startnummer på brukstävlingarna. 😉
Iza är ju både A- och B-hund, och säkert även C om det skulle behövas, så det är lite ovant.
Det betyder:
V Ä G A R B E T E T – F R Å N – H E L V E T E T!
Det betyder att man (kommunen/vägverket?) stängt av en fil i vardera riktningen på motorvägen genom stan. Samma motorväg där jag måste åka till och från jobbet. Det blir inte mindre frustrerande att stå i kö bara för att de döpt om vägarbetet till…
…G E S T A L T N I N G S Å T G Ä R D E R
Vad ”dom” gör?
Jo, ”dom” byter vägräcken och belysning, och det ska ”dom” göra i ett år!
Mina associationer till ordet G E S T A L T N I N G S Å T G Ä R D E R går till … modern konst. Eller nå’t. Men definitivt inte till vägarbeten.
***
Dagens andra vägirritation rör gamla rv 40 som numera fungerar som promenadväg för oss ibland. Bred, fin, asfalterad och mycket gles trafik. Nu har något ljushuvud på vägverket fått för sig att de ska fräsa upp (ta bort) asfalten på halva vägrenen. Och lägga kantsten!!! Allt detta för att slippa underhålla asfalten på vägrenen. Asfalten som är i relativt bra skick trots att den inte åtgärdats på 20 år. Hade det inte varit billigare att låta den ligga och istället lägga de pengarna på saltning vid behov på vintern? För detta ska man tydligen sluta med…
***
Igår kväll tog jag ett träningspass med K på klubben. Fokus låg på de moment som gick minst bra i söndags; dvs kryp, inkallning och och tungapport. (Tungapporten släppte han innan jag hann ta den, efter ett i övrigt jättefint utfört moment.) Framåtsändande hann vi också köra lite, eftersom våra figurer stod ute.
Krypet var naturligtvis jättefint igår. Måste få proffshjälp för att komma ur tävlingslåsningen.
Inkallningarna var också hyfsade. Har ny taktik där. Istället för att jag springer fram och belönar, vilket tar ganska lång tid, så får han nu komma in och få belöning när han gjort det bra, och hittills känns metoden rätt bra, åtminstone på träning kanske är bäst att tillägga…
Tungapporten hade jag tänkt mig att vi skulle kampa med, för att få till ett bättre grepp, för det ÄR löst när han är stilla. Att kampa med den tyckte dock terriern var en sällsynt usel idé så tills vidare får vi köra med den religiösa metoden, dvs be en liten bön för att han ska hålla i den så länge som krävs.
Här är ett par bilder från gårdagens tävling i Herrljunga. Den på gripandet av tungapporten är ju alldeles underbar. 🙂 Foto: Daniel Grönbek
För övrigt kan jag konstatera att det inte bara är jag och Karlsson som har svårt att komma ur högre klass. I lördags var det ett ekipage av nio som klarade uppflyttning, och igår var det ett ekipage av tretton… Inte undra på att det är svårt att komma med på tävlingar.
Jag har inte för vana att svära i mina rubriker eller inlägg, men idag känns det motiverat. Förklaring kommer…
Det började med att jag sov som en spädgris hela natten och vaknade av klockan i morse. Detta hör till ovanligheterna när jag ska tävla. Vi kom iväg när vi skulle och var framme i god tid, trots lite oklarheten om vägen till samlingsplatsen. Vi drog startnummer åtta i lottningen och det kändes bra med tanke på att lille Lennart inte är så morgonpigg. 😉
Upptaget var jättesnyggt, och belönades med en 10:a. Rakt ut, två meter åt höger, analys (!!!), och sedan vände han och gick ut ur rutan åt rätt håll, uppenbarligen. Sen spårade han, och spårade och spårade. Tyckte det kändes glest mellan pinnarna stundtals? Terrängen var bitvis stökig, framför allt som jag sträckte min vadmuskel igår, men vi tog oss fram. Vi hade tre rejäla tapp/strul (bland annat lurade han mig tre gånger fram och tillbaks genom grenverket på en kullfallen björk?) och klockan tickade. Hade ingen koll själv på hur länge vi varit ute, men det kändes … länge. Till sist stod han dock vid slutapporten och jag jublade. I midjeväskan fanns det ytterligare sex pinnar, så vi hade missat en. Jämfört med gårdagen kändes det som ett rejält lyft att faktiskt komma runt. Mottagaren hade bara koll på den planerade utgångstiden, men inte den verkliga. Enligt den räkningen hade vi varit ute i 34 minuter. *suck*
Vidare till klubben där det var drop-in-lydnad. Eftersom tiden på spåret fortfarande var oklar var det bara att köra på med lydnaden. Ingen rast/vila där inte. Jag hann byta skor och väst samt värma upp i ca 45 sekunder. Med tanke på det är jag mycket nöjd med prestationen även om det fanns en hel del missar, och han kändes lite avslagen. Höjdpunkten var framåtsändandet som gav betyg 8/8,5! Vad de drog för är oklart eftersom jag av någon outgrundlig anledning inte fick med mig protokollet med domarkommentarerna. Begriper inte vad dom skulle ha det till på en hund som visade sig vara bruten? Men min teori är att de drog en del för transporterna som var lite … luftiga, och på andra sträckan slog han av på tempot lite sent men höll sig ändå på ”lagom” avstånd. Rakt och fint var det, och bra ingångar, inga dubbelkommandon behövdes heller, så vitt jag kommer ihåg.
Krypet nollade vi! Idag var det väldigt synd om den lille. Det krävdes ett antal extra kommandon för att få igång honom, och hålla igång honom. Dessutom uttalade han sitt missnöje genom att gnälla, och när jag satte upp honom kom det ett skall?! Funderar intensivt på hur vi ska komma ur den här låsningen i krypet så fort det är tävling?
Innan platsen fick jag bekräftat att vi haft för lång tid på spåret, men det slutgiltiga budet var tre minuter. Tre jävla minuter!
Om man leker med tanken (vilket är svårt att låta bli) på att vi klarat spåret inom tiden, och haft 10 på platsliggningen (vilket inte alls är osannolikt) så hade det räckt med betyg 5 på kryp och uppletande för att vi skulle varit uppflyttade! Förvisso bara med 1,25 poängs marginal, men so what? Och med befintliga betyg och spår inom tiden hade vi åtminstone varit godkända vilket faktiskt hade känts som ett lyft i nuläget.
Prio ett just nu är att öka motivationen och spårsäkerheten, dvs att han håller sig i spårkärnan. Vi ett tillfälle idag spårade han genom/över en stenmur och vinklade höger. Sen gick han på den sidan en bra bit för att sedan gå tillbaks. Det visade sig att spårläggaren gått på ”hitsidan” om muren hela vägen! Det var även där vi missade den pinnen som saknades. På ett annat ställe spårade han rakt fram lite på skrå utmed en sluttning. Helt plötsligt stannade han, stack upp näsan åt vänster, och se där – 3-4 meter bort låg en pinne! Han har alltså gått flera meter vid sidan av spåret?! Det är bara att hålla tummarna för en mild och snöfri vinter med mycket träning…
På det stora hela är jag dock nöjd. Jämfört med igår var ju spårarbetet idag som en dröm (allt är ju relativt 😉 ) och det var skönt att känna att han funkade bra på en helt ny appellplan, så tidsmässigt tätt inpå spåret och med minimal uppvärmning. 8/8,5 på framåtsändandet känns också helt OK faktiskt. 🙂 Sen finns det en hel del ytterligare poäng att plocka på lydnaden så vi har en del att jobba på. Jo förresten, vi fick faktiskt poäng på inkallning med ställande också, och det var ju roligt, även om det bara var 6/5, men allt är ju bättre än noll. Och vi hade i alla fall tur med vädret. 🙂
Det finns en del bilder från lydnaden, men inte i min kamera. Förhoppningsvis kan jag komplettera med en del sådana framåt kvällen.
Nu sussar de gott båda två. Iza har varit med som ”barnvakt” både igår och idag eftersom husse varit på rymmen hela helgen. Tydligen är det en ansträngande uppgift för hon sover lika gott som Karlsson just nu, och det vore inte helt fel att följa deras exempel. 🙂
Idag har vi ännu en gång prövat vingarna i högre klass spår. Och inte heller den här gången bar de särskilt långt. 😦
Arrangör var Kinds BK, och jag drog startnummer 1! Vi började med platsliggning, i regn. Alla hundar, inklusive det lilla träsktrollet, låg fint. Vi fick gömma oss inne i stugan vilket var lite ovanligt. Skotten hördes dåligt, och inte fick man röka heller för att få tiden att gå, men jag överlevde det också. Sen bar det iväg ut på spåren direkt. Jag visste att S var ansvarig för spår 1 och 2, och att spår 1 ev. kunde medföra behov av flytväst, åtminstone för Karlsson. Någon flytväst hade vi inte, men det var inte mycket att göra åt.
Efter ett ganska förvirrat upptag kom vi i alla fall ut ur rutan, åt rätt håll. Tempot, och draget i linan, var dock oroväckande lågt. Första pinnen stannade han och tittade på, och pinne nummer två apporterade han. Sen var det inte mycket mer som fungerade. Jag ska inte gå in på detaljerna, men fel var vi. Och när vår tid var ute, dvs efter en halvtimme, ringde jag S och frågade var jag var. Hon tutade med bilen och vi kunde så småningom leta oss tillbaka. Efter analys av händelseförloppet vet jag ungefär var det gick fel, men det värsta är att han fortsatte spåra?! Vad vet jag inte. Vid ett tillfälle var det glasklart att han spårade vilt för då blev det helt plötsligt galopp och lite gläfs så då satte jag stopp ganska fort, men i övrigt vete tusan vad som hände. Tror inte ens jag kan skylla på svampplockare med tanke på att vi var lååångt ute i skogen och att det dessutom var tidigt på dagen.
09.15 var alltså det planerade heldagsprojektet överstökat! Jag åkte tillbaks till klubben för lite ”debriefing” och blev varse att (minst) fyra av nio högrehundar inte kommit runt spåret. Vi var alltså i ganska gott sällskap. En klubbkompis upplevde att hennes hund haft det ovanligt jobbigt och hållit ett betydligt lägre tempo än vanligt, så det var nog ganska svårt. Gårdagens intensiva regn höll ju i sig till och från även på morgonen idag, och hur mycket det påverkade kan man ju bara gissa. Helt klart är dock att Karlssons spårarbete just nu känns hyfsat instabilt och ganska mycket som ett lotteri. Vad vi ska göra åt det får jag fundera på. Han spårade betydligt säkrare för ett år sedan, och vad som hänt på vägen kan jag inte riktigt komma på.
Nu är det tvätt och tork som gäller, för i morgon ska vi på’t igen, och hoppas på bättre tur i lotteriet. Funderar på att ta en tur på trimbordet med Karlsson också, och rycka av de värsta lockarna.
Dagens (små) glädjeämnen; 10 på platsen trots regn, och att vi kom ur rutan åt rätt håll, vilket tydligen resulterade i betyg 8 enligt hörsägen.
Husse är borta över helgen så jag jag och hundarna rår oss själva. Ganska skönt att vara chef över fjärrkontrollen som omväxling, och någon fotboll kommer det INTE att visas på TV:n idag, trots VM-kval.
Jaha, då befinner man sig på hotellet ”in the middle of nowhere” utanför Oslo igen. Den här gången är dock inte hotelldöden fullt lika påtaglig eftersom jag har en kollega med mig, så för första gången har jag (vi) faktiskt ätit middag i hotellrestaurangen. Dessutom är Iza med så jag har även sällskap på hotellrummet. Innan middagen tog jag och Iza en rejäl promenad ner till Oslofjorden och gick en bra bit utmed den innan vi gick hem igen. Vädret var perfekt för promenad innan det började regna, men då var vi nästan hemma. Här blir vi till torsdag då vi åker hemåt igen.
Igår kväll fick Karlsson ett rejält träningspass. Först la jag ett spår i skogen vid klubben och sedan tränade vi lydnad medan det låg till sig. Han skötte sig fint på lydnadsplan och gjorde till och med några fullt acceptabla ställanden på inkallningen, trots att avståndet var ganska långt.
När jag skulle åka iväg och ta spåret stötte jag på en klubbkompis på parkeringen. Det visade sig att han lagt spår i precis samma terrängområde där mitt spår låg… Dessutom hade han passerat mellan snitseln, som markerade punkten där Karlsson skulle gå på spåret, och vägen. Om jag hade släppt på som jag tänkt hade jag alltså varit tvungen att ”neka” honom att ta det första spåret han stötte på?! Kändes inte som någon god idé. Först tänkte jag skita i att gå spåret över huvud taget, men sen gav jag mig iväg, och upptaget fick bli av den korta varianten, dvs ca två meter… Det visade sig att vi bitvis lagt spåret på exakt samma ställe! Och vid flera tillfällen låg de så tätt att Karlsson inte klarade att sortera utan valde det färskaste. Mitt spår var väl ca två timmar gammalt och det andra max en halvtimme. Två apporter som hörde till det andra spåret markerade han också, men de la vi tillbaks där vi hittat dom. Hur det gick för den andra hunden vet jag inte, men den är betydligt mer rutinerad och van vid sådana här svårigheter så det gick troligen bra.
Uppptäckte att min trådlösa mus inte gillade bordsytan här på hotellrummet så nu håller jag, helt ofrivilligt, på att lära mig hur styrplattan (heter det så?) på den bärbara funkar. Troligen inte en dag för tidigt.
Nu blir det nog ett avsnitt av Dr House på dvd på datorn, och sedan kvällskiss av schäfertant. Har fått samma rum som sist, med skön säng, så det finns faktiskt hopp om hyfsat god sömn i natt.
Karlsson sover rätt nöjt efter en hård dags arbete.
Iza funderar på om det inte går att ha lillebror till något vettigt – ska
Starten på inkallningen.
Se så’n stil han har, på tungapporten. 🙂
vallterrier.com 