Hundträningstrenden håller i sig; dvs ofta och mycket. Igår kväll blev det ett pass med lydnad på Elfsborgs BK, och ikväll har jag kört ett litet lydnadspass på klubben, och ett spår.
Både igår och idag har jag kört kryp med kommendering och belönat rikligt trots den närvarande ”tävlingsledaren”, som dessutom stått extra nära för att störa. Vi får väl se om det hjälper när det är skarpt läge nästa gång?
Spåret ikväll hade jag för ovanlighetens skull snitslat ganska tätt med neonfärgade klädnypor, så att jag skulle ha koll på när han försökte lämna spårkärnan. Dessutom låg det en burk med gottigottgott på slutet, vid slutapporten. Detta har jag aldrig kört förut, och tanken är att öka på motivationen och tempot till nästa gång, och nästa, och nästa…
Spårar han som idag (tempo och fokus) så ska det inte vara några större problem att komma runt ett tävlingsspår inom tiden. Han var riktig duktig och höll sig fint i spårkärnan (nästan) hela tiden, och vinklarna var också helt OK utan onödigt snurrande. Markerade även alla pinnar fint, utom en, där jag fick påminna honom.
När jag gick ut spåret så ringde telefonen efter ungefär två tredjedelar. Eftersom jag är kvinna så borde det ju inte vara några problem att lägga spår, snitsla och prata i telefon samtidigt, eller?
Det visade sig senare att det tydligen var vissa problem…
Som sagt, han spårade kanonfint och mot slutet ser jag Bambi som studsar iväg rakt över spåret. Perfekt! Och Karlsson såg INTE Bambi, för han var så inne i spåret. Det var bara ett problem… Just där började det glesna rejält mellan klädnyporna. Jag såg en och annan, men exakt hur jag tagit mig från A till B till C osv. var något oklart. Precis där Bambi studsat över var det ju ingen tvekan om vad han gjorde; spårade vilt. Vi hade ett kort utvecklingssamtal och han insåg nog att det inte var någon bra idé, i alla fall inte just där och då. Om det har någon effekt till nästa gång får vi väl se. Problemet kom sen; var han i mitt spår, eller skenspårade han, bara för att göra mig nöjd? Samtidigt som snitslarna glesnade hade jag extra dålig koll på hur jag gått, men det klarnade så småningom och till sist spårade han till slutapporten, och gottigottgott-burken.
En lyckad övning trots allt, och sensmoralen blev; prata inte i telefon samtidigt som du lägger spår, ens om du är kvinna. 😉
Sen står det mer och mer klart att jag har en B-hund. Åtminstone om man ska diskutera i samma termer som om människor, A- och B-människor. A=morgonmänniska, B=kvällsmänniska. Själv är jag ju en klockren B-människa. Även om jag går upp tidigt, även när jag är ledig, så kan ingen anklaga mig för att vara varken särskilt begåvad eller högpresterande under de första timmarna. Samma verkar gälla den lille terriern; på kvällarna lever han upp. Gäller alltså att dra sena startnummer på brukstävlingarna. 😉
Iza är ju både A- och B-hund, och säkert även C om det skulle behövas, så det är lite ovant.
vallterrier.com 