Jag, och min vad, överlevde (den kilometerlånga) lunchpromenaden med Iza, och grannkatterna var förståndiga nog att hålla sig undan. Jag hoppas att inte någon såg mig, för jag såg sannolikt störtlöjlig ut där jag gick med korta ”försiktiga” steg, i lågt tempo. Iza var dock förstående och accepterade den något nedsatta marschfarten. Eftersom uppförsbackar, där jag måste sträcka ut muskeln, är värst upptäckte jag också uppförsbackar som jag aldrig tidigare, på 18 år, betraktat som sådana!
I morgon bitti blir det besök hos en sprillans ny naprapat. Han är alltså inte sprillans ny i branschen, men han är sprillans ny för mig. Har dock trovärdiga referenser så det blir förhoppningsvis bra. Han mumlade något om akupunktur… men det ska jag nog kunna leva med, det har ju gått förr.
Beträffande bildgåtan i förra inlägget så är alla på rätt spår, men den som är mest snubblande nära är – Mysla! Frost (is) på mitt biltak är det. Höstens första frost uppe på vårt berg. Jag skickar ära och berömmelse å det snaraste. 🙂
Pelargonerna, som står under tak, överlevde natten men ikväll blir det operation pelargonbärning, åtminstone av de som jag tänkt övervintra.
vallterrier.com 
Jag hade närmast pansaris på bilen i morse. Inget kul alls. 😦
Jag väntar ju fortfarande på sommaren… 😉
Hoppas att naprapaten kan hjälpa dig. Annars finns det väldigt fina proteser numera. *häpp*
Ha det!
Om du går baklänges uppför backarna tror jag du slår två flugor i den berömda smällen – du skonar vaden och förvirrar hunden som då kanske missar ev. passerande katter?! 🙂
Yes, vilken lysande idé. Ska prova det i morgon. 🙂