Nu är vi på god väg med rutan, och dit har vi kommit med en alldeles hemkörd metod! Jag orkar inte gå in på hur jag gått tillväga, men det har funkat. Terriern är glad och jag är glad.
Igår kväll gick jag och ställde ut konerna på gräsmattan, sen hämtade jag K. När vi rundade husknuten sken han upp och man riktigt såg vad han tänkte ”wow – där är dom” och rusade dit på eget initiativ. 🙂 Sen körde vi på fem olika ställen på tomten, och varje gång skickade jag in honom i huset när jag möblerade om.
I början led han av en påtaglig ”kärlek” till den främre högra konen. Han sprang dit, ställde sig och väntade ivrigt på klicket. När det inte kom började han ganska snart leta andra lösningar, och snart kom han underfund med att det nog var närmare mitten av rutan som var den utlösande faktorn. Det är underbart att se hur han funderar och testar. 🙂
OK, det är en bra bit kvar till ett tävlingsmässigt utförande men jag är ändå fascinerad på hur långt vi kommit på mindre än en vecka! Nästa intressanta fas blir att få kansjälvterriern att INTE springa till rutan – annat än på kommando. DET kan bli en nära-döden-upplevelse. Men det tar vi nästa vecka. 😉
vallterrier.com 