Visslandet fortsätter

Igår åkte jag till klubben med båda hundarna för ett träningspass. Jag började med Iza; inkallning med ställande. Och se på f*n, om jag bara håller käft och kör med enbart handtecken så går det bättre. Inte bra men bättre. Det ÄR svårt att säga ”stanna” så att det hörs OCH låter snällt…

Hon fick även ett agilitypass och skötte sig bra. På slutet ställde jag upp en ”box”, som jag tror agility-proffsen kallar det. Dvs fyra hinder i en kvadrat, för att köra dirigeringsövningar, och då körde det ihop sig. Hon uppfann en helt ny (?) hoppteknik. Varför, när man hoppat ut ur boxen, och matte vill att man ska hoppa in från utsidan, göra det? När man kan smita in mellan hindren, ställa sig parallellt och sedan hoppa sidvärtes över? Kan man göra annat än skratta åt hunden, och svära över sin egen, uppenbarligen väldigt otydliga, handling?

Karlsson fick ett lydnadspass. Bad en av klubbens domare att titta på hans kryp. Det enda hon kunde tänka sig att göra poängavdrag för var – min gåteknik! Ja puh, det är inte lätt att vara hundförare. 🙂 Hunden skötte sig tydligen klanderfritt i alla fall. Och min gångteknik ska väl inte vara omöjlig att justera, eller…?

På platsliggningen fortsatte han att öva på Colonel Bogey March. Paradoxen är att han gärna lägger hakan i backen, vilket jag egentligen tycker är idealet, MEN, då ökar pipandet/visslandet. Han är inte helt tyst när han ligger med huvudet upp heller, men åtminstone något mindre ljudlig. Vet inte hur jag ska komma tillrätta med detta? Tips, någon? Orsaken till att han piper är, som jag tolkar det, inte osäkerhet utan TRISTESS! Det är så sabla tråkigt att ligga där till ingen nytta…

Kvällen/natten blev sedan tämligen händelserik. Det började med att jag fick beställa en ambulans till mamma, under hennes vilda protester. Kräkningar (=ingen mat i magen) innebär att man inte kan ta sitt insulin och det är inte lyckat när man är diabetiker. Hon hade t o m fått order om att åka in med ambulans av en besökande sköterska om det inte blev bättre under dagen. Men … nä… Hon blev alltså hämtad och transporterad till närmsta lasarett och jag kände mig väl hyfsat lugn. Det är som sagt inte lätt att vara 50 mil bort. Vi gick och la oss och efter två hostfria nätter trodde jag den larviga förkylningen var på upphällningen. Det var den inte! Jag hostade i flera timmar, och när jag väl somnat, vid 03-tiden, så ringer telefonen! I andra änden var en mycket pigg (?!) mamma som meddelade att hon var inlagd på lasarettet. Summering; jag sov ca 1,5  timme och ja, jag har varit piggare än vad jag är nu. Ikväll tror jag faktiskt inte att jag ska träna hund. Alls. Eller … kanske lite?