Det man inte har i huvudet…

…får man ha i benen brukar det ju heta. Idag löstes det dock med lite däckslitage och minskad nivå i bränsletanken på bilen (samt en del irritation).

När jag kom till hundutställningen och skulle parkera så … hade jag ingen plånbok. Den låg hemma. Bara att åka hem och hämta och åka tillbaks, en nätt resa på ca 2,4 mil, helt i onödan. Vaccinationsintyget för Karlsson (som var med) hade jag minsann kommit ihåg men plånboken. Nä!

Nåja, sent om sider var vi på plats och kunde se Bibbi plocka hem en 1:a med CK med husses wachtel. Roligt!

Själva slappnade vi av totalt idag och bara spankulerade omkring och kikade. Ytterligare några pipleksaker investerades det i och hade Karlsson fått sin vilja fram hade plånboken blivit mycket tunnare. Tycker att samma ”regler” borde gälla som i matbutikerna – inget godis vid kassorna. På hundutställning borde det vara ”inget hundgodis eller roliga leksaker i marknivå”… En tvåbent fyraårings ha-begär måste vara en västanfläkt jämfört med Karlssons?

Förmiddagen ägnades bl a åt ett spår med K. Nu har han fått upp tempot rejält det lilla träsktrollet. 🙂 Det är knappt så att matte hänger med i svängarna längre. Och ändå slarvar han inte. Det är klart att han tappar spåret ibland men han är oftast väldigt rationell när han ska tillbaks. Alla sju pinnarna tog han också utan problem. Riktigt snyggt var det. När han var framme vid slutapporten var frågetecknen betydligt färre (och mindre) än förut. När han sen fick bära pipleksaken som en trofé ända hem var lyckan fullständig. Och det är bara att konstatera; det är i skogen vi hör hemma, och möjligen på appellplan. Vi är rörande överens om att det är betyyydligt roligare än utställning, basta!