Så kan man då summera inledningen av den trista novembermånaden, och fortsätter det så här ska jag inte klaga. Strålande (och värmande) solsken och vindstilla, även om det varit minusgrader i skuggan. Helt OK faktiskt.

Helgen har varit lugn och skön, och helt utan inbokade aktiviteter, förutom dagens privatträning. Kände att jag behövde det och har för en gångs skull, åtminstone under gårdagen, ägnat mig åt att göra i stort sett ingenting (förutom redesignen av bloggen), hundpromenerande och ett spår till K.

Upptaget och spåret var det väl inget större fel på, men pinnarna tyckte han var ett sällsynt larvigt påfund? Den enda han klippte direkt var slutapporten så jag får försöka glädja mig åt det medan jag funderar på hur vi ska lösa problemet.

Idag blev det ett uppletande på åkern. 25 meter bred ruta och sex föremål som jag fick in utan alltför mycket tjafs. Det märkliga är dock att han alltid tar samma väg ut?! Han springer alltid snett framåt höger och gör sedan en lov åt vänster om det är det oavsökta området. Det innebär att han missar området som är rakt fram i vänstra delen av rutan. Visst kan han ta föremål där på vägen in, men då är risken att han byter. Märkte det för första gången när vi var i Skåne för två veckor sedan, och trodde då att det berodde på terrängen men det kan jag knappast skylla på när det är en platt åker det är frågan om? Nästa gång blir det två smala korridorer med ganska långt emellan.

Direkt efter uppletandet bar det äntligen iväg för privatträningen. Fokus idag låg på att komma på rätt spår med rutan igen och det känns som om vi är på god väg. Dessutom fick jag lite tips om hur jag ska utnyttja ryggsäcken som externbelöning. Detta är ju nytt för mig så jag behöver lite hjälp på traven för att det ska bli rätt. Det verkar som om han köper konceptet i alla fall, och det kan nog bli bra med tiden. Att ryggsäcken var laddad med ett sprillans nytt pipande orange piggsvin (eller igelkotte?) hade han inget emot. F ö var han ganska okoncentrerad mellan varven och det var mer nosande än vanligt, och DET uppskattas inte!!! Lite pill (läs: börja om från början) med fjärrdirigringen och inkallning med ställande hann vi också med. Som sagt; nu hoppas jag på en mild och snöfri vinter så att vi verkligen kan träna på allt vi behöver träna på! Vi har ju många nya moment att tag i, för att uttrycka det milt…

***

Vad det gäller gardinerna så reagerade husse faktiskt direkt – kors i taket! Å andra sidan ser det för j*vligt ut just nu så det kanske inte var så konstigt. 🙂 Fördelen med att det ser för j*vligt ut är att jag nu måste ta tag i, och lösa, detta problem snabbt som ögat. Någon form av raka smala längder får det blir, men då måste jag även köpa nya gardinstänger… Ja ja, har man inte att göra så skaffar man sig. 🙂

Äntligen, nu rök vardagsrumsgardinerna och det var inte en minut för tidigt. Jag har inte bokstavligen eldat upp dom, men de är nedtagna och ska få ett nytt liv som kamptrasor på MH. Jag vågar inte ens tänka på hur länge jag haft dem?

Problemet är bara att jag inte har något att sätta upp istället?! Och jag vet inte vad jag vill ha, och hur jag vill ha det. Eller ens OM jag vill ha det? Vad det sommar skulle jag mycket väl kunna vara utan gardiner eftersom fönstren är rätt fina utan. För att känna efter har jag nu satt upp gamla köksgardiner (enfärgade i panelmodell) i ett fönster, och tillhörande kappa (för kort och för smal) i ett annat… Det tredje fönstret är gardinlöst. Det ser inte klokt ut, men jag måste försöka skaffa mig en känsla för vad jag vill.

Det ska bli spännande att höra husses reaktion på det nya arrangemanget när han kommer hem. Om det öht blir någon reaktion. Det är inte alls säkert…

Eftersom jag insett att ekonomin inte håller för en total livingroom-makeover i höst heller, så får nya gardiner bli en nödlösning. Nu återstår det bara att hitta rätt, och det kan bli nog så komplicerat, i synnerhet när man inte vet vad man vill?

Kände för lite förnyelse av bloggen. Vad tycks? Ärligt nu!

Det jag retar mig på är rubriktypsnittet. Och att jag inte får till samma orange färg på texten i headern som det är i övriga bloggen… Men det får bli ett senare problem.

***

Edit: nu har jag hittat färgkoden och fått till åtminstone textfärgen i headern. 🙂

Det första morgonljuset, precis innan solen har gått upp ”på riktigt” bakom granskogen, är guld värt. Samtliga bilder är tagna i trädgården eller inom en radie av 30 meter från tomtgränsen.

Nej, jag menar inte bokstavligen, i meteorologisk bemärkelse (även om det fortfarande är vitt på marken). Men jag har snöat in på youtube och gamla idoler från 70- och 80-talet. Här kommer en till av mina absoluta favoriter och hittills har jag hittat ALLT jag sökt. Fascinerande!

Men snart, i en blogg nära dig, kommer vi att förflytta oss till innevarande decennium. Kanske. 🙂

Kan någon förklara för mig hur en terrierhjärna fungerar? Skulle bra gärna vilja veta det. För två veckor sedan kändes det verkligen som att NU har vi fått koll på rutan! NU har han fattat vad det går ut på!

Men hej vad jag bedrog mig.

Numera fattar han ingenting. Den lilla terrierhjärnan är helt blank och har ingen aning om varför det helt plötsligt står fyra koner på garageinfarten. Eller på appellplan, eller på Elfsborgs BK. Tillbaks till ruta (!) ett alltså. Håller tummarna för att vår planerade date med pt:n verkligen blir av på söndag för det känns som om vi behöver det.

***

Glömde berätta om vad min lilla schäfertussa gjorde på Blå Stjärnan. När det var dags för röntgen tyckte jag att hon kunde hjälpa till genom att ställa framtassarna på bordet så kunde vi lyfta bakänden. Men det tyckte inte schäfertussan. Röntenbordet är, uppskattningsvis, 110-120 cm högt men när jag sa ”hopp upp” (vilket iofs kanske var fel ordval?) så tog hon mig på orden för en gångs  skull och – hoppade upp. Från stillastående! Att hon snart fyller nio verkar hon inte bry sig om, och inte heller om att hon förväntas ha ont i en baktass. Eller också är det ett tecken på begynnande nioårskris? Hon kanske vill bevisa hur ungdomlig hon är? Hon kan ju liksom inte gå och köpa sig en Harley Davidson. Tänk om hon kunde var lika lyhörd och lydig på appellplan… *suck*

***

För övrigt har nu vägverksänkesäsongen inletts. Husse är ute och saltar och beräknas komma hem någon gång typ – mitt i natten. Fredagsmiddagen fick jag alltså laga och äta alldeles själv. Hade jag vetat det hade jag förberett något med gorgonzola, men problemet är ju att man aldrig vet det på förhand.

Då har Iza varit på besök 101 (etthundraett) på Blå Stjärnan! Det låter ”imponerande” men då ska man veta att varje gång hon frisksimmar räknas som ett besök, och det kanske är runt 60 gånger nu? Kastreringen med komplikationer föranledde ett stort antal återbesök, och så har hon opererat bort ett antal aterom, skadat tassarna ett par gånger, opererat tonsillerna (efter ett antal undersökningar med påföljande antibiotikakurer som inte hjälpte). Så var det den misstänkta juvertumören i vintras och provtagningarna i samband med att jag tyckte att hon drack mycket vatten och njurvärdena var lite knas men rättade till sig. De flesta operationer har också föranlett minst ett återbesök för stygnborttagning…

Som tur var fick vi en av våra ”simfröknar” som sköterska idag så jag kunde koncentrera mig på henne och slapp kommunicera med veterinären i någon större omfattning, vilket nog var tur. Veterinären kunde hur som helst inte hitta något under huden när hon klämde och kände. Hon såg det lilla såret som jag också hittat men där och då reagerade inte Iza nämnvärt. Åtminstone inte mer än den traditionella schäfer-klagovisan. Hon kan vara väldigt pratsam när hon sätter den sidan till. 🙂 Det togs även en röntgenplåt för säkerhets skull, under visst rabalder. Hon var ju vaken och då är hon inte direkt den stillsamma typen. Jag frågade ”simfröken” om hon var säker på att hon ville röntga en vaken Iza och det var hon. Hon känner ju Iza ganska väl och visste ungefär vad hon gav sig in på. Efter visst mekande fick vi till det och resultatet blev en fin plåt utan rörelseoskärpa. Inget kunde upptäckas där heller, men om det skulle vara en träflisa syns den ju inte på röntgen.

Nåväl, nu får vi avvakta och hålla koll så får vi se hur det utvecklas.

Om ett par timmar ska Iza (och jag) till veterinären. Igår kväll upptäckte jag att hon låg och slickade på vänster baktass. När jag tittade efter var det rött och irriterat mellan mittentårna (långtån och ringtån?) och jag kunde se ett litet sår. Jag tvättade med klorhexidin två gånger under kvällen och hon protesterade inte nämnvärt.

I morse såg det bra mycket bättre ut på ytan. När jag har försökt titta lite mer ordentligt har hon dock inte varit överdrivet förtjust vilket hon talat om med några dova morrningar. Från morrning till bett har hon troligen väldigt långt, men bara reaktionen i sig, att hon öht morrar, fick mig att bli skeptisk. Dessutom tycker jag mig se en viss svullnad men det kan vara en hallucination.

Hon haltar inte, men det gjorde hon å andra sidan inte när hon för ett antal år sedan hade en 2 cm lång pinne inkörd i ”simhuden”, eller när hon skar upp sig rejält mellan tårna, så uteblivet haltande är ingen som helst garanti. Min bruksschäfer sjåpar sig inte i onödan liksom, man får vara vaksam för de små signalerna.

Nu är jag rädd att hon fått in något skit, pinne eller annat, som kapslats in. Första tanken var; jag bokar en veterinärtid på måndag och avvaktar helgen. Tiden går ju att avboka om det blir bättre. Sagt och gjort, ringde och bokade. Men, som den hönsmorsa jag är, fick jag ganska snabbt kalla fötter och ringde och bokade en tid idag istället. Om ett par timmar ska vi vara där. Men nu kommer vi till det stora problemet; de enda lediga tiderna idag var till den veterinären som jag lovat mig själv ALDRIG skulle få ta i någon av mina hundar. Den veterinär som nästan lyckades ta livet av Iza i samband med kastreringen, och som sedan, för att rädda sitt eget skinn, hävdade att min hund hade blödarsjuka i form av von Willebrands sjukdom (vilket senare tester visade att hon INTE har). Samma veterinär som, utan att veta något om sjukdomen, i princip utfärdade en dödsdom i form av ”slår hon sig så förblöder hon”.

Så nu sitter jag här, hyfsat ångestladdad. Å ena sidan kan det ju vara lite ”roligt” att visa upp den dödsdömda hunden för henne, sex år senare? Å andra sidan…

***

För övrigt ligger snön vit på taken. Undrar om tomten är vaken?

Enligt husse (som varit utanför tomtgränsen) går snögränsen ungefär 200 meter härifrån, ner mot ”låglandet”. Det är förvisso bara ett par centimeter, det har smält i samma takt som det snöat, men ändå…! Varför bosatte jag mig just här? EXAKT där sydsvenska höglandet tydligen börjar… *suck*

Jag har just varit och handlat. Med scanner naturligtvis. Jag har självscanning på fyra butiker här i stan och det är sååå smidigt. Man scannar, stoppar ner i påsen, och checkar ut på egen tass med hjälp av lite knapptryckande och kortdragningar. I löööv it!

Nästa steg borde väl vara självscanning på systembolaget?

Nähä.

Kanske inte…

Synd!

Och precis som väntat så har nu ostkustovädret nått även oss, sex mil från västkusten! Det snöar för fulla muggar och skiten har även börjat lägga sig… *suck*

Som tur var hann husse montera på vinterhjulen på min bil, i ett glapp mellan passen i saltbilen. Det tackar vi för!

För att lätta upp stämningen lite i snöoväder kommer här en gammal favorit, som också håller än. Den håller faktiskt så bra att jag har den som ringsignal i telefonen. Tredje telefonen i rad! Ibland får det ringa länge… 😉

Lunchpromenaden (djävulsrundan) företogs i +2° och mulet väder.

Men.

Det var vindstilla!

Och det var uppehåll!

Wow – liksom…

Just nu skulle jag, med chefens goda minne, ha ”skolkat” från jobbet och lekt lyxhustru (=tränat hund mitt på blanka vardagen) för en stund.  Tiden skulle jag jobba igen ikväll för just nu är det inte läge att bara vara ledig. Jag och K hade bokat in en date med vår pt, eftersom träningspasset i söndags regnade bort. Men uppenbarligen är det någon där uppe som inte tycker att vi ska träffa vår pt. Hon ringde nämligen för ett par timmar sedan och meddelade att hon drabbats av maginfluensa… Värst för henne naturligtvis, och mitt problem (utebliven träning) är ju peanuts i sammanhanget.

Nu har vi bokat en ny date på söndag. Väntar med spänning på vad  som ska inträffa då? Snökaos? DET har hänt förr…

Ibland får jag onekligen en känsla av att:

• Karlsson tror att hela solsystemet snurrar runt honom, och att det snurrar enbart för hans skull.

• Karsson tror att allt som har en kroppstemperatur över 37° är tillverkat enbart för att han ska kunna sova bekvämt.

Iza har uppenbarligen lyssnat för mycket på husses (och hans familjs) vasaloppshistorier. När vi är ute och går och hon valt att stanna och nosa någonstans har vi ju förlorat lite tid. När hon släpper luktagottfläcken har hon jättebråttom en liten bit, liksom för att ta igen det vi förlorat.. Hon tror nog att någon står och drar ett snöre över vägen någonstans, precis som dom gör i Evertsberg på vasaloppet, och är vi inte där ”i tid” så får vi inte fortsätta loppet… 🙂

För övrigt har vi nu sett årets första snö. När jag klev upp i morse vräkte det ner stora blöta ”lappvantar”, och det låg kvar på gräsmattan en liten stund. Yäk, blä, buhuhuuu…

Det är möjligt att jag använt den rubriken förr, men det får ni leva med i så fall.

Vi har nu varit på Elfsborgs BK och tränat. Fokus låg på krypstarterna. Och nu börjar han faktiskt krypa fast jag står kvar och inte ger några hjälper mer än kommandot.

Men det är ingen garanti för att det funkar nästa gång.

Rutan hade han t ex ingen som helst koll på idag?

Däremot börjar han fatta det här med den roliga ryggsäcken!

Igår kväll var det premiär för de organiserade tävlingsträningarna (eller träningstävlingarna?) på klubben. Det var domare, protokoll och hela ”kitet”. Naturligtvis hade jag anmält mig och träsktrollet för detta är exakt vad vi behöver.

För att göra det hela lite extra spännande hade jag anmält att vi ville köra högre klass. Nu var det naturligtvis bara frågan om lydnadmomenten, minus platliggning.

Han gick som en liten klocka och var sååå duktig på uppvärmningen. När det var vår tur, och vi gick in på ”tävlingsplanen” blev han som förbytt, precis som på riktig tävling. Perfekt! Nu hade jag ju alla chanser i världen att korrigera och berömma efter behov och ”bevisa” att unge herr’n (som inte är så ung längre) inte kan göra som han behagar bara för att det är tävling.

Det började mindre bra med att jag tagit fel jacka, dvs den med för ”bylsig” front. Under hela fria följet trodde jag att han var med mig, vilket han uppenbarligen inte var vilket jag fick veta vid domargenomgången. OK, jag trodde ju inte att det var 10-mässigt, men inte heller att han varit så flummig som han tydligen var.

Inkallningen med ställande avstod vi, och sen kom kvällen stooora experiment – framåtsändandet! Funderade på att avstå det också, men va’ f*n… Det var ju träning! När vi skulle ställa upp för framåtsändandet dirigerades vi ut mot kanten på plan, alldeles ute i kanten till det höga gräset och – elstolpen!

DÅ drabbades den den lille terriern av ett oemotståndligt behov av att tala om att Kilroy was here! Han tassade alltså iväg för att kissa! Detta har ju inträffat ett par gånger på tävling, framför allt på budföring och i samband med en platsliggning, och då har jag ju inte kunnat göra så mycket åt det. Men det kunde jag nu, vilket han inte var beredd på. Jag tassade efter, nöp tag i nackskinnet och förflyttade honom raskt tillbaks in på planen samtidigt som han fick en muntlig tillsägelse. Det var då matte höll på att få en näsbränna. I pur chock (hoppas jag) lät han tänderna fladdra till, inte alls långt från min nästipp. 🙂 För att vara ärlig kände jag tänderna på näsan, men någon fysisk åverkan blev det inte. 🙂

Det är här vi kommer till den stora skillnaden mellan honom och Iza. Hade jag gjort likadant med Iza hade hon packat ihop, gått hem och annonserat ut matte på Blocket. Men när jag släppte den lille tog han två små varv i racerfart för att ruska av sig obehaget och sen kammade han till sig och skötte sig betydligt bättre resten av programmet. OK, poängen blev väl inte lysande men mycket berodde mycket på mina dk:n som jag var ganska generös med. Hans uppmärksamhet på mig ökade med åskilliga grader, och det var ju positivt.

Men, för att återgå till framåtsändandet. För 1,5 år  sedan gjorde vi några halvtama försök, när vi hade vår framåtsändandegrupp, men då låg ju fokus fortfarande på Iza så det räknar jag inte. I övrigt har han inte varit i närheten av momentet förrän i söndags när vi tränade med hinkarna. Nåväl, vi startade och jag kommenderade före/framåt och han for iväg. Rakt genom gruppen utan att en försöka tigga godis av någon människa på vägen. När han kommit igenom gruppen på första vändan blev han fundersam och tog en lov tillbaks men jag fick honom att fortsätta framåt. Andra vändan hoppade han loven men var lite vingligare. Det finns oerhört mycket att slipa på och pilla i, men med tanke på vilka grunder han (inte) har kändes det riktigt, riktigt bra.  🙂 Det verkar som om han har förstått huvudsyftet med momentet, sen får vi diskutera fart och annat efter hand.

Krypet är fortfarande tjafsigt, framför allt i starten när han sällan kommer igång utan ganska mycket hjälp men när han väl kryper gör han det sååå bra och domaren var mycket imponerad. Men, mycket att pilla med där också för att få upp flytet.

Skallet provade vi också på och det var bra förutom en mycket viktig del, han gläfste till ett par gånger när han borde varit tyst. Men detta moment är ju också bara i sin linda så det borde jag kunna få ordning på.

Tungapporten passade inte den lille herr’n, det var ju inte hans? Eller också luktade det bara för intressant lite längre bort? Efter viss diskussion tog han dock upp den och kom in. Jag har nu anhållit om att klubben skall upplåta en enkilos tungapport för träning, så att vi inte bara kan träna med vår egen.

Summa summarum kändes det som en riktigt bra träning, och nu håller vi tummarna för en snöfri, mild och trevlig vinter så att detta kan hållas igång en gång i månaden som det är tänkt.