Kategori: Uncategorized

Det är väl troligen få som missat den där ”såpan” om Ullared som gått i kanal 5 i några veckor nu. Själv har jag sett en del. Och fascinerats. Jag menar… folk åker buss från Sundsvall (79 mil enligt Eniro) för att panikshoppa en dag!

Nu kommer vi till dagens två bekännelser.

Håll i er!

1. Jag bor endast nio mil från Ullared.

2. Det är exakt tjugo år + en vecka sedan jag var där…

.

.

.

.

Borde jag åka dit? När är det lägsta möjliga lågsäsong? Kan veckan efter nyår vara lämplig? Eller veckan före januarilönen?

Och OM jag åker dit (vilket inte känns särskilt troligt) kommer jag antingen att bli totalt lamslagen och inte handla en pryl (vilket var ungefär vad som hände för 20 år sedan) eller också…? Men på något sätt känns det onekligen som om man borde göra ett studiebesök i verkligheten…

Ja i väster bor vi ju, och det senaste dygnet har det varit ovanligt vilt också.

Det började igår, mitt på blanka dan, med att det helt plötsligt stod en älgtjur snyggt uppställd ca 15 meter från huset, rakt nedanför sovrumsfönstret.  Som vanligt glömde jag att jag faktiskt numera har en OK kamera i mobilen, som låg i fickan, så någon bild blev det inte.

I morse när vi snubblade ut i mörkret för första morgonkissen (hundarna skulle kissa, inte jag) så hann vi inte mer än ut på vår infart förrän Iza började morra rakt ut i mörkret?! När Iza morrar lyssnar man, för det sker inte i onödan. Vi retirerade in på tomten, vilket Iza verkade mycket nöjd med, och de fick uträtta sina behov på gräsmattan, i strålkastarskenet. Kändes bäst så. Vad som dolde sig i mörkret lär jag aldrig få veta…

Idag när jag var ute och la ett spår till Karlsson i närskogen så studsade det först iväg en hare. Inte så anmärkningsvärt iofs, förutom att jag nog aldrig sett en hare i den skogen. När jag gått ytterligare 150 meter råkar jag lyfta blicken från mossan och får då syn på en älgko med två kalvar som lufsar iväg en bit bort, uppenbart inte helt tillfreds med mitt val av spårterräng.

Så, nu borde jag väl ha fyllt min viltkvot för den närmaste veckan i alla fall?

Ja Karlsson fick som sagt ett spår. Började med upptag på åkern utanför huset. Där försökte han först gå bakspår, men ”ångrade” sig ganska snabbt när han fick lite motstånd i linan. Sen gick spåret på åkern i ca 300 meter för att sedan gå över en stenmur, vinkla tvärt och över en djup bäck. Vinkeln efter stenmuren vållade vissa problem för där har jag alltid gått rakt fram tidigare. Vanans makt…

Nåväl, efter det skötte han sig fint förutom att han missade en apport i form av en skogspinne. Tempot var bra och han kom igång snabbt efter apporterna. Några tuggor bark fick han väl i sig, men det var inte så intressant idag. Totalt skulle jag tippa att spåret var 7-800 meter.

Efter det fortsatte vid med framåtsändandetransporterna från gårdagen, och idag hade hämningarna släppt lite. Han var inte alls lika blockerad som igår utan skötte sig bra. Tempot var också lägre. Kanske för att han hade ett spår i benen, men han var nog generellt mer balanserad idag.

Så var snart den här helgen till ända. Vill inte att det ska gå så sabla fort! Tycker inte jag hinner med någonting med de här korta dagarna, för mörkret gör mig mer eller mindre handlingsförlamad. En yrkesskada från mitt liv som skiftarbetare när man inte behövde städa eller göra andra nyttigheter när det var mörkt…

En bild från i morse får avsluta dagens inlägg. Det gäller att ha support när man sover så att man inte ramlar av … golvet. 😉

Då har de börjat droppa in, de digitala julkorten alltså. Idag landade det allra första i inboxen. I år ska jag försöka vara duktig flicka och lägga upp alla (digitala) julkort på en sida så som vissa av mina vänner gör. Vi får väl se hur länge det håller?

Sidan hittar du hur som helst här, eller via länken i högerspalten.

Själv har jag färdigställt vårt, men håller på det en stund till. De som ska levereras i pappersform har idag lämnats in för framkallning, så vi är på gång. 😉

Som sagt; en sväng i stan blev det, och bl a ett besök hos optikern för att kika på bågar. På tisdag ska jag nämligen dit för synundersökning och om inget mirakel inträffar innan dess så är det väl dags för progressiva… *suck* Det är många år sedan jag köpte glasögon senast och valet av bågar är naturligtvis oerhört traumatiskt. Ska försöka få tag på en klubbkompis som tidigare jobbade i butiken (och hennes son driver den idag). Tänkte att hon skulle få följa med som smakråd för hennes val brukar vara klockrena. Själv står jag som ett fån och vet inte var jag ska börja. Och sluta…

För övrigt har jag hunnit med ett rejält träningspass med Lennart Å. Karlsson. Mitt obehag i onsdags, och den osäkerhet det byggde upp hos både honom och mig, verkar tyvärr fortfarande sitta i. Transporterna på framåtsändandet var tillbaks någonstans på minussidan… 😦 Körde dessutom ganska många raka inkallningar, och några med ställande. Och tja, det såg väl ganska hyfsat ut.

I morgon är det en ny dag, och då fortsätter vi. Ska dessutom försöka hinna med ett spår tänkte jag.

Gårdagskvällens kalas gick fort. Jättefort! Men för att dra ut på det hela lite fick hundarna kalasa en i taget. Födelsedagsbarnet blir nämligen så stressad när han ska äta glass i storasysters närvaro att han nästan sätter i halsen och kräks upp alltihop. En i taget är alltså bra.

Observera glassresterna vid mungipan. 🙂

Sen var det presentutdelning.

Idag måste jag åka in till stan och uträtta lite ärenden, dessutom ska jag försöka hinna träna lite med terriertrollet. Det är dock mörkt som natta, och regnar, så inspirationen är inte på topp för varken det ena eller andra. Kunde vi inte ha fått behålla frosten och minusgraderna som var i veckan?

Idag firar vi födelsedag i det här huset. Vår allra, allra bästa terrier fyller fyra! Det ska naturligtvis firas, med glass och presenter, men kalaset får vänta till framåt kvällen. Än så länge har jag bara sjungit ”Ja må han leva” för honom, och … han såg mest trött ut. Han genomled artigt (och något förvånat) den nedkortade versionen av visan, liggande i biabädden i hallen, sen bytte han rum!? Nåja, kvällens uppvaktning blir förhoppningsvis mer uppskattad. 🙂

***

Tack för alla peppande och snälla kommentarer (och sms) till förra inlägget. De behövdes, och gjorde att det kändes lite lättare. Nu har jag dessutom sovit ordentligt i natt så nu har kamplusten, skärpan och jävlar-anammat återvänt, åtminstone delvis. Inte så att jag tycker att det var OK det som sades, men jag tror att jag kan glömma och gå vidare.

***

Avslutningsvis behöver jag hjälp från någon vis människa som är haj på WordPress. Jag har installerat WP på mitt webbhotell för att kunna ”drifta” själv, och få tillgång till lite fler teman. Jag har även exporterat och importerat den här bloggen dit, men – och nu kommer det stora problemet – innehållet här är på 62 mb, filen blir 13 mb och tillåten maxstorlek för filen är 32 mb. Och det som händer är att allt t o m maj 2008 importeras så fint så, men sen är det blankt. Tips någon?

Uppföljningen på tävlingslydnadskursen igår blev ingen succé. Jag fick några kommentarer av instruktören som förhoppningsvis inte var menade att såra, men det gjorde dom. Djupt och hårt. De var inte direkt relaterade till hundträningen, för den kritiken kunde jag instämma i, utan det var mer på det personliga planet, eller vad man ska kalla det. Har nästan inte sovit någonting i natt och är därför dödstrött vilket inte gör det hela lättare. Kamplusten och skärpan är för tillfället obefintliga…

…kommer INTE att publiceras här och nu, om nu någon trodde det. 😉

Däremot har jag (kanske) tagit det. Men får jag möjlighet att göra om det med hjälp av assistent kanske jag gör det. Inte lätt att vara regissör och fotograf på samma gång. Framför allt inte med en motsträvig och dåligt betald modell med en portion egen vilja… 😉

Jag tänkte en sak.

Terriern tänkte något helt annat.

Men han var i alla söt före…

…och efter.

En liten motljusbild är ju heller aldrig fel. Inte som julkort alltså, men i största allmänhet. 🙂

Nu laddar vi för lunchpromenaden, och helst skulle jag vilja gå djävulsrundan eftersom det är där solen skiner som mest och bäst, men med båda hundarna… och alla galna djur efter vägen? Nä, jag tror det får va’. Får bli en lugnare och skuggigare runda istället.

Då var eftermiddagens sejour hos fotografen avklarad. Iza var väl inte helt på humör för att posera och samtidigt bli borstad. Borstning är något hon anser som fullständigt onödigt! Exakt hur onödigt framgår med all önskvärd tydlighet av hennes olika ”faces” nedan.

Nåja, vi fick några  bilder som var bra också, så katalogproduktionen är räddad. 😉

När vi ändå var hos fotografen passade jag på att få Karlsson och the Buckla (Årets Bruksborder 2009) förevigad. Den ska ju snart skickas tillbaka, och något säger mig att den inte blir vår nästa gång…

Som den bruksterrier han är så är han naturligtvis förevigad i äkta sportfrissa. 🙂 Någon som får några associationer i samband med den näst sista bilden förresten? Det fick nämligen jag. 😉

Passade på att få några frågetecken beträffande slutaren i kameran uträtade också, när jag hade proffsfotograf att tillgå, som dessutom kör Nikon själv. Nu tror jag att jag har förstått. Efter snart två år…

Har funderat lite på statistik-inlägget här om dagen, och Mårr slog nog huvudet på spiken med en av sina kommentarer. När det glesnar bland kommentarerna så börjar jag genast undra vad JAG har gjort för fel? Kanske dags att skaka av sig duktig flicka-syndromet och inse att det inte är mitt fel…? Sen kan jag ju erkänna att jag inte heller kommenterar allt, överallt, hela tiden, men på det stora hela så står jag nog på plus vad det gäller antal kommentarer per dag. Men faktum kvarstår; man blir glad av kommentarer. Gläd mig gärna. 🙂

För övrigt  har dagen bjudit på – solsken! Och minusgrader! Ganska ljuvligt faktiskt. I morgon verkar det bli likadant, och på kvällen är det uppföljning på brukslydnadskursen. Kanske inte fullt lika kul i minusgrader, men hellre det än regn om man nu får välja.

Man tackar ödmjukast. Inte för kattspåret, för det höll på att bryta mina ben, men för decembersolen. 🙂

För fjärde året, dvs varje år som det varit möjligt eftersom han inte fyller fyra förrän på fredag, är Karlsson kalenderpojke i Borderterriersällskapets kalender. Den här gången får han representera hela tre månader; april, maj och december. Kul!

Tyvärr missade jag deadline för Svensk Bruksschäfers kalender dit jag tänkt skicka in en bild på Iza, men jag ska försöka vara ute i bättre tid nästa år.

För övrigt har jag idag åter fascinerats över mitt skumma jobb! På dagen fick jag åka iväg och hämta en påse schäferpäls som ska ”modella” på morgondagens fotning av hundborste. Iza är ju så urfälld så jag vågar inte ta mer för då börjar hon väl frysa stackar’n. Dock passar hon bra att modella som färdigborstad hund. 😉

På väg hem från jobbet skulle jag handla en del, bl a rekvisita till fotning av en annan artikel. Där finner jag mig helt plötsligt vandra runt på Coop och fundera på vilka godissorter som blir bra på bild!? Samma resonemang har tidigare ägt rum vad det gäller glass, färska grönsaker, frysta grönsaker, frukt, bröd mm mm. Ja godis har säkert också varit på tapeten tidigare. Skumt jobb som sagt, men ganska varierat. 😉

Jag har även införskaffat rekvisitan till årets julkortsfotografering. Nu saknas det bara lite frost (eller snö) för att jag ska kunna testa om min idé går att förverkliga. Spänningen är oliiidlig… Och går det åt skogen vet jag inte riktigt vad vi gör. Reservplan saknas nämligen…

Fredag 091127

43 besök

100 sidvisningar

4 kommentarer (förutom mina egna)

Om nu det jag skriver är så ointressant och oengagerande att så få orkar skriva något och ge lite respons på det dom läser så undrar jag ju varför folk kommer hit gång efter gång?

Dessutom undrar jag onekligen ibland varför jag bloggar?

Men, ni få som trots allt kommenterar med jämna mellanrum; det är tur att ni finns annars skulle jag nog definitivt lägga ner…

Förvisso såg vi den i Falun förra helgen, men jag misstänkte starkt att det var ett lokalt fenomen, men icke!

Igår eftermiddag slutade det regna, och sen dess har det inte kommit en droppe, tror jag. Jag var iofs inte vaken hela natten och höll koll, men inget tydde på att det regnat när jag klev upp idag. Till råga på allt slutade det blåsa, och så, i morse … kom solen fram!

S O L E N!

Helt plötsligt började det spritta i både foto- och hundträningsnerven. Det är inte klokt vad lycklig man kan bli av lite sol i slutet av november.

Jag började med att fota lite i trädgården, och i brist på frost fick det bli regndroppar som hängde sig kvar från gårdagen, eller kanske från hela november?

Jo, det där som lyser är faktiskt solen!

Efter min fotosejour packade jag in Karlsson i bilen för ett träningspass på klubben. Vi körde framåtsändande för (nästan) hela slanten. Helt plötsligt strular utgångarna till gruppen? Tempot var rätt dåligt, och jag förstår inte riktigt varför, men alltid ska det vara nå’t. Men solen sken så det var svårt att rubba mitt goda humör. Vi avslutade med inkallning med ställande som däremot gick ganska bra.

Lagom tills vi kom hem lämnade solen in och det var lika mulet som vanligt, dock utan regn, än så länge…

Eftermiddagen ägnades åt en shoppingtur med lyckat resultat. Det var nog tur för husses nerver att han bestämt sig för att åka och titta på hockey så att han slapp se alla kassarna när jag kom hem. 😉

Igår, när jag höll på med adventspyntningen, upptäckte jag att favoritljusdekorationen helt plötsligt gett upp. Ljuskransen lyste bara på övre halvan = låg charmfaktor. Trodde inte jag skulle få tag på något liknande, men det fick jag! Lycka!

Dessutom har det inhandlats ny julgransfot. Återstår att se om det blir någon julgran att ställa i den, för än har jag inte bestämt mig.

Kvällen igår ägnades åt det årliga julklappsracet. Igår var det ny ”arrangör”. J, som var i yngre tonåren när vi började, stod för arrangemanget för första gången. Och tillväxten är säkrad; de yngsta deltagarna igår var tre år,  så om tjugo år kanske det är de som bjuder in? 😉 Själva julklappsracet gick väl, om inte med vinst, så åtminstone hyfsat. Och det jag/vi fick med oss hem var sådant vi ville ha, vilket inte alltid är fallet.

Avslutningsvis några bilder på sovande/vilande terrier med schäfer som accessoar.

Så trött blir man efter ett hårt pass med framåtsändande.

Ibland undrar jag om han inte önskar sig en egen New Foundland,
eller något annat med lite … fylligare svans?

Hans uppfinningsrikedom vad det gäller nya sovstilar
upphör aldrig att förvåna. 🙂

För ett drygt år sedan skrev jag det här inlägget.

I början av veckan kom det nya försäkringsbrevet (och fakturan) för Karlssons försäkring. Det var en kryptisk formulering i försäkringsbrevet som jag skulle ringa Agria och fråga om, men jag hann inte. Dom ringde nämligen mig. Ett typiskt sånt där ”nuringervinågrakunderochsmåpratarlitesåärdomnöjdasen”-samtal. Den stackars  extraknäckande tjejen som troligen gjorde första kvällen på jobbet var nog inte riktigt förberedd på att få frågor. 🙂 Hon löste det snyggt i alla fall, och efter rådfrågning hos de (uppenbarligen) mer rutinerade kollegorna och en tillbakaringning så fick jag svar på min fråga. Jag passade också på att fråga vad min lilla klimp kunde tänkas vara värd nu, med ett LP II och gk högre klass i bagaget.

Även i år höll jag på att ramla av stolen, trots att jag faktiskt stod upp och pratade.

29.000 nånting. Tjugoniotusen! För dessa ganska mediokra meriter?

Snacka om att vara värd sin vikt i guld! Nu höjde jag dock inte försäkringsbeloppen på stående fot, och tror inte jag kommer göra det heller. Som det är nu är han liv-  och användbarhetsförsäkrad till ett belopp på 19.300, och inga pengar i världen kan  kompensera om det händer honom något. Det spelar liksom ingen roll om jag kan köpa två eller tre nya hundar… Det är ju Karlsson jag vill ha!

(Ibland känns det som om jag faktiskt inte skulle överleva om det hände honom något. Kanske inte riktigt hälsosamt… Har börjat vänja mig vid tanken på att Iza inte kommer finnas för alltid, och det gör man väl automatiskt när hunden börjar bli till åren. Men inte Karlsson, inte nu! Herregud,  jag får tårar i ögonen bara vid tanken…)

***

Och på tal om vikt; jag har ju levt  i tron att Karlsson väger nio kilo. Riktigt var jag fått det ifrån är oklart, men jag  tror det är vägningen på Årets Border som spökar. De flesta var överens om att vågen där inte visade rätt.

Hur som helst vägde vi honom igår. Två gånger. Först på vågen i simmet som visade 8,1 kilo, och sedan på vågen i väntrummet, som visade 8,2. Så det där med nio kilo kan vi glömma. Det är en åttakilosguldklimp jag har. 🙂

När det var dags för lunchpromenaden idag hade det inte regnat på flera timmar! Dessutom var det ovanligt ljust för att vara så mörkt… om man säger så. Jag iklädde mig någon slags semi-regnmundering bestående av bl a wettex-jacka (=goretex, men gammal) + (tack och lov) det gummerade regnkopplet till Iza, för det skulle göra nytta visade det sig. Sen hann vi gå 75 meter innan det började regna. Någon som har en aning om hur svårt det är att dela mini-Frolic i två delar med blöta, kalla fingrar?

Helt plötsligt studsar det upp en kattj*vel ur ett dike två meter framför oss! Vild kalabalik utbröt. Tack och lov för regnkopplet säger jag. Och tack och lov för att jag fortfarande hade grus under fötterna. 0,5 meter till och det hade varit uteslutande gyttja. Vad som hänt då vågar jag inte tänka på, men det hade förmodligen sett ganska roligt ut för ev. åskådare… En kattspaning till hann vi med innan vi angjorde trappan hemma. Som sagt; jag är inte på något sätt en katthatare. Har ju t o m haft två stycken själv, i många år. Men … när jag är på promenad med Iza är katternas charmfaktor ytterst begränsad.

För övrigt har uppenbarligen vaccinleveranserna misslyckats igen, för morgondagen är inställd. Ja inte helt och hållet, men på vaccinationsfronten. Men nu har man åtminstone ändrat texten på hemsidan till att alla över 18 kan vaccinera sig fr o m nästa vecka (underförstått: om det finns vaccin). Och hur mycket självbedrägeri jag än ägnar mig åt kan jag inte få det till att jag är under 18…

Så här ser det ut på vår lilla altan idag!

Eftersom vi har grannar som samlar på hundar, hästar, katter och… you name it så kan väl jag samla på pelargoner? Men i morgon är det slut, då åker de i soporna. På det stora hela är de inte särskilt fräscha men de är vid liv, och det var ju det mitt experiment gick ut på. Ska väl inte sticka under stol med att jag haft god hjälp av den milda hösten, men ändå?! På söndag är det första advent så om jag riktigt skulle hårddra det borde de stå till dess, men i morgon får det vara nog. Det känns liksom som om de skär sig lite mot adventspyntet som jag, trots allt, ska försöka uppbåda lite entusiasm inför och få på plats under morgondagen.

Lobeliorna packade för övrigt ihop förra helgen, mest pga utebliven vattning tror jag? Man kan också kalla det passiv dödshjälp… Eftersom de hänger under tak på husets mest skyddade sida har de liksom inte kunnat tillgodogöra sig all vätska som kommit från ovan…