Kategori: Uncategorized

Med facit i hand var det kanske inte världens bästa idé att spåra och fotografera samtidigt. Med Iza har jag aldrig kommit på tanken men med åtta kilo terrier i linan kändes det genomförbart. Nu blev väl varken spåret eller bilderna speciellt lysande, men håll till godo. 🙂

Spåret var ett appellspår med nio vinklar och åtta föremål. Stundtals spårade han alldeles underbart men ett tag var det nog mest vilt i näsan. Två föremål missade han också, men som tur var inte pipisarna. 🙂 Att jag skulle försöka fota samtidigt resulterade i att han kanske inte riktigt fick den förväntade responsen på föremålen men han verkade ganska nöjd ändå. Belöningarna kom ju, om än något lite fördröjda.

Här drar han iväg på ett direktpåsläpp och suger i spåret ordentligt! Åtta kilo liksom … WOW!

Första pinnen bärgad!

Och första pipen räddad från förgängelsen!

Pinne två (även om det står ”13” på den 🙂 )

Andra pipen också återfunnen! Spåret gick omväxlande i sol och skugga. Att ställa om vitbalansen i kameran också … DET var överkurs. Därav den något mystiska tonen i bilen.

Lycka! Första gången han frivilligt apporterar in slutapporten. Tidigare har det krävts viss övertalning även om han tydligt markerat den.

Gårdagskvällen tillbringade vi på klubben. Iza fick en genomkörning av alla högreklassmoment utom framåtsändandet. Stora stötestenen nu (förutom inkallningen) är krypet. Helt plötsligt reser hon sig istället när hon ska börja krypa?! Om det inte var för att hon mellan varven, när hon är på humör, kryper 10-mässigt (så även igår) så skulle jag tro att hon hade ont någonstans. Nu tror jag att det ”onda” sitter någonstans i hjärncellerna, och i kommunikationen med matte…

Karlsson fick sig en platsliggning med en pensionerad schäferhane. Den hanen tar inte illa vid sig om jag säger åt K på skarpen när han reser sig, och det fick jag tillfälle att göra. Två gånger gick han upp och andra gången tror jag att det ramlade ner en liten polett? Därefter körde vi en del apporteringsövningar och blev kommenderade i linförighet. På det stora hela skötte han sig riktigt bra. 🙂

Nu ska här packas och förberedas för morgondagens avfärd till ”krigs-zonen” Köpenhamn. Senare ikväll ska jag lämna Iza hos hundvakten. Det blir nog många och långa skogspromenader för hennes del i helgen. Garanterat träningsfritt blir det iaf. Hon avgudar P som ska ha henne och han gillar henne skarpt, så det blir nog bra. Karlsson ska utnyttja dagmatte som nattmatte också, men honom lämnar vi inte förrän imorgon bitti.

Man kan t ex göra som terriern!

Här har han dock missat solfläcken ganska rejält. Annars brukar han minsann se till att hela han ryms. 🙂

Själv har jag utnyttjat solskenet till att fixa soltorkade lakan. Ser redan fram emot att gå och lägga mig. 🙂

Dessutom har jag funderat på var getingarna hållit hus i sommar? Idag har jag nog sett lika många som jag sett tidigare på hela ”säsongen”. Vad gör dom när det regnar?

Igår kväll blev det ett appellspår till K. När jag går ut för att släppa på K så spatserar Bambi runt mitt i spåret och betar i godan ro. När vi var ganska nära upptäckte han oss och for iväg. Karlsson såg inte rådjuret men blev naturligvis konfunderad när vi kom fram till det området. Jag stannade bara och väntade ut honom när han lämnade mitt spår (ibland är det bra med lite halvhögt gräs) och ganska fort tog han upp rätt spår igen. Duktigt! Han plockade dessutom alla föremål utom en skogspinne. Godkänt! Det finns nog gott hopp om att det ska bli en brukshund av det lilla träsktrollet. 😀

Nu har jag pratat med chefsjägarens syster och enligt syster yster så hade det varit vildsvin i samma område förra hösten. Hon skulle tipsa sina jagande bröder. Hoppas jag får en filé som ”hittelön”. 🙂

Eller snarare; hur gör vildsvin???

Vi har ju varit förskonade från vildsvin, åtminstone i närområdet. Tack och lov!

Vid dagens lunchpromenad upptäckte jag dock något ”mystiskt”, men mer om det senare. Vi har ett otillgängligt skogsområde, tätt med unga granar och mellan varven rejält sumpigt, som vi passerar förbi på de flesta av våra promenader. Vid två tillfällen senaste tiden har K ”försvunnit” där, och varit borta ett par minuter. Gud vet vad han pysslat med? Iza har också börjat visa en helt ny typ av intresse. Hon vädrar och sniffar men verkar INTE ha någon större lust att bege sig iväg. Hon är ju förvisso kopplad, men är det älg eller rådjur i faggorna brukar det bli rejäla ryck i kopplet. Det är helt enkelt ingen tvekan om vad hon vill göra. Men nu är det lite mer … tveksamt. Nyfiken, men med en viss respekt, vilket inte är vanligt på henne. Hennes nyfikenhet kan ju normalt sett övervinna ALLT! Det första som slog mig när jag observerade detta var ”rovdjur”, av något slag. Men idag kom jag på nya tankar…

När vi kom runt på andra sidan av detta område idag, där skogen är lite mer överskådlig, så ser jag helt plötsligt några barrträd som är helt avskalade på bark nedifrån och ca 1 meter upp. Älg? Nä, inte den höjden tror jag. Vill de käka bark håller de sig nog på en högre nivå. Då slog mig tanken; vildsvin? Lagom höjd liksom.

När jag googlade på ”vildsvin + bark” hittade jag detta på jägarförbundets hemsida; ”Trädstammar förlorar ofta sin nedre bark helt och hållet av vildsvin som gnidit sig mot dem.”

Jag VILL inte ha vildsvin här. Inte där jag bor! Får nog ta ett snack med de som har jaktmarken och höra om de gjort några observationer…

Någon annan som har några andra tips eller idéer?

I yngre dagar tävlade jag en del i hästhoppning. Mest på klubbtävlingar och en del regionala arrangemang. Jag kan inte minnas att jag NÅGONSIN glömt en bana? Inte ens den gången banan var superkrånglig (värsta ever?) och jag ”satt av” redan efter tredje hindret. Kom upp på hästryggen igen, fortsatte och kom ihåg banan trots en halv hjärnskakning.

På hopptävlingar finns det alltid en banskiss. Denna får man memorera bäst man vill innan man får möjlighet att gå banan. Självklart finns det en banskiss även på agilitytävlingar, MEN, den är inte offentlig! Dvs den finns endast i domarens ficka, eller var h*n nu kan tänkas förvara den. När jag insåg detta i lördags blev jag lätt perplex. Det var alltså bara att kasta sig in på banvandringen och leta nummerskyltar, helst i rätt ordning, för att få ordning på hur banan gick. Jag lovar, det var världens kortaste åtta minuter! Om platsliggningen i appellklass (tre minuter) gick lika fort vore det en välsignelse. 🙂

Misstänker att en och annan banminneshjärncell försvunnit under årens lopp, men att det skulle vara så illa?! Eller var det bara avsaknaden av ”kartan” som ställde till det? Det var nog tur att Iza fixade disken i lopp nummer två för den banan hade jag ändå ”tappat bort” ganska kvickt. 🙂

Ett av mina mer undanskymda intressen/passioner är just – kartor. Jag gillar att läsa kartor och geografi var ett favoritämne i skolan. Jag sätter mig inte och läser kartor utan anledning, men om jag ska någonstans så gillar jag att ha koll på läget innan jag kommer dit. Jag är dessutom bra på att memorera kartbilder, åtminstone huvuddragen. Men … ingen karta = borttappad. I lördags lyckades jag ju springa rätt i ett lopp, och nästan rätt i ett. Det ironiska var ju att jag där kom ihåg alla de svåra vägarna och missade det som var enkelt?!

Nej, jag tror jag ska skriva en motion om offentliga banskisser i agility. Tävlingsformen har ju sitt ursprung i hästhoppningsvärlden så varför inte även ta efter denna lilla detalj?

Gårdagskvällen tillbringades på klubben. Provade ett nytt upplägg där jag först körde ett kort agilitypass för att sedan gå över till brukslydnaden. Det tog dock ett bra tag innan Iza taggat ner så att hon kunde köra lydnad. Direkt efter agilitypasset kunde hon knappt ”ligg” och ännu mindre ”kryp”. Tog en liten time-out och sen skärpte hon till sig. Vi lyckades köra igenom krypet, skallet och tungapporten + fritt följ. Genomsnittsbetyget blev – hyfsat. Kvällen avslutades med framåtsändandeträning och det gick … sådär. Är långt ifrån säker på att vi kommer starta på högre-tävlingen hemma om knappt tre veckor. Vi får se hur fortsättningen blir.

Nu verkar det strula med kommentarerna i bloggen igen. Det kommer inga mail när någon kommenterat?!

Oavsett väderprognosen inför helgen (som jag f ö inte har en aning om) så känns det som om vår planerade helg i Köpenhamn kunde ha haft bättre förutsättningar…

För det första så har ”aktivisterna” börjat bråka igen, repris på vårens uppträden. Och det ska tydligen inte vara nog med cirkusen som gick av stapeln i helgen utan fortsättning följer enligt dansk media. Dessutom kommer denna fortsättning äga rum ungefär där vårt hotell ligger, om jag tolkar kartan rätt. *suck*

Dessutom spelar Sverige – Danmark EM-kval i fotboll på lördag. Förvisso i Stockholm, men om Danmark förlorar så kan jag tänka mig att det blir lite stökigt. I synnerhet efter förra mötet i början av sommaren, om någon minns det? *dubbel-suck*

Förstår inte varför man måste åka bort när man kan vara hemma och träna hund? 😉

(OBS, det var INTE min idé, och det är inte jag som betalar (försenad födelsedagspresent) men just nu känns det som om jag precis lika gärna kunde vara hemma och träna hund, eller nå’t.)

Som jag skrev igår så var det nog tur att vi hade ”bokat” spårträning. När jag klev upp så regnade det och blåste rejält. Risken för att jag tagit oss i kragen och tränat på egen hand, just idag, hade nog annars varit ganska liten.

Idag var det alltså dags för Iza att konvertera tillbaks till brukshund. Vi träffade Tytti kl 10 och begav oss till de markerna där vi (jag och Iza) hade vårt högre-spår förra hösten. Jag la ett spår åt Karlsson och ett åt Tarrak medan Tytti roade sig med ett spår åt Iza.

Karlssons spår bestod som vanligt av en salig blandning prylar. Pipar, vanliga spårapporter och skogspinnar. Han fixade allt utom den första skogspinnen. Men där var han lite vid sidan av spåret så han struntade liksom inte i den utan missade den helt enkelt. Frånsett några små, lätt förvirrade, återhämtningsstunder tycker jag han skötte sig bra. Den andra skogspinnen hade han vissa problem med eftersom det fanns ganska många ”skogspinnar” just där. Men det var ju bara en som luktade matte?! Han fick dock en stund på sig att reda ut mysteriet och det gjorde han. 😉

Terrängen där jag la spåret åt Tarrak var egentligen kanonrolig. Det hade gått att få till många ”oppgaver” där, om jag bara orkat. Dock sa kroppen ifrån att; ”om du klättrar upp på den stenen så kommer du inte ner igen” och andra lika kloka saker så det blev ett förhållandevis ordinärt spår som han löste fint efter första stundens rusande. Men när väl kontakten mellan näsa och hjärna etablerats gick det som på räls!

Iza fick ett spår som väl var 7-800 meter långt. Hon löste det hyfsat bra tycker jag men hon missade två pinnar som låg i vinklar. Där ”genade” hon. Inte bra! Nu ska ju förvisso inte pinnarna ligga i vinklarna på tävling men jag tycker ändå inte om att hon inte jobbar ut spåret ordentligt. Även hon hade några smått förvirrade avbrott? Nu har ju inte spårträningen varit överdrivet intensiv för hennes del under sommaren och hösten så det kanske inte är så konstigt?

Planen var att uträtta massor av saker efter hemkomsten, men nu har snart hela dagen gått (känns det som) och det enda jag gjort är att stryka en del och slänga i några maskiner tvätt. Var tar helgerna vägen? Jag hinner inte med någonting känns det som.

Hittade förresten ytterligare en bild från gårdagen där man tydligt ser hennes ”tunnel-sug”. Där var det dock helt rätt att springa in i tunneln, så det var OK. Men kolla hennes blick! Kanske inte så konstigt att hon valde tunneln som andra hinder i lopp nummer två, istället för hopphindret? 🙂

Här är samma bild ur ett vidare perspektiv. Ingen tvekan om var hon är på väg. 🙂

Då var agilitydebuten avklarad, och jag får faktiskt säga att vi har äran hyfsat i behåll. 😉

Dagen började med lagklasserna där vi ingick i ”unghundslaget”. 😀 Men, i de här sammanhangen får väl Iza räknas som unghund, sina sju levnadsår till trots. Vi gick ut redan som startnummer tre på en bana som någon kallade ”tunnelbanan”. Mycket tunnlar var det, och många krångliga vägar. MEN, om inte om hade varit så hade vi kommit runt med fem fel! ”Om” bestod i att undertecknad fullständigt missade ett av de enkla hindren! Jag var så fokuserad på svårigheterna som var före och efter så det ”enkla” hopphindret som stod mitt emellan svårigheterna glömde jag helt sonika bort. I övrigt så sprang Iza förbi ett hinder så att vi fick snurra lite vilket räknades som vägran (= 5 fel) men i övrigt så gick det kanon. OK, vi var ju inte snabbast, men ändå. 🙂

Så var det dags för den första individuella DM-klassen, en hoppklass. Den gick över blixtfort. Åtminstone för vår del. Iza tog hinder nummer 1 och struntade sedan i mina åsikter och lama försök till handling och drog till tunneln som låg mer naturligt till. Där började det förmodligen också lukta väldigt mycket gott för sen blev det sniffande på marken för hennes del och min hjärna var helt blank. Hade ingen aning om vilka hinder vi skulle ta?! Vi fortsatte alltså inte loppet utan gick av.

Lite tillstukad i det nyvunna självförtroendet skulle vi avsluta med en agilityklass. Tack och lov så stod balanshindren så till att när de var framför näsan på hunden så skulle de tas. Iza älskar ju alla former av balanshinder och gungbrädor så hade det varit några ”fällor” med sådan inblandade så… Nu tog vi oss runt med 15 fel. Strul på ett hopphinder och ett strul i slalomen så vi fick börja om med den. Sen tror jag hon missade ett kontaktfält på uppvägen. MEN, vi kom runt! Dock kändes det loppet inte alls lika bra som det första på dagen. Mindre flyt, mer splittrad hund, vilket ledde till mer splittrad matte, som ledde till ännu mer splittrad hund och… Ja, ni förstår nog. Tack och lov hade jag ett antal klubbkamrater som stod jämte plan och hejade på och vrålade ”fortsätt” (på ett ungefär) och det var nog det som räddade oss (läs mig) och fick mig att komma igen trots att det kändes segt.

Utan att överdriva kan jag ju säga att många av mina klubbkamrater var djupt chockerade (och imponerade 🙂 ) över vår insats. Vår ordförande t ex, han förstod ingenting? Han hade inte fattat att vi överhuvudtaget tränat agility. Men å andra sidan har jag ju hållit en förhållandevis låg profil och tränat det mesta när det varit lugnt på klubben. 😉

Min ”coach” är på landslagsläger den här helgen, så henne har jag underrättat via SMS. 🙂

Slutplaceringen i DM, som innefattade båda loppen blev – 16. Då ska man betänka att det var över 40 startande från början. Många av de som diskade sig i första loppet strök sig i andra loppet men jag tror vi var 25 startande i andra loppet och vi kom inte sist!!! 😀 (OK, vi kom sist, av de som inte dubbeldiskade sig, men jag är ändå mer än nöjd!) Målsättningen för dagen var ju också ganska lågt ställd. Det var ungefär på nivån att Iza inte skulle lämna banan, vilket i min värld tedde sig som ett fullt möjligt alternativ. Nu gjorde hon inte det så målsättningen uppnåddes, och det med råge!

Så över till bildbevisen. Fotograf: Tytti

Positivt var att hon inte rev ett enda hinder vilket hon gjort rätt friskt på träning. Jag är ju inte säker i första ”disk-klassen” men enligt en klubbkompis gjorde hon inte det iaf.

Rätt snygg stil! Kolla örat som är på väg ut åt andra hållet. 😉

Duktig hund (även om vi redan var diskade här).

Det var så långt vi kom i den individuella hoppklassen. 🙂 Redan här är hon fullt fokuserad på tunneln…

Lite segt, som sagt, i agilityklassen. Trav?! Men å andra sidan får jag kanske glädja mig åt att hon åtminstone travar och inte går passgång vilket är populärt annars.

Tja, DET kontaktfältet fick vi inga fel på åtminstone!

Imorgon ska vi återuppta brukskarriären med lite spår tillsammans med Tytti och Tarrak. Hur vi nu ska orka det? Det är nog tur att vi har ”bokat” träning för annars hade det nog inte blivit så mycket gjort.

…och underhöll mig när jag rökte morgoncigaretten imorse. (Tja, när röker man egentligen morgoncigaretten annars, om inte på morgonen?) Det var flera år sedan jag såg en ekorre i närheten av hemmet så det var lite mysigt. Bara den inte beträder tomten när jag tränar lydnad med Karlsson så får den gärna vara här omkring.

Och det räckte tydligen inte med det, för när jag och Iza var ute på kvällens långpromenad så började hon helt plötsligt stirra upp i trädtopparna och vad sitter där? Självklart en ekorre! Och jag tror inte det var samma för vi befann oss ett par km hemifrån.

Kvällens långpromenad gick via gamla riksvägen. Vi har bara gått där en gång sen all trafik försvann. Den gången var det kolmörkt och vinter så då såg jag inte så mycket. Men idag! Det är märkligt vilket annorlunda perspektiv man får när man går? Jag har åkt den här vägen med bil dagligen, i snart 16 år, och nu upptäckte jag saker jag aldrig sett förut?!

Nedanstående filurer kom med posten idag. Karlsson har än så länge bara känt lukten av dom… Men vi ska inte ha ALLA själva. 😉

Latexpipdjur, det bästa som finns enligt vissa. 🙂
Jag konstaterade idag att Karlsson är hopplöst efter i koppelkampen. Han har ETT koppel (slätt läder). Om man bortser från valpkopplet som ligger och skräpar någonstans, två utställningskoppel som av förklarliga skäl används ganska sällan, och ett fullständigt värdelöst koppel jag vann på Kindslägret. Det ligger i bilen som reservkoppel vid behov.

Iza har koppel för alla tänkbara situationer och väderlekar. Hon har ett flertal koppel för solsken (släta läderkoppel), tre regnkoppel (gummerad textil med riktigt bra grepp) varav två är så utslitna så de används bara i nödfall, ett rundsytt älgskinnskoppel (underbart skönt att hålla i) och så dagens tillskott, ett retrieverkoppel! Trodde aldrig jag skulle ”bli” med ett sådant men idag var det dags. Insåg att det borde vara det smidigaste på lördag, när man snabbt ska få av kopplet vid starten. Enkelt att stoppa i fickan är det också. Undrar om hon kommer börja apportera fåglar nu?

Dagens tillskott i koppelförrådet. 🙂

Då har jag och  fröken Izafiza klarat av genrepet inför lördag. Det gick riktigt bra så vem vet, vi kanske inte diskar oss på de tre första hindren iaf. 😉

Förutom att hon fokuserar bättre och bättre så är det även glädjande att min kropp känns mindre och mindre sliten för varje gång. Uppenbarligen finns det något där (muskler?) som går att träna upp?

Karlsson fick träna på att …  göra ingenting. Nog så nyttig träning för den lilla råttan. Det var inte planen, egentligen, men jag blev stående med några kompisar på plan och bara pratade. Till träsktrollets stora frustration. Han försökte allt för att få igång matte men det gick … sådär. Men till sist lugnade t o m han ner sig lite, och då  gick vi ner igen. Lite snopet, men nyttigt. Åtminstone för honom.

Har även fått en apportbock som L hade ”över”. Något större än den gamla men betydligt fräschare. Testade lite när vi kom hem och först var han skeptisk men det lossnade ganska snart. Får inte glömma att träna på andra apportbockar än egna innan det är tävlingsdags.

Nu ska jag svimma i soffan framför TV:n en stund. Husse är på fotboll, Champions League Elfsborg – Valencia. Match-eländet börjar 20.45 så han lär inte vara hemma förrän mitt i natten. Fördelen är att jag blir t f chef över fjärrkontrollen. 😉

Attans vad jag är irriterad att platsliggningen inte ”sitter” som den ska. Om den bara varit stabil så hade jag definitivt anmält K till en appellklass i höst!

Ikväll blev det ett appellspår, och jäklar vad duktig han var! Han gör stora framsteg för varje gång och motivationen ökar stadigt. På påsläppspunkten är han riktigt stökig för att han vill iväg och tycker sele och lina är onödigt ”bjäfs”. 😀 Idag hade jag lagt ut två vanliga spårapporter, en slutapport (men inte i slutet), en skogspinne (hans livs första) och två pipar. Det enda han tvekade lite på var slutapporten, dvs den långa pinnen. Men han tog den och släpade in den till mig till sist. 🙂 Skogspinnen var ingen som helst tvekan. Gulletrollet!
Efter det blev det lite trädgårdslydnad bestående av apportering och platsliggning.

Tyvärr är Borås för tillfället tömt på borderterrier-apporter?! Har jagat sådana i lagom storlek men det enda som finns är en mystisk modell som nästan bara består av ”sidoklumpar” med minimal bettyta. Jag har beställt två stycken i ”rätt” modell men det var leveranstid på ett par veckor. Den vi har är ganska söndertuggad vid det här laget och det tror jag inbjuder till mer tugg eftersom den inte är så behaglig att ha i munnen. I övrigt sköter han sig fint. Ägnade en hel del tid åt ”torrkastning” och en gång var det tendenser till tjuvstart men ett ”nej” fick stopp på det. Problemet vi har är att den lilla apporten försvinner i normalhögt gräs så ibland får han leta efter den… Ser ju inte alltför snyggt ut på tävling. Bara att hoppas att appellplanen liknar en golfgreen den dagen vi ska tävla. 🙂 Och man kan ju undra hur det bedöms? Om hunden inte ser apporten direkt utan får leta, men hela tiden är målmedveten i vad den gör och greppar direkt den hittar den. Någon som vet eller har en teori? Just det problemet har ju aldrig uppstått i min ”karriär” med Iza, av förklarliga skäl (större apportbock, större hund, bättre utsikt).

Avslutningsvis fick han en platsliggning. Han är fortfarande orolig och tycker att det är förb***at tråkigt men idag gick det ändå hyfsad tid innan han gick upp. När han reste sig tog jag chansen att på skarpen tala om vad som gäller. Jag la om honom på samma fläck och sedan låg han riktigt bra. Jag slutade med att kasta favoritpipgrisen kors och tvärs och han låg kvar. Problemet verkar vara när det inte händer något. Det är då han får myror i brallan.

Hade för övrigt tänkt fota apporteringen idag men vid det laget hade det blivit så mörkt så det var ingen idé. Får ta det en annan dag.

Här var det nästan frost imorse förresten. +4° hos oss men på andra, mer låglänta platser, i trakten hade folk fått skrapa sina bilrutor… *brrrr* Det känns inte som om man är mogen för det efter den här sommaren?!

Efter att ha smitit en timme tidigare (nåja, tagit kompledigt då) for jag omkring som ett skållat troll och samlade ihop mina djur. Först hem och hämta Iza och så iväg en mil åt ”fel” håll för att få tag på lillebror och därefter vidare mot klubben. Som ligger nästan vid jobbet…

Under min resa passerade jag typ sju olika klimatzoner, eller åtminstone väderlekar. Allt från strålande sol till skyfall, i olika omgångar. Klok som jag är (ibland) så hade jag tagit på mig regnkläder men garderat med träningsvästen i bilen.

Detta ledde till att jag körde agilitypasset med Iza i full regnmundering och … solsken. Även om dagens övningar inte innebar så mycket springande för mig så blev det ändå alldeles för varmt.

När det var dags att bege sig ut på uppletandet, som stod på kvällens program, kom det ett rejält åskväder, så vi avvaktade lite under tak på klubbens altan. Jag behöll sedan regnkläderna på när vi vallade rutan, i uppehållsväder. I samband med att jag hämtade Karlsson i bilen bytte jag till västen. Och då börjar det naturligtvis ösregna… *suck*

Hur som helst störde regnet inte Karlsson som jobbade på fint i den tungsprungna rutan. Han har ju inte kört många gånger på hel ruta, och nu var det dessutom länge sedan vi körde uppletande över huvud taget. När han var på väg in med tredje föremålet, en ganska stor och hal plånbok, så tappade han den och hade vissa problem innan han hittade den igen men … trägen vinner. 🙂 Efter det gav vi oss för jag tyckte han kämpat på så pass bra.

Iza fick sitta i bilen och vara avundsjuk. Vill inte riskera vår fina ”stämning” innan tävlingen på lördag och jag vet hur frustrerad jag blir när hon strular i rutan, så det får vara tills agilitydebuten är avklarad.

Och på tal om agility; nu har jag blivit deltagare i ett lag också! Det fanns en plats över i ”unghundslaget” (det spelade visst ingen roll att Iza är 7,5 år 🙂 ) där prestationskraven tydligen är extremt låga så – why not? Huruvida jag sedan alls kan förflytta mig på söndag, när jag och Tytti planerat spårträning, är en helt annan historia…?

”Älska min hund och jag vet att du är min vän.”

(Stulet från en blogg som stulit det från en hemsida som… äsch, jag tänker inte ens försöka länka… 😉 )

I förra inlägget glömde jag berätta om ett av våra möten under dagens promenad. Djävulsrundan innehåller nämligen inte bara elände, det finns några trevliga individer efter vägen också. Bland annat två grannbarn. OK, det är långtifrån våra närmaste grannar, och vi träffas inte jätteofta, men ändå.
När vi dök upp utanför deras hus så tjuter lillasyster (4 år?): – Iiiiiiza! och springer mot oss. Storebror (6 år?), av den mycket pratglada och något lillgamla modellen, visar sig även besitta en god portion beskyddarinstinkt och ropar: – Nej, klappa den lilla istället! – Nej, tjuter lillasyster. – Varför inte? ropar storebror. – Iza hoppar inte! får han till svar.
Och hon hade så rätt. Iza hoppade inte. Det fanns ju liksom ingen anledning eftersom hon hade full kontakt med barnen ändå. Dessutom var hon fullt koncentrerad på att medelst telepati och kroppsspråk övertyga granntaxen om att inte komma en meter närmare ”för då skulle skjortan vara tom”. Hon lyckades uppenbarligen, även om det nog var ett ganska tomt hot, för tax-stackarn stod som fastfrusen och iakttog hund- och barncirkusen från behörigt avstånd.
De här barnen har två egna hundar, en stövare och en tax, men det verkar som om i synnerhet Iza har en alldeles speciell plats i deras hjärta, och framför allt i lillasysters. Och Iza är suverän med barn. Är hon dessutom kopplad och har något annat att koncentrera sig på så är det ännu bättre. Då kan de krama och klänga och klappa hur dom vill. Hon bryr sig inte. Om de däremot kliver över tröskeln här hemma kan det bli lite väl bra. Då kan hon fälla normalvuxna 7-åringar i all välmening…

(Och varför i hela friden går det helt plötsligt inte att göra dubbla radbrytningar så att man får ett nytt stycke? Ovanstående text ska egentligen bestå av fyra stycken, men ni får använda er fantasi…)