Kategori: Uncategorized

När jag vaknade idag förväntade jag mig att träffa en MYCKET halt borderterrier linkandes omkring på sovrumsgolvet. Med tanke på hur halt han var igår, efter att ha legat still i bara några minuter, vågade jag knappt tänka på vad en hel natts stillaliggande skulle göra. Men nä! Uppe i sängen var han och pussade på mig som vanligt när jag började röra på mig. Nåja, han klarade ju av att hoppa upp i soffan igår, via ett bakben, men sängen är högre så det hade jag inte trott. Tände lampan och … han spatserade omkring precis som vanligt?! Full fart ner för trappan och – ingen hälta? Jag har, till hans stora irritation, väckt honom ur hans skönhetssömn en gång i timmen hela förmiddagen för att se hur han går. Med en god portion fantasi kanske man tycka att han ”sparar” vänster bak lite men jag tror mest det är ett hjärnspöke hos matte. Några tendenser till att gå på tre ben visar han inte alls.

Mycket förbryllande, men skönt. Jag undrar vad det kan ha varit? Någon som har några förslag eller upplevt något liknande?  OK att hundarna kan stuka till sig och halta omkring några minuter och tycka synd om sig själva. Men här hände inget akut och hältan fanns där, klart och tydligt, från 15-tiden till 22-tiden.

Nu får han ta det lugnt ett par dagar för att inte riskera något. Det är bara att hålla tummarna för att det inte var något allvarligt och att det inte återkommer.

På eftermiddagen idag, precis när jag skulle åka och iväg i ett ”måste”-ärende, upptäckte jag att Karlsson haltade på vänster bak. Och det gör han fortfarande. På lunchpromenaden märktes inget, och för ovanlighetens skull var han kopplad hela tiden, så det måste vara något som hänt inomhus på eftermiddagen. Jag har klämt, känt, böjd, vridit och hittar – ingenting. Nu tar jag ju inte i lika tufft som en veterinär skulle göra, men ändå. Jag har även skärskådat tassen så gott det nu går mellan (och under) de små trampdynorna. Han säger inte heller ifrån att det skulle göra ont någonstans men stundtals, i synnerhet om han legat still en liten stund markerar han kraftigt och går ibland på tre ben?! Ibland syns det knappt?! Viljan är det iaf inget fel på och han försöker fortfarande göra allt han ”brukar” göra, tyvärr…

Jag gissar att han sträckt sig i ljumsken (som han far omkring på de hala laminatgolven är det ett under att det inte hänt tidigare) eller fått sig en ”smäll” när han busat med Iza. Men hur som helst känns det inte roligt. Som den hönsmorsa jag är har jag god lust att boka en akuttid hos veterinären– IKVÄLL, men något (erfarenheten) säger mig att de skulle råda mig att avvakta. Och det är nog klokast i det här läget. Att ”vila” den lille blir dock ingen lätt uppgift. Giv mig styrka! (Och något lugnande till både honom och Iza.)

Eller också simulerar han bara eftersom jag igår kväll anmälde honom till KM i både bruks och lydnad?

Efter lunchpromenaden tog jag Iza direkt ut på gräsmattan för ett kryp. Å hon ba’ … kröp. Tre gånger. Hyfsat rakt, något hög bak (men inte värre än vissa SM-hundar) och lite för snabbt men ur min synvinkel (dvs snett ovanifrån) så borde det kunna vara värt en sjua eller åtta?

Analys; hon var lugn, dvs inte uppvarvad av miljö, andra lydnadsmoment eller stressad matte. Hon ligger förmodligen för högt i stress när vi ska utföra det här momentet på vanliga träningar på klubben. Sannolikt kommer stressnivån vara ungefär likvärdig på tävling. Och hur kommer jag tillrätta med detta på fem dagar? Egentligen ingen aning, mer än att jag bara kommer köra krypet under likvärdiga former, dvs lugna, fram till tävlingen. Då får jag åtminstone chans att förstärka rätt beteende och vi behöver inte hamna i konflikt.

Analysera mera! 😉

Igår fick jag klart för mig hur upplägget är på söndagens tävling. Som omväxling kommer högrehundarna börja med spåren. Ja allra först är det förstås platsliggning men därefter spår. Då finns det två alternativ:

1: Vi kommer inte runt spåret och behöver inte bekymra oss om lydnaden överhuvud taget.

2: Vi kommer runt spåret och Iza har då fått ur sig det ”värsta” och kanske inte orkar ställa till med så mycket ofog på lydnaden?

Jag har ju inget hopp om uppflyttning. Det är för mycket som fattas i lydnaden för det, men man kanske kan skaffa sig lite tävlingsrutin? Gjorde en sammanräkning och konstaterade att vi fyra (4!) gånger varit inne på en officiell lydnadsplan! Och hundstackar’n är sju år! I appellen blev vi ju uppflyttade i första försöket och sen sprack vi i spåret på ett antal lägretävlingar och därmed var det bye bye. Två gånger kom vi runt spåret i lägre och den andra gången blev vi uppflyttade. Sen var det förra årets högretävling som ju lämnade en hel del övrigt att önska. Vet att det finns många som blir förbannade för att man ”tar upp en plats” när man man på förhand vet att man inte kommer bli uppflyttad, när det är så svårt att komma med. Då ska liksom de som har en chans vara med istället. På sätt och vis håller jag med. På ganska många sätt faktiskt. Och det är det som gjort att jag tänkt lämna återbud. Men … what the h*ll? En gång om året ska man väl kunna få vara med ändå?

Tycker dessutom att reglerna borde ändras så att man i lägre klass (precis som i appellen) får köra lydnaden (om man vill) även om man spruckit i spåret. Tiden är ju avsatt hos arrangören och man har betalat sina pengar. Detta skulle ju ge ekipagen mer erfarenhet och större chans att lyckas hela vägen nästa gång. Kanske skulle skriva en motion om det inför nästa regelrevidering? Det står förvisso inte i reglerna (tror jag) att man inte får göra det men arrangörerna är heller inte skyldiga att låta ekipagen köra. Det är trots allt inte många minuter det handlar om för ett lydnadsprogram i lägre klass. Åsikter och synpunkter mottages tacksamt.

Gårdagens framåtsändandeträning ägnade jag åt något helt annat. Åt fritt följ, fritt följ och lite … fritt följ. Ville ha roligt med Iza och förstärka och belöna trots att någon stod och kommenderade. Stundtals går hon kanonbra, snabba raka sättanden, bra kontakt, snygga vändningar osv. Stundtals tränger hon, men hellre det än att hon helt plötsligt bara släpper? Det hände även igår. Då har näsan tagit över och hon springer iväg och letar mat, nosar och kanske kissar. Men det var det där med hönan eller ägget? Släpper hon för att hon känner dåliga vibrationer från mig, eller släpper hon först och sen undviker mig för att jag DÅ är irriterad? Blir inte klok på detta?!

Körde även ett kryp med kommendering och – hon kröp! Förvisso i en mycket prydlig högercirkel, och alldeles för fort, vilket förmodligen inte uppskattas av domarna, men ändå; hon kröp! Får ägna veckan åt att försöka justera riktningen. Hon har krupit rakt tidigare så det ska väl inte vara omöjligt.

Karlsson fick sig ett ganska ostrukturerat lydnadspass. Inte alls genomtänkt från min sida, för mycket fokus på Iza just nu, men han hade roligt ändå och verkade inte ta illa upp. Duktig var han också det lilla krypet. Sen fick han sitta och titta på när de andra körde sina framåtsändande och då var det syndast om honom i hela Borås, vilket också hördes. 🙂 Men det är nyttig träning även det.

Eftersom kanske inte alla av mina läsare vet vad en älgloppa (eller älgfluga, eller älglus, eller hjortfluga) är så ber jag att få hänvisa till Wikipedia! I mina trakter kallas dom älgloppor. Kanske fel benämning men alla hundmänniskor som vistas i skogen vet vad man pratar om.

Bild från Wikipedia 

Själv var jag lyckligt ovetande tills jag flyttade ut på landet, skaffade hund och började gå i skogen på hösten. De har alltså bara vingar under en viss period och det är bara på hösten man märker något av dom. De söker sig till hårbotten och där kan man hitta dom måååånga timmar efter att man varit i skogen. Riktigt äckliga är dom. Minst en gång har jag även fått ett bett, i nacken, och det var en svullnad där i flera veckor efteråt.Huuu…

De flesta har väl hört talas om försvarets ytbärgare? Idag har jag ägnat mig åt ytbärgning, men på ett annat plan. Jag har ytbärgat de dammråttor som uppvisade mest tendenser till agressivitet samt uppfyllt lite mer av helgens städlöften. Jag kan inte påstå att jag gått på djupet, men ytligt sett ser det åtminstone lite bättre ut. 🙂

Mitt på dagen bar det iväg för att uträtta några ärenden (handla mat och hämta de beställda apportbockarna åt Karlsson). Därefter gick färden mot klubben där jag träffade L. Vi konstaterade att man kan lita på SMHI. Åtminstone när de lovar dåligt väder. Gårdagens prognos stämde på pricken men vi lät oss inte hindras utan la ut två spår. Ett var åt Iza och Freja och medan de låg till sig körde vi igenom högrelydnaden. Och tja… Eller näää… Eller njae… Ömsom vin och ömsom vatten, som vanligt. Krypet funkar inte alls om jag beter mig som på tävling. Om jag däremot ger henne mycket hjälp så kryper hon fint tekniskmässigt, om än snett. Och hon hoppar över hindret, 80 cm, som en kanin på anabola så  vi kom överens om att hon INTE har ont. Det är något som satt sig i huvudet, det att hon knappt lägger sig inför krypet och resolut sätter sig upp igen istället för att krypa. Sisådär var femte gång ålar hon iväg som en racer-råtta men tyvärr har man ju inte fem försök på tävling.
Överraskande nog så stannade hon på inkallningen?! Det var nog det bästa hittills och kanske rentav poängmässigt? Ett kraftigt DK, men ändå? Det är så typiskt att det då är något annat som inte funkar alls, dvs krypet. Uppflyttningen är nog långt bort ändå, även om vi skulle ha poäng på allt, men just nu känns det extra tröstlöst. Ska ägna morgondagens framåtsändandeträning åt att bli kommenderad i fria följet istället, och något mer moment och SEN fattar jag beslut om återbud eller inte. Ska dessutom kolla om spåret eller lydnaden går först. Går spåret först finns det nog liiite större hopp om en hyfsad lydnad. Tror dock att lydnaden kommer gå först, precis som förra året och då … nä.

Spåret gick ”sådär”. Ganska vimsigt mellan varven. Till stor del gick det på stigar och det är något vi inte tränat allt för ofta. Hon slår hela tiden fram och tillbaks och letar efter spåret på sidorna för ”på stigen kan det ju inte gå” liksom. När det går i ”obanad terräng” spårar hon helt klart mycket bättre. Två pinnar missade hon men vi kom rätt till sist.

Karlsson fick sig också ett skogsspår, som omväxling. Han spårade kanonfint utom när, helt plötsligt, naturbehoven gjorde sig påminda. Han var tvungen att kliva av spåret för att uträtta nr 2, och när han sen skulle iväg igen så strulade det lite. Han missade en pinne också men i övrigt skötte han sig kanonfint. T o m en vinkel mitt i en kraftig nedförsbacke tog han klockrent vilket imponerade lite på matte. Att Freja varit inne och snott slutapporten bekymrade honom inte heller eftersom pipen då blev slutet och det var han mer än nöjd med. 🙂

Jag var inte ett dugg avundsjuk på L som sen skulle direkt upp till klubben och ha valpkurs. Själv åkte jag raka spåret hem och slängde kläderna i tvättmaskinen och mig i duschen. Trots det hittar jag fortfarande älgloppor krypande i hårbotten!!! De är sååå äckliga och tydligen anfaller de i flock i år? Har inte träffat en enda tidigare men idag attackerade dom rejält på Karlssons spår. Dessa djur har (nästan) lika litet existensberättigande som fästingar, men bara nästan…

Morgondagens spår- och lydnadsträningväder?! 😦

…har jag ägnat mig åt idag. D v s gårdagens löften om städning har INTE infriats. Eftersom jag inte visste var jag skulle börja så gjorde jag något annat istället. T ex gjorde om ”headern” på bloggen. Och sån’t kan ta lååång tid, om man bara vill. 🙂
Det har åtminstone blivit en del hundträning. I förmiddags la jag ett appellspår åt Karlsson i halv storm. På det stora hela löste han det fint, men han missade en skogspinne – som vanligt. Vinklarna vållade lite mer huvudbry än normalt. Jag förmodar att det berodde på vindarna? Han var även lite mer disträ än han brukar vara, men det kanske hade att göra med tidpunkten? Ja ja, spekulera kan man ju alltid göra.

Under tiden spåret låg till sig körde jag ett uppletande med Iza. Den här gången utan vrålande terrier bakom baslinjen. Han fick vara hemma och vråla istället. Ett tag var jag på väg att lägga ner projektet eftersom Iza ”vilt-vädrade” extremt mycket, men när jag började lägga ut föremålen släppte hon viltdofterna. Hon var ju även den här gången med och vallade och tittade på när jag ut grejorna. Åtta föremål den här gången också, och hon hämtade in alla åtta utan större diskussioner. 🙂 Dock blev det en del byten men det var jag ju förberedd på eftersom sakerna låg väldigt nära varandra. Vid ett par tillfällen stannade hon, med föremål i munnen, och tittade frågande på mig. ”Vilket vill du ha?” liksom. Kändes dock skönt att slippa diskutera huruvida hon skulle gå ut eller inte. Ska försöka köra ett imorgon på samma ställe, utan synretning, så får vi se om minnesbilden sitter kvar?

Sen bar det iväg på ridprojektet med T. Den här gången blev det en uteritt i motsats till tidigare paddock-projekt. Allt gick bra och jag tror T tyckte det var lika mysigt som vanligt. Han tyckte helt plötsligt att det var roligt att trava också vilket resulterade i att jag var tvungen att springa (!), eftersom jag höll i ”kopplet”. Nåja, shettisar har ju inte så långa ben så det gick ingen större nöd på mig. 🙂

Nu har vi harvat oss runt djävulsrundan också. Den kommer snart göra ännu mer fog för sitt namn eftersom dom har tagit ner en massa skog som, förmodligen, på något sätt, ska transporteras därifrån. Stigen liknar bitvis redan ett ler-dike och det lär ju inte bli bättre…

Vid hemkomsten körde jag ett nytt kryp-pass med Iza och … njae… *suck*

Nu ska det snart lagas mat. Med gorgonzola. 🙂

Avslutningsvis, en bild från igår kväll.

Så här kan det se ut på köksgolvet när klockan börjar närma sig matdags. Då gäller det att ha koll på vad matte gör. 🙂

Idag ser (delar av) min bloggstatistik ut såhär:

Vad får någon att söka på:

karbinhaken på en lastbil?

piparna?

mat + tecknade bilder?

Jag bara undrar…

Och hur hamnar man på min blogg när man söker på ”hästspråk”? Kan inte minnas att jag använt det ordet…

*************

F ö kan jag konstatera att det är bra att blogga ibland. Under tiden jag skrev förra inlägget hann det sluta regna så det blev ett lydnadspass var för hundarna ändå. Utomhus. Iza fick kryp (gick sådär) och skall (gick riktigt bra). Karlsson fick träna på ställande under marsch, fritt följ och platsliggning i blött gräs. Han gör framsteg. 🙂

Nu ska vi ha fredagsmys. 🙂

*************

Tillägg; jag hade visst använt ordet hästspråk här, men naturligtvis handlade det egentligen om hundar. Det också.

HF står för HusseFritt, och det har vi den här helgen. Som den ensamvarg jag innerst inne är så uppskattar jag det någon gång då och då. Efter 18 år (huh – vad hände?) har husse också insett att jag faktiskt klarar mig alldeles utmärkt några dagar på egen tass. De första åren hade han stora bekymmer med vad jag skulle gööööra en hel helg om han inte var hemma. Han kom med diverse förslag på sysselsättningar, vilka jag skulle umgås med osv men nu har han äntligen insett – I’ll manage! 😉

Helgen skall ägnas åt; städning, hundträning, tvätt, hundträning, städning, hundträning etc. Och åt att äta mat med gorgonzola. 🙂 Måste passa på eftersom husse inte uppskattar denna delikatess. Imorgon eftermiddag skall jag dessutom låna T den yngre och åka iväg till en kompis som har ett par shettisar, så att han får rida. Det var länge sen nu. Att han valde bort fotbollsmatchen IFK Göteborg – Elfsborg till förmån för ridningen ser jag som ett friskhetstecken. En bidragande orsak till valet kan säkert vara shettisarnas lill-matte också… 😉

Så undrar jag; vad hände med fredagsmyset? Trodde att folk storhandlade på torsdagarna nu för att efter jobbet på fredagen kunna åka direkt hem och mysa. Så är INTE fallet upptäckte jag idag när jag för ovanlighetens skulle åkte och handlade en fredag. Dessutom valde jag stans största (och populäraste) ICA-butik och jag säger bara – jösses! Folk verkar inte ha några hem eftersom samtliga tycktes befinna sig på ICA?!

Tyvärr verkar kvällens planerade lydnadspass på den egna appellplanen flyta bort. Det fullkomligen vräker ner och blåser halv storm. Det får nog bli ”kökslydnad” istället…

Ikväll tog jag till det tunga artilleriet! Det var liksom ”nu eller aldrig” vad det gäller uppletandet och det hade avsedd effekt även om jag starkt betvivlade det en stund.

När husse kom hem tog jag med mig Iza, hennes tjänstetecken, fyra snitslar och åtta uppletandeföremål och gick ut i skogen där vi började valla en bred korridor, ca 15 meter. Lite på efterkälken kom husse och Karlsson. K var tänkt att fungera som konkurrent om Iza började strula. Började dock fundera på hur klokt det var för när Iza väl förstått att lillebror också var på plats så fick jag bogsera henne runt i rutan/korridoren. Hon var helt blockerad på ekipaget på baslinjen… Jag försökte trigga henne lite på föremålen, utan nämnvärd effekt, och hon fick även se när jag kastade/la ut dom men hon engagerade sig inte nämnvärt. Sen var det full fart tillbaks till baslinjen. Jag trodde ALDRIG att jag skulle få ut henne ens en meter, så låst var hon på Karlsson. Jag vet inte riktigt vad hon tänkte och trodde men hon verkade minst av allt intresserad av uppletande.

Efter lite övertalning fick jag dock iväg henne i rätt riktning. Och oj vilken fart det blev! In med ett föremål, två föremål, tre föremål … sex föremål!!! Visst hade hon en del stopp där hon stod och blängde misstänktsamt på sin ylande lillebror men hon kom iväg alla gångerna och gjorde vad hon skulle. Jag hade säkert kunnat skicka henne på de två sista också men jag valde att bryta när hon varit så duktig. Om upplägget har någon effekt på det tävlingsmässiga uppletandet har jag ingen aning om, men hon fick åtminstone uppleva en glad och positiv matte i rutan och det var ju ett tag sen.

Karlsson ägnade tiden åt att skrika som en stucken gris. Snacka om att vara avundsjuk?! Husse fick gå vägen tillbaks förbi grannarna så att de skulle se att han faktiskt var vid liv, och inte ens blodig … för han lät onekligen som om vi höll på att flå honom levande. Det är fantastiskt vilka ljud den lilla kroppen kan åstadkomma?!

Sååå synd var det trots allt inte om honom för innan detta hade han fått ett spår som han löste galant. Idag körde vi ett upptag. Iofs den ”snälla” tårtbitsvarianten, men ändå. Det var nog inte mer än 3-4 meter från påsläppspunkten fram till spåret. Först såg han väldigt förbryllad ut men sen traskade han iväg och tog spåret galant åt rätt håll. Han börjar få riktig fin ordning på vinklarna också. Ibland är de klockrena och ibland går han ett par meter åt rätt håll för att sedan göra en lov och kolla att det verkligen inte gick åt något annat håll innan han tar det rätta. 🙂 Han missade en skogspinne men i övrigt plockade han allt, inklusive slutet. Det artar sig!

Efter lunchpromenaden fick sig Iza ett kort pass med kryp och efter att ha testat lite olika varianter tror jag att jag kom på vad som felade, så det kanske finns hopp även där?

Pm:et till högretävlingen har kommit idag och jag ska avvakta helgen och den träningen innan jag slutgiltigt bestämmer om jag ska lämna återbud eller inte. Igår fanns det inget andra alternativ än återbud, men nu är jag inte riktigt lika säker.

Nu är jag och Iza inne i en allvarlig relationskris. Funderar, helt seriöst, på att uppsöka en ”terapeut” som kan sätta fingret på vad som är fel. Eller … jag tror jag vet vad som är fel, men jag vet inte hur jag ska komma tillrätta med det. Denna hund är alltså hur knepig som helst! Hundfolk i allmänhet tycker att hon ser ”nonchalant” ut, att hon ”skiter i mig”, ”pekar finger” åt mig etc. Vet inte hur många tolkningar jag hört av hennes beteende. Och visst kan det te sig så. Det dom inte vet är att dessa beteenden uteslutande kommer när hon känner att jag inte är 100% nöjd med hennes beteende. Det spelar ingen roll hur mycket jag spelar glad, berömmer, peppar. Om jag i grund och botten inte är glad och nöjd så drar hon. En muntlig korrigering leder inte till minsta form av skärpning utan bara ännu mer undvikande… JAG BLIR TOKIG!

Denna hund är alltså bedömd som ”måttligt hård” (= +3) på korning. Det kan man tycka är en förklaring till att hon inte tar åt sig av en korrigering. Problemet är ju att hon faktiskt tar åt sig, och det behövs alltså inte ens en medveten korrigering, utan det räcker med en känsla av missnöje från min sida. Men normala hundar (t ex Karlsson) skärper ju till sig när de korrigeras, de försöker inte byta planet?! OK, det är väl inte det hon gör heller, byter planet alltså, även om det känns så. Hon håller sig hela tiden inom synhåll och har full koll på mig men ägnar sig, till synes mycket målmedvetet, åt att göra något annat. Och det spelar ingen roll vad jag gör; vädjar, skäller, gullar, vrålar, lockar – eller ingenting… Jag har provat allt! Efter någon minut har hon funderat klart och kommit fram till att jag faktiskt ändå är henne matte. Då kommer hon farande, men vid det laget är frustrationen redan ett faktum hos mig och så är den dagen förstörd. Igår kväll var det så illa att tårarna började rinna på mig. Känner mig fullständigt maktlös! Just nu lutar det mest åt att hon får bli pensionerad promenadpotatis. Oerhört synd på denna hund som egentligen har en så’n kapacitet, men att placera om en 7,5-årig schäfer tror jag inte heller är något alternativ.

Några minuter senare visade hon prov på vilken underbar hund hon i grund och botten är. Stod på nedre plan vid läktaren och hade henne liggande intill. Det var dags för gemensam träning och strömmen av hundar och människor var ganska strid. Spannet av hundar som passerade varierade från pytteliten chihuahua till hysteriskt vrålande schäfrar. Iza bara låg och tittade, lugnt och fint. Sen kommer en liten tjej (7 år?) fram till oss och hälsar på Iza och börjar prata med mig. Tjejen ägnar sig sedan åt balansgång 50 cm från Iza och ramlar ner ett flertal gånger tätt intill. Iza bara låg kvar helt tryggt och verkade uppskatta sällskapet! Tjejen fick sedan tag på en ormbunke som hon delade upp i blad som hon tapetserade Iza med. Från svansen och framåt. Iza låg helt stilla och tittar lite småroat på tösen. När ett ormbunksblad hamnade mellan öronen tyckte hon dock att det kittlades och ruskade på sig så alla blad ramlade av. Men i såna lägen är hon bara så underbar, och man kan inte tro att det är samma hund?!

Gårdagens glädjeämne var, som vanligt, Karlsson. Han skötte sig alldeles förträffligt, och den blå pipande dansk-draken var en riktig succé som belöning. Han går fritt följ mycket bättre än linförighet så det grämer mig lite att det momentet är borttaget ut appellklass och lydnadsettan för där hade vi nog kunnat plocka fina poäng. Han låg t o m still på en platsliggning på ca 3 minuter tillsammans med tre laktritstroll (riesen). Jag stod inte långt bort, men ändå! Det kändes som en seger. Han gnällde lite, eller snarare ”gnisslade”, och skruvade lite på sig men – han låg! 😀

Just nu krisar jag lite. Lite så där lagom… Ingen jättekris och det är inte synd om mig – egentligen – men de här känslorna kommer med jämna mellanrum, framför allt på hösten när dagarna blir kortare och det inte känns som om man hinner med någonting.
Var det så här det blev? Livet liksom? Att jobba, och jobba, och jobba… Jag tycker inte att jag hinner leva, och just nu är det extra trist och rörigt på jobbet också så det gör ju inte saken bättre. Mina högt värderade ”jobba-hemma”-dagar har i princip lyst med sin frånvaro de två senaste veckorna. Jag lider verkligen av att lämna Iza och se besvikelsen i henne ögon när hon inser att jag ska iväg. Och att Karlsson ska vara hos dagmatte? Det går definitivt ingen nöd på Karlsson, och säkert inte på Iza heller egentligen, men jag vill ju vara med dom! Hela tiden! Folk som skaffar barn och sedan låter andra ta hand om dom, större delen av barnens vakna tid… Hur står dom ut? Jag lägger inga värderingar i detta, jag förstår att det inte går att lösa på annat sätt, men jag bara undrar … hur fixar dom det?

Jag önskar verkligen att jag kunde få några stadigt återkommande och välbetalda jobb till min firma så att jag kunde jobba hemma jämt och sköta mig själv! Men hur ska jag hinna fixa dom jobben med en heltidsanställning? Röran på jobbet är helt obeskrivlig jämfört med hur det har varit innan. Ingen vet vad som ska göras, vem som ska göra det och hur det ska göras. De nya ägarna kör sitt race, i ett rasande tempo som inte känns som om det leder till något bra. För mig, som är kontrollfreak ut i fingerspetsarna och vant mig vid att ha superkoll på allt som rör mina (tidigare?) ansvarsområden vet nu ingenting känns det som. Oerhört frustrerande!

Nåja, det blir väl bättre får (måste) jag tro.

Så lite ”normalbloggande” också då, nu när jag gnällt färdigt. 🙂

Igår kväll tog jag bara med mig Iza till klubben. Hann köra igenom de flesta högreklass-momenten igen. Faktum är; att med ett kraftigt dk (hand i luften samtidigt som kommando-ordet) så stannade hon faktiskt på inkallningen?! Får väl ”bjuda” på det även på tävlingen om det är vad som krävs. Avdrag för dubbelkommando är ju faktiskt bättre än en nolla. Det är långtifrån säkert vi får poäng ändå, men det är värt ett försök. Krypet fortsatte att strula. Ibland kryper hon jättefint men ibland hamnar hon i konflikt med … gud vet vad, men det är väl förmodligen mig? Nu kan hon helt plötsligt inte ens ”sitt kvar” när jag tar det lilla steget fram för att hon ska komma i rätt position när hon lägger sig?! Får grunna vidare på detta. Vi har ju 1,5 vecka på oss. *suck*

Därefter körde jag och Tytti uppletande. Rutan var i form av en bred korridor pga tidsbrist. Iza fick sex föremål, samtliga längst ut som vanligt. Och, precis som vanligt, så tog hon sig ut och hämtade det första på ett klart godkänt sätt men sen, precis som vanligt, havererade det fullständigt. Hon letar, men bara ut på halva djupet ungefär. Det slutade med att jag stod nästan längst ut i rutan och då hittade hon sakerna. Det var oerhört frustrerande och till sist visste jag inte om jag skulle gråta? Eller skrika? Eller strypa hunden? Eller begå harakiri? Eller alla fyra samtidigt? Hon har alltså haft ett jättefint uppletande tidigare, förutom lite tugg och struliga avlämnanden, men att gå ut och leta har inte varit något problem. Jag har ju mina teorier om vad som gått fel i träningen, men det gör ju inte saken bättre och jag har ingen aning om hur jag ska komma tillrätta med det. Känns inte som om något av det jag provat haft någon bestående effekt. Inför tävlingen, om vi nu startar, är enda trösten att det kommer finnas sex föremål i rutan, hon behöver hitta fyra och ALLA ligger nog inte längst ut?

Ikväll har vi hållit oss hemma. Husse är långt bort och jobbar och sover över i lastbilen för ovanlighetens skull. När jag kom hem så gick vi djävulsrundan som idag bjöd på alla de vanliga ingredienserna. Väl hemma igen så körde jag lite kryp med Iza och det gick ungefär som igår; alltså bra ibland och kaos ibland.

Karlsson fick sig lite apporteringsövningar och om han bara lugnar ner sig med tugget så kan det nog bli riktigt bra. Och jag tycker faktiskt att han tuggar lite mindre för varje gång?

Nu ska jag slöa i soffan en stund framför en film jag började titta på igår. Orkar liksom inget annat. Och så har ännu en dag gått!

Vissa kommentarer får jag via mail, andra inte. Dessa upptäcker jag i bloggen, och där går jag ju i ärlighetens namn inte in flera gånger om dagen. Lite irriterande är det!

Någon mer med wordpress som upplever samma sak?

Eller; Borta bra men hemma bäst!

Eller; Vi hade i alla fall tur med vädret!

Och med rubriken menar jag inte enbart ekonomiskt, även om hotellets centrala läge även kostade på på det sättet. Nej, jag menar ”kostar på” i avseendet; utebliven nattsömn. Hotellet, som låg 50 meter från Rådhuspladsen och Strøget visade sig även vara granne (?) med ambulanscentralen eller polisstationen. Eller kanske både och? Under fredagsnatten var det ett herrans liv med sirener och fulla danskar/svenskar så jag sov inte många stunder. Eftersom det, helt enligt reglerna, var åt h*te för varmt på rummet så var vi tvungna att ha fönstren öppna vilket inte gjorde oljudet mindre…

En annan klassiker är att jag får ont i ryggen när jag sover borta. Trots att jag släpat med mig tempur-kudden (som tog upp halva resväskan) så kunde jag knappt röra mig på lördag morgon. Andra natten blev dock något bättre i båda avseendena. Mindre sirener och något mindre ont i ryggen… Eller också var jag bara så trött att jag inte märkte något av störningsmomenten?

Shoppingen som jag bespetsat mig på blev också väldigt sparsam. Men som alla ”föräldrar” som varit utomlands så måste man ju köpa med sig något hem till ”barnen” och de roligaste fynden gjorde jag i en hundtillbehörsbutik sent på lördag eftermiddag. Två pipleksaker och ett fräckt halsband till K. Om Iza leder koppelkampen så är Karlsson klar etta i halsbandskampen. 🙂

Samlingsbild på mina fynd. Draken piper i båda ändarna och förhoppningsvis kan den palla för några dragkamper på appellplan. 🙂 Sköldpaddan i bakgrunden piper självklart också.

Kolla det underbara ansiktsuttrycket! (Ibland är man lättroad 🙂 . ) Karlsson tyckte också att den var helt OK när vi provdrog lite.

Tyckte texten på halsbandet passade oförskämt bra!

Vi hade i allafall tur med vädret. I fredags var det strålande solsken och en öl i Nyhavn i kvällssolen är ju aldrig fel. Samtliga måltider (utom hotellfrukostarna) har intagits utomhus, om än med bistånd av infravärmare och ibland filtar.

På hemvägen hann vi även med ett besök vid borderterrierringen på Sofiero-utställningen för att hälsa på Karlssons ”gammelmatte” och diverse andra bekanta. Alltid trevligt. Jag hann med ett varv bland hundtillbehörsstånden också, så lite mer blev det shoppat. 😉

Men, nu är vi alltså hemma igen. Alla hundar är ihopsamlade från sina helg-härbärgen där de haft det utmärkt bra, och själv ser jag fram emot en natt i min sköna säng där det värsta oljud man (normalt) råkar ut för är ett och annat skällande rådjur.