Författare: vallterrier

Ikväll skulle jag och K befunnit oss hos V för trimning av ben och tassar. Men så ringde V och frågade om hon inte kunde komma hit och göra det istället? Eftersom hon ändå skulle passera stan och då var det inte så lång omväg? Självklart kunde hon det – vilken service! Om hon bara haft en hemsida så hade jag självklart lagt ut en länk här. Men nu har hon inte det…

Cavalier King Charles-spanielstadiet är således, åtminstone för tillfället, ett minne blott. 🙂

Och så avslutar jag med lite mer sökords-mystik. Vem (och varför) söker på ”karlsson för fan”? Jag är ganska säker på att jag inte använt den kombinationen av ord men det ger ju Google blanka sjutton i när träffarna presenteras. Och när jag själv söker på det så hamnar min blogg på – andra plats!? Hujedamej…

Släpade mig iväg till klubben igår kväll. Iza fick sig ett pass med inkallning, med enbart handtecken på kort avstånd. Funkade … sådär. Vet ju att jag behöver ha åtminstone en femma på tävling (under förutsättning att övriga moment funkar minst lika bra som de gjorde senast) på det momentet och det borde inte var så omöjligt men just nu känns det så. Har verkligen testat ALLT! Vi tränade lite annat också, men det blev lagom ostrukturerat.

Hämtade sedan pysslingen och utsatte honom för ett tortyr-pass. 🙂 Bl a så använde jag Tytti som tävlingsledare på apporteringen. Hon fick lämna apportbock, hämta apportbock, bära apportbock, vifta med apportbock… Och han skötte sig naturligtvis exemplariskt?! Inte en tendens till det beteendet som blev på tävlingarna och inte en enda chans fick jag att tala om för honom att han gjorde fel. För det gjorde han ju inte…

Körde även platsliggning med drag. Det värsta, i pysslingens ögon, var nog när jag la honom ner mittemot favorit-Tarrak på 2 meters håll och själv gick och ställde mig nästan jämte Tarrak och drog i kopplet. Men han är inte terrier för inte. 🙂 Han låg envist med hakan i backen och bara blängde på mig. ”Försök du kärring, men DEN går jag inte på!” Han är för härlig!

Imorse konstaterade jag åter att jag inte kan lita på Iza. Vaknade 07.45! När jag borde ha gått upp 05.30! Hade väl snoozat klockradion så många gånger att den gav upp, men jag vet inte om att jag gjort det. Men när klockradion tagit över ansvaret så ger Iza blanka f*n i mig och somnar glatt om. Annat är det på helgerna när radion inte går igång. Då är hon helt plötsligt väldigt ansvarskännande och ser till att jag kommer upp senast kl 07.00. Det som väckte mig imorse var att terriern klampade runt på mig för att hitta någon ny (läs bättre) sovplats…

Förbrukningen av pappersnäsdukar är alldeles för låg. Och trycket i bihålorna (och öronen) alldeles för högt. Huvudet känns som om det är stoppat med några hekto bomull och det är inte jättekul, men – I will survive. Ont krut förgås inte så lätt säger dom ju. 😉

Med andra ord händer det inte så mycket. Älgjakten har lagt hinder i vägen för mer avancerade skogspromenader och någon träning på klubben har det inte blivit den här veckan. Däremot har vi ägnat oss åt lite hemmaträning, framför allt med lille K. Bl a har vi tränat platsliggning på nytt sätt. Läste en artikel i senaste Hundsport och fick en liten påminnelse. Nu lägger jag K med koppel och halsband på. Sen drar jag lite försiktigt i kopplet så att han måste anstränga sig för att ligga kvar. Han måste bli medveten om att han faktiskt ”gör” något och inte bara lita till gravitationskraften som funkar ”sådär” när det finns fyra pigga terrierben på undersidan. Första gången jag drog flög han upp, lätt som en fjäder. Men jag sa ”nej, ligg” och han la sig. Och sen har han legat! Han klamrar sig desperat fast med klorna i grässtråna – och det funkar. Men ni kan vara lugna. Det är ingen misshandel det är frågan om. Det är mycket lätt drag i kopplet, bara lagom så att han får hålla emot lite. Och under tiden öser jag beröm över honom, och en och annan godbit. 🙂

Har börjat träna om ställande under gång också. Om jag piper ”stå” i värsta falsett-läget så funkar det riktigt bra. 🙂

I måndags var jag på föreläsning om ”hundspråk och flockdynamik” med den norska vargforskaren Runar Naess. Det blev väl inga större aha-upplevelser eller revolutionära sanningar som avslöjades men han är väldigt underhållande att lyssna på. Bl a drog han ett exempel om ineffektiva korrigeringar och det handlade om ”herr Karlsson som vänder sin schäfer upp och ned”. Kunde inte låta bli att visualisera lille K försöka vända storasyster upp och ned!? Mycket har han lyckats med men där någonstans tror jag att hans åtta kilo inte riktigt räcker till. 🙂 Det var flera av klubbkompisarna som tydligen sett samma scenario framför sig…

En fördel med att vara krasslig är att arbetsgivaren ser MYCKET positivt på att jag sitter hemma och jobbar. Den här veckan blir det alltså tre dagar hemma och bara två på jobbet. Underbart! Å andra sidan är det så mycket annat med jobbet som är o-underbart för tillfället så det kan behöva kompenseras.

…finns inte mer!

Pappas schäfer Frida fick somna in igår. 12,5 år hann hon bli och de flesta av dem tillbringade hon hos pappa och hans fru. Hon var lite skruttig i bakdelen när vi träffade henne i somras men hon uppskattade fortfarande sina långpromenader. Humöret och viljan var det inget som helst fel på. När vi kom till deras hus så gick hon genast och hämtade sin kong och kom till mig och inbjöd till lek. 🙂

Tyvärr fick hon en kraftig halsinfektion för ett par veckor sedan. Antibiotikan verkade inte göra någon nytta och den inaktivitet som blev följden var inte bra. Rörligheten blev snabbt sämre och hon ville inte äta så husse och matte fick fatta det oerhört tunga beslutet.
Hon var en hund som uppfödaren tog tillbaks pga tråkiga omständigheter och sedan omplacerade. Ädelt bruksblod flöt i hennes ådror (Silverpilens Wilse var pappa) och hon var en riktigt härlig hund. Bl a deltog hon med stort intresse i Izas valpfostran under den sommarens semester. En klok och vänlig fröken var hon, med alla tassarna på jorden, och Karlsson hade hon ett särskilt gott öga till.

Vi kommer att sakna henne!

Frida i spårskogen sommaren 2005, 10 år gammal.

Jag tänker på hennes husse och matte och hoppas att de snart hittar en ny hund, för det behöver dom. Om det blir en borderterrier eller västgötaspets återstår att se.

Idag mår jag bättre! Febern verkar ha gett med sig och kvar är däbbt däsa och viss rethosta. Jag ska säkert igenom ytterligare några faser innan det är över, men huvudsaken är att jag slipper febern.

Med andra ord; idag har jag orkat med några mindre projekt. Jag har t ex trimmat virvelmars… nej, jag menar terriern. Jag är fortfarande lika fascinerad av alla hans tekniker för att undvika att bli trimmad på vissa ställen. Men eftersom jag är tvåhänt så fixar jag en del trots att han t ex ”håller i” min ena arm genom att hänga sig över den. Allt grundar sig i passivt motstånd, han skulle vara en guldgruva som trädkramare eller nå’t. OK, så länge det inte är granar som ska kramas, för då äter han upp barken… 🙂
Som vanligt så fick jag dock inte helt ordning på ben och tassar. Där krånglar han något förfärligt och när jag väl fått till ett bra ”grepp” så sticker han dit näsan för att kolla, på riktigt nära håll, vad jag egentligen gör. Detta resulterar i att jag inte ser vad jag gör, och så var det kört. Det får nog bli ett nödsamtal till V så får vi hjälpas åt med det sista. De huvudsakliga  målen är dock uppnådda; den värsta pälsgardinen under magen är borta liksom springer spaniel-fanan under svansen. Tassarna påminner dock fortfarande om cavalier king charles spaniel-tofflor. Problemet är bara att sådana SKA cavaliererna (tydligen) ha, inte borderterriers… Men det finns faktiskt ett skede i trimningen där han är extremt samarbetsvillig och står väldigt, väldigt stilla. Det är när man tar fram saxen för att putsa pälsen runt snoppen. 🙂

Efter trimningen gick vi ut i skogen och körde ett latexpipdjursrace, följt av en bits koppelpromenad och därefter lite lyhördshetsträning sista biten.  Dvs lös terrier och en matte som ideligen väser ”ligg”, ”stanna”, ”före” och andra liknande kommandon. Han har öronen på vid gavel och åtlyder glatt mina kommandon, mot vederbörlig ”ersättning” förstås.

Efter hemkomsten körde vi en stunds jordengårinteunderförattmanlämnarifrånsigleksakertillmatte-träning. Det vore ju käckt att ibland kunna använda boll som belöning vid momentträningen. Hittills har det inte varit något alternativ. De gånger jag försökt har både boll och terrier försvunnit utom räckhåll, såväl mentalt som fysiskt. Dagens träning (inomhus) köpte han dock och efter en stund hade jag t o m snygga apporteringsingångar. Det kanske finns hopp?

Nu sover han! Framför allt trimningen är tydligen extremt mentalt påfrestande för den lilla pysslingen.

Husse visade en del kvinnliga drag idag genom att, trots att hans förkylning är på ”topp”, erbjuda sig att gå ut med Iza. Vem som gick ut med vem ska jag väl låta vara osagt, men dom kom både ut och hem så det verkar ha gått rätt bra.

Dessutom har jag höstskrudat köket genom att byta från de glesvävda linnegardinerna i limegrönt till en något mer dämpad variant. Tyckte det kunde vara dags i oktober…

Vissa andra smärre projekt har också hunnit med så det kanske finns hopp om tanten. Men det är ju snart måndag igen så det vore väl konstigt annars?

När jag nyss satt på altanen och rökte hörde jag ett enerverande pip, långt bort. Det kunde inte vara Karlsson som var skyldig för latexpiparna är utom räckhåll för honom utom vid högtidliga tillfällen. Satt där och funderade på vad det kunde vara. Det lät nästan som en brandvarnare…?

Hade just beslutat mig för att det var min, av snor och feber, bedövade hjärna som spelade mig ett spratt när jag kom på: BRANDVARNAREN I HUSVAGNEN!

Kikade runt hörnet på huset och konstaterade att det inte var någon större brand iaf. Rotade fram nyckeln och gick och låste upp och mycket riktigt; där låg brandvarnaren i kökslådan (där den ligger under förflyttning av husvagnen och när vi inte är i den) och larmade av all sin kraft. Utan minsta lilla brand inom synhåll. Efter urplockning av batteri fick jag iaf tyst på den.

På tal om irriterande pip; någon som har hört Apotekets radioreklam som de kör i Radio Rix. Den börjar med ett MYCKET irriterande pip, typ väckarklocka eller digital timer. Det piper så högt och länge att jag, när jag sitter i bilen, stänger av radion… Lyckad radioreklam?! Förvisso ska ljudet illusterera irritation, men kanske inte till just det priset – att lyssnarna stänger av? En gång tvingade jag mig att lyssna färdigt bara för att få koll på vem som var avsändare av detta misslyckade reklambudskap. Apoteket?! De kanske vill sälja öronproppar?

Jag avslutar med ytterligare ett kapitel i serien ”Karlssons konstiga sovställningar.

Ser inte vidare bekvämt ut, inklämd mellan stolsbenen. Han har dock valt den helt själv trots fri tillgång på biabäddar och soffor?! 

Det här … djuret, som mest liknar ett vanvårdat virvelmarsvin just nu, skulle f ö ha trimmats idag. Det hade passat utmärkt att göra det utomhus i det underbara vädret. Dock är det så att bara tanken på att stå upp, i en hel timme (!), får mig att bli alldeles matt så det fick vara.

Jag är för sjuk för att göra något. Och för frisk för att inte göra något!

Eftersom natten bestått av feberfrossa, hosta, försök att kippa efter luft och famlande efter näsdukar försökte jag gå och lägga mig igen efter frukosten. Men nä! Kunde inte somna.

Försöker jag ”göra” något blir jag svimfärdig.  Vi får väl se om detta är det ultimata läget; sittande framför datorn?

Tacka iaf gud  (eller någon?) för Ipren, Nezeril och Kleenex näsdukar med balsam! Har ni inte provat den näsduksvarianten så kan den varmt rekommenderas. Min näsa brukar bli en stark konkurrent till Rudols julröda variant efter i runda slänga tre snytningar med vanliga näsdukar men med Kleenex balsamvariant klarar den sig ganska helskinnad.

Husse mår, tack och lov, bättre idag så han kom precis hem från långpromenad med fyrfotingarna.

Vad var det jag sa? Eller snarare – skrev. Förkylningens kulmen skulle komma till helgen…

I morse kände jag mig bara lite halvrisig, ungefär som igår. Framåt lunch började det täppa till ordentligt i näsa och luftrör. Nu känns det som om bröstkorgen och luftrören fyllts med kutterspån. Och näsan ska vi inte prata om. Har varit på apoteket och bunkrat lite ”godis” inför helgen. *suck*

Första helgen på länge när jag inte hade något speciellt bokat utan skulle göra allt jag inte hunnit med innan, och naturligtvis träna hund. Det lär inte bli så mycket med nå’t.

Men YES, arbetsgivaren drabbas ju inte! Nu håller jag bara tummarna för att husse håller sig ”fit for fight” med tanke på hundarna…

Igår kväll fick jag ett tråkigt telefonsamtal. En av mina absoluta favorit-schäfrar, Fabbe (egentligen Fabian), kommer idag att göra sin sista resa till veterinären. 😦

Det är Fabbes ”fel” att jag blev med Iza. De kommer från samma uppfödare och är 3/4-syskon (ungefär), om man nu kan vara det? De har samma pappa och deras mormödrar är kullsyskon. När det var dags för ny schäfer så insåg jag att det var en Fabbe jag ville ha! En superhärlig hund som nog kunnat gå hur långt som helst om inte husse tappat sugen. Ett tag funderade jag, med husses goda minne, på att köra lägre klass spår med honom. Det hade säkert funkat utmärkt, för det var inte bara jag som gillade Fabbe. Fabbe gillade även mig. Skarpt! Dom planerna gick dock i stöpet eftersom vi aldrig fick till tid och möjligheter att träna tillsammans.

På ett KM där husse och Fabbe deltog så var hundstackarn alldeles förvirrad inför platsliggningen. Ingen förstod varför? Utom husse. Efter platsen kom de uppfarande i skogsbacken där vi satt så att Fabbe fick hälsa på mig (igen). Han hade letat efter mig, som han träffat strax innan platsen, och kunde inte sluta fundera på vart jag tagit vägen. Gullhunden! När han väl visste var jag var så gick allt som på räls.

Jag och Fabbe har även firat jul ihop. 🙂 Jag var hundvakt åt honom över julhelgen när jag var hundlös, för åtta år sedan. Det var under den helgen jag definitivt bestämde mig för att ta en valp ur den kull som då var på gång, och det blev Iza.

Nu har jag inte träffat honom på ett par år men enligt husse så är han fortfarande samma goa, glada och GALNA hund. 🙂 Tyvärr har han drabbats av något väldigt svårutrett problem med mage/tarm som man inte lyckats åtgärda och nu lider han för mycket så husse var tvungen att fatta det oerhört svåra beslutet.

Jag lider med hans husse och kommer sakna Fabbe i den här världen, även om jag inte träffat honom så ofta på senare tid. Han var verkligen ett praktexemplar av schäfer, såväl mentalt som arbets- och temperamentsmässigt.

Tänker på er!

Ge K en latex-pip och lag lovar … han skulle kunna roa sig i timmar. Alldeles på egen hand. Jag tog två pipar i fickan och gick ut i ”närskogen”. Där gav jag honom den ena. Och han sprang, och han sprang, och han sprang… Hela tiden inom en viss radie från mig (20-30 meter) men till synes utom kontroll. Han har dock järnkoll och håller sig på samma maxavstånd hela tiden. När han rasat ur sig det värsta började öronen fungera och då kom han förbi och hämtade en godbit och bytte pip med jämna mellanrum.

För de som trodde att jag överdrev när jag i somras beklagade mig över att skogsmaskinerna kört sönder min fina spårskog, här kommer bildbeviset. Och vi snackar inte om ETT sån’t här dike, hela skogen är genomkorsad av dom… (Känner ni igen er; Agnetha och Mysla?)

(By the way, ska nog putsa objektivet i mobilkameran. Riktigt så dimmigt som det ser ut här var det inte i verkligheten.)

Karlsson tycker oftast det är rätt OK med dikena och använder dom som dubbelvattengravar. Flyger över som värsta tävlingshästen. Det är bara det att inom hästhoppning förekommer inte dubbelvattengravar… Idag fann han dock något inte ens han fixade. Att han hann uppfatta situationen och faktiskt stanna fyller mig med beundran. Hade han misslyckats hade jag haft en mycket blöt, mycket lerig och mycket nysimmad terrier nu.

Lite svårt att uppskatta storleken på de olika delarna i bilden kanske, men grästuvan är uppskattningsvis 40×20 cm.

När vi kom hem började jag träna ingångar med uppletandeföremål. Vore väl f*n om jag inte kunde få till det lika snyggt som med apporten. Slängde ut ett 10-tal saker på garageinfarten och så fick han hämta. Det kanske blir ordning på det också. Om några år… 🙂

Nu sover han faktiskt ganska sött. Iza fick en promenad med husse trots att han också är krasslig. Normalt brukar vi planera in (hm?) så att vi är sjuka en i taget men nu har vi tydligen blivit smittade samtidigt. Dålig timing!

När mattes energi tryter kan hon ju alltid roa terriern med några halva mini-frolic i en lövhög. 🙂

Idag fyller han dessutom 22 månader, min lilla pyssling.

Hur kommer det  sig att påfallande många av de människor som verkar gilla statistik (och använder sig av det  i mer eller mindre säkerställda former och i olika, mer eller mindre vederhäftiga sammanhang) inte kan stava till ordet?

Det heter STATISTIK! Inte statestik…

Klockan 10.55 startade fyrfotingarna en smärre revolution för att upplysa mig om att det faktiskt är hög tid för lunchpromenaden. Har inte berättat för dom att det inte blir någon… När jag blir helt slut av att gå till brevlådan (15 meter) känns det som ett svårartat projekt med hundpromenad. Med endast Iza hade detta inte varit något som helst problem. Hon klarar några vilodagar utan att klättra på väggarna, men terriern…? Jag säger bara … terriern. Eller snarare, kombinationen av de två?! Hoppas husse kan promenera ikväll.

Som jag konstaterade i en kommentar igår så infann sig förnekelsefasen. ”Jag är inte sjuk, jag har inte feber, det gör inte ont i halsen, jag är inte snuvig.”

Följdaktligen packade jag in pysslingen i bilen och åkte till klubben iaf. Storasyster fick husse ta hand om, hon kändes som lite ”too much”.

Tanken var att träna passivitet, och det gjorde vi. Men jag kunde självklart inte hålla mig ifrån att träna lite annat också. Han skötte sig jättefint. Fick även till en budföring med den roliga mottagaren från i lördags. Jobbar nu stenhårt på att han inte ska tjuvstarta från mig. Vi får se om det fastnar?

Konstaterade även att olika människor har lite olika krav på sig själva (och sina hundar). Han som vann KM i bruks i lördags tillhör kategorin med mycket höga krav. Det var debut för hunden och de fick ihop 308,5 poäng i appellklass! Av 320 möjliga! Och han var inte riktigt nöjd för på ett par moment hade han bara haft 9/9,5…. Det är självklart upp till var och en men någon sådan perfektionist kommer jag nog (tyvärr?) aldrig att bli. Tycker det är rätt skönt att kunna glädja mig även åt mer blygsamma poängsummor. Å andra sidan är det väl därför vi aldrig lär hamna på SM.

…bli sjuk nu! Det är alldeles, alldeles underbart höstväder ute, det är allmän träning på klubben ikväll och jag mår – inte bra! Började känna mig konstig i halsen igår kväll och nu har jag lite feber (men bara lite), känner mig tung i huvudet och allmänt risig. Har inte varit förkyld på evigheter (förra hösten eller i vintras kanske?) så jag kunde väl ha fått klara mig ett tag till. Känner jag mig själv rätt så blir väl kulmen till helgen. Tur för arbetsgivar’n… *suck*

Eller så har jag lite tur och lyckas vända eländet? Hoppas… Det lär dock inte ske till ikväll. 😦