Författare: vallterrier

Igår kväll blev det ett, eller snarare två, lydnadspass på BK Hemma.

Vår  senior-Bambi är antingen helt tam, eller immun, eller dum, eller döv…? Hennes bröstarvingar drog till skogs så snart jag öppnade dörren men inte deras korkade morsa. När jag körde skall med Iza för fulla muggar  (och hon skallade riktigt bra, åtminstone volym-mässigt) ca 30 meter ifrån, och inom klart synhåll, från mamma Bambi så stod hon bara och tittade. Sen betade hon lite igen. Sen tittade hon igen och sen … kissade hon! Hon verkade bara betrakta oss som ett litet irritationsmoment! Som tur var fick inte Iza syn på henne iaf. Mina teorier om hur man tömmer en åker, som jag skrev om för ett tag sedan, kom på skam.

När det var pysslingens tur började vi om med rutan. Har ju bara testat det momentet lite lagom ostrukturerat ett par gånger, och nu var det några veckor sedan. Ibland gick det bra, ibland inte. Jag fick mig dock några goda fniss. När Karlsson blev lagom frustrerad och inte riktigt begrep vad jag var ute efter (och vem gör det?) så kom han på att matte brukar bli glad när hon får presenter i form av apportbockar, uppletandeföremål, bollar och annat. Så hon skulle säkert bli jätteglad om hon fick en kon också. 😀 Tänkt och gjort; han apporterade alltså in en kon till mig. Detta hände vid ett par tillfällen och jag lovar att det var svårt att hålla sig för skratt. Samtidigt brukar jag ju uppmuntra alla former av avlämnanden hos mig, MEN … inte koner. Nu ska det tilläggas att det egentligen inte är några riktiga koner utan såna små, låga ”platsmarkörer” med hål i mitten så de var väldigt greppvänliga även för en liten terrier. Hålet i mitten var precis lagom stort för hans lilla näsa. Sen blev det si och så med synen när han hade konen i hela synfältet men såna smällar får man ta.  🙂

Så nu tänker Karlsson skicka in en motion med förslag om regeländring. Det går ut på att istället för att springa och ställa sig mitt emellan de fåniga konerna, till ingen nytta, så ska man samla ihop dom och bära dom till matte istället. 😀

Idag kände jag inget större sug efter att åka till klubben och träna. Jag fyllde väl min kvot av brukshundsklubbsvistelse under gårdagen. Men så kom jag på att vi faktiskt lever i ett fritt land och att man inte måste träna hund (på klubben) varje måndag och onsdag praktiskt taget året runt.

Jag bestämde mig alltså för att ge blanka f*n i klubben och göra ett nytt besök på huppegupprundan. Med tanke på att man numera är jagad av mörkret så fick Karlsson vara kvar hos dagmatte/svärmor i avvaktan på husses hemkomst. Det blev alltså bara jag och en galen schäfer på promenaden. Ganska skönt ibland faktiskt. 🙂

När vi gick där i lördags så var jag mest fokuserad på hur det såg ut bakom oss eftersom jag var helt övertygad om att vi skulle bli tvungna att vända och då behövde hitta tillbaks samma väg. Följdaktligen så körde det ihop sig på ett ställe och jag kunde inte för mitt liv känna igen mig och förstå var vi gått? Till sist siktade jag bara ”rakt in i skogen” med ledning av min inbyggda kompass som faktiskt är ganska tillförlitlig. Så även den här gången för det visade sig att vi ”genat” och kom ut ungefär där jag tog bilden i lördags. Men nyfiken som jag är var jag ju tvungen att gå den stigen bakåt för att se hur det såg ut där vi kom ner senast. Hann även kolla upp några andra vägar innan jag fann för gott att ta ”rätt” väg tillbaka till bilen innan mörkret föll på allvar. Men det finns potential i den skogen, helt klart. Huppegupptäcktsfärden fortsätter en dag med mer ljus, och gärna sällskap av husse också.

Det är bara ett problem; Iza var på helspänn, och var likadan i lördags. Mest stirrade hon dock mot trädtopparna så jag beslutade att det var ekorrar eftersom varken älgar eller vildsvin klättrar i träd. Det skulle kunna vara lodjur för området borde tilltala dem, men jag tror ändå mer på ekorrarna. 🙂

Det är roligt att vara idéell. Ibland. Men inte just idag.

Kl 04.45 imorse meddelade klockradion att det var dags att gå upp. Klockan 06.15 var jag på plats på klubben och fick börja med att agera kökspersonal. Sen övergick jag till mina tävlinssekreteraruppgifter på dagens söktävling. De ursprungliga 22 ekipagen hade reducerats till 13 varav 10 i elitklass. Detta ledde till att dagen har bestått av – väntan.

Karlsson har varit min tävlingssekreterarassistent och att döma av hur hårt han sover just nu så har det varit väldigt jobbigt att göra ingenting. Och väldigt tråkigt. Men förmodligen nyttigt.

Effektiv tid har jag kanske jobbat en dryg timme, men ändå varit på plats i nio! *suck* Nej aldrig mer än söktävling om jag på något sätt kan undvika det. Då är det bättre med elitspårtävlingen som jag normalt brukar sköta, där händer det lite mer hela tiden även om dagarna brukar bli nästan lika långa.

Samtidigt som det inte händer något så kan man inte göra så mycket vettigt eftersom man hela tiden måste finnas i närheten av sekretariatet. På eftermiddagen lyckades jag dock slita mig en liten stund och köra ett lydnadspass och då levde han upp den lilla pysslingen. 🙂
Nu borde jag fortsätta att vara idéell, med klubbtidningen. Men att göra praktiskt taget ingenting en hel dag sliter även på mattar så – nä! Klubbtidningen tar vi tag i en annan dag.

Skulle även kunna tänka mig andra rubriker på detta inlägg, som t ex:

Snopet x 2

eller

En ny kompis till Karlsson

eller

Älgjakten är över

men jag betar av ämnena ett efter ett.

Snopet x 2
I förmiddags åkte jag till klubben. Den primära uppgiften var att förbereda inför morgondagens uppdrag som tävlingssekreterare på vår söktävling. Dels skulle jag skriva ut domarprotokollen och dels ville jag friska upp minnet lite i hur programmet fungerade. Har inte suttit som tävlingssekreterare sedan förra våren och under tiden har datorn bytts ut mot en bärbar pc. Eftersom jag blir lätt nervös bara vid åsynen av en pc (mac-människa som jag är) så kändes det som om det vore bra med ett litet genrep.

Den sekundära uppgiften var att träna hund. Iza skulle få ett agilitypass och Karlsson lite lydnad. Det brukar ju vara lugnt på klubben på lördag morgon/förmiddag.

Döm om min förvåning 1: när det kryllade av hundar, kursdeltagare och instruktörer. Det visade sig att tre kurser var igång + en del folk som därutöver tränade agility.

Döm om min förvåning 2: när det visade sig att det inte fanns någon dator i sekretariatet. Förvisso är den bärbar, men ändå? Datorn lyckades jag till sist lokalisera till ”hemma hos tävlingssektorn”. Som tur var befann sig även tävlingssektorn hemma och gjorde en utryckning.

Under väntetiden körde jag lite halvhjärtad lydnad med hundarna på parkeringen nedanför stugan. Det där med Karlssons 10-mässiga fjärrdirigering var idag ett minne blott, precis som jag misstänkte. Så enkelt kan det väl bara inte vara? Eller också var han extremt mycket terrier idag? Han hade en uppsyn som sa: ”Men för h***te kärring, bestäm dig. Ska jag sitta eller ligga?” Det kan även ha varit hans morgontrötthet som gav utslag?

Huppegupptäcktsfärd med högvinst
Jag har hittat en ny ”runda”!

När jag var på väg hem kom jag på att jag faktiskt kunde stanna till någonstans och promenera med hundarna. Valet föll på en väg ganska nära hemma som jag brukar gå på vintern ibland. Ingen trafik men den brukar ändå vara plogad. Eftersom det är en återvändsväg (om man inte tänkt gå i tre timmar) så är det dock ganska tråkigt. Jag hatar verkligen att gå, vända och gå tillbaks samma väg. Jag vill gå ”runt”, men med tanke på hur förhållandena är hemma numera kändes det ändå som ett bra alternativ.

Parkerade bilen och fick syn på en stig jag inte sett förut, förmodligen beroende på att jag mest är där när snön ligger? Knatade iväg på stigen och testade lite varianter utan större framgång. Kom efter en liten bit ut på den vanliga grusvägen men kom då på att jag skulle testa en väg som vi av någon anledning aldrig gått. Tog för givet att jag skulle få vända efter ett par hundra meter eftersom de flesta vägarna i det området är återvändsgränder som slutar på risiga hyggen. Men se DÄR hade jag fel! 🙂

Vi gick och gick och … gick, och skogen blev bara finare och finare. Det fanns stigar att följa hela tiden så jag var inte alltför rädd att gå vilse. Till sist kom jag ut på grusvägen, precis som planerat, och kunde gå tillbaks till bilen den vägen. Det går säkert att förlänga den rundan rejält men jag vågade inte mer idag eftersom ingen visste var jag befann mig och var dom skulle börja leta om jag inte kom hem. Rundan tog väl ca 40-50 minuter men går man hela vägen hemifrån så har man nog att göra i ca 1,5 timme.

Snacka om drömskog?! Det var såhär det såg ut runtomkring där vi bor innan skogsmaskinerna började härja och förstörde det mesta. Det kändes som om jag vunnit en högvinst när jag gjorde den här upptäckten.

En ny kompis till Karlsson
Den är röd, närmare bestämt Titzian- metallic.

Den har en effekt på 2200 W.

Den har en sladd i ena änden och ett rör i andra.

Den har hepa-filter.

Den är av rasen Miele och blev BIT 2006 (Bäst I Test).

Den är en … dammsugare!

Och den ser ut (ungefär) så här:

Bild från www.miele.se

Det var verkligen på tiden med den investeringen och nu är jag faktiskt riktigt sugen på att städa. 🙂

Varken Karlsson eller Iza har nog förstått vad den stora kartongen innehåller och jag håller nog på hemligheten en stund till eftersom jag gjorde ett röj igår.

Älgjakten är över
Jaktlaget hade fått sig ett vuxet djur tilldelat berättade dom. Alldeles nyss åkte det förbi en mycket trött, för att inte säga död (?), älgtjur på traktorn. Med andra ord; älgjakten är över för den här gången.

Resten av dagen ska ägnas åt nästa nummer av klubbtidningen. Och imorgon ringer klockan vid 04.45 för att jag ska vara på plats i tid för mitt ideella uppdrag!

Vad är det för fel på guldfiskar?

Idag skulle jag få sovmorgon, vilket innebar att husse gick upp med hundarna när de tyckte det var dags vid 06.30. Han rastade av dom och gav dom frukost. Självklart kunde jag inte somna om men jag låg ändå kvar i en knapp timme och ”trynade”.

När jag började röra på mig, dvs klev ur sängen, hör jag en hysteriskt gnällande Iza, sedan ett ”brak” och sedan ett rassel i trappen. Det var Iza som på egen tass öppnat kompostgaller-grinden nedanför trappan och med lillebror i lyckligt släptåg tog emot mig utanför sovrumsdörren.

De gånger detta inträffar så beter sig båda hundarna, men framför allt mattegrisen Iza, som om hon varit strandsatt i minst en månad på en öde ö utan vare sig mat eller kärlek?! Och vi snackar en timme … med mat?

Den här gången var det pysslingen som visade prov på att den taktiken kan fungera.

När jag kom hem från jobbet la jag ett appellspår åt honom. Det började bra (?) med att jag råkade på Bambi x 3 strax bortom påsläppet. Jag störde dom där dom låg och  vilade i åkerkanten bakom vår lagård. Bambi junior 1 & 2 fann för gott att fly fältet medan Bambi senior reste sig sakta, sträckte på sig och liksom … gäspade! Sen stod hon lugnt och kollade vart jag tänkte ta vägen. Jag fann för gott att vinkla när jag var 10-15 meter ifrån henne och då såg hon ganska nöjd ut. Det är uppenbart att hon känner sig ganska trygg på ”vår” åker, för ibland ligger dom och sover mitt på åkern, i det relativt korta gräset.

Nåja, jag la mitt spår med ganska många vinklar, fyra apporter och två pipar (varav den ena är ”död” och slutat pipa för länge sen).

Eftersom K inte spårat sedan KM:et för tre veckor sedan var jag lite fundersam på hur det skulle gå. Men se det hade jag inte behövt vara. Han sög i spåret ordentligt och skötte sig kanonfint. När jag kan se i gräset exakt var jag gått är det fascinerande att se att han oftast ligger exakt i spårkärnan. Viker han av är det sällan mer än ca 50 cm och då korrigerar han sig direkt. Sen virrar han naturligtvis till det ibland men löser det själv om man bara väntar ut honom. Det som var extra roligt idag var att stoppen efter apporterna (och godisutdelningen) var betydligt kortare än vanligt. Han brukar ju liksom tappa tråden lite av avbrottet men idag behövdes ingen uppmuntran utan han tog glatt upp spåret och pinnade på så snart godiset och apporten var undanstoppade.

Nu är det bara en vecka kvar när det finns något som helst hopp om att lägga spår efter jobbet på vardagarna, om man inte vill spåra med pannlampa förstås. Det var gränsfall redan idag. Jag avskyr verkligen när klockan ska ställas om till vintertid och kan inte för mitt liv begripa varför vi inte kan ha ”sommartid” året runt?

Ruskpricken är Iza (som fäller något fantastiskt just nu och följdaktligen påminner om en ”ruskprick”) och optimisten är – jag. När jag kom hem från jobbet idag slängde jag raskt på mig skogsmullekläderna och knatade iväg ut i skogen tillsammans med Iza. Tanken var att hämta ”mina” trattkantareller. Redan i starten av promenaden insåg jag att OM det fanns lika gott om trattisar som det brukar göra just där så skulle det bli svårt att hinna med innan det blev mörkt.

Vi har inte gått den här rundan på ett tag eftersom husse berättat hur sönderkört det blivit av skogsmaskinerna men nu var det alltså dags, och jag ville inte gärna gå i mörkret.

När vi kom fram till trattisarna visade det sig vara snabbplockat. Stället var i princip länsat men jag tror inte det är någon människa som varit framme eftersom det precis intill skogsvägen stod en hel hög med stora fina exemplar som båda jag och Iza höll på att trampa ihjäl. Längre in från vägen (nu snackar vi 2-3 meter) var det dock glest. Jag misstänker således ett (rå?)djur, eller möjligen flera.  Det  som fanns rafsade jag  snabbt ihop och så traskade vi vidare.

Den delen av rundan som jag trott var sönderkörd var det inte speciellt farligt med och jag gick och flinade åt husse som överdrivit så. ”Det går att balansera i mitten” liksom… Vaddå balansera? Det var åtminstone en meter brett, orört, i mitten av vägen. Men sen…

Här hade vi tidigare en rätt mysig skogsväg. Men det var då det. På vissa ställen var det verkligen rena balansakten att ta sig fram och nivåskillnaden var nog närmare en meter mellan mitten och hjulspåren. *suckar djupt*

Detta är ingen väg jag fortsättningsvis tänker gå med två hundar samtidigt. Två hundar som ganska konsekvent vill gå åt olika håll. Nej, en hund i taget får det bli i så fall. Oerhört tråkigt för detta är annars en riktigt mysig, och lugn, runda (när man väl tagit sig förbi rottisarna).

Igår kväll tog jag bara med mig Karlsson till klubben. Den lilla pysslingen fortsätter att imponera.

Om man inte haft sådana hundar som jag har haft så förstår man nog inte riktigt hur fascinerad jag är över att kunna träna med honom lös mitt bland en massa andra hundar. Detta är ju något som de flesta tar för självklart, men inte jag…
Min första schäfer, Dixie, ville helst döda allt som gick på fyra tassar. Åtminstone lät hon så. Koppel var alltså en förutsättning när det fanns andra hundar inom en kilometers omkrets.

Iza är ju inte det minsta elak men däremot väldigt impulsiv och nyfiken. Nu börjar hon bättra sig och jag vågar lita på henne lite mer, men inte fullt ut. Det räcker med att någon kastar en boll eller kör en inkallning så kan hon fladdra iväg, eller åtminstone känns det så.

Men lille K… 😀 När han väl fått kolla läget i någon minut eller två är det fullt fokus, åtminstone igår. Det var massor av nya hundar på plan. Hans favorit-russel körde agility för fulla muggar. Det klickades och det peps med pipdjur. Och Karlsson tittade väl till ibland men det räckte med en harkling för att han skulle fokusera igen.

Körde fjärrdirigeringen (lydnadsklass II) några gånger igår och han är bara sååå duktig. Vi har tränat detta ett par gånger bara och igår var jag nog ute på fullt avstånd = 5 meter. Nu är jag förvisso inte domare men jag kan inte i min vildaste fantasi förstå vad man skulle kunna dra poäng för? Riktigt snabba positionsväxlingar och inte en centimeter han flyttar sig framåt. Och jag behöver inga dubbelkommandon (mer än de tillåtna). Det känns nästan som om vi inte ska träna detta så mycket för att inte förstöra något… Undrar om det är rätt taktik? 😉

…åt en bruksterrier. 🙂

Förra hösten var vi på spårläger. Instruktör var svenska mästaren i spår 2006.

I somras var vi på spårläger. Instruktör var flerfaldige norska mästaren i spår.

Nu ska vi på lydnadslydnadskurs. Instruktör blir årets svenska mästare i lydnad. 🙂

Sista tiden har jag börjat bli riktigt sugen på att gå någon form av lydnadskurs med det lilla träsktrollet. Men inte vilken kurs som helst, utan för en riktigt duktig instruktör. Inte för att vi har några oöverstigliga problem (utom kanske platsen då?) utan mest för att själv få en kick och en nystart. Och nu uppenbarade sig chansen när klubben tar hit Berit Sjöberg för en lydnadshelg i slutet av november. Det är tur att Karlsson är skåning så att nå’n av oss förstår vad hon säger. 😉 Hon är ju danska och har bara bott i Sverige ett par år. Äh, det ska nog lösa sig. Jag har blivit hyfsad på danska med åren och hon är säkert rejält försvenskad vid det här laget.

Nu ska man inte tro att jag är någon titelgalning och bara går kurs för mästerskapsmedaljörer för så är inte fallet. Det har liksom bara slumpat sig så. Bara för att man vunnit mästerskap till höger och vänster är det inte alls givet att man är en duktig instruktör. För det krävs det en rejäl portion pedagogisk förmåga också, och det är inte alla förunnat.

Nu håller vi bara tummarna för att det blir riktigt varmt och fint höstväder sista helgen i november … ähum? Det kan lika gärna vara 50 cm snö… Men den smällen tar vi då. Nu har vi åtminstone något att se fram emot i det såväl mentala som fysiska höstmörkret.

För första gången i mitt (husägar-)liv har jag lyckats hålla liv i mina pelargoner hela sommaren och halva hösten OCH få in dem innan frosten tog dem. Allt med råd och stöd från Ingrid.

Hon har även instruerat mig i hur jag ska sköta dem under vintern = förvaras svalt! Svalt är det i mitt f d kontor som är beläget i en del av lagår’n. Men hur ofta är man där? Och hur lätt är det att komma ihåg att pellisarna ska ha vatten med jämna (om än långa) mellanrum? Inte lätt, framför allt inte som jag knappt kommer ihåg att vattna de växter jag har inne och umgås med dagligen. De får vara extremt tydliga i sitt kroppsspråk innan jag fattar nå’t. Fredskalla är en växt som sköter den kommunikationen på ett utmärkt sätt utan att dö.

Men som sagt; pelargonerna? Nu finns det ju en utmärkt kalender i mobiltelefon så självklart har jag lagt in påminnelse där. Och nu ”pep” det, och meddelandet löd ”pellisarna” kort och gott. Jag tror jag förstod budskapet och skall därför förpassa mig till lagår’n, beväpnad med vattenkanna. 🙂

…att Wood’s läser min blogg. 🙂 Eller också har dom skaffat sig en korrekturläsare?

Någon som minns detta?

Idag såg jag en ny annons från samma företag och där var texten ändrad till ”de bästa avfuktarna”. Punkt.

Dock använder man fortfarande ordet ”bästa” så en korrekturläsare med kunskaper i marknadsföringslagen kanske inte vore fel? Eller också är de faktiskt bäst, men jag undrar om de kan bevisa det?

För att återkoppla lite till personlighetstesten här om dagen; det finns ETT område där jag definitivt inte är varken planläggande eller tänkande och det är – matvaruinköp. Där går det mesta på impuls och känsla. Liksom: – Oj, NU skulle jag ju kunna åka och handla! Oftast relativt sent på kvällen efter ett hundträningspass. Jag vet liksom aldrig att jag ska handla innan jag verkligen gör det och det där med planering, skriva inköpslista osv är relativt okända begrepp. Oftast kommer jag hem med en hel del relevanta varor, men ytterst sällan ALLA relevanta varor. Vilket resulterar i att nästa dag står jag där i butiken igen och undrar vad det var jag glömt dagen innan? Gjorde ett sådant race igår kväll efter träning och möte och än har jag inte kommit på vad jag missat, men det dyker säkert upp något. Snart.

Än en gång har Iza bevisat att det fungerar att vila sig i form. 🙂 Vi har inte satt en tass på agilitybanan på 1,5 månad, dvs sen tävlingen i början av september. Igår var det tomt när vi kom till klubben så jag beslutade mig för att köra lite. Och … wow! Orkade inte bygga någon bana utan körde på det som stod utställt, och bl a detta.

Det började med slalom där hon helt plötsligt fick upp en faslig fart, och ändå blev det rätt. Jag försökte göra som jag hört ”proffsen” göra, dvs säga ”fram fram fram” för att öka tempot. Och det funkade?! Klockrent! Har aldrig använt detta innan men ordförståelsen var total och overdriven kom i. Jag var alltså rejält på efterkälken men dirigerade ändå mot hopphindren som stod ganska snett till höger och inte alls på en naturlig linje. Hon hoppade kanonfint och sen (ännu mer på efterkälken) ropade jag ”däcket” och då saktade hon in lite och verkligen letade efter däcket och tog det också, sååå fint! Och det var inte bara tur för jag körde samma kombination flera gånger med samma resultat.

Så nu kommer vi köra vilo-taktiken även på inkallning med ställande. 😉

Eller, njae, det kanske inte var någon lysande idé?

Gårdagens övriga träning lämnade en del att önska så jag går inte in på detaljerna. Nu ska det väl erkännas att jag inte var helt fokuserad heller vilket säkert bidrog. Dock upptäckte jag en lustig sak. Tytti och Tarrak var uppe och tränade samtidigt och körde med klicker (vilket även jag gjorde). Om Iza hade släppt kontakten och Tytti råkade klicka Tarrak för något samtidigt så tvärvände Iza och kom in till min sida. Så nu är strategin klar. Nästa tävling får Tytti stå på åskådarplats och klicka så fort Iza släpper kontakten.

Eller, det kanske inte heller var någon bra idé… 😉

Som jag brukar säga; livet är fullt av goda idéer – mer eller mindre genomförbara…

Jag hade förberett husse på att det förmodligen skulle bli ganska ”livat” imorse. Jag skulle ju ikläda mig full hundmundering, för att åka iväg utan hundar och vara testledare på MH. Och att ”läsa” när matte sätter på sig hundkläderna brukar dom klara av, mina jyckar. Mina farhågor kom dock på skam eftersom klockan var – fel. Åtminstone enligt Karlsson. Iza la sig utanför dörren där jag bytte om och tittade på, lugnt och sansat. Och K la sig bredvid och … gäspade! Hans kropp var helt klart inte inställd på något annat än att sova skönhetssömn i ett par timmar till. Och det fick dom alltså göra, båda han och storasyster.

Det var, tack och lov, bara halvdag som testledare. Vid lunch fick jag avlösning och när jag kom hem åkte vi iväg och ”puttade” in husvagnen på vinterförvaringen.

I eftermiddag har jag kört lydnad med fotografering. Han skötte sig som vanligt i stort sett exemplariskt. Testade hopp-apport för första gången. Och det var klockrent i första försöket?! Sen gjorde han väl som matte brukar göra när hon bowlar… Han började fundera på vad han gjorde. Och då körde det ihop sig. Men jag förtvivlar icke, vi ska nog fixa detta också. 🙂

Fjärren, sitt-ligg-sitt-ligg är klockren. Inga dubbelkommandon och snabbt och fint utan att flytta sig framåt. Men vi ska säkert lyckas krångla till det. 😉 Igår försökte vi med sitt-stå men DET var inte lika klockrent. Kommer nog kräva lite mer träning.

Avslutningsvis blev det platsliggning med störning i form av halvgalen Iza och uttråkad husse som gick i cirklar runt liggande terrier. Det skötte han också kanonbra.

Avslutningsvis några bilder från dagens pass. Det gällde att passa på när det blev lite kvällssol.

Stilpoäng eller?

Full fart in med apporten!

Matteperspektiv!

Inga stilpoäng på själva ”sittet”. 🙂

Och ibland måste man vila lite.

Han var så söt på båda dessa bilder (ovan och nedan) så jag kunde inte välja. Och nejdå, jag är inte alls partisk. 🙂

Hu, nu är inte vintern långt bort. Hittills har jag sett tre tydliga tecken på det.

1. Husvagnen är urstädad och urplockad inför vinterförvaringen, som för övrigt inleds imorgon.

2. Husse har börjat dricka folköl istället för vin till fredags- och lördagsmiddagarna. Snö- och saltjouren har alltså inletts och natten som var bjöd på flera minusgrader även om det klarade sig från utryckning.

3. Jag saknade handskarna under eftermiddagens hundpromenad.

Jag vill inte ha vinter. Jag tycker inte om vinter. Basta!

Dagens aktiviteter blev inte riktigt som planerat. Planerna var bl a att jag och Iza skulle ut och promenera och passa på att ”hämta” våra trattkantareller. Sen skulle jag lägga spår till Karlsson. Men nä! Har sovit fruktansvärt dåligt inatt och de stunder jag sovit vete katten (eller kanske Karlsson?) hur jag har legat? Jag har ruskigt ont i ländryggen och nedåt höfterna och benen. Lite ischiasvarning? Varje steg kräver ansträngning och gör ont. Ser jag fram emot att vara testledare på MH imorgon? Nä, kan inte påstå det. Framför allt inte som banan är rätt lång och kuperad. Men tack och lov är det bara halvdag = 4 hundar så det får väl gå. Har jag tur så gillar de inte att kampa i trasan heller så slipper jag slita på ryggen med det. 😉
Hur som helst så förbarmade sig husse över schäfern och jag och terriern lullade för oss själva i skogen. Dvs jag ”lullade” och han rejsade. Och så fick han ett litet lydnadspass också.

I förmiddags åkte vi iväg för att köpa ett nytt soffbord, men inte heller det gick som planerat. Det fanns självklart inte i lager (vilket jag väl iofs misstänkte) men jag blev ändå besviken, för när jag väl bestämt mig så ville jag ha det NU! Nåväl, jag får väl tåla mig ett par veckor tills det kommer in igen. Blev lite annat shoppat iaf, som t ex ett par nya jeans.

Avslutningsvis en bild från i förmiddags. Mina hundar (och i synnerhet den större av dom) är tydligen väldigt dataintresserade? Så fort jag visar minsta tecken (och tecknen feltolkas allt som oftast) på att dra mig en trappa upp så rusar de uppför trappan och står ivrigt trampande utanför dörren till arbetsrummet. Misstänker att det beror på att de vet att jag då sitter still en stund och att de då kan slappna av?

Men skynda dig då matte, vi väntar!

(Trappan är den enda del av huset vi inte renoverat sedan vi flyttade in. Då var den nyligen iordninggjord och annat var betydligt mer akut, men gissa om jag är less på furupanelen? Och platsmattan??? Hjälp – jag behöver en egen ”Martin”! Eller vilken hustomte som helst går bra. Om någon har en över, skicka gärna hit honom!)

Så har man gjort en så’n där högst vetenskaplig test igen:

http://www.zapera.com/survey/demo/personality/

Jag hittade den hos Ingrid och kunde självklart inte låta bli.

I grafen nedan kan du se, hur du är placerad i de fyra centrala personlighetsdimensionerna. Ju närmare ändpunkterna du är, desto mer uttalade är dina karaktärsdrag

SÅDAN ÄR DU:

Du finner din energi i den inre världen och gillar att tänka på saker (utan att nödvändigtvis tala om dem). Du anstränger dig att förstå andra människor.

Du gillar att ha struktur och ordning i ditt liv. Du använder troligtvis din kalender flitigt för att hålla koll på de saker du skall komma ihåg. Du fattar snabbt beslut – även när det gäller din värdering av andra människor. Därför kan din omgivning uppfatta dig som lite dominant emellanåt.

Du är detaljorienterad och sannolikt en praktisk person, som är intresserad av att ta reda på HUR saker fungerar. Du är resultatinriktad och vill helst göra saker på det sätt du är van att göra dem på.

Du tänker logisk och värdesätter problemlösning där du får använda huvudet. Du är en ärlig och renhjärtad person, som bedömer andra människor utifrån samma värderingar som du bedömer dig själv.

Hehe, ja det stämmer nog ganska bra, på gott och ont… 🙂 Dock vill jag nog inte kalla mig ”inåtvänd”… Placeringen på skalan stämmer nog ganska bra, någonstans i mitten. För jag är definitivt inte hysteriskt utåtriktad heller.

Vad det gäller kalendern så skriver jag upp saker jag ska komma ihåg. Men behöver sällan titta i den för jag kommer ihåg vad som står i den. Hur man nu ska tolka det…?

Håhå jaja. 🙂

…ska jag ännu en gång lovsjunga den lilla pysslingen. 🙂

När det var dags för kvällens träningspass var jag sugen på att börja träna något nytt. Först var jag inne på rutan (har ju t o m köpt egna koner!!!) som vi bara testat lite, för några månader sedan, men sen kom jag på; fjärrdirigeringen!

Inte för att jag är någon direkt älskare av lydnadstävlingar men jag har insett att ska vi få den erforderliga tävlingsrutinen så är det ett måste att ägna sig även åt det då och då.

Och han är så fantastisk. Det tog väl i runda slängar 55 sekunder så hade han förstått vad det gick ut på. Nu körde vi förvisso bara skiften ligg-sitt-ligg men snabba skiften blev det och nio gånger av tio utan att han förflyttade sig framåt. Kan tänka mig att vi stöter på lite mer patrull när det är dags för stå-skiftena, men den dagen den ”sorgen”.
Men det som fascinerar mig mest är ändå hans fokus. Han är 100% koncentrerad på mig. Nu ska det väl erkännas att störningarna hemma på garageinfarten inte var överväldigande men Iza hade, i motsvarande situation, ändå lyckats hitta ett antal luktfläckar och annat som bara måste kollas.

Vet inte om det beror på att hon är ”kvinna” och tror att hon besitter mer simultanförmåga än vad hon egentligen gör? Eller om det är Karlsson som har ”sjukdomsinsikt” och inser att hans manliga kromosomuppsättning endast tillåter en sak i taget så han försöker inte ens med mer. 😉

Hur som helst så gick jag in i huset igen med ett stort, lyckligt leende på läpparna och efter en strulig och trist jobbvecka så var det välbehövligt.

Nu blir det fredags-mys … eller nå’t…? 🙂