Månad: april 2023

Foto: Elin Steinholtz (ett par dagar innan han var leveransklar)

Jag blir väl snart avstängd av Facebook på grund av ”tar för mycket serverutrymme med alla valpbilder” eller något liknande så jag (kanske) försöker hålla åtminstone en del i bloggen i fortsättningen. Vi får se hur det går med det. 😅

I tisdags, för bara fem dagar sen, var det den stora Pyssel-dagen. Han, Pyssel alltså, var leveransklar hos kennel Kelpersistence och skulle äntligen flytta hit. ❤️

Vi övernattade i närheten för att kunna hämta tidigt och således även komma hem i hyfsad tid. Han och Maro fick träffas för första gången innan vi åkte. Maro såg skeptisk ut, trots att han inte visste att det lilla krypet skulle åka med hem. 🤣

Hemresan gick otippat bra. Han satt lugnt i mitt knä första biten men när han fick flytta in i buren, bredvid mig i baksätet, blev han lite kränkt men somnade ganska snart.

Varje gång vi hämtat valp har jag känt mig som en hänsynslös kidnappare. Hur kan jag ha rätten att ta den lilla varelsen från mamma, syskon, familj och allt som den känner till? Valpar är dock perfekta exempel på hur det är att leva i nuet. Ingen av våra valpar har visat några tecken på att sakna det som varit utan bara accepterat faktum. ”OK, nu är jag här och det här är min familj” typ, och Pyssel var inget undantag. Han bara dundrade in i huset med svansen i vädret och började undersöka vilka resurser stället hade att bjuda på. 😍 Det fanns både människor, leksaker, mat och en storebror, om än en något skeptisk sådan. Han tyckte det var helt ok.

Att lära känna en ny liten individ är alltid spännande. Hittills har vi, bland annat konstaterat att han gillar stubbar. Både de vi har i trädgården och de han hittar i skogen. 🙂

Hans favoritsovplats när det är sovdags är … runt, på och/eller inlindad i benen på min arbetsstol – oavsett om jag sitter på den eller inte. Konsekvenstänket är alltså inte helt utvecklat än, men mitt konsekvenstänk har förbättrats och arbetsställningen försämrats. 🤣 Han kan dock lika gärna lägga sig mitt på golvet och sova – oberörd av att det stökar runt honom. ❤️

Maro tycker att Pyssel är ganska läskig. Pyssel gör lekinviter ibland, kollar om det går att ”snutta” under Maros mage och är allmänt nyfiken men på det stora hela är han duktig på att respektera Maros ”personal space”. Jag tror faktiskt Maro börjar mjukna lite? Han går mest undan när han har möjlighet men ett par gånger har han sagt till och det har respekterats fint av Pyssel. Maro har dock tagit en online-kurs i KBT och utmanar sina rädslor mer och mer. 😀

Det känns som om han har varit här mycket längre än några dagar. Han har funnit sig så väl tillrätta. Vi börjar lära oss hans rutiner och han lär sig våra. Han sover hela nätterna (i motsats till mig) och det värsta ”stollarycket” kommer, precis som för de flesta valpar, på kvällen. Här blir det runt 20.30-21.30 så det där med att slumra till framför TV:n är ett minne blott. 😂

Flera gånger har jag fått lite panik över allt jag inte hunnit lära honom men sen sansar jag mig och räknar hur många dagar han bott här. Sen lugnar jag ner mig. 😅 Vi har dock miljötränat i Karlsson Arena en dag. Speglarna var spännande och han utforskade glatt lokalen i övrigt men när jag erbjöd leksak gick han ”all in”.
Samma sak i andra änden av ladugården som vi tog nästa dag. Nyfiket utforskade han allt från snöslunga till sopsäckar och annan bråte men när leksaken kom fram var han med till 100%. 😍 Vi har även varit i stan, lite i utkanten, där han storögt (men lugnt) kollade på bilar, cyklar och folk men lekte utan problem när jag bjöd in.
Samtidigt blev det ett besök i hundbutiken. Där fanns det trevliga människor och roliga saker.

Vi har, så klart, även varit i skogen där vi gått mest off road i lugnt tempo. Inga långa rundor men skuttande i mossa, blåbärsris och över stock och sten. Han tar sig fram väldigt lätt och är snabb som en iller. Det där med att man brukar kunna springa i kapp och ”fånga” valpen, åtminstone första veckan, kunde jag glömma direkt så vi jobbar på att få till en riktigt bra inkallning och hittills har han varit jätteduktig. T o m när husse och Maro gick före och han satsade för fullt mot dem vände han på en femöring när jag ropade. ❤️

Jag har ju en plan (i huvudet) för det här med miljöträning men igår fick jag tänka till och sansa mig. När Maro var liten blev det ju inte alls bra, med någonting, pga att jobbet. Ett heltidsjobb där den impulsstyrda företagsledningen helt plötsligt och oväntat slängde galet mycket extra jobb i knät på mig vilket gjorde att vi inte alls hann med det jag tänkt under den viktigaste perioden i hans liv. Jag var mest ledsen, stressad och jättetrött första halvåret. Nu har jag ju hur mycket tid som helst men måste inse att en liten valp inte orkar hur mycket som helst utan måste få smälta intrycken emellanåt. Igår blev det bara en liten tur i skogen sen fick han ta resten av dagen i sitt tempo. Tempot var högt mellan varven men han sov mycket också så det var nog klokt. Jag får tänka mig för i fortsättningen också och komma ihåg att han bara har en mycket liten kelpiehjärna än så länge och att den kanske inte orkar med särskilt mycket även om benen pinnar på. 🥰

Han jobbar på det där med öronen och är inte riktig säker på hur han vill ha det. Han testar lite olika modeller, ibland inom loppet av 10 sekunder. 😀 Det blir dock mer och mer styrsel i dem för varje dag. Huvudsaken är dock att hörseln fungerar bra. 🙂

Sammanfattning efter fem dagar:

• Han är cool, trygg och social. Älskar att bli klappad och kliad men är inte mycket till knähund. Går man ut och stänger dörren i några minuter blir han inte det minsta upprörd utan sover vidare, eller lägger sig och väntar på att man ska komma tillbaka, utan att klaga, även om han blir ensam.
• Han har humör men det visar sig mest (hittills) när saker är placerade för högt så att han inte når dem, typ handdukar, blommor på fönsterbrädan o dyl. Då blir han förbannad och kränkt och det hörs. 😀
• Han är matglad och har hittills älskat alla leksaker jag presenterat, både de han får ha själv inne och de vi har ”tränat” med.
• Han är modig men inte dumdristig (än så länge). Ser han något ”konstigt” sätter han sig ner och kollar i några sekunder för att sedan gå fram och kolla vad det är.
• Han tycker att koppel, halsband och selar är den sämsta uppfinningen sen … atombomben. Hade det funnits
  ett kalkon-Nobelpris hade det gått till uppfinnaren av dylika ting.
• Han är inte mycket för fluff när han ska sova. Hårt underlag ska det vara. Han gräver gärna en stund innan han lägger sig, även i ekparketten. 😅
• Han har koncentrationsförmåga som en … räka. ”Åh, blomma!”, ”Åh, löv!”, ”Åh, pinne!” … osv. Men så ska det väl vara i den här åldern. 😀
• Han verkar ha en fin spårnäsa (då slog han räkan med råge i grenen koncentrationsförmåga). När vi igår och i förrgår lullat runt i skogen en stund och kom ut på stigen där jag gått när jag var ute med Maro sög han tag i spåret direkt och helt självmant. Det ska bli intressant att testa detta på riktigt. Det får nog bli i veckan som kommer, helt utan krav naturligtvis.

Och sist men inte minst; han är galet söt! ❤️

Jag är helt övertygad om att jag får möjlighet att återkomma i det här ämnet. Det är många faser vi ska igenom men än så länge känns allt jättebra. Han är dock en mycket mer självständig valp än Maro var, på gott och ont, så jag kommer nog få att … pyssla med framöver. 😅

Ber om ursäkt för bilderna i inlägget, utom den första som jag inte har tagit. Resten är uteslutande mobilbilder men idag har finkameran varit framme en stund så det finns hopp. 😉

Påskhelgen blev en riktigt bra tävlingshelg! Jag och lilla lånehunden Ki fixade rallychampionatet, lite i sista sekunden. 🙂

Vid vår andra start i mästarklass, i december, lyckades vi ta ett cert till min stora förvåning. Sen blev det nytt år och nya regler inklusive ett antal – mer eller mindre krångliga – nya moment. Vi tränade på under vintermånaderna och gjorde en tävling, med två starter, i februari men då funkade det inte särskilt bra. I första starten tappade vi känslan och jag valde att diska oss efter ungefär halva banan. I andra starten var Ki överladdad och jag klarade inte av att samla ihop henne så det blev ett antal alternativa utföranden av momenten.

När det närmade sig påsk tränade vi intensivt så fort det fanns möjlighet. Ki är ju bortrest med sin matte ganska ofta under veckorna men matte försökte också hålla igång henne. Inte med rallyträning men med löpning och annat.

Så blev det långfredag och dags för dubbla starter på hemmaklubben, Kind BK. På första banan var hon både vild och galen. 😀 Detta resulterade i diverse mindre avdrag. Sen fick jag hjärnsläpp och gjorde helt fel moment vid en skylt. Nåja, det var en viss tröst att det var kört redan innan jag klantade till det annars hade det varit extremt irriterande.

I andra starten hade vi skärpt till oss båda två och då gick det vägen. 🙂 Vi fick ihop 90 poäng och det är exakt vad som krävs för cert. Vårt andra! ❤️

Domarkommentaren på protokollet efter certrundan kommer jag nog aldrig glömma! 😀
”Supercool” har jag nog aldrig blivit kallad tidigare och det lär inte hända igen men det värmde. ❤️ Att jag inte var ett dugg supercool på insidan, med ett knippe dynamit vid min sida, syntes tydligen inte på utsidan. 🤣

På annandag påsk var det dags igen. Vi åkte till Vara-Grästorp BK där vi anmält till tre starter av tre möjliga. Dock hade vi blivit lottade som reserver i den tredje där domaren inte ville döma så många ekipage.

På första banan gick hon som en dröm! Älskade lilla hund! Den känslan har vi nog aldrig haft sen vi klev upp i avancerad och började blanda in högerhandling i ekvationen. Men … vi var ju ”two to tango” och när min läsförståelse plötsligt havererade hjälpte det inte hur duktig och samlad den lilla dynamithunden var.
De här skyltarna har jag haft lätt för att röra ihop. Jag trodde att jag kommit över det men … tydligen inte. 🙈

Det var den högra skylten som stod på banan men jag gjorde den vänstra! 😖
Det kostade 10 p och utan det misstaget hade vi haft 98 poäng och varit ”klara”. Milt uttryckt; snopet!

I start nr 2 var hon övertaggad och det blev lite ”extra allt” = inget kvalificerande resultat.

Sen var det en spänd väntan på hur många som hade tröttnat och skulle lämna återbud till sin plats i den tredje klassen. Vid det laget hade vi varit på tävlingsplatsen i sju timmar och jag var väldigt nära att vika ner mig och åka hem när jag såg banskissen. Dubbelsnurren från helvetet var med!

I sista sekunden visade det sig att vi skulle få starta så då var det bara att stanna. Utan större förhoppningar (åtminstone hos mig, Ki hoppas alltid, på allt 😉 ) gick vi in på banan, som nästan sista startande. Ki var fortfarande på tårna, trots att vi då tillbringat ca nio timmar på tävlingsplatsen. Hon är verkligen helt fantastisk!

Det var väl en himla tur att jag bestämde mig för att stanna för där fixade vi championatet, med 91 p!
😍✨🍾🌟

Vi gjorde det också på dagens svåraste bana, åtminstone att döma av den procentandel av starterna som resulterade i cert!

Älskade tokiga, galna, underbara, fantastiska och mycket speciella lilla lånehund – vi löste till och med dubbelsnurren från helvetet! ❤️

Jag kommer aldrig glömma hennes min när jag för allra första gången ställde mig med henne på höger sida. Hon var ett enda stort frågetecken, både fysiskt och mentalt. Hon såg ut som en korkskruv och var mycket tydligt med att ”så här kan man faktiskt inte göra!” 😂 Men det lossnade ganska fort och nu tycker hon det är roligare än vänster. Hon är en väldigt speciell hund och har skapat massor av roliga minnen, både från träning och tävling, som jag kommer bära med mig länge men nu är vår resa slut. Inte som i att vi aldrig kommer träffas igen för det kommer vi göra men bara för träning när möjlighet finns och det kommer inte bli lika ofta. Vår tävlingskarriär är över och det känns lite tomt, eller mycket tomt om jag ska vara ärlig. 😢

Det finns inte ord för hur glad och tacksam jag är att jag halkade på det där bananskalet för 1,5 år sedan och fick mattes förtroende att göra detta. Hur det gick till kan man läsa här. Det har varit en fantastiskt rolig resa, om än inte spikrak. Jag tänkte då att det kanske inte skulle vara omöjligt att ta ett championat? Jag satte upp det som mål och vi nådde det! Det är ju lite märkligt att mitt första championat är med en hund som inte ens är min egen men så kan det tydligen bli ibland. 🙂 (Maro är ju iofs utställningschampion men det är inte direkt min förtjänst.)

Känslan i att kunna få till det härliga samarbetet med en hund som inte är ens egen är svårslagbar. Att träna in helt nya saker som inte har så mycket med hennes långa och fantastiska lydnadskarriär att göra har varit så rolig. Att se hur bitarna ramlat på plats en efter en. Att gång efter gång tänka ”det här kommer jag aldrig kunna lära henne” och … sen kunde man det trots allt. 🥰 Hon är verkligen ”one of a kind” om än inte en enkel hund vilket hennes matte nog också kan intyga.

Möjligheterna till träning har ju inte heller varit optimala eftersom Ki bor ca 4 mil från mig men vi har kämpat på trots de logistiska utmaningarna.

De här påsktävlingarna var verkligen en form av deadline för om mindre än två veckor kommer jag få tassarna fulla med annat. Därför var det lite extra stresspåslag – lite ”nu eller aldrig”-känsla – och därför extra skönt att det gick vägen. Hade vi inte fixat det hade vi naturligtvis gjort fler försök men den uppladdningen, med extra mycket träning, hade nog varit svår att få till igen.

En bonus under den här roliga resan var att Ki blev Årets Rallylydnadshund i klubben 2022. Sen undrar jag fortfarande vad som hände med hon den där som tyckte rosetter var fånigt? 🤣🙈 På tävlingen i måndags blev jag till och med besviken för att cert-rosetterna var slut så jag fick nöja mig med att köpa en championat-rosett. Himla tur att det fanns sådana kvar! 😂

I morgon är det meningen att vi ska fira lite! Det blir ett kombinerat championat- och födelsedagskalas för nästa vecka fyller hon år! Helt ofattbart att denna superpigga hund blir 12 år men hennes matte tar väl hand om hennes fysik och vår träning har väl hjälpt till att hålla huvudet igång. ❤️

Maro då? Jodå han bor kvar och mår bra. ❤️ Under vintern har vi tränat lite freestyletricks, bara på skoj, inte med något tävlingsmål. Han får göra det han tycker är roligt och träna är roligt, det är tävlingssituationen han/vi inte riktigt fixar. Vi spårar, kör lite uppletande och letar kong också när andan faller på och så är han husses promenadkompis. Min promenadkompis också förstås men husse har tagit det som sin livsuppgift. 🙂

Till sist en sneak peek på den som kommer göra att jag har fullt upp med annat om två veckor. ❤️
Fortsättning följer när han flyttat in. 🙂

Det blev ett långt inlägg men man kan väl se det som kompensation för alla inlägg som inte skrevs under årets första tre månader. 😛