Inga fler titlar i år, och kanske aldrig…

Igår tävlade vi igen. Vår tävlingssäsong blev extremt kort i år. Närmare bestämt två veckor om man inte räknar utställning som tävling (vilket jag inte gör) för då blev det tre veckor.

Rallylydnad, fortsättningsklass, kvällstävling, hemmaklubb och jag kände att chansen att få skriva RLD F på hans visitkort faktiskt fanns, men det gick åt pipsvängen – igen… 😦

Upplägget var bra. Hemma (jag trivs med hemmatävlingar i motsats till många andra), kvällstävling och alltså möjlighet att hinna ”trötta ut” honom under dagen och banorna såg trevliga ut. Inga konstigheter egentligen, mer än möjligen första banan som började med en snurr men det har vi tränat massor på sista tiden och han snurrar mer än gärna. 🙂 Dessutom hade vi startnummer två i första starten, med en hane före. Det var bara 13 ekipage och inga löptikar alls – åtminstone inte som skulle tävla.

Allt kändes lugnt, jag hade en plan (som jag följde så gott det gick) och Maro var med mig – cool och uppmärksam och vi hade inga nämnvärda konflikter om nosande på uppvärmningen. Det kändes lika bra inför båda starterna ända tills jag kopplade loss och vi närmade oss avgränsningarna till banan. Då brann säkringarna innanför det lilla brunpälsade pannbenet, som så många gånger förr, och det blev likadant i båda starterna… 😦

Jag förstår verkligen inte vad som händer? Det är nästan ett år sen vi tävlade rally senast. Då var det kanske lite dålig stämning (pga ett fullkomligt hysteriskt nosande) men jag hoppades på att han hade glömt det nu eftersom vi haft många roliga träningspass, på riktiga banor, sedan dess men kanske inte?

Han slet i min väst och framför allt – nosade! 😦 Det blev inte så många poäng kvar i slutänden. Det blev dock bara en ”felövning” i första rundan och det var snurren. Resten försvann på ”nos”, ”fys” och ”bris”.

Kvällens andra bana såg ut att passa oss bättre. Den började med hopp över hinder och han älskar att hoppa, men inte igår, tydligen. Han ”knôdde” sig mellan hindret och mig, i fotposition. Den rundan hade dock betydligt mindre nosande och han var med mig betydligt bättre men med fyra ”felö” är det mer än kört. Förutom hoppet missade han snurren (igen). Dessutom satte han sig en gång för mycket, och en gång för lite.

Om jag ska försöka se några positiva bitar så var det:
• Jag höll ihop hyfsat, utan att börja koka inombords
• Vi bröt inte, även om det var nära ett par gånger
• Det var väldigt många hundar som nosade sig igenom första banan så det var nog, på riktigt, något intressant som varit där. Det var alltså inte bara Maros försök att lugna en irriterad matte som det nog till stor del varit tidigare
• Han var en av få hundar som inte brydde sig om frestelsen på första banan (på andra banan var den inte med)
• Jag läste rätt på alla skyltar
• När han är med mig så gör han momenten fint
• Det blev mörkt och tränat i strålkastarbelysning har vi inte gjort på jag vet inte när men det verkade inte störa honom

Jag hatar dock känslan som uppstår när jag försöker kommunicera med honom och han ba’ ”vem är du och vad vill du?”. När man vet vad han egentligen kan är den inte rolig.

Nu ska jag ta mig en rejäl funderare på fortsättningen. Faktum är ju att rally egentligen inte är min idé, om man kan uttrycka det så. Jag tänkte mer att det kunde bli en pensionärssport för honom (och mig) men när vi deltog i KM 2018, och blev klubbmästare, verkade Maro tycka att det var väldigt roligt. När vi la ner den vanliga tävlingslydnaden 2019 tänkte jag att vi kunde försöka köra det lite mer seriöst. Sen behöver vi nog lite mer än brukslydnaden att träna på för att få variation. Och ja, man kan träna utan att tävla – har jag hört. Dock har jag extremt svårt för det. Jag måste ha ett tävlingsmål om det ska bli av.

Nåja, vi får se vad som händer men i år blir det inget mer tävlande, i någon gren, förutom eventuellt på vårt klubbmästerskap om en månad.


Bilden är från vår tidiga uppvärmning igår, när han fick rasa ur sig ordentligt, men det hjälpte tyvärr inte…








SE UCH, efter visst strul

Inte en uppdatering sedan i mars?! Kan inte skylla på att jag inte haft tid men när det blev vår och sommar hade vi annat för oss än att blogga. Vi har t ex tränat rätt mycket. Oklart vad det resulterat i, men vi har i alla fall haft roligt och trevligt under tiden.

Det första av höstens officiella ”event” var en SBK-utställning i Skåne, på Bjuvs BK, för två veckor sedan. Med två SKK-cert i bagaget (2018 och 2019) fattades det ett cert från en SBK-utställning för att han skulle bli champion och det vore ju dumt att inte ens försöka. Det är extremt ont om SBK-utställningar i närområdet även ett normalt år och 2020 var ju allt annat än normalt. I år skulle dock Bjuv köra sin utställning för SBK-raser och 20 mil enkel resa fick väl räknas som ”i närområdet”.

Ett problem var ju dock att jag inte kan visa honom själv. Dels fixar jag inte riktigt att springa i rätt tempo och när jag väl springer är det så exotiskt i Maros värld att han förvandlas till en ostbåge med suverän ögonkontakt. Helt ok i andra sammanhang men helt fel på utställning. Jag fick dock tag på en aussiekompis som skulle dit och lovade att visa honom. Murphy tog dock över planeringen och två dagar innan utställningen stukade hon foten. Springa i en utställningsring var alltså inte att tänka på men … hon hade en kompis som tydligen var duktig på att visa hund och hon lovade att ställa upp.

Veterinärintyget jag behövde ha angående hans, på grund av frakturer, bortopererade tänder kom på avvägar. Det är en alldeles egen historia som jag inte orkar dra här men i sista sekunden fick jag ett korrekt intyg och på lördag morgon styrde vi söderut.

Med facit i hand får jag väl konstatera att det var värt resan eftersom jag åkte hem med en svensk utställningschampion i Mim-buren. 🙂

Foto: Thérese Albo (som även visade honom på ett förträffligt sätt)

Titlar och rosetter är ju lite kul men det som imponerade allra mest på mig var att den lilla mattegrisen skötte sig så exemplariskt i ringen! ❤ Han kollade då och då att jag stod kvar där han lämnat mig och det gjorde jag naturligtvis och då var han cool. Tidigare har det ju varit en kamp (för mina handlers) att få honom att stå still, framför allt när domarna vill räkna ”kulorna”, men den här gången var det inga som helst problem.

Mätsticka har jag testat själv, hemma för några år sedan och då fick den lilla chokladhunden panik. På de tidigare utställningarna har ingen mätt honom men nu kom den fram och han bara kollade lugnt – och stod still?!

När jag hämtade ut rosetterna i sekretariatet fick jag en smärre chock! Det var tur att Sandra var med som moraliskt stöd och såg till att vi fick vår championatsrosett. Hon bar dem även tillbaka till min ryggsäck så att Maro bara hann trampa på BIM-rosetten. 😀

Bästa hane, alltså kkl 1? (det står inget på den)
Excellent
CK
BIM
Cert och
Championat


Nu är vi klara med den här karriären! Att åka runt och ställa i championklass eller ställa utomlands är inte aktuellt.
Det mest intressanta är egentligen att en utställningshund inte stod på önskelistan alls, men när jag insåg att han faktiskt är snygg kändes det lite fånigt att inte ens försöka. Jag har ju inte heller haft så mycket med det att göra, mer än att jag anmält och betalat, fixat handlers och kört honom till utställningarna (varav två varit här i stan). Ja jag har kanske sett till att han är välmusklad och i lagom hull också, men i övrigt – not so much. I övrigt är det ju uppfödaren, som valt föräldradjur, som ska ha cred.

Ett stort tack till ”mina” handlers; Veronica, Katta och Thérese/Sandra. Utan er hade det inte gått!

För övrigt är jag glad att utställningen var för två veckor sedan. Just nu fäller han rejält och ser mest ut som en skabbräv…

Förra helgen gjorde vi något som är betydligt mer ”vi” men det får jag återkomma till. 🙂

PS. När han var liten hade alla så roligt åt hans öron. Jag har inbillat mig att han har växt i dem men icke!
Det enda negativa på kritiklappen är texten ”Ngt långa öron” – men han hör bra… 😉 DS.


Sju år gammal bild. 😀