För ett par veckor sedan avhandlade jag våra morgonrutiner, nu är det dags för kvällsrutinerna.
Varje kväll, när det är läggdags för mig, känner jag mig som en mamma till två barn i 4-5-årsåldern. Inte för att jag någonsin har haft några egna sådana men man har ju hört en del. 😉
Vid 22-tiden är det oftast dags för mig att fundera på närkontakt med kudden. Då har hundarna redan sovit en timme, i olika hörn av huset, men kvällskissa bör man annars dör man, typ. Det är i alla fall min åsikt men hundarna är inte riktigt lika övertygade. Nu ska man veta att vi inte pratar promenad utan det är verkligen bara kvällskiss, några meter från ytterdörren.
Karlsson får jag väcka med visslingar, glada tillrop och en kula torrfoder framför näsan. Hans inställning är helt klart ”du kan gå ut och kissa, jag ligger bra här”. Ibland får jag lyfta upp honom och ställa honom på hans fyra tassar och då brukar han inse att det inte finns någon återvändo. Maro är, tack och lov, lite mer lättväckt.
Jag börjar med att ta ut Karlsson som då raskt kissar i närmaste snödriva (eller på ett vanvårdat grässtrå om det är den årstiden) medan han tittar längtansfullt mot ytterdörren, i synnerhet om det är minusgrader. Sen är det Maros tur och då förvandlas han till Tjuren Ferdinand. Det ska luktas på blommorna (oavsett årstid), tittas på utsikten och han ska absolut leta reda på var storebror har kissat. När han har hittat det stället kan han eventuellt lyfta på benet och undslippa sig några droppar. Ibland duger det inte utan då ska vi lulla runt och leta efter någon annan lämplig plats och han är kräsen det lilla livet. Han kan gå runt och provlyfta på benet flera gånger men ångra sig och leta vidare – medan han fortsätter lukta på blommorna och kolla utsikten. Om det ösregnar, är snöstorm eller en skön sommarkväll spelar ingen roll – det tar den tid det tar.
När vi är inne igen allihop förvandlas Karlsson till Alfons Åberg och ska bara … nosa igenom hallen och arbetsrummet för att se om det finns några intressanta spår, tappade godisar eller något annat intressant. Så är väldigt sällan fallet. Sen ska han bara … dricka vatten (länge) och eventuellt göra något mer som är mycket viktigt just då.
När det är avklarat går vi alla tre in på toaletten. Där ska Karlsson apportera tomma toarullar ur papperskorgen, fyra gånger, medan Maro fascinerat tittar på. Detta har han (vi) hållit på med i ca 14 år. Den vanan uppkom efter att jag tränat avlämnande av föremål med honom i unga dagar. Han ville gärna behålla apporter och annat han kom över så ett begränsat utrymme var bra. Han fick självklart belöning för föremålen och när han hade lärt sig att utföra det utomhus slutade vi träna på toaletten men impulsen att apportera något, och få belöning för det, sitter i. (Det innebär också att papperskorgen aldrig är tom, man måste alltid lämna några toarullar på botten.)
Sen är det dags att gå uppför trappan till sovrummet och det har det blivit en rutin att jag bär Karlsson. Han kan mycket väl ta sig uppför trappan själv och gör det ibland flera gånger om dagen av ren nyfikenhet. Någon gång i höstas, när han var sliten efter en natt inlagd på djursjukhus, litade jag dock inte riktigt på att benen skulle bära honom så jag bar upp honom och nu har det blivit en mysig tradition. Han är ju ingen knä-, kram- och pusshund egentligen men det där tror jag t o m han tycker är mysig. Han lägger ett framben bakom min nacke och så pussas han febrilt under de sekunderna det tar att gå upp. ❤
På plats i sovrummet lägger han sig tillrätta ganska snabbt och somnar men då förvandlas Maro till Alfons och ”ska bara” ha ett närgånget kvällsmys, liggande på mig och gärna med nosen intryckt under min haka. Då önskar han att jag hade minst fyra händer så att jag kunde klia honom i pannan, under hakan, på bröstet och hålla tass – samtidigt. ❤
Så har vi det. 😀
vallterrier.com 