Flapperöron och ljudgivning

Man skulle ju kunna tro att det blir en och annan sovmorgon nu när jag lever i någon sorts lyxhustrutillvaro, arbetsbefriad med full lön i några månader men … så är icke fallet.

I många år har klockan ringt 05.30 alla vardagar och ibland ännu tidigare. 05.30 verkar vara svårt att radera ur kroppen på både mig och hundarna och det gäller såväl vardag som helg.

Det börjar med att jag vaknar men försöker dölja det för Maro. Det lyckas sällan. Vid minsta tecken på att jag är vaken slänger han sig över mig. Slickar mig i ansiktet och ger mig några örfilar om jag inte hinner gömma mig under täcket. I det läget går det faktiskt att snooza honom med ett ”gå och lägg dig”. Hinner man inte snooza lägger han sig på sidan bakom min rygg och försöker sparka mig ur sängen.

När han kommer till sparkstadiet är det kört. Då börjar nämligen Karlsson vakna till.

Det börjar med att han muttrar och suckar lite, eller sjunger upp sig? Vad det jag… Nästa steg är att han reser sig, stretchar och sen ruskar han sig så att de små öronlapparna flapprar som kastanjetter. Efter det börjar han skälla med samma fina skall som han hade i söket. Sen flyger han rakt ner i Bia-bädden på golvet, som en fladdermus på crack, och där ålar han runt på rygg en bra stund och bara njuter. Sen är vi alla vakna!

Ibland vore det ju skönt att sova lite längre men det händer sällan. Någon enstaka gång kan det bli till 05.45 och i undantagsfall till strax efter 06. Då känner man sig lyckligt lottad. 🙂

Den lilla filuren som sussar så sött på bilden fick förresten ett anfall av superpigg idag. Pigg och (ovanligt) lyhörd var han på promenaden men när det helt plötsligt blev spår av grannarna och deras tikar på stigen sprack det där med lyhörd, då var han bara pigg. Superpigg! Han stängde av mottagningen och kutade iväg i full fart. Nu är ju full fart på en 15-årig, kortbent hund inte sååå himla fort, men tillräckligt fort när öronen är nedkopplade. Jag kutade efter, vilt skrikande ”KARLSSON, STANNA” uppblandat med ett brett urval av svordomar. Till sist kom jag ifatt och lyckades få kontakt med det lilla djuret som undrade varför jag var så upprörd.

När jag vände mig om visade det sig att 50% av hundbeståndet åtminstone lyssnat på ordet ”STANNA”. 150 meter längre bak på stigen stod en skeptisk (och lydig?) Maro som bestämt sig för att göra just det medan han väntade på att den dåliga stämningen skulle avta. När jag fick ner stämman till mer normal nivå lyckades jag använda det som var kvar av stämbanden till ett gladare ”Maro kom”. Då gjorde han det, i rena rama vampyrfarten.

Karlsson sov i alla fall gott en stund när vi kom hem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s